August: Håll dig på avstånd!

Den gode (?) Strindberg var känd för att kunna komma på kant med de flesta. När man läser honom får man en känsla av att mannen ständigt försöker slingra sig ur tillvarons omilda grepp för att uppnå frihet, att slippa beroende av andra människor. Nu var han ju en driven författare, och även när han skriver saker som verkar självbiografiskt bör man vara försiktig, men här kanske det kommer något som ser ut som en bekräftelse. Han gör sina morgonpromenader i Stockholm och ser/ses (min kursivering):

… i min inåtvända sinnesstämning vill jag icke träda i kontakt med människor genom att växla en blick. … Jag känner det som ett intrång, en slags våld på min person, en närgångenhet åtminstone … . Nu förefaller det mig som om växlandet av en blick på gatan med en okänd betydde: låt oss vara vänner och därmed nog! Men med somliga utmanande miner kan jag icke förmå mig ingå detta tysta vänskapsförbund; jag vill ha det neutralt eller i nödfall fientligt, ty en vän får alltid något inflytande över mig, och det vill jag inte.

Grr, håll er på avstånd!

Citerad text kommer från Ensam, Samlade verk band 52, sid. 49.

Föregående inslag i denna serie finns här.

Oetiska överklassare?

Den trogne läsaren Martin har tipsat om en artikel i Science som berör ett ämne som är känsligt särskilt för de utpekade. Som gamle ordföranden Mao påpekade någonstans har varje samhällsklass sin egen moral, och här refereras till sociologiska spel-experiment och observationer som antyder att överklassens/de förmögnas moral avviker från underklassens. Samma undersökning refereras också i Svenskan.

I och för sig, vad som är bra eller dålig moral är en definitionsfråga. Moral är latinarnas motsvarighet till grekernas etik, båda orden, mores/ethos, betyder i grunden samma sak, och det är ungefär ”som man brukar göra”. Att stjäla från sin granne brukar betraktas som dålig moral, men råkar man leva i ett samhälle där stöld från grannarna är vanligt och accepterat är det åtminstone inte dåligt/omoraliskt.

Man kan ju alltid vara kritisk mot experiment som rör hypotetiska situationer och där en del av försökspersonerna är studenter. Det finns frågetecken om studenters representativitet (nämns också i slutet av den här bloggposten). Det finns också människor som överhuvud taget inte gillar spelteori som metod för att få fram något vettigt, som den här kritiken. Men i just den här refererade undersökningen kanske man har parerat en del av kritiken, exempelvis att spelteorin inte tar hänsyn till maktrelationer. För när man talar om klass talar man också om makt, eller brist på sådan. Personer i experimentet som tillhörde de högre skikten visade sig vara mer villiga att fuska, sparka folk för att själv få högre bonus, och till och med knycka godis från barn! Intressant nog spred sig den oetiska inställningen även till lågklassiga försökspersoner som intalades att de tillhörde en högre grupp än vad som verkligen var fallet! Det kanske är en varning: se upp för uppblåsta underklassare som tror att de är något!

Förutom försök hemma på universitetet gick forskarna ut på gatan och tittade också, och kom fram till att förare med högstatusbilar visade mindre hänsyn mot fotgängare och andra bilister i en livlig gatukorsning. Hög status skulle alltså innebära att man brydde sig mindre om andra människors väl och ve. Kan man tala om narcissism här, en tendens att i första hand se sig själv och först i andra hand observera om man håller på att meja ner någon gångtrafikant?

Där fanns en udda observation i gathörnet: förare av hybridbilar (som skulle kunna antas vara miljövänner) tillhörde också gruppen av bilistligister. Kan vi ha en förklaring till de europeiska miljöpartiernas urartning här: de sopsorterar och kör miljöbilar, och det kompenserar man för genom att trycka ner arbetarklassen och bomba araber? Med andra ord att summan av lasterna är konstant, och är man god på ett håll kan man bli ond på ett annat?

Om man vill klaga på definitioner kan det vara att klass och förmögenhet inte är samma sak. Det finns rätt god överensstämmelse förmodligen, men det finns även ”fattiga riddare”. Undrar hur den utarmade greven tar sig i förhållande till den svinrike uppkomlingen? Kanske greven tar sin fattigdom med större värdighet än den nyrike med sina miljoner? – Det gamla talesättet om ”den hederlige arbetaren” verkar i alla fall få visst stöd av denna undersökning.

