15-30 procent fattigpensionärer framöver?

Det går att vara professor i allt möjligt, exempelvis i Äldre och åldrande. En sådan finns vid Linköpings universitet och har skrivit en bok om pensionssystemets förväntade praktiska resultat framöver. Det kan ju passa bra som uppföljning till vad jag skrev om igår. Professorn säger bland annat följande:

– Vi har ett pensionssystem med inbyggda orättvisor, och om det får fortsätta verka lär vi få vänja oss vid att allt fler äldre blir fattiga, är slutsatsen. Inom en inte alltför avlägsen framtid beräknas 15-30 procent av pensionärerna vara fattiga.

Vi får en skiktning som vi inte sett sedan början av 1900-talet.

Hur löser man den här frågan då? För ett riktig oppositionsparti vore pensionerna en riktigt hård käpp att smälla i skallen på regeringen. Men var hittar vi ett sådant riktigt parti? Socialdemokraterna är ju djupt insyltade i de här försämringarna. Som systemet är upplagt nu är det ganska få yngre och medelålders som kan vara säkra på att inte utsättas för stora försämringar vid pensionen, och detta på grund av omständigheter som individen inte själv kan påverka. Ett sådant instabilt och farligt system är mycket svårt att försvara, men var finns angriparna?

Vandaler i islams namn

Jag tror jag tidigare har gjort reklam för bloggen The Arabist. Inte för att den så kallade arabvärlden (vad det nu betyder) är ett specialintresse för mig, utan för att det ibland står intressanta saker där. Ibland kommer det listor med länkar till tidningsartiklar. Jag plockade upp en artikel med den märkliga inledningen:

Medina: Saudis take a bulldozer to Islam’s history
Authorities are building a mosque so big it will hold 1.6m people – but are demolishing irreplaceable monuments to do it

Vad handlar det om? – Ja, det är ganska märkligt, men en extremgrupp inom islam som råkar styra Saudiarabien raderar gladeligen ut monument som stammar ända tillbaka till profeten Mohammeds egen tid! Annars brukar ju religiösa ha vissa sentimentala känslor för gamla kvarlevor från trons tidigare dagar, men inte de sekterister som styr i Saudiarabien (och som antas vara allierade med oss mot de hemska iranierna). De saudiska wahhabiterna, svinrika med oljepengar, sprider sin extremvariant av islam över världen, ibland med våldsamma metoder som riktas mot historiska reliker. De sprängde enorma klippstatyer av Buddha i Afghanistan, de förstör nu helgongravar i Mali. De lär förstöra moskéer i Syrien också. De förstör människors sinnen genom att predika intolerans, hat.

Att muslimer skulle förstöra moskéer, till och med sådana som är från islams tidigaste period, låter verkligen egendomligt. Att huset där profetens första hustru bodde har omvandlats till offentlig toalett kanske nästan är pietetsfullt sett ur den synvinkeln.

Men mitt i artikeln finns en förklaring av jordisk natur: när oljeinkomsterna sinar vill Saudiarabien fortsätta att tjäna grova pengar på pilgrimer till de heliga platserna. Och för att få plats för dessa fromma och vilseförda människor river man gärna bort gamla kulturminnesmärken. Det är inte snyggt, och man kan undra hur den muslimska menigheten i stort ser på detta.

Någon form av motståndsrörelse finns åtminstone i Sverige, där den sufi-inspirerade Mohamed Omar konsekvent har uppmanat till motstånd mot de saudiska wahhabiterna och deras anhängare. Det kommer ofta upp på hans blogg. Jag undrar om det är legalt möjligt att ingripa mot saudisk finansiering av moskéer och böneledare i Sverige. Om det är legalt, skulle myndigheterna våga göra ett sådant ingripande?

Pensionsfunderingar

Det där med pensioner kan vara ett hett diskussionsämne. Här är två motsatta ståndpunkter:

  • Du måste spara som en galning när du är ung så att det finns några pensionspengar när du blir gammal.
  • Eftersom pensionerna betalas ur vad samhället producerar när du blir pensionär så kan du inte inte kräva mer än så (högst) oavsett hur mycket du sparat tidigare.

