Wigforss nr 4. Ny/gammal liberalism

Här fortsätter serien med reflexioner grundade på Ernst Wigforss Socialism i vår tid från 1952. Föregående inlägg i serien är bokstavligen föregående inlägg till det här inlägget.

I en historiebok från min gymnasietid nämndes ett egendomligt fenomen som kallades ‘manchesterliberalism’. Fabrikanterna i Manchester på 1840-talet hade upptäckt hur bra det var med frihet. Det är ur den kunskapen som jag drar slutsatsen att det är rikedom som skapar liberalism, inte tvärtom, för övrigt. Är man rik kan man tro att man klarar sig själv (och man kan ju glömma arbetarna i ens fabriker som gnetar ihop förmögenheten men ge sig själv hela äran). Bort med det mesta av samhällets organisation, det enda som behövs är en beväpnad ‘nattväktarstat’ som skyddar de rikas egendom! Resten får klara sig själva bäst f-n de vill! – Så ungefär löd frihetsbudskapet. Fast när arbetarna ville vara lite mer fria och sänka arbetsdagen från tolv till elva timmar predikade fabrikanterna och deras lejda ekonomer att detta skulle leda till ekonomins sammanbrott.

Men nu handlar det om Wigge 1952, och han finner sig föranlåten att ägna lite tid åt något som han kallar ‘gammalliberalism’. Det torde med all säkerhet vara samma sak som manchesterliberalismen. Och – vilket gör saken intressant nu – samma sak som dagens nyliberalism. Mellanperioden av socialliberalism har fallit samman, man kan vad det gäller partier i Sverige, se vänsterpartiet som socialliberalt numera. Resten av Riksdagen besätts av mer eller mindre nyliberala varianter.

Nå, Wigge skriver sålunda:

Då anhängarna av vad som nu skulle kallas en radikal ekonomisk gammalliberalism, utelämnas ur diskussionen, är det inte av ringaktning för det bärande i deras argumentering. En hänvisning till ett sådan liberalt ekonomiskt system redan blivit prövat och visat sig outhärdligt, därför att det hamnat i kriser med massarbetslöshet och revolutionära politiska skakningar, räcker inte som argument för att utesluta denna lösning såsom ett allvarligt alternativ. Svaret från anhängarna blir, att en sådan ekonomisk liberalism aldrig provats i praktiken. Den har hindrats att visa sitt rätta ansikte genom olika former av nationalistisk politik, tullar, rustningar, krig – somliga tillägger socialpolitik med följande skattebelastning.  Endast en obehindrad rörelsefrihet mellan alla länder av varor, kapital och mänskor kan ge oss en föreställning om vad ekonomisk liberalism verkligen skulle innebära. (sid. 45-46)

Hur skall man tolka det här? Förslagsvis som att liberalerna antas säga att ”visserligen har det gått åt h-e under jättekrisen på trettiotalet, men om vi verkligen får avreglera och avreglera så …”. Argumenten känns igen.

Intressant nog medger Wigge att det kan ligga något i gammalliberalernas argumentering, men då är det på lång sikt. Kortsiktigt ger han följande omdöme varför den inte fungerar kortsiktig:

Det avgörande är att man med en sådan idealkonstruktion saknar alla hållpunkter för ett praktiskt handlande i den ekonomiska och politiska verklighet, vari vi nu överallt i världen befinner oss. (sid. 46)

Verklighetsfrånvarande drömmerier, alltså! Han fortsätter:

Delingripanden kan nämligen inte hjälpa oss. Det är ju i den partiella formen som den ekonomiska liberalismen utan framgång provats. Endast en för praktiskt taget hela världen likformig politik ger det avsedda resultatet. Krig och rustningar måste vara försvunna, alla nationella gränser öppna i alla väsentliga avseenden, snarast väl en världsstat tillnärmelsevis upprättad, eftersom uppehället för de arbetslösa under krisperioder knappast kan helt vila på de nationella regionerna. 