Tidiga "europeer" till "Nordamerika"?

Det där med människornas vandringar över vår Jord i det förflutna är spännande. Här kommer en artikel som berättar om fynd i östra USA som kan innebära att de första människorna som kom till Den Nya Världen tog sig över Atlanten under senaste istiden. (Tipset om denna artikel kom från vår svenske maya-expert här.)

Man får varna för felaktiga etiketter när historien berättas. Det här hände för cirka 19.000 till 26.000 år sedan, under äldre stenåldern, och då är det helt orimligt att tala om att ”europeer” kom till ”Amerika”. (”Äldre stenåldern” = man hade inte börjat med jordbruk ännu.) Europa och Amerika är mycket färskare begrepp.  Hur som helst, ett antal saker antyder att en vandring av människor faktiskt skett över Atlanten. Detta var under den värsta istiden och vattennivån var betydligt lägre än nu, så distansen från fastland till fastland var kortare. Men rimligen bör det ha inneburit att en enorm distans tillryggalades längs iskanten. Ett verkligt äventyr! Men man skall nog inte underskatta kunskaperna om sjöfart. För 100.000 år sedan tog sig människor över en ganska lång sträcka öppet hav från Nordafrika till Kreta, och någon teknik för båtbyggnad kan ha följt med människor upp till nuvarande Spanien och Frankrike.

Redskap av ”europeisk” typ har hittats i östra USA, till och med flinta vars ursprung kan härledas till nuvarande Frankrike. Dessutom tyder genetiska studier och linguistiska drag hos vissa människor – ”indianer” – att de inte tillhör samma asiatiska grupper som senare vandrade över landbryggan mellan Sibirien och Alaska och blev dominerande i Den Nya Världen. I det området började inte människor röra sig förrän ungefär 15.500 år sedan, alltså betydligt senare än de tilltänkta invandrarna från ”Europa”. – Spännande, vi lär höra mer om det här misstänker jag!

August och trettioåriga kriget

Förr skrevs det käcka pojkböcker om Trettiåriga kriget där det mest verkade som ett stort äventyr, men jag tror inte det är så stor marknad för det längre.

När Strindberg skrev sina teaterstycken ur svenska historien var naturligtvis Gustav Adolf och Trettioåriga kriget svårt att undgå. Så det fick bli en pjäs om ”lejonet från Norden” också. Fast Strindberg vore naturligtvis inte den han var om han inte lade in en massa saker som komplicerade det hela och gjorde rollfigurer och deras motiv och handlanden mer mångsidiga och inte bara plakatmässiga. Eller om vi skall säga att han drog ner idealen från molnen till marknivå, där de inte verkade så fina längre. Kanske det här vore en pjäs för dagens krigsentusiaster som inbillar sig att det är för de höga idealens skull som härarna drar i fält?

Nå, i den mån det var Gustav Adolfs mål att kämpa för de protestantiska trosbröderna i Tyskland så blev det snart andra verkligheter som trängde sig på, vilket August framhåller. Det fattiga Sverige måste ta emot pengar från det katolska Frankrike för att ha råd med kriget (dyra legosoldater!) mot den katolske tyske kejsaren. De olika protestantiska sekterna var samtidigt krångliga och opålitliga att ha att göra med och grälade inbördes. Man får intrycket att katolikerna var mer rejäla, och att för gemene man spelade religionen inte så stor roll. Värre var det med härjande och plundrande arméer som inte brydde sig om vem man gav sig på, bara det gavs rov!

Till slut försvann Gustav Adolf i dimman vid Lützen medan kriget fortsatte att mala sönder Tyskland under ytterligare många år. Det finns väl fortfarande viss motvilja mot Sverige i Tyskland efter detta. Om jag minns rätt kallas fängelsegaller för ”svenska gardiner”, och ”svenska drycken” tror jag var gödselvatten som man hällde ner i halsen på misshagliga människor när det begav sig.

Strindbergs skådespel Gustav Adolf finns i Samlade verk, del 42.

Föregående inlägg i denna serie finns här.

Den dansande ödlan?

Det här är den äldsta hällristning som man (hittills, är bäst att säga) känner till från Amerika, närmre bestämt från en plats som heter Lapa do Santo i Brasilien.  Jag tycker det ser ut som en vilt dansande ödla. Bilden ovan är en förbättring som jag gjort av högerdelen av bilden nedan, som i sin tur kommer från en artikel i den vetenskapliga nättidningen PLoS ONE.