Slutsatsen av det här kan ju bli att det är meningslöst, och faktiskt på gränsen till bedrägligt, att tubba ungt folk att pensionsspara i kanske fyrtio år. De pengar som du inte använde själv utan satte in på pensionskonton riskerar att försvinna helt enkelt. Risken är stor att de försvinner i spekulationskapitalets stora svarta hål och därmed bidrar till att underminera den produktion, forskning och utveckling som skulle kunna betala framtidens pensioner.

Det är bra om generationerna håller sams

Det finns några andra underligheter som man stöter på ibland, och som verkar bygga på följande resonemang: det finns två grupper (generationer brukar man tala om), nämligen arbetande och pensionärer. Den arbetande generationen börjar från noll och bygger upp någonting, och ur detta någonting betalas även pensionerna. Och det skall pensionärerna vara förbannat tacksamma för, och inte gnälla.

Jag tror att det ser ut så här:

Det finns årsklasser som vi alla glider in och ut från. Från noll och en massa år framåt. En lång och tidig period är barn- och ungdomen, när vi inte producerar så mycket utan mest konsumerar. Dessutom på andras bekostnad. Numera är ju den perioden rätt lång eftersom de flesta tröskar genom en lång rad av skolår. Tiden från noll till säg arton är några år längre än vad man kan förvänta sig att leva om man går i pension vid sextiofem. Och då kan vi ändra på resonemanget och förslagsvis hävda att när dessa barn och ungdomar förhoppningsvis växt upp och gör något arbete och betalar till pensionärerna så betalar de tillbaka vad de tidigare fått. Jag misstänker att en del bortskämda ungdj-r inte fattar detta, men moraliskt låter det rimligt.

Låt oss nu titta på de som arbetar och inte är pensionerade. Har de börjat från noll? Eller är det i själva verket så att de kliver in i en befintlig produktionsapparat som byggts upp under lång tid, och sedan bara knåpar vidare med den? – Stora delar av kunskaperna och de materiella tillgångarna idag har skapats av de nu arbetandes föräldrar, av deras föräldrar, och så vidare. Även här kan vi tala om att betala tillbaka med tacksamhet för vad våra föregångare gjort.

Och till slut: med en vid definition av arbete, som inte bara innehåller lönearbete utan alla möjliga nyttiga saker som folk gör, så borde en stor del av pensionärerna också ses som arbetande. De jobbar i föreningar och klubbar, går kurser, umgås, passar barnbarn, pysslar i koloniträdgården etc etc.

Det behövs ett vettigt system för arbete och pension där man slipper de konstigheter som råder nu, och som inte bygger på ett industrisamhälle som fanns för femtio år sedan.

Du finns (?)

DU FINNS

Jaha, det är ju ett yttrande som är lätt att göra, men antag att vi släpper lös några djupsinniga filosofer för att diskutera detta – kommer de att nå något slutgiltigt resultat? Kommer de ens att nå enighet om vad som avses med ‘du’ respektive ‘finns’, innan det blir dags att avbryta meningsutbytet för fikapaus?

Möjligen kan man tänka sig att ‘du’ är ett objekt utanför mig som jag tycker ge mig sådana förnimmelser att jag kan tänka mig att det ‘finns’, med andra ord att det har någon sorts objektiv existens. Men även om objektet existerar för mig, existerar det för andra? Det kan ju vara ett missförstånd, en hallucination, de upplevda förnimmelserna kan vara produkter av min egen hjärnas förvirrelser. Och även om jag tror mig vara iakttagare, kan jag vara säker på att ‘jag’ finns?

Eller har vi helt enkelt en uppmaning till nedtryckta och osynliggjorda människor att se till sitt eget värde, sträcka på ryggen och känna att de är något?

