Vem skall man satsa på?

Jag läste ett inlägg på bloggen Religionsvetenskap angående forskningspolitik och -anslag. Man kan ju se det som ett partsinlägg: en forskare inom en lärogren som är orolig för sämre villkor framöver skriver. Men det finns vissa intressanta påpekanden.

Exempelvis detta, som rör frågan om det är bra att satsa på spetsarna (i allmänhet toppgubbar, och då bokstavligen ‘gubbar’) inom vetenskapen:

Undersökningen visar dock att forskningsproduktiviteten tvärtom går ner efter att dessa stora anslag tilldelats. Rapportförfattarna skriver: ”Att de flesta som söker excellenssatsningar har sjunkande produktivitet antyder att det rör sig om grupper som tidigare varit mycket framgångsrika, men nu passerat sin höjdpunkt. Det är mycket tveksamt om satsningen på sådana grupper ger det resultat som önskats – innovation och ökad konkurrenskraft för svensk forskning.”

Man kanske kan säga: ”Åt dem som har skall vara givet”, men avtar det kreativa forskandet i toppskiktet kanske det är bättre att fundera på om inte yngre och piggare krafter borde få en hacka för sina uppslag? Är man verkligen inriktad på forskning bland elitgrupperna, eller glider det över till att man bevakar sin position just som elitgrupp utan att ha så mycket nytt att komma med?

Bloggskribenten nämner också det ohyggliga arbete som läggs ned för att överhuvud taget kunna ansöka om forskningsanslag:

Man kan leka med tanken: vad skulle hända om vi struntade i allt detta och helt enkelt lät akademiska lärare få forska istället för att skriva ansökningar om att få forska? Hur mycket excellent forskning skulle vi då producera?

Det här är ingen lätt fråga. Skall politiker styra forskningens inriktning, även om de ofta inte har djupare kunskaper i vetenskap? Skall universitet och högskolor styra, även om detta innebär att elitgrupperna utan inblandning kan plundra forskningsanslagen? Eller privatföretag och stiftelser med egna agendor?

Vetenskapsman av äldre typ – Emanuel Swedenborg står staty på Mariatorget i Stockholm. Forskare och religiös tänkare.

Vetenskap har en tendens att dra sig åt populära frågor, vare sig det är forskarna själva eller anslagsgivande instanser som tycker om det ena eller andra. Kan man krydda sitt anslagsansökan med rätt ledord vid rätt tillfälle (kanske ‘genusinriktad’ eller ‘tvärvetenskaplig’) ökar naturligtvis ens möjligheter. I inlägget på Religionsvetenskap hävdas att vad det gäller doktoranders arbete finns det

… en tydlig övervikt för vissa ämnen: islam, alternativandlighet, nya religiösa rörelser och en genomgående tyngdpunkt på samtidsinriktade ämnen. Vissa stora områden: till exempel afrikanska religioner och religioner i Kina är nästan helt frånvarande. Även när det gäller vissa av de stora världsreligionerna, t ex hinduism, buddhism och judendom är återväxten mycket svag. Detsamma gäller områden som kräver omfattande språkstudier.

Skall man gissa att många som är intresserade exempelvis av buddhism eller woodoo väljer andra vägar än akademiska studier, och beror det på att den akademiska miljön inte är förmånlig ur deras synvinkel?

Ovanlig lokal för säkerhetsrådet!

Nu har de alliansfria staternas organisation NAM börjat sitt stormöte i Irans huvudstad Teheran. Man har lyckats uppmärksamma det på DN:s förstasida, vilket kanske krävde en kraftansträngning:

Men vad står i det finstilta just under fotografiet, ovanför ”FN varnar ….”?

Jaha, det måste ju vara en sensation! Det måste vara första gången som Säkerhetsrådet sammanträder utanför New York! Eller om det var en bildredaktör på DN som nickade till vid datorn och råkade in i fel tankebanor?