Ristningen i klippan kan vara så gammal som 12.000 år och skulle då vara äldre än hällristningar och annan klippkonst som hittats inte bara i Syd- utan också i Nordamerika. Annars borde ju de äldsta spåren även av mer avancerade kulturyttringar först komma i norr där folk hunnit etablera sig under längst tid, skulle man kunna tycka. Men det kanske är feltänkande. Vi vet ju att de verkligt avancerade kulturerna i Amerika skapades från nuvarande Mexico och söderut.

För 12.000 år sedan låg stora delar av nuvarande Sverige fortfarande under is eller vatten. Ristningen i Lapa do Santo kanske ‘bara’ är 10.000 år gammal. Det var ungefär vid den tid när inlandsisen smälte bort i stockholmsområdet och hela östra Svealand var havsbotten – detta bara för att ge lite perspektiv på hur det såg ut hos oss när någon knackade ut bilden i klippan i Brasilien. Arkeologerna tror förresten att den föreställer en spritt språngande naken karl.

Inte ens hälften sant!?

Jag berättade för någon vecka sedan om NESS, gruppen som skall studera samhällsvetenskapliga obalanser. De ger ut ett nyhetsbrev och i det senaste berättades följande roliga (eller tragiska, välj själv!) episod. Bank of England hade en konferens om ekonom-utbildning. En talare hävdade att nationalekonomin kan bara anses som ett riktigt ämne om åtminstone 95 procent av det som står i läroböckerna är sant. Då frågade någon mötesdeltagarna om någon trodde att en 50 procent av det som står i böckerna är sant. – Ingen räckte upp handen! Det här rörde inte grundkurserna i nationalekonomi vad jag förstod, utan några nivåer högre upp.

Suck. Och det har man slösat bort tid på, böcker som till största delen är ren smörja! Borde inte många lärare inom nationalekonomin också fundera över vad de gjort med sitt liv? Eller kanske lärarna i nationalekonomi är som de där spåmännen i gamla Rom som någon gammal romare skrev om: de log i mjugg när de mötte varandra, de visste att det bara var skoj de höll på med!

Det är förstås väl djärvt att föreslå att 100 procent av vad som står i en lärobok bör vara sant, såvida det inte finns någon pedagogisk vinst med att skriva saker som inte stämmer?

Här är sidan med NESS’ nyhetsbrev.

Bojkott med hål i

En karta jag hittade på Juan Coles blogg. Gröna länder vägrar delta i USA:s påbjudna bojkott mot Iran, röda bojkottar. Om man räknar huvuden så blir det nog bortåt flertalet av Jordens befolkning som är i det gröna lägret.

Bojkotten drivs av USA och några av dess underdånigaste allierade. Sedan finns det ett antal allierade som inte alls vill vara med. I somliga huvudstäder i Europa får man nog fundera på om det inte blir en bumerangeffekt av bojkotten: Irans regering styr om flödet mer mot Kina och andra stater i Asien, man kanske till och med tjänar hyggligt på det om oron runt Persiska viken jagar upp oljepriset, EU fortsätter att skaka och regeringen i Teheran stärker sin ställning hos det egna folket.

(Några färgmissar på kartan: Alaska, Canadas och Rysslands nordliga samt Newfoundland ser ut att ha blivit självständiga, och Chile delats i två stater – en grön och en vit.)

August: Erik om Göran

Här har vi båda herrarna

Prins E nedan är sedermera konung Erik XIV, och Göran P. är givetvis Göran Persson.

PRINS E.

Du är ett as, Göran.

GÖRAN P.

Har jag någon enda gång förnekat detta?

Vad kan detta handla om? Kanske att ledaren för ‘det gamla arbetarpartiet’ blev godsägare och samtidigt gör konsultjobb för de krafter som han antogs skulle bekämpa, och försöker lura på oss €?

Citatet är från Strindbergs skådespel Gustav Vasa, det finns i Samlade skrifter band 41,  s. 221.

Föregående nummer i denna oregelbundet kommande serie hittar man här.

Tinget i sig

För några dagar sedan hade jag med den gamle filosofen Immanuel Kant här på bloggen. Nå, har man sagt ‘A’ får man säga ‘B’, och säger man ‘Kant’ får man nog också säga ‘tinget i sig’ för att klara sig undan kritik. För ‘tinget i sig’ är – förutom ‘det kategoriska imperativet’ – en av de teorier Kant är mest känd för.

