Lästips: varför förlorar stormakter krig?

Här finns en artikel, översatt till lite kryckig svenska, skriven av den skarpsynte iakttagaren av internationella angelägenheter, Immanuel Wallerstein. Han försöker i fem punkter sammanfatta varför stora, och egentligen oövervinnerliga militärmakter (USA, Israel) lik förbaskat förlorar krig. Egentligen innehåller den inga konstigheter, men den kan förklara varför USA under den sista tiden fört sina krig mer i skymundan. Man har helt enkelt inte råd politiskt att dras in i nya evighetshistorier av afghanistan-typ.

Artikeln är några år gammal, men Wallersteins slutsatser verkar hålla än idag. Är stormakten inte säker på att vinna omedelbart och till relativt små kostnader undviker man direkta storskaliga aktioner, särskilt om det gäller motståndare som verkar kunna försvara sig. Det blir i stället dolda commando-operationer, krig via betalda ombud, drönare och liknande, som används för att inte reta upp kritiska hemmaopinioner. Därför är en regelrätt invasion i Syrien mindre trolig, och ett anfall mot Iran ännu mindre troligt. (Skulle det senare inträffa skulle det väl i så fall vara ett bevis för att Israel har ledare som inte är tillräkneliga å huvudets vägnar.)

Om man tänker vidare så finns det alltså en möjlighet för stater som vill föra en egen oberoende politik (vilket bland annat innebär att man slutar använda US-dollar som handelsvaluta) att vänta ut USA, under förutsättning att man är starka nog att avvärja inte bara öppna angrepp utan undergrävande verksamhet.  Någon gång retade jag upp några personer genom att skriva att epoken med den gamla typen av revolutionära folkkrig håller på att närma sig slutet. Epoken med fixade så kallade färgrevolutioner kanske också är slut – det verkar som om Putin inte tänker tolerera några sådana påhitt i Ryssland. USAmerikanerna får väl nöja sig med att skjuta ihjäl varandra framöver.

Förresten, kriget pågår ju också i propagandasfären: intressant att notera hur den där ihjälkörde cubanske dissidenten (eller vad han nu var) under ett par dagar skulle vara  ämne för en jättekampanj mot Cuba, och att det hela nu fallit samman. Ett tänkt politiskt mord har förvandlats till vårdslöshet i trafik av offren själva. Bland annat Dagens Nyheter (som jag ibland med rätta kallar Dagens Dumheter) har väl anledning att fundera över om man gjort något fel. Skall vi uppfatta DN som en oberoende liberalt nyhetsorgan, eller som en krigare i USA:s propaganda-armé? En anledning till att ”stormakter förlorar krig” kan vara att man klantar sig också i propagandan. Är man jättestark och vinner snabbt spelar tabbar av den här slaget mindre roll, de glöms snabbt. Men är kampen utdragen och tabbe läggs till tabbe blir läget ett annat. Då kommer de kritiska frågorna fram. – Kanske dags för Wolodarski att skriva en liten ledare om att ”Cuba är nog inte så dumt i alla fall” för att försöka gottgöra tidigare försyndelser?

Återbildande eller mer mupperier?

Den stora minan under svensk ekonomi är den privata skuldsättningen, huvudsakligen att folk får bankkrediter för att köpa bostadsrätter eller småhus och sedan är fast som låneslavar hos bankerna. Stockholm är inte fullt av fria bostadsrättsinnehavare (varav en del tror att de ‘äger’ lägenheterna de bor i) utan av folk som bor på bankens nåd. Det lär man upptäcka när kriserna bryter ut.