Litteratur om Kina och DDR

Jag har översatt ett litet stycke av en intervju med en kinesisk författare:

Demokrati är efterlängtad både av intellektuella eliter och arbetare och bönder, men betydelsen är olika för var och en. Eliterna vill ha konstitutionalism som skyddar minoriteternas rätt att lufta sina åsikter. Arbetare och bönder vill ha jämlikhet som skyddar majoritetens rätt att göra sin röst hörd. I den meningen är det passande att se Kulturrevolutionen som en lektion i demokrati. I den lektionen fanns det ingen lärare; det handlade om självskolning, självbefrielse och om att välja sin egen väg …

Intervjun är inte så lång, men läsvärd. Bland annat försöks en förklaring varför Kulturrevolutionen spårade ur 1968 och hur partihögern senare kunde ta makten. Detta från en man som skriver skönlitteratur. Den som fnyser åt skönlitteratur (inklusive poesi) som verktyg att ge goda beskrivningar av människors och samhällens utveckling, den fnyser jag åt!

Men även samhällsvetenskapliga undersökningar smäller högt naturligtvis. Svenskan har idag en något krystad recension av en bok om Östtyskland alias DDR alias Tyska Demokratiska Republiken. Bra skönlitteratur och bra samhällsvetenskapliga undersökningar kan göra att vi kommer bort från den dum-propagandistiska bilderna av hur bra/dåligt det var i Kina eller DDR, och i stället landar i mer realistiska positioner. (Och det är en realistisk uppfattning av läget, inte propaganda eller bortförklaringar, som förklarar exempelvis varför det kommunistiska partiet fortfarande är stort i Tjeckien och nyligen gjorde bra ifrån sig i lokalvalen. Eller varför fascistbetonade grupper är starka i Ungern.) Man får veta att folk levde ett vanligt liv i DDR också, och att många tyckte att man levde hyggligt bra. Det finns säkert tyskar som skriver romaner om det också.

Om ”DDR var en brutal diktatur som dödade människor som försökte fly” så är det verkligen inte svårt att räkna upp brutala diktaturer som i ohyggligt större omfattning dödade människor som inte ens försökte fly landet – men det är något som försvinner i propagandastormen. Ta inbördeskriget i Guatemala som exempel: det började några år efter att Berlinmuren byggdes och avslutades några år efter att den revs, och krävde uppåt ett par hundra tusen dödsoffer. De flesta var indianer som massakrerades av regeringsstyrkorna. En av utredningarna finns här. (Jag har sett hänvisningar till en annan, utförd av katolska kyrkan, som kom till liknande slutsatser.) Utredningen inkluderar listor på massakrer och vilka som huvudsakligen var offer och ansvariga. Antalet dödade anges till över 200.000. I det sammanhanget är antalet dödsskjutningar vid den inomtyska gränsen försumbart – förskräckligt javisst, men vem vågar offentligt hävda att många tusen maya-indianer på Guatemalas landsbygd är mindre värda än några tyskar?

4 november, möte på Sergels torg mot krig i kulturens vagga

 

Notera alltså: 4 november 2012 kl. 14.00 på Sergels torg. Ja, det ligger mitt i Stockholm (eller nästan mitt i, det är väl några hundra meter bort till den geografiska mittpunkten vid statyn på Gustav Adolfs torg).

Flygmaskinen på bilden ser ut som en B52:a, och sådana tror jag inte ens krigsgalningarna i Washington tänker sätta in. Man kan ställa till tillräckligt med elände med de vapen man har. Maskingevär eller bilbomber i händerna på diverse lejda ‘gudskrigare’ räcker ganska långt.

Syrien, ett av länderna i ‘den bördiga halvmånen’, den halvmånformade zon från Egypten, upp över Palestina, Libanon och Syrien, i södra Anatolien, och ner igen i Irak till havet – ett av de tidigaste områdena på denna jord för högkulturer med jordbruk, skrift, avancerad teknik, städer. Här på bloggen har jag tidigare nämnt det som kallats ”världens äldsta tempel”. Det ligger i Turkiet nära syriska gränsen, och kan därmed hamna i skottlinjen. På syriska sidan av gränsen ligger Tel Brak som jag skrev om här. Där finns uråldrig stadsbebyggelse och ansatser till skriftspråk hundratals år innan sumererna i södra Irak och egyptierna konstruerade sina metoder att skriva. Kanske stadsbyggarna i södra Irak fick sin inspiration härifrån. Vad som gör Tel Brak mer nedslående än den sköna damen nedan är att det finns massgravar som tyder på våldsamma uppgörelser också. – Det där är två intressanta platser i ett tänkt stridsområde, men det finns flera. Bronsåldersstaden och handelscentrat Ugarit vid syriska kusten exempelvis. Den gick under cirka 1200 före vår tidräknings början. Man skrev med en föregångare till dagens europeiska alfabet.

