Orsaken till sovjet-kraschen

Det var inte små ryska gummor som tjänade på massprivatiseringarna

Här finns ett kort referat av en sociologisk undersökning av vad som orsakade svåra sammanbrott i Sovjet och ett antal andra länder. Kris, korruption och brottslighet blev den omedelbara följden av försöket att snabbt ändra systemet.  Väldigt kort sammanfattat: det var de massiva och snabba privatiseringarna som var orsaken, och västliga ekonomer utpekas som anstiftare. Minns vi möjligen vissa så kallade Jeltsin-rådgivare i sammanhanget? De såg inte/ville inte se/var fullständigt ointresserade av att såväl företagen som hela samhället drabbades oerhört negativt när det offentliga ägandet monterades ned. Statens inkomster försvann och företagen övertogs av folk som mest var intresserade av att plundra deras tillgångar. Sådant bygger man ingen framgångsrik ekonomi på.

Ett tidigare skakigt system ödelades till förmån för något som var ännu sämre. Jag har på annat håll sett referat till undersökningar som vill visa att det katastrofalt försämrade hälsoläget också hade med systemkollapsen att göra. Någon (var är du, Någon?) borde kanske göra en större sammanställning av vetenskapliga rapporter inom olika områden som beskriver orsak och verkningar i sovjet-kraschen?

Hade folk i väst varit mer vaksamma kanske man redan ur den liberalstyrda kraschen i Sovjet hade kunnat dra slutsatser av vad massprivatiseringar skulle medföra i de egna länderna. Inte bara de sociala verkningarna i de berörda länderna, utan hur mycket råden från ‘våra’ ekonomer var värda. Ju mer råden följdes, desto värre gick det. Ekonomerna missade där, sedan missade de här – varför skall man tro på dem?

För övrigt kan även en del länder i Asien och Sydamerika tjänstgöra som exempel på hur det gick när man följde respektive frångick de fina råden som ekonomerna från Världsbanken och Internationella Valutafonden bistod med. Man kan väl säga att de som ville vara lydigast gick det sämst för. – Och hur är det egentligen med Sverige i det här sammanhanget …?

Eller om man formulerar frågan så här: det nationalekonomiska etablissemanget och dess teorier borde ha varit bortgjorda som odugliga redan på 1990-talet, men det började talas på allvar om krisen inom nationalekonomin först när när den stora ekonomiska djupdykningen kom i USA och Europa framåt 2009. Varför inte tidigare? Självupptagenhet och självgodhet i de gamla industriländerna, trots att man fick en rejäl förvarning med IT-krisen strax efter millennieskiftet?

Gammal teckning behöver nytt huvud?

Kanske Max Gustafson kan göra det lätt för sig och göra en ny teckning genom att helt enkelt byta ett huvud här: ersätt Juholts huvud med Löfvens, men låt resten vara som det är. Själva situationen är densamma om jag förstår saken rätt. En ansenlig del av svenska befolkningen, även långt inne i Allians-leden, är upprörda över hur Reinfeldt-regimen sköter landet. De förväntar sig förmodligen en kraftfull opposition som lägger fram hårda alternativ. Vad får de: en nisse som säger att det kommer att fortsätta som förut. Skall vi gissa på att Alliansen tar hem nästa val, såvida inte de tuktade resterande medlemmarna i socialdemokraterna till slut samlar ihop resterna av sin självkänsla och gör uppror? Men det vill jag se innan jag tror på.

Hur många internationaler …

… ryms det på ett nålspets? (Ja, egentligen lär den ursprungliga frågan ha varit ”hur många änglar ryms det på en nålspets?”, men man kan väl vitsa till det så här på fredagseftermiddagen!) Vet inte hur många politiska internationaler det finns, inte ens på den sida som kallar sig socialistisk/kommunistisk eller liknande, men jag såg att det bildats ännu en, nämligen The International Organization for a Participatory Society (IOPS) med hemsida här. Det ser delvis ut att vara en reaktion på Occupy-rörelsen som knappast lämnat någon på vänsterkanten oberörd, positivt eller negativt, men jag tror att ursprunget mer är rörelsen för parecon (‘deltagande-ekonomi’) som jag inte vet ett skvatt om.

Målsättningarna ser positiva ut, med ett trevligare samhälle för de flesta av oss, men vad tänker man göra med negativa element (vi kan väl tänka oss stater och storkapital) som får för sig att skicka ut sina styrkor för att behålla allt vid det gamla? Min reflexion – och det har jag ju skrivit om tidigare – är att med mer avancerad datorkraft ökar förutsättningarna för just deltagande-ekonomi, men jag tror inte sådana aspekter nämns i dokumenten på hemsidan (eller om jag slarvat med genomläsningen).