Två kalla

För några dagar sedan hade jag ett inlägg vars bakgrund var en promenad över Katarina kyrkogård i Stockholm och upptäckten att ett antal kända namn var begravna där. Poeten Stig Sjödin som jag skrev om då ser jag positivt på. Här är två som jag uppfattar som mer kalla även om det kan förvåna en del: Anna Lindh och Cornelis Vreeswijk.

Ovan Anna Lindhs gravsten, nedan minnesmärket på trappan till Medborgarhuset vid Medborgarplatsen. Den övre bilden tagen i sommar, den nedre för två år sedan. Måste erkänna att jag inte såg monumentet förrän någon uppmärksammade mig på att det faktiskt fanns något där. Det var där Lindh höll sitt sista tal i offentligheten.

Jag kan ha fel, men när jag såg intervjuer med Anna Lindh där hon lutade sig fram och pratade engagerat som om det rörde något hon verkligen kände djupt och personligt för … så fick jag en känsla av att det inte var så. Att det var avancerat skådespeleri av en som varit med i politiken länge och lärt sig knepen. Att hon skulle kunna prata om vad som helst på samma skenbart personliga sätt. Det skulle vara varmt – på mig kändes det kallt.

Och Cornelis? Den varme, medkännande, socialt engagerade trubaduren med mästerlig hantering av språket …? – Jadå, språket har jag inga problem med. Däremot sades det av personer i hans närhet (minns inte detaljer, det var radiointervjuer) att han hade andra sidor också. Dryghet, arrogans kanske det handlade om, minns inte. Det var kanske dessa sidor som på något vis störde mig med en utstrålning som inte artisteriet helt kunde dölja. Och jag antar att för de flesta spelar det ingen roll. Cornelis slog igenom när jag var i mellersta tonåren. Tror inte jag kände något då, men känsligheten kanske ökar med åren?

Kanske köldstrålningen från de här inte hade stört mig om den inte dolts under ett lager otäta varma filtar. Möjligen kan det ha att göra med att det elektroniska samhället förändrar reglerna för hur vi uppfattar folk och kräver att de skall vara – gamle McLuhan tänkte åt det hållet. I ett förelektroniskt samhälle kan det ha varit lättare att inför den breda allmänheten agera dubbelt som dold skitstövel och öppet som kramdocka. När elektroniken gör att människorna kryper närmre varandra är det inte lika lätt längre. Det inre kan läcka ut och avslöja sin existens.

Rent otroliga slynglar

Saxat från Afghanistansolidaritets nyhetsbrev som nyss ljudlöst dunsade ner bland övrig korrespondens i epost-lådan:

Söndagen 26 augusti delade medlemmar i Afghanistansolidaritet ut flygblad mot kriget under Stefan Löfvéns möte i Vasaparken. Flygbladen fick ett positivt mottagande av de flesta även om några SSU:are argumenterade för fler svenska soldater till Afghanistan.

Var det äkta SSU-are? Och följdfråga: kan vad skit som helst vara med i den organisationen? (Om svaret på första frågan är ‘ja’ så är rimligen svaret detsamma även på den andra.) Häromdagen stod det i bladet att även de svenska soldaterna numera alltid går med en laddad pistol på sig ifall någon afghansk ‘bundsförvant’ skulle få för sig att vända sitt vapen mot dem. ‘Slynglar’ skrev jag i rubriken – det kanske går bra med ‘pellejönsar’ också?

Om du inte redan prenumererar på nyhetsbrevet så göra det genom att gå in på Afghanistansolidaritets hemsida och fylla i namn och epost-adress i högermarginalen!

Nytt alternativ (eller ett som redan dött)?

Engelsmannen George Monbiot är ett respekterat namn i den internationella miljörörelsen (så länge han inte säger något olämpligt, exempelvis om kärnkraft). Men han är också inne på den socialistiska svängen. Han har försökt sätta ihop en vision: Efter kapitalismen – After Capitalism. Dessutom finns en liten film till det hela som man hittar här. Har inte lyckats kopiera över själva filmen, men här finns länken.