Vad är det för ‘kulturer’ som för krig i kulturens vagga? Man kan inte annat än att slå ut med armarna i förundran!

Proto-elamitiska …

… är väl inte ett språk som ens min bildade läsekrets svänger sig med varje dag. Men eftersom man inte vet hur det lät en gång när det talades – och då måste vi femtusen år tillbaka i tiden och till vad som nu är sydvästra Iran – är bristen lätt att ursäkta.

Elamiterna fanns i det röda området. Huvudstad Susa.

Vad som finns kvar av elamitiskan är däremot ett antal lertavlor med en skrift som hittills inte kunnat tydas. Det verkar som om elamiterna tog över sättet att skriva (kilskrift) från grannarna sumererna i nuvarande södra Irak, men de gjorde en helt egen version med egna tecken. Hittills har forskarna alltså suttit med en mängd tecken som man inte vet hur de skall uttalas och vad de betyder. Men nu påstås det att en lösning är på gång vad det gäller betydelsen. Dessutom har intressanta uppgifter kommit fram om det elamitiska samhället. Se den här artikeln från BBC, samt dess uppföljare här.

Det här uppges vara en ”ekonomisk tavla” med tecken för siffror (bilder från Wikipedia).

Att snabbt snickra ihop ett eget skriftspråk grundat på vad grannarna höll på med, antyder skicklighet att ta över teknologi, i detta fall kommunikationsteknologi. Men sedan gick något tydligen fel. Till skillnad mot hos sumerer, babylonier, egyptier och andra litterata grupper verkar det som om elamiterna inte hade några skrivarskolor. Den ursprungligen sumeriska kilskriften kunde hållas vid liv i bortåt tretusen år, och det var ungefär samma för de egyptiska hieroglyferna, men den proto-elamitiska skriften dog ut efter några hundra år. Och när den skrevs så var den full av felaktigheter (vilket inte kan ha gjort tolkningen idag lättare). Hur kunde det gå så?

Jag spinner vidare på vad som står i BBC-artiklarna. Det tycks som om Elam var en hårt skiktad slavstat där de arbetande hölls på svältkost medan överklassen kunde äta gott. Så långt har man lyckats tolka skriften. Slavstater fanns ju överallt i de här områdena, men kanske man kan skilja mellan olika typer? Likaväl som det finns rövarkapitalism och socialt inriktad kapitalism idag kanske det fanns varianter inom slavstaterna. Man kan ju tänka sig en härskande klass som faktiskt i viss mån såg till hela samhällets intressen (inklusive att se till att templens skrivarskolor fungerade bra) respektive en härskande klass som struntade i allt utom sin egen välmåga – och som därför gick under ganska snabbt. Månne det sista hände i Elam? – Eller om det var något annat i det elamitiska samhället som gjorde att man inte tyckte sig ha något behov av skrivkonst? Man kan ju jämföra med Grekland där det fanns ett tidigt skriftspråk som sedan försvann utan att ersättas förrän efter flera hundra år. Svårt att säga vad som verkligen hände, men spännande att läsa och spekulera om!

Fråga: Vart går KP?

Nytt hefte i nettbutikken

Erik Petterson har lenge drevet en kamp mot revisjonismen i Kommunistiska Partiet i Sverige. Nå fører denne kampen mot dannelsen av et nytt revolusjonært parti. Vart går Kommunistiska Partiet er en kritikk av det gamle partiet.

