Översättning och begrepp?

Den gamle kinesiske vishetsgubben Konfucius. Vi kan läsa översättningar av hans tankar, men förstår vi de begrepp han använde för att beskriva världen?

En gästkolumn i Asia Times gav mig en aha-upplevelse. Jag misstänker att det viktiga med så kallade aha-upplevelser inte är att man blir upplyst om något fullständigt nytt, utan att det i stället handlar om att saker man redan mer eller mindre känner till sätts in i ett nytt förklarande och förståeligt sammanhang. Och det är vad som hände här.

För att gå direkt på kärnfrågan: kan man säga att man förstår en text från ett annat språk bara för att man får en översättning? Kolumnisten tar ett exempel: ‘demokrati’ eller ‘eller mänskliga rättigheter’ är västerländska begrepp som inte finns i kinesiska språket. Men kanske kineserna av väst skulle kräva wenming eller tian ren he yi? Jag vet inte vad dessa termer betyder, den första verkar handla om ‘civilisation’ i någon mening och den andra om människans harmoni med naturen – tror jag. Man måste förstå vad det är för tankar bakom ordet, annars blir översättningen tveksam.

De flesta västerlänningar översätter helt enkelt kinesiska termer/begrepp till begrepp som vi hämtar från bibeln eller vår filosofi, vilket innebär att det ursprungliga begreppet förstörs av översättningen och blir något västerländskt. Och då blir det fel. Vi förstår inte vad som ursprungligen menades. Om vi diskuterar det som kineser kallar wenming kanske det bästa är att använda just det ordet och förstå vad det betyder, i stället för att omvandla det till ett västerländskt begrepp med avvikande betydelse?

Samma gäller med Indien, hävdar skribenten. Den indiska sanskrit-hindi-traditionen har skapat tusentals unika begrepp under årtusendena, begrepp som helt enkelt försvinner och ersätts av andra när de skall översättas till västerländska språk. – Det främjar knappast det mänskliga tänkandets utveckling. Vi kan skylla på ‘Babels torn’ där språkförvirringen uppstod, men tänk om det är så att ingen enskild grupp av människor är tillräckligt stor för att utforska världens alla möjligheter – och därmed skapa begrepp för allting. Om vissa grupper då dels sprider sina egna begränsade begrepp över världen, dels inte tar till sig begrepp från andra grupper, får vi en onödigt begränsad förståelse av världen. Det är ungefär så jag uppfattar kritiken.

Den indiske religionsfilosofen Ananda Coomaraswamy. Han uppges ha behärskat ett fyrtiotal språk, men finns det ändå barriärer som inte kan överbryggas genom översättningar utan hänsyn till begrepp?

Syriska perspektiv

Den här bilden har jag med friskt mod ‘lånat’ från Syrienbloggen, dock med ett eget tillägg: det är de mysande farbröderna Kildén och Åsman som liksom någon sorts påhejande skyddsänglar får sväva över Onkel Sams färd mot Syrien. K & Å tillhör ju den grupp som numera med berättigande skälls som ‘bombvänstern’.  Andra delar av den rörelse de tillhör bombvänstrar inte, så man får vara försiktig med att göra generella fördömanden. Den tjocke kusken påminner om kungen av Qatar, en av finansiärerna av syrienkriget. Bloggaren SyrPer brukar beskylla Qatars härskare för att vara pedofil också (samt vara nära nog apa).

Jag nämnde Syrian Perspective i bildtexten ovan. Kanske SyrPer kan spela en roll när syrienkrigets historia, och särskilt mediakrigets historia, skrivs någon gång. Man vet ju inte vem som är vem på nätet, men låt oss säga att Ziad Faled existerar och är en advokat av syriskt(-kristet?) ursprung som finns i Dearborn, Michigan, och som driver en blogg som hejar på den syriska regeringen.