Man kan ju också peka på att utvecklingen mot en världsmarknad där alla murar som hindrar handeln har rivits beskrevs i Kommunistiska Manifestet 1848. – Och när Wigge skrev 1952 var det kalla kriget som kallast, ett jättelikt område från Tyskland till Kinesiska sjön undandraget kapitalets makt.

Den enda argumentationsmässiga styrkeposition ny/gammalliberalerna har är väl att det alltid går att peka på diverse hinder och regleringar som gör att deras fina planer går i stöpet. ”Om inte den regleringen hade funnits så …” Men i och med att mängder av avregleringar har skett inom och mellan stater de senaste årtiondena får man sätta frågetecken för de liberala argumenten. Kriserna inom finansvärlden, och deras återverkningar ute i den reala ekonomin, tyder inte på att mindre spärrar för företagen gör att de uppför sig bättre än när de var hårdare styrda. Visserligen blir det mer av ‘nattväktarstat’, men när den upptas av krig i Tredje världen och allt hårdare övervakningar av den egna befolkningen kan man fråga var liberalismen tog vägen.

Problemet är, även i dag då större delen av världen kan betraktas som kapitalistisk, att ny/gammalliberalismen är en idealkonstruktion som saknar alla hållpunkter för ett praktiskt handlande i den ekonomiska och politiska verklighet vi befinner oss i. Det är ett permanent problem för den här typen av liberalism.

Wigforss nr 3

Här är några citat från romanen Krig med räknesticka av Elsa Appelquist, utgiven 1949. Jag använde dem som tidsmarkörer till en uppsats jag skrev om arbetskraftsbristen strax efter Andra världskriget:

Jag har gjort en upptäckt, förstår ni. Man kan lämna Antonsson & Co utan att därför hela ens värld störtar ihop. Hör ni det, man kan få annat arbete! Det finns massor av platsannonser i tidningarna.

Arbetaren har bara sin lön att leva av, för den skull har han tålt många orättvisor i fruktan för att bli avskedad om han opponerade sig. Denna rädsla för att bli arbetslös, har arbetsgivaren sorgfälligt utnyttjat på många håll. Arbetsgivaren har missbrukat privilegiet att ensam få vara den som leder och fördelar arbetet. Det har kallats rationalisering, men det har på sina håll blivit olidliga arbetsförhållanden,

Det har vänt, så nu är det vi arbetare, som inger arbetsgivaren fruktan. På fredagarna är det inte längre vi, som står och darrar i knävecken för att det ska ligga en uppsägningslapp i lönekuvertet, det är arbetsbefälet som i stället får en känsla av obehag, om vi med bestämda steg närmar oss kontoret; vi kan ju komma med ett besked, att vi ämnar lämna arbetsplatsen. (sid. 88, 200-201).

Wigforss’ bok som diskuteras i den här serien inlägg kom 1952. Det var brist på arbetskraft i en industri som gick för högvarv, och det gav arbetare och lägre tjänstemän påtryckningsmöjligheter som inte funnits tidigare. Om inte ett arbete uppskattades kunde man ofta lätt hitta ett annat. Därmed kom frågor om ‘trivsel’ upp på dagordningen, och personalavdelningarna började pyssla med ‘human relations’.

Den australiensiske nationalekonomen Bill Mitchell har skrivit om det här (det var ett tag sedan och jag orkar inte leta rätt på exakt citat, men Mitchells blogg finns här, han skriver mycket intressant om aktuella ekonomiska frågor). Just den där friheten i att kunna få tag på arbete, inte behöver vara utkastad och nedtryckt … det är viktigt. Det är därför som Mitchell förespråkar en ekonomisk politik där det ingår arbetsgaranti: den som vill ha arbete skall få det! (Politiken kallas chartalism eller Modern Monetary Theory, om någon undrar. Sök på taggen ”MMT Modern Monetary Theory” på den här bloggen så kommer fler inlägg i ämnet upp.)

Vad tänkte nu gamle Wigge om detta 1952?