Vad säger ytterstadsborgarrådet Joakim Larsson om det då? – Jo, han vill få till ännu fler låneslavar, och detta i områden som är ekonomiskt mindre välmående än innerstaden och där såväl generella som privata ekonomiska motigheter kan förväntas slå hårdare! Han pratar inte om skulder och krediter, utan detta skall på något sätt utjämna skillnaderna mellan olika områden i staden/kommunen. Då kan staden bli ‘blandad’, vad man nu menar med det …

Detta är rent muppande! Fler in i skuldfällan, det blir resultatet. Skall dessutom skuldsatta människor ta över fastigheter som ofta torde tillhöra den åldersklass där det nu krävs omfattande upprustningar, stambyten och annat roligt, som de också måste bekosta på något sätt? Slutresultatet blir väl att på sikt kan bostadsbolagen billigt ta över kraschade förortsföreningar. Men vad händer med människor som har skulder som de aldrig kan ta sig ur?

Vad som behövs är återbildningar, att man inte bara ”drar ner” på ombildningar i innerstaden, utan att bostadsrätter återgår till hyresrätter och folk i massomfattning kan göras skuldfria – och detta gärna innan nästa ekonomiska orkan bryter loss!

I artikeln i DN berättas för övrigt i praktiken om hur gentrifieringen fungerar. En tant flyttar med fin bil från Sollentuna till Nytorget (nära nog centrum för den gamla slummen på östra Söder) och efter tio år är området fullt med ännu lyxigare bilar. Jag propagerar inte för åter-förslumning, men bort med bilarna och bort med rika (överbelånade) knösar med näsan i vädret! På vilket sätt gör det här att staden blir ‘blandad’? Joakim Larsson och hans kumpaner vet förbannat väl att det är just det den inte blir.

U-sväng

För ett tag sedan upptäckte käcka borgerliga personligheter, som Wolodarski i Dagens Dumheter, att  euron inte fungerar så bra i alla lägen. Det där med grova funktionsfel hade det visserligen varnats för redan innan euron ens infördes, men det är väl bättre att folk vaknar sent än inte vaknar alls. Nu vaknar en ledarbloggareSvenskan till angående Syrien.

Ledarsidan pekade för några veckor sedan på det syriska motståndets oroande och ökande drag av jihadism, och rapporterna om al-Qaidas ökade närvaro ger skäl att upprepa att omvärlden måste vara mycket restriktiv i att stödja rebellstyrkorna med vapen och annan stridsmateriel. Att Syriens regim är diktatorisk betyder inte per automatik att motståndet mot den är demokratiskt sinnat.

Iakttagare utanför ‘ledarsidan’ var inne på det här spåret betydligt tidigare. Andra behöver längre tid för att se ljuset. Att vara försiktig och tänka efter innan man talar är bra, men här handlar det ju om folk som inte varit försiktiga och tänkt efter utan att man gör en U-sväng från tidigare ståndpunkter när fakta blir för besvärande.

Den misstänksamme kan dessutom fråga sig om det dras i trådar i bakgrunden för att ändra opinionen. Det finns klara risker för ett jättekrig som sänker hela regionen, med svåra globala följdverkningar dessutom, och en situation som helt enkelt inte går att kontrollera. Inte bara Syrien, utan hela området från Gaza till Turkiet, över Syrien, Irak och Iran kan bli en sammanhängande krigszon. Och den fortsätter dessutom över Afghanistan till östra Pakistan. Det är något annat än ett lokalt uppror med några teater-rebeller som viftar med bössorna framför TV-kamerorna.

Visserligen har USA varit aktivt för att bryta sönder ett antal stater tidigare med kaos som följd, men nu kan kaos bli så våldsamt att det drabbar anstiftaren också. Det betyder att man på något sätt måste försöka bromsa in processen och bland annat använda media för att vända opinionen.

Somliga inom USA-administrationen anser säkert så, medan andra fortsätter jaga på sina gamla bekanta av al-Qaidamodell. Att dessa jihadister torde behandla sina hjälpare som nyttiga idioter verkar vara mindre intressant. Det har antytts att den pågående bombvågen i Irak skulle bero av att USA vill bli av med den iran- och syrienvänliga regeringen där. Jag vet inte hur rimligt det resonemanget är. Det låter vansinnigt om man tänker långsiktigt, men som den gamla svenske kanslern Axel Oxenstierna sade till sin son: du skulle bli förvånad om du visste med vilken ringa visdom världen styrs!