Det intressanta kanske inte är personfrågan, utan de påståenden som skickas ut på nätet, och varifrån de kommer. En historiker skulle här öppna sin verktygslåda och plocka fram några verktyg som heter äkthet, närhet, tendens, rimlighet och beroende, och med hjälp av dessa försöka bedöma materialet. Det tänker inte jag göra i någon större utsträckning. Att tendensen är för Syriens regering är klar. Men hur är det med rimligheten i påståendena, och varifrån kommer de? Bloggaren uppger sig ha en massa kontakter i Syrien, men hur är det med kontakternas kontakter? Är de pålitliga och de som de påstår sig vara?

Jag tar bara ett inlägg till nämare granskning, det här där den kurdiska gerillan PKK uppges behärska hela sydöstra Turkiet. Låter det rimligt? – Jag har tidigare sett uppgifter om att kurder i Turkiet tagit kontroll över mindre områden, vilket i sig kan vara riktigt och är viktigt i den här krisen, men hela …? Nja, det behövs nog mer fakta från olika håll och jag tycker det låter tveksamt.

Det kanske är några andra påståenden i artikeln som är de verkligt viktiga, nämligen att Syrien ger PKK vapen som tagits från infiltratörer:

It is noteworthy, that the Syrian army now regularly transfers weapons and ammunitions determined to be of Turkish origin to the PKK, just to remind Erdoghan of the vapidity of his policies.  SyrPer has learned from Wael that a cache of weapons seized yesterday in Hama was put on trucks and sent straight to Qamishli for distribution to our Kurdish allies. 

On top of all this is a deal in the making to begin supplying the PKK with captured ”Doschka” anti-aircraft and anti personnel machine guns….the same being bought by Saudi Arabia for the ”freedom fighting” terrorists of the FSA.  …  The only objection is from Iraqi president, Nouri Al-Maliki, who fears an exponential growth in Kurdish power will hobble him in negotiations with Talibani and Barazani concerning oil contracts in Kirkuk, in the North.  Syria and Iraq are working very tightly these days, a relationship almost as important as that which Syria enjoys with Iran.

Är det här bara privata åsikter och skvaller, eller en kanal för den syriska regeringen att sända ut vissa budskap som man kanske inte vill läsa upp officellt i damaskus-radion? Man skickar vapen ”till våra kurdiska allierade” – det är ett ganska starkt uttryck när PKK är ”allierad”. Dessutom en rejäl spark i baken på den turkiska regim som låter vapen strömma över gränsen: ”Här får ni tillbaka era vapen, men kanske inte på det sättet som ni tänkt er, haha!” Här får man också veta att det finns plan att utrusta PKK med tunga kulsprutor som monteras på bilar, vapen som kan användas exempelvis mot turkiska helikoptrar. Förutom mot marktrupper, naturligtvis. Kan PKK få tillgång till, och effektivt använda dessa vapen, får man en rejält större eldkraft än tidigare och störa det turkiska luftherraväldet. Och det är väl inte vad Erdogans regering hade tänkt sig.

Slutet på citatet är motsägelsefullt. Å ena sidan anges att Iraks shiamuslimske president känner sig besvärad av ökad kurdisk makt när han skall förhandla med sina egna kurder. Å andra sidan sägs att samarbetet mellan Irak och Syrien är nästan lika tätt som samarbetet mellan Iran och Syrien. Det kan ju bekräfta påståendet att den makt som tjänade mest på USA:s invasion av Irak faktiskt var Iran. Det långsiktiga resultatet av Saddams fall blev ju att iran-vänliga shiiter tog över i Irak.

Hur går det?

För vem? Vad? – Jo, World Economics Association, den världsomfattande motståndsrörelsen bland nationalekonomer mot den förhärskande nationalekonomiska vidskepelsen.