304 medlemmar i hela världen när jag gjorde det här klippet, men hade ökat till 306 några minuter senare! 

IOPS har hittills fyra medlemmar i Sverige, och av de två som presenterar sin bakgrund så innehåller den syndikalism. Det är nog ingen tillfällighet. En av dessa, Anders Sandström, finns med i rörelsens interim-kommitté, tillsammans med ett antal okända och även några kända personer.  Noam Chomsky kanske är den mest kände.

(På tal om ‘fyra’ och’ internationaler’ så har jag sett uppgifter om att det finns fyra trotskistiska grupper i Sverige, och var och en av dem är ansluten till varsin international. Snacka om mångfald! – Undrar hur det går med den där internationalen som Venezuela tänker bilda?)

Spår efter ‘svensk-kinesisk’ arkeologisk skatt?

En försvunnen kinesisk arkeologisk skatt med svensk anknytning kanske kan återfinnas. Just den svenska anknytningen nämns inte i den här artikeln, däremot andra detaljer i den märkliga historien.

Svensk och kinesisk? – Jo, det var så att den svenske forskaren John Gunnar Andersson på 1920-talet arbetade i Kina som geolog samt också gjorde arkeologiska undersökningar. I det arbetet fick han korn på något som verkade vara rester av mycket gamla människoartade varelser, och så upptäcktes ”Peking-människan”, eller Homo erectus som den vetenskapliga beteckningen lyder. Det var en föregångare till den moderna människan. Dessa arkeologiska undersökningar som inleddes av Andersson blev de första i Kina, och därmed mycket betydelsefulla. De borde vara ett naturligt ämne när Sverige vill prata vänskapligt med Kina om gamla positiva förbindelser, liksom för övrigt Bernhard Karlgrens epokgörande forskningar om den gamla kinesiskan, men jag undrar hur många i affärs- eller diplomatsvängen som har kunskaper för det numera?

Hur som helst, man fann ett antal värdefulla skelettrester av Homo erectus utanför Beijing – men så försvann de i samband med Andra världskriget när de skulle räddas ut ur Kina undan de japanska erövrarna. Man har sökt men inte funnit lådorna, men nu har det kommit fram ett spår: en USAmerikansk marinsoldat som var på plats minns att några lådor med ben grävts ned på en viss plats i Kina. Nu är det bara att hålla tummarna för att han minns rätt och att lådorna med sina oskattbara lämningar kan återfinnas! Förmodligen skulle det betraktas som en stor händelse såväl i Kina som i forskarvärlden i stort.

En populär bok från början av 1930 som skrevs av Andersson kan väl fortfarande återfinnas på bibliotek eller antikvariat: Den gula jordens barn.

Något att fundera på i Indien?

Det är inte så ofta jag skriver om Indien numera. Det finns mer närliggande saker ur min intresse-synpunkt, och dessutom kan jag rekommendera Indiensolidaritets hemsida för information som man inte ser så ofta i svenska media. Men nyss fick jag syn på några artiklar av intresse i indisk press, bland annat den här. Där ges några inblickar i det pågående indiska inbördeskriget (eller rättare: ett av inbördeskrigen) vars konsekvenser man kan fundera över.

Nyss skedde ett typiskt gerilla-angrepp i delstaten Maharashtras östligaste och fattiga del. Maoisternas folkarmé angrep en transport med ett fyrtiotal halvmilitärer, och åtminstone ett dussin dödades. I delstaten Odisha vid Bengaliska viken bortförde maoister ett par italienare och en ledamot av delstatsparlamentet. Varför attacken i Maharashtra skedde är inte klart. I Odisha anklagar maoisterna italienarna för att försöka behandla stamfolken som någon slags utställningsföremål, jag antar att det handlar om någon sorts etno-turism. Möjligen kan det, vilket spekuleras om i den angivna artikeln, röra sig om avledningsmanövrer: vid den här tiden av året brukar maoisternas högsta ledning ha sammankomster dolda inne i djunglerna, och då slår man till på annat håll samtidigt för att dra bort uppmärksamheten.