När det kommer fram mer reportage i ‘gammelmedia’ som visar på närvaron av al-Qaidafolk i Syrien kan det tas som intäkt för två saker:

Antingen att det här är farligt och gör att man måste vara mer försiktig med vad for sorts människor som får stöd …

… eller att detta är skäl för en storskalig och snabb invasion av Syrien för att hindra att de heliga krigarna etablerar sig definitivt.

Det senare alternativet tror jag mindre på, i och med att Syrien har god försvarsförmåga och kan orsaka rejäla förluster på invasionsstyrkorna. Och opinionen i tänkbara invaderande stater är knappast intresserad av detta. Därmed torde minskning av biståndet till så kallade rebeller i Syrien vara det bästa alternativet. Man kan jämföra med Libyen: där var rebellerna kass och var på väg att besegras, men detta kunde kompenseras med militära insatser från NATO och Gulfstaterna (och Sverige) eftersom Libyen var militärt svagt och inte hade mycket att sätta emot. I Syrien är rebellerna kass men landet kan försvara sig mot angrepp utifrån.

Hur skall man förklara den här bilden då? Att den visar med vilken rasande (snigel)fart somliga personer rör sig i riktning mot en realistisk uppfattning av verkligheten?

Otrevligt besök

När jag tog en kvällspromenad upptäckte jag den här affischen:

Om vi tittar närmare på textavsnittet:

EDL – jaha, då är vi inne på Breivikarnas område då. En sentida motsvarighet till det gamla tysk-nazistiska Anti-Judiska Kampförbundet månne? Skillnaden är att man bytt hatobjeket. Under det gångna årtiondet har ju de smarta grupperna av fascistisk natur bytt skepnad för att göra sig respektabla – man har gjort sig av med de oförbätterliga gamla jude-hatarna och i stället satsat på Israel och kamp mot ospecificerade muslimer som håller på att ta över världen.

Det finns folk som sticker näsan i vädret och fnyser ”jag är varken kommunist eller nazist”. Att de inte är kommunister kan man tro på, men vad det gäller nazismen är saken annorlunda. Det torde gå lätt för en borgerligt sinnad person att ta över i stort sett hela det nazistiska idégodset men plocka bort det speciella judehatet, ersätta med muslimhat, och sedan traska vidare som om ingenting hänt. Ytan är ny men innanför skalet ser det ut ungefär som förut, alltså någon variant av fascism och missförstådd darwinism.

Det luktar illa i Europa för tillfället.

Finns siffror på själv-avknoppade?

För några dagar sedan skrev Frances om klassintressen inom socialdemokratin. Det är synpunkter som jag tror jag sett tidigare, men som förtjänar att upprepas och inskärpas eftersom de gör att en del konstigheter i dagens politik blir begripligare:

Samhällsmotsättningarna och klassmotsättningarna går inte entydigt mellan olika partier. Inte minst socialdemokratin rymmer det svenska samhällets klassmotsättningar inom sig. I många många år har socialdemokratin till en del varit ett arbetsgivarföreträdande parti, genom arbetsgivaransvaret för kommunala och statliga företag och verksamheter, s.k. folkrörelseföretag etc. Det är också ur detta arbetsgivarskikt som ägarna till många av de vinstgivande privatföretagen inom ”välfärdssektorn” har kommit. Det ledande skiktet har avknoppat sig självt.

Jag funderade vidare på det. Det här är något som vore bra att ha övergripande siffror på. Kanske sådana sammanställningar redan finns – jag vet inte. Delinformation kommer fram när skandaler briserar, som när avknoppade offentliga verksamheter säljs ut till underpris och sedan säljs vidare med jättevinster, eller när vanvård utbryter någonstans, men finns det en övergripande sammanfattning, med siffror?