Enligt nyligen utsänt meddelande så är läget, 16 månader efter att WEA grundades, som följande. WEA:

  • has a membership of 10,400; 
  • has a membership with a wide geographical distribution, approximately as follows: Africa 9%, Asia 18%, Europe 33%, Latin American and the Caribbean 12%, Oceania 8%, and US and Canada 20%; [det betyder att Asien med halva Jordens befolkning ännu är underrepresenterat]
  • has published the first issues of its two new open-access and open-peer review journals, World Economic Review and Economic Thought; 
  • has increased the subscription base of its pre-existing open-access Real-World Economics Review to 20,900; 
  • has held its first online conference, with two more set to begin in September and November and with more lined up to follow; 
  • has published 5 issues of its 12-page bi-monthly newsletter, and 
  • has become a major presence in the world of economics. 

Och under kommande tre år förväntar man sig:

  • to become the world’s largest professional association of economists (it is already the second largest), thereby becoming the world’s new primary institutional reference point for the profession; [med andra ord siktar man på att knuffa AEA, American Economic Association åt sidan]
  • to gain a very large and worldwide readership for all three of its now existing journals; 
  • to establish its online conferences as a major mode for global exchange and development of economic research and ideas;  
  • to launch one or more new journals; 
  • to greatly expand its website, and 
  • to witness the beginning of the end of the profession’s neoclassical hegemony. [ja! ja! kan knappt vänta på den dagen när neoklassikerna bärs ut från institutionerna!]

Gammal teknik med framtid

Det här är en miniräknare som enligt garantilappen på baksidan härstammar från slutet av 1979. Trettitre år alltså. Tror jag fick den när jag började prenumerera på Forskning och Framsteg. Det står ”solar power”, men ljuset från en glödlampa räcker, eller lite ljus med indirekt solsken genom ett fönster som på nedre bilden. Som synes fungerar den ännu! – Jag antar att solcellstekniken ännu egentligen bara är i sin tidiga barndom, och har framtiden för sig!

Fortsättning på lite tidigare tugg

Jaha, det var ju meningen att jag skulle skriva ett svar/kommentarer till ett inlägg med kritik mot synpunkter som jag framfört i ett tidigare inlägg. Men det känns segt … för bakgrund och länkar, se föregående bloggpost.

Varför inte starta resonemanget med en klisterlapp på en lyktstolpe i Årstaberg? Av någon anledning vill någon just på denna stolpe propagera för frigivning av en irländsk republikan vid namn Marian Price som 1973 deltog i ett bilbombsattentat i London, dömdes till fängelse, sedan släpptes men nu återigen sitter inne – möjligen lagvidrigt.

Lagligheten går jag inte in på, däremot det där med bilbomber: IRA-bomben 1973 skadade 200 personer och en dog av hjärtattack. Det kunde ha varit värre, bilbomber tillhör något av det vidrigaste och ansvarslösaste om man nu vill smälla av en bomb i en stad. Det finns inga garantier för att en bomb av den här sorten bara träffar ett avsett begränsat mål, det måste betraktas som ett terrorvapen. Jag säger inte att det aldrig kan finnas situationer där det är fel med den här metoden, men de torde vara ytterligt sällsynta. Något att tänka på om man är rädd om människoliv.

Hur kan det här leda vidare till kritiken? – Jo, jag hade varnat för okontrollerbara våldsspiraler i samband med upproret i Indien och fått skäll för det. Jag tror fortfarande att jag har rätt, och detta av flera skäl.

Ett skäl är att det indiska samhället är synnerligen splittrat i klasser, kaster, religioner, etniska grupper. Om upproret skall lyckas måste de flesta människor enas över alla dessa gränser, och folk i gemen måste veta att revolutionärerna inte urskillningslöst använder våld. Om det medvetandet finns blir det svårare för regeringen att hetsa olika grupper mot varandra och sedan sitta vid sidan av och se exempelvis när hinduer, kristna, muslimer och sikher slaktar varandra. Å andra sidan, om det faktiskt kan vara troligt att revolutionärer är vårdslösa med våldsanvändning och bedriva sekteristiskt våld så kommer det oundvikligen att slå tillbaka mot den revolutionära rörelsen. – Vad jag vet så har en del element hoppat av från den revolutionära rörelsen, lever vidare som rövarband under maoistisk täckmantel, deltar i kastbaserat våld eller stödjer lokala pampar. Det antyder att om man låter principerna glida iväg kan det gå hur illa som helst.