Osäkerhet om arbete och inkomst, otrygghet i tillvaron var lönearbetarens lott, och den syntes ofrånkomlig i ett näringsliv byggt på den enskilda företagsamhetens frihet … [obs. att W. skriver ‘lönearbetarens’, inte ‘löntagarens’.]

Det ekonomiska livet var i viss mån också en form av krig, och ambulansen fanns för att ta vård om de sårade och dem som i övrigt inte orkade följa med. Ambulansen växte steg för steg till den socialpolitik vi  nyss har sysslat med. … [klasskamp kan ju kallas för ‘en form av krig’.]

Men den som vill kan fortsätta en stund med att göra den arbetslöse till en sårad i den ekonomiska kampen, kalla understöd och försäkring ambulans och i kravet på att röja undan själva arbetslösheten se något lika revolutionerande som i tanken att komma bort från krig. [upphäva klasskamp och arbetslöshet genom att undanröja klassväldet, är det detta som avses?] 

Som en revolutionär paroll uppfattades också länge socialistiska arbetares krav på rätt till arbete. I den borgerliga världen ville man länge inte se, att det här för de egendomslösa lönearbetarna gällde något som kunde kallas en naturlig mänsklig rättighet, jämförlig med rätten att äga och fritt bruka sin egendom. (sid. 43-44.)

Tänkte Wigforss på FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna? Vi kan haka på 23 och 25 paragraferna som avslutning på detta inlägg.

Artikel 23 

1. Var och en har rätt till arbete, fritt val av sysselsättning, rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden samt till skydd mot arbetslöshet.
2. Var och en har utan diskriminering rätt till lika lön för lika arbete.
3. Var och en som arbetar har rätt till en rättvis och tillfredsställande ersättning som ger honom eller henne och hans eller hennes familj en människovärdig tillvaro och som vid behov kan kompletteras med andra medel för socialt skydd.
4. Var och en har rätt att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att värna sina intressen.


Artikel 25 

1. Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster samt rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makas eller makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter utanför hans eller hennes kontroll.

Föregående inlägg i denna serie, baserad på Wigforss Socialism i vår tid, hittar man här.

Ägande förpliktigar?

En av de värsta bombarna under libyen-kriget var Norge. Norska plan fällde 588 bomber. Möjligen var norrmännen hämningslösa på flera sätt: de bombade mycket, de ifrågasatte inte vad de höll på med, de tvekade inte att bomba nära civila installationer fast andra inblandade inte ville göra det.

Nu köper Norge nya avancerade stridsflygplan. En militär forskare tror att det kommer att innebära att omvärlden kommer att ställa krav på att de används.

Bra symboler?

Nu drar det mot Första maj, och det är ju en speciell dag för att plocka ut politiska symboler på gatorna – åtminstone för de som anser sig vara vänster. Men vad är en symbol? – Man kan säga att det ofta rör sig om en bild som skall leda åskådarens tankar i en viss riktning.

Här är två symboler från den hårda vänsterns studenter:

Först en som kommer från Nepal. Jag tror att den passar ganska bra in i en tradition av politiska symboler från den delen av världen. Röd flagga, en vit stjärna – ganska lätt att förstå inriktningen. Men det stora objektet i bilden är en reservoarpenna! Jag skrev mycket med sådana för länge sedan: en plastcylinder med metallspets, cylindern fylldes med bläck och sedan var det nästan en njutning att skriva! Mitt frågetecken gäller inte pennan som sådan, utan snarare frågan om dagens ungdom (ens i Nepal) har kläm på vad en reservoarpenna är. Tänker man på revolutionära studenter när man ser den här flaggan (jag antar att den förekommer som flagga) bäras i demonstrationståg? – Jag vet inte!

Som exempel nummer två, nu från Kommunistiska Studiegruppen i Sverige. Här har man staplat symbolerna på varandra: den klassiska hammaren och skäran ligger över en uppslagen bok. Hammare och skära var ursprungligen en symbol för kampenheten mellan arbetare och bönder. Ännu får arbetare gripa till en hammare för att få saker gjorda, men jag undrar om man kan hitta någon som jobbar med skära i jordbruket i Europa numera? I Asien finns det nog bönder som skär sin säd med detta urgamla redskap, men häruppe torde skäran som levande symbol ha avlidit för länge sedan.