Jag skulle kunna tänka mig att energiska forskare inom flera olika ämnen skulle kunna ge sig på den här frågan. Den verkar rymmas inom åtminstone historia, ekonomisk historia, sociologi, statsvetenskap, nationalekonomi och företagsekonomi. Vilket håll man än kommer ifrån borde ett grundläggande material krävas som bland annat innehåller uppgifter om antal avknoppningar, vilka som köpt, köpepris, vinster i det avknoppade företaget, hur mycket en eventuell vidareförsäljning gett. Kunde man sedan spåra partiprefenser hos personer som ”avknoppat sig själv” är det givetvis ett bonus. Och hur många socialdemokrater med förtroendeuppdrag sitter på styrelseposter i ”välfärdsföretag”, och är de många eller få jämfört med styrelsemedlemmar från andra partier? Man kan ju också fråga om det finns avknoppningar som inte lyckas något vidare, där ledaren/ledarna för företaget inte blivit självständiga kapitalister utan förvandlas från lönearbetare med anställningsskydd till nära nog rättslösa småföretagare som inte har mer än en F-skattesedel att hålla i handen? 

Angående en sociologisk angreppsvinkel så slog det mig att den USAmerikanske forskaren Erik Olin Wrights idé om ‘motsägelsefulla klasspositioner’ kan vara användbar som teoretisk ram. (Här är hans hemsida, förresten.) Vad han antog (i alla fall när jag läste honom för några år sedan) var att man kan se en glidande skala i klasstillhörighet från helt oberoende kapitalister, via otryggare småföretagare, till mer eller mindre självständiga yrkesutövare, ända till personer nästan helt utan inflytande på sin egen situation. Det ‘motsägelsefulla’ består i att en person kan vara anställd, men samtidigt fått sig tilldelat ansvar och beslutsrätt som ligger på ägarens nivå egentligen. I det läget tillhör man två läger samtidigt trots att man formellt är en vanlig knegare. Och man kan avancera mot att bli verkligt oberoende, eller att halka ner och få mindre inflytande.

Vissa lönearbetare med arbetsgivarbefogenheter ser enligt Olin Wrights definition ut att tillhöra det självavknoppande arbetsgivarskikt som Frances skriver om. I den rådande situationen har de fått chansen att gå från att vara lönearbetare till att kliva över staketet till kapitalisterna. Men hur ser siffrorna ut! Här är väl en intressant forskningsuppgift för unga akademiker på jakt efter något att sätta tänderna i, levererad helt gratis av mig! 

Järnväg och släkthistoria

För några dagar sedan skrev jag om samhälleligt kapital som skapas av en generation och som kommande generationer har nytta av. Jag skrev att järnvägen upp till Stockholm tillhörde farfarsfars generation och huset jag bor i farfars.

– Nå, är detta bokstavligt? – Vad det gäller huset jag bor i är det teoretiskt möjligt att farfar (som var plåtslagare i Stockholm) kan ha gjort något jobb här men det vet jag inget om. Om man däremot tittar på farfarsfar så är läget annorlunda. Sven Petter hette han, och Nilsson eftersom hans far hette Nils. 1867 lämnade Sven Petter som tjugoåring hembyn Femmeryd i Blekinge för att flytta till Stockholm. Jag har inte hittat igen honom här, däremot senare på 1870-talet som anställd vid järnvägen i Uppsala. Andra i socknen flyttade iväg, uttryckligen för att arbeta på järnvägsbygget vid Södertälje, och jag misstänker starkt att farfarsfar ingick i det gänget. Att han lämnade torparlivet och blev rallare i stället alltså. Men som man brukar säga inom vetenskapen: här fordras mer forskning!