Extra intressant är det för att maoisterna förmodligen skall ha sin kongress i år, och en kongress är ju till för att värdera vad man gjort hittills och hitta vägar framåt. Och där finns ett problem som listigare personer än jag har pekat på för länge sedan och som jag antar att man diskuterar. Vi kan väl formulera det som att det finns olika Indien: en del där laglöshet och rättslöshet råder för lokalbefolkningen och där den normala politiska processen synbarligen inte fungerar, samt en del där politik och rättvisa fungerar åtminstone formellt. I de rättslösa områdena finns förmodligen ett stort stöd för att slå tillbaka mot övergrepp från stat och storföretag och godsägare med väpnad makt eftersom inget annat fungerar. Passivt motstånd eller hungerstrejker är inte lämpliga när militärerna ändå bränner ner din by och kanske dödar dig vad du än gör, och yttervärlden inte får veta vad som händer. I övriga områden har den statliga makten åtminstone en viss legitimitet bland folket och där kan strejker och andra aktioner ha större genomslag, och det finns betydligt större möjligheter att rapportera övergrepp till yttervärlden.

Nu är det inte bara i de resursrika djunglerna med fattiga stamfolk som rättslösheten kan kännas tung. Liknande förhållanden råder i nordväst, i Kashmir som ständigt är oroligt, samt i nordöst, där det pågår uppror bland en mängd minoritetsgrupper och där armén med lagligt stöd kan skjuta ihjäl folk utan att behöva riskera efterräkningar.

Jag såg uppgifter förra året om att maoisternas folkarmé under 2012 räknar med att bygga upp samarbete med de andra väpnade grupperna i nordöst och nordväst. Det kan vara både en styrka och ett problem. Å ena sidan kommer staten att möta större motstånd på flera håll samtidigt. Men, å andra sidan, hur kommer övriga människor i Indien att se på det här, alla de miljoner som tycker att den rådande makten har åtminstone lite legalitet och som inte gärna vill gripa till vapen? Kommer det att fungera för maoisterna att samtidigt bedriva krig i djunglerna och icke våldsamt massarbete på slätterna och i städerna? Ekvationen går kanske ihop, men jag är inte säker på saken. Riskerar man inte att få ett krig mellan å ena sidan olika minoritetsgrupper, och å andra sidan majoriteten av människor i Indien? Något som påminner om den långdragna krisen på Nordirland exempelvis? – Jag vet inte, kanske maoisterna finner en strategi som gör att man kan gå vidare i alla fall.

Dom ska inte förbi!

När den spanska republiken 1936 utsattes för ett fascistisk uppror som öppet stöddes av Italien och Tyskland, och mer i skymundan av så kallade demokratier i Europa genom den så kallade non-interventionen, var det bara en stormakt som trädde in till republikens försvar och hjälp. Sovjetunionen bistod med utrustning och militära experter. (Vilket är intressant med tanke på att den grupp som kallas trotskister gärna och ofta larmar om ”Stalins förräderi” i Spanien – vem mer än Sovjet skickade stridsvagnar och flygplan till spanska regeringen?) Till slut vann fascisterna ändå, och vägen röjdes för marschen mot Andra världskriget.

Nu är det 2012, Sovjet finns inte men däremot Ryssland, och Ryssland har satt ned foten vad det gäller USA/NATO/Gulfstaternas försök till inblandning i Syrien via ett dubiöst uppror. Syrien har förvisso inte en folkvald regering, men principen verkar vara ungefär densamma: No pasarán – dom dj-a ska inte komma förbi även om det är islamister i stället för fascister den här gången! (Och trotskisterna är sura för det också, tror jag.) Den här gången verkar åtgärderna mer effektiva, kanske de ryska och kinesiska åtgärderna gör att den syriska krisen inte utvecklas till ett storkrig i västra Asien, ett krig som på sikt skulle kunna leda fram till en direkt uppgörelse mellan stormakterna. Förhoppningsvis återupprepas inte den libyska katastrofen i Syrien. No pasarán!

Var är Gripenstedt?

Johan August Gripenstedt – var håller karln hus?

Utan att själv vara kunnig nog att bedöma ämnena har jag ibland skrivit om elektriska vägar och spårbilar här på bloggen – jag tycker helt enkelt att det verkar intressant, och att det behövs intressanta projekt för att inte landet skall sjunka ner i trötthetens och missmodets moras. Då och då får jag ett nyhetsbrev från nätverket Kompass som arbetar med hållbara transportsystem. Idag kom det ett igen, med något som man kan kalla en ledarartikel om spårbilar. Eldsjälar som jobbar med projektet nämns, men sedan kommer den tunga frågan:

Men vart tog den svenska staten vägen? Statens roll är att sköta infrastrukturen. Detta insåg redan Johan August Gripenstedt som var finansminister 1856-1866. Från den posten kunde han aktivt verka för en snabb utbyggnad av järnvägens stambanenät med kapital upplånat på den internationella marknaden. Det då fattiga Sverige, som på något halvsekel såg en av fyra miljoner emigrera till framförallt USA, dristade sig till att lånefinansiera denna epokgörande infrastruktur. Var finns dagens Gripenstedt inom regeringskansliet? Vilken minister griper sig an spårbilarna nu? Idag är Sverige rikare än våra flesta grannländer. Inom transport­forsknings­området har statsmakterna dock varit framsynta, generösa och stimulerat en hel del tillämpad forskning inom spårbils­området. Vi har också haft en svensk nationell fordons­industri i världsklass, men nu är den i stor utsträckning i utländsk ägo, så när som på lastbilstillverkningen.

Det är nu hög tid för svenska staten att dra sitt finansiella strå till infra­stacken och finansiera en första pionjärbana i en svensk stad. Flera Kompasstäder står nu i kö och väntar bara på att få utvecklingsrisken avlyft av staten. Så vad väntar Riksdagens Trafikutskott och Närings­departement på? År 2010 fanns det pengar reserverad för en sådan satsning, om än lite väl blygsam. Dessa medel skyfflades undan till det eftersatta järnvägsunderhållet. När väl spårbilarna finns på plats blir det inte mycket ”var god dröj”. På Heathrow i London är medelväntetiden 34 sekunder och typvärdet är noll sekunders väntetid.

Kollektivandelen (personkm) i landet ligger konstant på ca 20 % sedan år 1970. År 2011 var andelen (resor) uppe i 21 %. Att fördubbla kollektivresandet i Sverige beräknades nyligen av SKL kosta 40 Mdr till osäker lönsamhet. Att bygga spårvägsnät kostar ca 550 Mkr per kilometer, att bygga spårbilsnät kostar ca 125 Mkr per km eller mindre än en fjärdedel. Och spårbilar medger högre komfort och högre kapacitet än spårväg. Det är hög tid för en ny satsning på framtidens trafiksystem redan idag. Så en uppmaning till svenska staten: Spårtaxi: Var god dröj INTE!

Vad skall man säga? Kanske att det här verkar praktisk utvecklings- och industripolitik, inte har mycket med avdrag för hemtjänster eller krogbesök att göra … och därför torde vara tämligen ointressant för de tomtar som numera befolkar regeringen (och oppositionen)! Att någon visionär à la Gripenstedt skulle träda fram och peka med hela handen får man nog vänta förgäves på.

Angående finansiering så vet vi numera att man inte ens behöver låna för att fixa fram pengar. Det viktiga är att hitta resurserna, och har man gjort det är pengarna inget problem. Inte för en stat som har en egen valuta.

Luften går ur krigspartiet?

Det är lätt att bli misstänksam numera. Är nyheterna nyheter, eller är de propaganda som släpps upp av den ena eller andra gruppen för att uppnå vissa resultat? För några dagar sedan fick vi läsa om kritik mot hur illa regeringsmotståndare i Syrien uppträdde, med mord och tortyr. Och så tog FN:s säkerhetsråd ett uttalande som krävde att alla parter, inte bara regeringen, slutade använda våld i Syrien.  Och nu skriver Reuters det här angående Iran:

The United States, European allies and even Israel generally agree on three things about Iran’s nuclear program: Tehran does not have a bomb, has not decided to build one, and is probably years away from having a deliverable nuclear warhead.

Om detta stämmer, att större delen av det västliga underrättelse-etablissemanget sågar påståendena om Irans kärnvapenprogram, så kan man fråga sig varför det överhuvud taget pågår sanktioner och militära hot mot Iran.

En fundering: är läget sådant att USA/NATO har farhågor om att vidare operationer i Västasien, i första hand Syrien och Iran, kan bli alltför kostsamma och med konsekvenser som kan vara väldigt otrevliga och svåra att förutse? Eller om man tar det från en annan synvinkel: vill USA:s president bli inblandad i en kris som skickar oljepriset upp i rymden samma år som han ställer upp till omval?

Om det är så att USA/NATO vill dra sig ur de här kriserna, eller åtminstone dra ner dem på en mindre farlig nivå, kan man ju tänka sig att nyhetsmedia används för att släppa ut besvärande uppgifter som så att säga samtidigt släpper luften ur krigspartiet. Det finns ju sådana grupper, såväl i USA/NATO som Israel och de arabiska gulfstaterna, men sänks deras trovärdighet blir det svårare för dem att driva samma krigsopinion som gällde för Irak och Libyen. Då får vi också det paradoxala läget att skumma politiker och spioner, tillsammans med Kina, Ryssland och de andra BRIC-staterna, kan avstyra ett storkrig. Det som antikrigsrörelsen trots miljondemonstrationer misslyckades med inför Irak-kriget.