Det finns två sorters våld. Det reaktionära och det revolutionära. Att kalla dem ont respektive gott är att ta i, men det finns skillnader mellan att förtrycka respektive att bekämpa förtryck, därom kan vi vara ense. Men det är också så att revolutionärerna måste vara försiktigare i sin våldsutövning – medan regimen kan bränna byar och slakta folk måste revolutionärerna ta hand om sin bas bland folket och göra sin våldsutövning så begränsad och effektiv som möjligt. Det är maoisterna i Indien som ber om ursäkt när en operation går fel, regimen gör det inte. Att polisstyrkorna varit inblandade i mord, mordbränder, våldtäkter och tortyr märks av någon anledning inte lika mycket.

Ett praktiskt fall av vårdslöshet: gerillan ville slå ut en polistrupp som varit ute i djungeln men nu återvände mot basen. Poliserna äntrade en buss, gerillan sprängde bussen med minor. Man hade inte uppmärksammat att det var en massa civilpersoner på bussen också. Detta var naturligtvis inte bara en mänsklig tragedi (även om det var det värsta) utan en politisk fadäs.

Ett annat praktiskt fall: När folk i utkanten av den revolutionära rörelsen antagligen var inblandade i sabotage mot järnvägen i Västbengalen, och orsakade en tågurspårning som kostade uppåt hundra människor livet, är det samma sak. Vansinnig politik. Vårdslöst. Och vem tjänar på det?

Dandakaranya …

… heter en ny tidskrift som den pigga föreningen Indiensolidariet nyss gett ut. Ser ut som man tänker sig längre artiklar och resonemang om olika förhållanden i Indien än vad som normalt orkas med via datorn. Ett exemplar råkade falla i min hand idag. För den som undrar över namnet Dandakaranya så syftar det på de jättelika skogarna i centrala och östra Indien där stora uppror och samhällsbygge pågår bland stam- och fattigfolk. Ledarna och aktivisterna är ofta maoister.  Hotet om angrepp från regeringstrupper finns ständigt.

Min inblandning i det hela är att tidningen har tryckt av en bloggpost där jag generellt diskuterade möjligheterna för den typ av folkligt krig som de indiska maoisterna driver. Dessutom finns med ett genmäle (med i mitt tycke något gnällig och inte helt rättvis kritik mot vad jag skrev) som också publicerats på min blogg tidigare i år. Historien kanske visar vem som får mest rätt. ‘Rätt’ tror jag ingen får.

Hur som helst: ‘sandwichteorin’ som det står om handlar om ett känt tema från olika håll i världen när det är uppror på gång: media tutar på om att civilbefolkningen står skräckslagen i korselden mellan regeringstrupper och gerilla. Detta även om befolkningen i själva verket utgör en förutsättning för att gerillan över huvud taget kan existera. – Men det finns ju problem här, med människor som råkar väldigt illa ut när regeringstrupperna stormar in i byarna och slår vilt omkring sig, och den aspekten hade jag uppe i min kritiserade bloggpost. Jag tror inte man kan bortse från det, hur man än ser på frågan om väpnat motstånd.

Jag antar att den som är ute efter mer diskussioner om solidaritetsarbete och om vad som händer i Indien som det förmedlas i Dandakaranya kan få tag på tidningen kan skriva en rad till föreningen:
indiensolidaritet@gmail.com .

Upp eller ned – och för vem?

Ursäkta, var tog min civilisation vägen? 