I ett tidigare inlägg lade jag upp ett frågetecken angående avhopp/uteslutningar från Kommunistiska Partiet, KP, och frågade om det möjligen var en ny organisation på gång. Nu hände det, som så ofta i nät-världen av en slump, att en ny ledtråd ramlade fram.

Det var på sälja-prylar-sidan hos en miniskyl ( = väldigt liten) norsk organisation som heter Tjen Folket som jag fann ledtråden, den som syns ovan. För er som har oerhört svårt att förstå norska så står det att en Erik Petterson länge har kämpat mot revisionismen i KP. Nu leder kampen till skapandet av ett nytt revolutionärt parti. Och EP har skrivit ett kritiskt häfte som heter Vart går Kommunistiska Partiet? – Den slirande bilen på häftets framsida kanske är en polemik mot hur KP slirar hit och dit i politiken? Jag tittade i senaste numret av Proletären. Där står det om splittringen inom det maoistiska partiet i Nepal, men inget om att det möjligen händer något i Sverige.

Jag sökte efter häftet på Google men fick inga träffar i Sverige. Säljs diskret under disk kanske? Själva titeln är dock klassisk: 1965 gav den kommunistiske veteranen Nils Holmberg ut stridsskriften Vart går Sveriges Kommunistiska Parti? Partihögern fick sig en rejäl utskällning. Några år senare hade Holmberg själv gått ur partiet och bildat en ny rörelse som kom att spela en viktig roll i det radikala uppsvinget omkring 1970. Går den bravaden att upprepa, men med varaktigare framgångar?

På sälja-prylar-sidan hittar man också cigarettändare från Kina. Eller med ett väldigt kinesiskt motiv i alla fall, gamle ordföranden Mao. Jag tycker att den som inte bara fungerar som tändare utan också spelar Östern är röd är verkligt häftig. Alla progressiva storrökare borde ha en sådan!

Mao-lighter

Lighter med bilde av Mao. Et must for alle revolusjonære.
Pris: 60,- Kjøp (antall):

Mao-lighter m/musikk

Lighter med bilde av Mao. Denne spiller «Østen er rød».
Pris: 80,- Kjøp (antall):

Ny fornnordisk boplats hittad i Nordamerika?

Här är en spännande artikel i National Geographic (jag hittade den via nyhetslistan hos Populär Arkeologi) som verkar bekräfta vad man misstänkt under mer än ett årtionde: det har funnits nordiska bosättningar i norra Canada. Nu står det om ‘vikingar’ eftersom det verkar mer dramatiskt, men det här rör sig om fynd som nog snarare kommer från 1300-talet. (Den första nordiska bosättningen i Nordamerika som hittades redan på 1960-talet däremot, den i L’anse aux Meadows på Newfoundland, var däremot från omkring år 1000 och därmed från vikingatiden.)

Det man nu med större säkerhet kan peka ut som en nordisk bosättning ligger på sydöstra Baffin Island, en jättestor arktisk ö där man förmodligen hamnar om man seglar rakt västerut från Grönland. Nordborna gjorde det och kallade den Helluland. Rester av byggnader, verktyg och metall förefaller visa att det var nordbor och inte inuiter eller andra amerikanska folkslag som höll till där.

Men lokalbefolkningen fanns i trakterna, och här blir det intressant: kan det vara så att nordborna hade en handelsstation här, och bytte till sig åtråvärda varor som pälsar och valrossben som sedan såldes vidare i Europa? I så fall skulle Nordamerikas arktiska regioner faktiskt ha varit ena änden av ett transatlantiskt handelsnät! Eller jagade nordborna själva, utan något byte? För om amerikanerna fick något i byte borde sådana saker väl hittas här och där vid arkeologiska undersökningar, men det tror jag inte jag har hört något om.

Det kan ju tyckas egendomligt att den här bosättningen, om den var permanent över lång tid, inte nämns i några samtida källor. Grönlänningar och islänningar skrev ju en del. Kan det vara så att det här var ett ställe man inte ville prata så mycket om, att man ville hålla anskaffningsplatsen för åtråvärda arktiska produkter hemlig?