Det låter superkrångligt med ‘tinget i sig’, det kan vara superkrångligt (särskilt om en yrkesfilosof skall förklara vad det handlar om), men det finns också en ganska lätt och behändig förklaring.

Svara på den här frågan: Hur får vi kunskap om omvärlden, om tingen, och om oss själva? – Det sker via våra sinnen. Vi ser, hör, känner etc. Detta innebär att när vi får kunskap om ett ting så är det i själva verket våra förnimmelser vi får kännedom om, inte tinget … inte tinget i sig. Ta en morot: man kan lukta på den, känna med fingrarna, bita i den för att känna smaken, titta på dess färg och form – men vad är den där grejen egentligen?  Man kan ta detta som en utsaga om att vi vet vad vi vet, och resten vet vi inget om.

Man kan lägga till att det spelar ingen roll om våra kunskaper är ofullständiga om det vi vet räcker till för att vi skall klara oss. Vi behöver inte veta vad en morot är ‘i sig’ för att äta upp den. Så är det med mycket i livet. Det vi känner till via förnimmelserna kan användas av vårt förnuft till att bygga användbara teorier. Vi samlar data som klargör hur man bäst odlar och använder moroten. Ett matrecept där morot ingår kan ses som en teori om vad som händer om man blandar morötter och andra matvaror och ställer allt i en gryta på spisen för att koka i en kvart.

Ibland kommer det fram nya rön. Kunskaperna ökar, vi vet mer, och det innebär att ‘tinget i sig’ fortfarande finns kvar, men det har ändrat sig. Ena dagen kommer man på att morötter innehåller ohälsosamt mycket socker, andra dagen att moroten innehåller andra ämnen som är bra mot andra sjukdomar. Det finns, och kommer alltid att finnas, saker som vi inte känner till, men gränsen mellan vad vi vet och detta okända område flyttar sig. Kants ‘ting i sig’ är därmed en evig doldis som aldrig kommer att visa upp vad det ‘egentligen’ är för något. – Och det är väl en god sak för alla vetenskapare: det finns alltid nya hemligheter att jaga efter, bara lämpliga forskningsanslag kan fixas!

Fem år och en dag

Hoppsan, jag höll på att glömma bort jubileet: den här bloggen hade sitt första inlägg den 21 februari 2007. Så födelsedagen var igår. Det var ett experiment, men den lever och spottar ur sig synpunkter på ditt och datt nästan varje dag, och har en liten men trogen läsar- och kommenterarpublik.

Det firar vi med en målning – islossning på Torne träsk!

Bloggens framtid? – Så länge jag har något att komma med så kan den få leva vidare, så enkelt är det. Eller så länge andra har intressanta saker att komma med som man kan fästa uppmärksamheten på.

Ta exempelvis den här artikeln om Syrien i Asia Times. Författare är en indisk veteran-diplomat, M K Bhadrakumar som skriver mot bakgrunden av att artonde iranska flottan har etablerat sig i de syriska vattnen. Jag spekulerade för några dagar sedan om militära snubbeltrådar, alltså små militära styrkor som ligger som ett hinder för en annan makts operationer. Om den andra makten försöker slå sig förbi kan resultatet bli storkrig, och det kanske man inte vill ha, och därmed bevarar snubbeltråden freden. Med den slagstyrka som USA har skulle man på nolltid kunna sopa bort de iranska och ryska fartygen utanför Syriens kust, men vad skulle en sådan operation få för konsekvenser? Turkiska operationer i Syrien uppges ha medfört för turkarna pinsamma bakslag, och det verkar som om iranierna tror att Assad sitter rätt säkert. Med andra ord är riskerna för ett storkrig visserligen kvar, men som det ser ut nu är de ganska små.

Bhadrakumars artikel är läsvärd och ger mer information än vad media i allmänhet ger här i väst, tror jag. I alla fall de media som riktas till ”massorna”, alltså massmedia.

Men jag skulle vilja rikta mer av uppmärksamheten i framtida bloggposter mot Europa och Sverige, och bland annat gå in mer på olika aspekter av modern nationalekonomi. Det händer en del saker där, och det är viktigt med tanke på att vi lever i en stormig tid när alternativ och ideer behövs och finns, men där motståndet mot en ny vettigare politik ännu är stort. Vi får se hur det blir med det.