Frimärkena ovan gavs ut till den svenska järnvägens hundraårsjubileum 1956. Klicka upp dem till större format så syns de bättre! – Det vänstra märket lär i frimärkskretsar gå under spe-namnet ‘mordet på banvallen’. Om vi kallar de tre personer från vänster till höger A, B och C så slår B släggan i huvudet på A, medan C är fullt sysselsatt med att försöka sopa undan spåren.

På tal om järnvägar så antar jag att en del folk som är avlägset släkt till mig var rejält förb-e i slutet av 1860-talet. De bodde i byn Guttsta nära Kolsva, norr om Köping. Där gick den smalspåriga järnvägen KUJ (Köping-Uttersbergs Järnväg) fram, och innan den ens hunnit bli invigd slog gnistor ut från ett lok och stora delar av byn brann ner. Sura miner rapporterades i efterspelet av detta. Men det är också möjligt att morfarsfar klev på tåget 1870 när han åkte från Västmanland till Stockholm, det vet jag inget om. Banan gick förbi hans hemtrakter bland järnbruken i Heds socken, lite längre norrut.

Det är hans fel!

Jupiter – det är den här fjollige f-n som är skyldig!

Jag läser nu Georgica av den romerska skalden Vergilius. Det är en poetisk handbok i jordbruk, men där finns lite annat, som detta praktfulla avslöjande: guden Jupiter är ansvarig för att människorna måste slita och släpa!

… Ja, Jupiter gjorde

odlarens liv allt annat än lätt. Det var han som förmådde

bonden att bruka jorden med konst. Med bekymmer han skärpte

mänskoförnuftet; hans rike fick ej förslöas i slummer.

Före Jupiters tid arbetade ingen på åkern,

ingen märkte då ut sina fält med en skiljande gränssten.

För det gemensamma bästa man slet, och jorden sin gröda

skänkte mer frikostigt då, när ingen krävde den på den.

Jupiter var det som gav åt ormar det farliga giftet

hetsade vargen till rov, lät havet piskas av stormar,

skakade honungen från trädens löv, gömde undan

elden och hejdade vinets lopp, som flödat i strömmar,

allt för att människor skulle med tiden uppfinna nya,skiftande konstgrepp:

med plogens hjälp få skördar att växa

eller ur flintans sten knacka fram den förborgade gnistan.

Georgica, Första sången, rad 121-128, översättning Tönnes Kleberg. Kursiveringen har jag själv lagt till. Det är alltså Jupiter som ligger bakom alla de sorters elände och sabotage mot det goda livet för oss människor. Nästa gång du ser honom, leverera en rejäl propp som tack för senast!

Lika och olika

Det har larmats om Syriens kemiska vapen den senaste tiden. Varningar har sedan länge framförts och förmedlats via Syrienbloggen om att det kan ske en attack med kemiska stridsmedel inne i Syrien, varpå regeringen som vanligt får skulden trots att de troliga förövarna är helt andra individer. Själv är jag lite fundersam, det är nog svårt att kontrollera att kemiska attacker så att säga hamnar ‘rätt’ om man inte angriper ganska stora mål (som Saddam Hussein gjorde på sin tid, dessutom utan några större protester från ‘världsopinionen’), men det är ju möjligt. Desperata människor gör desperata saker.

Men varför har Syrien kemiska vapen? En intervju i Svenskan ger sammanhanget som kan kännas något besvärande: Syrien kan tänkas ha dessa vapen för att Israel kan tänkas ha dem. Uttrycket ‘terrorbalans’ nämns inte uttryckligen, men det verkar vara detta det handlar om. Paniken nu som uppges handla om att Syriens regering skulle gasa den egna befolkningen är kanske mer ett uttryck för paniken att den libanesiska motståndsrörelsen kan få tillgång till några laddningar. I själva verket ser det väl rätt logiskt ut om Syrien skulle placera en del vapen hos Hitzbollahs raketartilleri som en extra livförsäkring mot ett israeliskt anfall. Att Hitzbollah skulle utlösa ett förstaslag är mindre troligt, men skulle israelerna försöka sig på revanch för bakslaget år 2006 kan läget bli ett annat. I den situation skulle alltså dessa extra obehagliga vapen ändå kunna fungera som krigsavvärjande.