Förslagen låter rimliga, men när Monbiot säger att det inte skall vara kommunism utan socialdemokrati undrar jag om inte projektet redan är dött: att få socialdemokratin att göra något är väl som att piska en död häst för att den skall springa fortare. Men jag kanske har fel. Synpunkter? Att lägga fram idéer kan ju åtminstone inte vara fel, för om ingen gör det finns det ju inget att diskutera och kritisera.

Nytt skällsord

Hallå, jag upptäckte ett nytt bra skällsord nyligen: cruise missile socialist. Det kan vi elegant försvenska till kryssningsmissilsocialist och kasta i huvudet på dem som vi annars skäller för att vara bombvänster. Bra att kunna variera sig – att kalla idioter för idioter blir långrandigt efter ett tag.

Helt plötsligt drar jag mig till minnes att någon socialdemokrat, var det Pierre Schorri?, filosoferade över att skicka kryssningsmissiler mot Belgrad på nittiotalet. Väldigt trevligt och socialistiskt.

Idag har vi ju en bred sortering av kryssningsmissilsocialister, från en del trotskistiska smågrupper (av vilka en del inte vill kalla sig trotskister), över de sorgsna rester som är vänsterpartiet, och bort till det som inte ens kan kallas för rester av någonting alls längre – socialdemokraterna. Dessa människor som verkar ha funnit frälsningen i NATO:s bombarflottor. Kanske en del av dem gnolar på den gamla låten ”You can call me Al” också. Fast då är det nog Al Qaida som det handlar om, betalt med pengar från Arabiska halvön.

Ett gammalt namn som kan dyka upp i det här sammanhanget är Nils Flyg. Dan Kotka ser till att det dyker fram.

Hot/skämt?

Här har vi en karta med floderna Eufrat och Tigris. Speciellt Eufrat är intressant just nu, för den flyter från Turkiet och ner genom Syrien och Irak. Där träffar den så småningom på Tigris, och tillsamman flyter de ut i havet under artistnamnet Shatt-el-arab. Längs dessa floder uppstod högkulturerna i forntiden, med jordbruk, skrift, metallurgi – och krigföring. Rätt mycket av detta hände faktiskt i Syrien, vilket arkeologiska fynd under de senaste årtiondena visat.

Nåväl, bloggen Syrper skriver ett humoristiskt (?) inlägg om att Tyskland skall förse Turkiet med simlärare. Det finns nämligen ett antal dammar över Eufrat i Turkiet, och de ligger inom räckhåll för syriska missiler. Jag vet inte hur mycket det ligger i att Syrien kan slå ut dammar i Turkiet med sitt raketartilleri, men rasar en damm (eller flera) torde det uppstå stora flodvågor som kan orsaka enorma skador och det lär behövas simkunskaper.

Man får väl anta att de olika regimernas underrättelsetjänster även läser halvofficiella bloggar som den här, och noterar att Syrien kan få för sig att bombardera dammarna och orsaka en översvämningskatastrof. En varning är alltså utskickad! Men borde inte katastrofen också drabba syrierna själva, om en jättelik flodvåg orsakas av dammrasen? – Man kan ju tänka sig att det här är ett av de extrema hot som Syrien med viss trovärdighet kan tillgripa ifall det sker en invasion från Turkiet. (En öppen invasion alltså, redan idag strömmar ju folk och vapen över gränsen på ett sätt som gör att det egentligen borde ge grönt ljus för syrierna att slå tillbaka mot aggressionen. Kanske de redan gör det, men i det fördolda.) En sorts domedagsvapen alltså, med ohyggliga följder.

För övrigt tror jag såväl syrier som irakier är sura för att turkarna dämmer upp och avleder vatten i Eufrats övre lopp. Vatten är en bristvara i den här delen av världen.