Det var några dagar sedan föregående inlägg. Inspirationen att skriva har inte varit på toppen. Har i stället försökt avsluta en av de halvlästa/olästa böcker av vilka det finns några i hyllorna. Som en bok som väckte viss debatt när den kom för några år sedan, Jared Diamonds Undergång. Civilisationernas uppgång eller fall. Inte någon humör-höjare direkt.

Men nu har jag i alla fall bladat igenom den. Vad jag minns diskuterades det om Diamond hade rätt om vad som hände på Påskön bland annat. Vad man kan konstatera är att det gick rätt illa för folket som bodde där, men frågan är om det berodde på ”kulturellt självmord” eller att de trots en uthållig livsstil drabbades av europeerna? (En gammal bloggpost om det här.) På några andra ensliga öar i Stilla havet gick det ännu värre för folkspillror som isolerats från yttervärlden. Men på andra ställen har människor lyckats försörja sig i årtusenden utan att drabbas av annat än vanliga naturkatastrofer.

Nordbornas bosättningar på Grönland gick under, men man hade i alla fall hållit ut i över 400 år. Verkliga högkulturer existerade under lång tid i Centralamerika och Kambodja och avancerade grupper på annat håll enligt Diamonds beskrivning. Gemensamt för dem alla verkar vara att det var hierarkiska samhällen. Och det reser frågan om vad det har för betydelse. Att människor över huvud taget kommer in på helt nya områden verkar vara katastrofalt för mycket av den ursprungliga djurvärlden. I Medelhavets öar, på öarna i Stilla havet, Indiska oceanen eller Arktis – var än människor kom så utrotades mycket av de djurarter som inte kunde flyga bort. Samma kan ha hänt i Amerika och Australien när de första människorna kom. Men om vi nu bortser från vad de första små jägargrupperna hade för sig och ser på senare samhällen med någon sorts klass- eller gruppindelning då?

Är samhället uppdelat på grupper finns det kamp om makt och resurser mellan grupperna. Diamond bekräftar det också. Under folkmordet i Rwanda kunde folk utan skor (och utan kor och åkrar) ta livet av sådana som hade skor. Som Marx skrev i Kommunistiska Manifestet kan kampen sluta med att den ena gruppen besegrar den andra, eller att de båda går under. Ett alternativ kan ju vara att en civilisations undergång i själva verket är överklassens undergång, medan folket lever vidare utan att göra så mycket väsen av sig. Överklassen kraschar exempelvis i samband med överexploatering av naturresurser, och en del av folket drar bort till andra ställen och lever vidare under enklare och hållbarare förhållanden. Är det verkligen undergång, eller kan man hellre se det som ett vettigare sätt att arrangera livet för och genom gemene man? Mayakungarnas mäktiga städer försvann i djungeln, folket (den del som överlevt de svåra tork-katastroferna, inbördeskrigen och annat elände) levde vidare utan att göra så mycket väsen av sig.

En slutsats kan åtminstone vara att om en plundringsbenägen överklass inte slås ner i skoskaften kan det orsaka svåra umbäranden för dess underklass. Det verkar vara en generell tendens att människor som kommit upp sig en bit i samhället lätt tappar kontakten med marknivån och dess problem. Det kan sluta med en krasch. Det har slutat med krascher, och fler lär komma. (Här är en annan gammal bloggpost som är inne på samma ämne, för övrigt.)

Nästa gång …

… du ser en inte riktigt vit människa på gatan, en ganska svart afrikan eller indier eller så, så bör du närma dig personen ifråga och utropa: ”Hörrdudu, du kan ju inte gå och se ut så där, alldeles svart i nyllet, du ser ju för h-e ut som en rasistisk stereotyp av en neger! Dra en påse över skallen, eller kör med vitt smink, om du nu inte kan vara en ordentlig vit människa av dej själv!”

Detta med anledning av en kufisk debatt vars artiklar jag tror finns samlade här. (En del människor verkar prioritera livets problem på ett jäkligt underligt sätt …)