Undrar om andra skumma krafter opererar i bakgrunden? Exempelvis extrema kristna grupper i USA som tror på världens undergång som en verklig händelse som förutsägs i Bibeln, och att det avgörande slaget skall stå i Harmagedon, numera Megiddo, som ligger i vad som nu är norra Israel. När undergången så att säga inte vill infinna sig av sig själv kanske lite påtryckningar och provokationer kan hjälpa till? Att människoliv ödeläggs spelar ingen roll för de här grupperna: de rättfärdiga skall ju komma till himlen så snabbt det går!

Vapen kan alltså ibland verka utjämnande. Så var det åtminstone i teorin med Coltrevolvern, ‘the equalizer’. Praktikten är naturligtvis annorlunda. Den tillverkades i USA. I USA har en man dömts till dryga böter för att han olovandes besökte Cuba för många år sedan. ‘Land of the free.’

Vi var bättre förr(?)

Ibland ramlar lämpliga citat nästan ner i skallen på en:

Vi tycker inte om gamla människor
det är de som gjort det här samhället
byggt upp hela den här skiten

Denna lilla vers finns i en diktsamling betitlad just Diktsamling, skriven av Lina Ekdahl och utkommen i år. Jag tog den från bibliotekshyllan igår på vinst och förlust och fann bland annat detta. Och varför ”lämpliga”? – Jo, jag läste en av dessa återkommande generationskritiska artiklarna igår, nu var det en Jonna Sima (kanske dotter till gamle Sima, vars förnamn jag inte minns?) som påpekat det välkända att de senare generationerna inte längre får det bättre än föregående generationer.

Och det stämmer åtminstone delvis, men man kan väl säga att de sämre startvillkoren för dagens ungdom ändå ligger några snäpp högre än hur det var när den utskällda äldre generationen skulle ut i livet för 40-50 år sedan. Skillnaden kan vara framtidsutsikterna. Det ser sämre ut på många fronter numera. En del ser nog bättre ut, men det är mer spännande att syssla med förfall och katastrofer. No future for you som punkarna sjöng för länge sedan. Man kunde väl säga att framtidsutsikterna ser dåliga ut om det nuvarande alltmer sönderfallande samhällssystemet får fortsätta att falla sönder utan att resoluta motåtgärder vidtages.

Men låt oss ta upp ett påstående som med olika motiveringar och avsikter dyker upp i debatten, nämligen det där om att stjäla från kommande generationer. Är det korrekt, kan man göra det? Betyder investeringar som gjordes säg för femtio år sedan att man då stal från dagens människor?

Jag tror man får skilja mellan olika saker. Ta stambanan mellan Stockholm och Göteborg som blev färdig någon gång på 1860-talet, eller huset jag bor i som byggdes i början av 1920-talet. Järnvägen tillhör farfarsfars generation, huset farfars. Är det meningen att jag skall vara arg på deras generationer för att de bestal mig på något? Eller skall jag notera att för varje generation så skapas fonder av mjukvara (kunskaper) och hårdvara (materiella tillgångar) som förs vidare till kommande generationer och bidrar till samhällets utveckling och bättre levnadsvillkor för framtidens människor.

Å andra sidan har vi förstörelse av naturliga miljöer, naturtillgångar, ändliga resurser, mänskliga kulturer – det är där man med rätta kan tala om att framtida generationer blir berövade oersättliga värden. Somligt kan återställas, men utrotas en djurart torde den vara utrotad, och bygger man köplador i betong på fin åkermark lär den vara svår att återställa.