Oavsiktlig (?) humor

I Svenskan står det om att allt fler attacker mot ockupationsstyrkorna i Afghanistan utförs av afghanska militärer och poliser. Ohyggligt stora belopp har satsas på att utbilda dessa, men nu får vi veta att risken är stor …:

att nyutbildade och välbeväpnade afghaner inte bara använder sina vapen mot utländska soldater utan också krigar mot regeringstrogna styrkor eller rivaliserande folkgrupper i det inbördeskrig som rycker allt närmare i takt med att talibanerna vinner terräng.

Ta första delen av meningen igen! Den är på gränsen till humoristisk. Det är ju faktiskt så att NATO-styrkorna och militärer från andra länder än Afghanistan som befinner sig i detta land är utländska soldater! Det gäller svenskarna också! De deltar i en ockupation som stora delar av befolkningen i landet inte vill veta av. Men ockupanterna beväpnar och betalar sina egna bödlar!

Tills nyligen hette det att det var folk i afghansk polis- eller militäruniform (alltså inte riktiga poliser eller soldater) som utförde angreppen, men den linjen har man tydligen nu fått ge upp. Afghaner som gått med i polisen eller armén riktar allt oftare vapnen mot ockupanterna. USA-styrkorna måste nu vara beväpnade även under fritiden på sina baser, de vet aldrig när motståndet kan slå till. De må tycka att det är ‘insidermord’ när deras tilltänkta quislingsoldater vänder vapnen mot dem. Afghanerna själva kan ha andra åsikter om det.

Det som händer nu i Afghanistan kan förmodligen sorteras in under begreppet ‘folkkrig’. I ett sådant krig vet ockupanten aldrig vem fienden är, för fienden kan vara vem som helst och se ut hur som helst, en man eller kvinna ur folket. Ockupantens svar brukar bli allt mer hysteriska våldsdåd, blandat med självbedrägerier om att man egentligen håller på att vinna – och det fortsätter man med tills man åker ut!

Till inkompetensnivån?

Det här är ju ett häpnadsväckande påstående:

I stället för att misstänka oegentligheter och konspiration på hög nivå finns tillsvidare en förklaring till hur utredningen handlagts som ligger betydligt närmare till hands. Det kan helt enkelt bero på bristande kompetens. Inom Åklagarmyndigheten är det faktiskt så att många åklagare med hög rang och tillsynsansvar har betydligt mindre rutin och erfarenhet än de som är operativt verksamma.

Jag avstår från att kommentera Assange-fallet. Det gör så många andra, med varierande trovärdighet och insikt. Men här skriver en tidigare åklagare att åklagare på hög ledande nivå är mindre erfarna än de som gör det dagliga jobbet i domstolarna, om jag förstår honom rätt. Och då kan man fråga vad det beror av. Är det så att man befordrar nötterna för att få bort dem från utredningar och åtal – i så fall kanske de åtminstone inte borde flyttas uppåt i organisationen? Hur som helst låter det väldigt konstigt och oroande. Om ledningen inte begriper vad personalen har för sig kan ju personalen ha väldigt mystiska saker för sig utan att det blir något ingripande. Värre än så, klagar utomstående på missförhållanden så utreds det av kanske av just de inkompetenta på högre nivå.

Jag drar mig till minnes en av professor Parkinsons påhitt, nämligen att folk blir befordrade tills de når en nivå där de inte är kompetenta längre. Det skulle kunna vara så. Men då stämmer inte mitt antagande att det rör sig om personer som befunnits undermåliga redan på grundnivån, för då hade de blivit kvar där antar jag. – Så detta är fortfarande ett mysterium ur min synvinkel.

Tveksam anknytning till den här artikeln, men mullvadar liksom rättvisan (Rättvisan, med stort R måste det heta!) antas väl vara blinda. Fast vete fasen om inte Rättvisan kisar lite med ena ögat då och då …

För annan läsning mer med inriktning på Assange – läs förslagsvis Pirat-Anna Troberg.