Vi får se. Det här kan leda till ingenting, eller kanske på sikt till stora förändringar i Västasien, men av en typ som inte krigspartiet tänkt sig.

Privatiseringspolitik inte populär – slutsatser av det?

Det som jag skrev om tidigare idag – om ‘utförsbacken – får ytterligare aspekter från den här artikeln i Svenskan:  SOM-institutets långa mätserier visar att privatiseringspolitiken inte är så populär. Eller skall vi säga att vissa aspekter av liberalismen inte är så omtyckta? Många människor är mer angelägna om att olika samhällsfunktioner fungerar bra än att de är privata (och kanske lika dyra som tidigare).

Jag har haft det här uppe tidigare på bloggen, med hänvisning till långa undersökningar som visar att stödet för välfärdsstaten är fortsatt starkt. Då gällde det undersökningar som gjordes av forskare i Umeå, SOM-arna finns i Göteborg, så det finns geografisk spridning.

Och de frågor som jag ställt tidigare kvarstår: varför tar inte ‘det gamla arbetarpartiet’ tag i de här opinionerna och vinner storslam i kommande val? Vare sig man åberopar det suddiga begreppet ‘politiskt väderkorn’ eller hävdar att man bygger sin politik på sund vetenskaplig grundval så borde ju inriktningen på det praktiska politiska arbetet vara serverad utan tveksamheter. Ett mindre antal socialdemokrater fattar väl detta och försöker tala om saken, men det verkar ännu som om partiledningen domineras av fullständigt destruktiva element (som de mesiga medlemmarna inte törs hiva ut).

Jag hittade den här bilden på Birger Schlaugs blogg (det är Robert S. som är skaparen)  och den kan väl sägas visa vilken väg såväl nya som gamla arbetarpartier riskerar att gå om de inte sköter sig.

Hur röstar man i EU-parlamentet?

Via bloggen Tusen bitar hittar jag en intressant länk till en sajt vid namn VoteWatch.eu där man kan se vad tomtarna i EU-parlamentet gör när det gäller att trycka på röst-knappen. Bengtsson själv på Tusen bitar lägger upp ett diagram som visar att socialdemokraterna i EU-parlamentet mest röstar som liberalerna, och det är väl inget att förvånas över. Den europeiska socialdemokratin är en dyng-pöl.

Jag tittade lite på sajten. Nyligen har parlamentet röstat om en resolution om läget i Bahrein, där det ju inte är tal om någon ‘arabisk vår’ utan snarare kungligt förtryck under USA-flottans beskydd. Själva resolutionstexten finns här, för den som orkar läsa byråkratiska. Jag klippte ut ett stycke ur den här sidan:

Av 754 ledamöter var 655 närvarande. Frånvaron var alltså 13 procent, jag vet inte om det är mycket eller litet. Men när 49 av 655 röstar så är det 7½ procent som trycker på knappen, resten (607 stycken, motsvarande 92½ procent) har tydligen något annat för sig. Är de bara där för att markera närvaro för att få ut en massa pengar eller sitter de och mediterar över ‘Europa-tanken’?

På den sida klippet kommer från finns det mer godbitar. Man kan exempelvis ta fram data för varje enskild ledamot. Och det gjorde jag, genom att be datorn tala om hur svenskarna röstade. Miljöpartisten Carl Schlyter stödde uttalandet, liksom den gröna gruppen i parlamentet hade rekommenderat. Men han tillhörde den lilla gruppen av 7½ procent. Två svenskar var frånvarande. Resten, inklusive övriga miljöpartister, avstod från att rösta. Undrar hur man motiverade det? Fel i förslaget till uttalande, ointresse, sover i parlamentsbänken, funderar på vad man skall göra under helgen? – Det kan vara en tillfällighet att det ser ut så här just i den här frågan. Den som är intresserad av statsvetenskap på europeisk nivå kan ju gå in och studera vidare.

Radion berättar att EU-parlamentets talman vill få slut på flyttkarusellen mellan Bryssel och Strassbourg. Den är ju inte gratis precis, och det är en historia som sticker i vanligt folk ögon. Populasen i Europa åläggs ‘åtstramningar’, men det verkar inte gälla EU-byråkratin och dess svans av politiska föredettingar.