Ibland brukar det hänvisas till att framtida generationer får betala kostnaderna för dagens investeringar men det kan man strunta i. Enda knepet är bara att se till att investeringarna görs på sådant sätt att man inte skall betala räntor och amorteringar till privat-nissar i årtionden.

Men åter till frågan varför dagens ungdomar inte får det bättre än dagens pensionärer (som skapade förutsättningarna för de där ungdomarna)? Beror det av att snikna gamlingar snor för ungdomarna, eller att det faktiskt händer något fundamentalt i de högst utvecklade ländernas samhällsstrukturer? Kan det vara så att den stigande avkastningen av samhällets kapital inte är stigande längre (annat än via i längden kostsamma och skadliga stödåtgärder och kreditbubblor)? Om så är fallet kan man inte förvänta sig att dagens unga generation automatiskt skall få det bättre än de avskydda far- och morföräldrarna. (Och fortsätter de att klottra, sitta med fötterna på tunnelbanesätena, och tatuera sig, kan de lika gärna ha det.)

Ja, jag vet att det finns fler aspekter här, bland annat att kapitalet nu ger sig på och försöker plundra även den gamla generationen, och det drabbar redan en del gamlingar hårt. Men det är ett argument för de unga att skärpa kampen mot kapitalet och bygga ett mänskligt samhälle, inte ge sig på helt oväsentliga mål – är det uppfattat!

August och hatet

Det var någon som tyckte att det var tur att Strindberg inte hade tillgång till dator. För då hade det säkert blivit många mer hyllmeter med böcker! Den här teckningen av August – med dator – hittade jag hos den skicklige tecknaren Erik Rune, med hemsida här.

När nu debatten rasar vidare angående Mohamed Omars ursäkt för antisemitiska uttalanden (se not nedan) kan det vara värt att påminna om att August Strindberg skrev judefientligt i sin ungdom. Det var före den moderna antisemitismens dagar. Det gamla judehatet hade religiösa grunder, antisemitismen stödde sig på ras, och det ger rätt olika effekter i praktiken.

Men knappt hade den moderna antisemitismen börjat uppträda förrän August slog till bromsen och skrev en ursäktande artikel betitlad ‘Mitt judehat’ (1884). Den innehåller en massa strunt (att de flesta judar var fattiga arbetande människor verkar ha undgått honom) men är åtminstone ett avståndstagande från den nationalistiskt och överklass-militaristiskt färgade antisemitism som trängde sig fram under senare delen av 1800-talet. Vad än August gillade eller ogillade så var hans misstänksamhet mot överklassen permanent över tiden. Och hans ursäkt var ju att de judar han skrivit om tidigare varit sådana i Sverige som verkade nationellt inskränkta, men nu hade han mött och uppskattat en massa schyssta internationalistiska judar!

Här kommer ‘noten nedan’: Jag undrar hur mycket ‘debatt’ som verkligen rasar, och hur mycket som består i att några tomtar i israellobbyns andrasortering skall fortsätta att hacka på MO och ständigt intyga att han inte ursäktat nog? De flesta tycker väl helt enkelt att det är skönt att den här tråkiga perioden är över och hoppas att det inte blir några nya urspårningar.

Artikeln ‘Mitt judehat’ finns i Samlade verk, band 17. Den tidigare text som Strindberg backar ifrån borde vara ‘Moses’ som finns i Det nya riket, Samlade verk band 12. – Konstigt att han aldrig kom på tanken att ‘hat’ faktiskt kan fördunkla tankeförmågan och göra att folk gör eller åtminstone säger dumma saker som de inte hade gjort om de tänkt efter innan de handlat eller talat? Han pysslade ju med ‘kvinnohat’ också vilket orsakade en del bisarra beteenden och påståenden. Här skulle jag vilja referera till ytterligare en text där August försöker utreda judarnas ursprung (ganska bra till och med, tror jag) men hittar den inte. Jag återkommer när den behagar dyka upp!

Senaste inlägget i denna oregelbundet förekommande August-serie hittar du här.