Boken är intressant att fundera över. Här finns ju inga problem med identifiering. Alla vet vad en bok är. Men om man nu tänker sig symboler för en rörelse som går framåt med hjälp av den tekniskt-vetenskapliga revolutionen blir det knepigare. Givetvis kommer den tryckta boken att leva kvar länge än, men vore det inte modernare med en läsplatta eller någon annan elektronisk pryl? – Återigen, jag vet inte, och traditionerna är viktiga. Men i vissa lägen kan de bli förvirrande, förledande, kvävande.

Wigforss nr 2

I första inlägget med anledning av Wigforss’ Socialism i vår tid citerade jag detta:

Kravet på jämlikhet är ett krav på jämlikhet också i frihet. (sid. 19).

Tänkte man kunde knyta det till något som skrevs i samband med en utvärdering av Kinas kulturrevolution:

Demokrati är efterlängtad både av intellektuella eliter och arbetare och bönder, men betydelsen är olika för var och en. Eliterna vill ha konstitutionalism som skyddar minoriteternas rätt att lufta sina åsikter. Arbetare och bönder vill ha jämlikhet som skyddar majoritetens rätt att göra sin röst hörd. I den meningen är det passande att se Kulturrevolutionen som en lektion i demokrati. I den lektionen fanns det ingen lärare; det handlade om självskolning, självbefrielse och om att välja sin egen väg …

Här ser vi hur två tendenser skär varandras vägar: kollektivet som måste uppträda som kollektiv för att tillkämpa sig rättigheter, och individer med resurser som vill ha rätt att ge uttryck för sina egna uppfattningar. Men när det inte bara handlar om rättigheter, utan om makt, ser frågan likadan ut? Det kan ju bli en ‘demokrati’ som innehåller så många begränsningar (‘skydd för minoriteter’) att varje steg som flertalet vill göra för att förbättra sin ställning stoppas av ett minoritets-veto. Är det då demokrati längre?

Wigforss pekar på att en utökad rösträtt samtidigt betyder att det fåtal som tidigare haft rösträtt får sin politiska makt och därmed frihet begränsad, och fortsätter:

Ekonomisk övermakt hos den ene begränsar friheten för den andre. En jämnare fördelning av makt och inflytande inom det ekonomiska området ökar friheten där, liksom den allmänna rösträtten gör det inom politiken. (sid. 19).

Jämlikheten förutsätter alltså att man accepterar både utökad frihet och ökade inskränkningar. Man måste alltså bryta med modellen för ett pareto-optimalt system. (Har skrivit tidigare om Pareto.) I ett system som är pareto-optimalt kan man inte omfördela existerande resurser från någon som har till en som inte har. Tillskotten får bli från nyskapade resurser. Systemet är i sig konservativt. Men under en period av stark tillväxt kan man smita förbi detta, vilket reformisterna under Wigforss’ tid kunde utnyttja. Man behövde inte expropriera kapitalet för att ge till arbetarna.

När tillväxten stannar av (och någon part inte vill vara med och dela längre) blir situationen annan. Det kommer inte att handla om några procent hit eller dit i löneförhandlingar, utan faktiskt makten över vad som produceras och vem som får fördelarna av produktionen. För närvarande är det kapitalet som är starkast i den dragkampen. Därför blir reformer som syftar till att göra individen ‘friare’ idag något som är verkligt gynnsamt för ett fåtal personer, tillfälligt hyfsat för flera, och direkt dåliga för andra. Frihetsreformer får en ofri baksida därför att resursomfördelningen sker i första hand till individer/grupper som redan har så de klarar sig. De optimerar inte samhällets möjligheter till frihet och jämlikhet.

Föregående inlägg i Wigforss-serien här. Jag ser läsningen av Wigforss huvudsakligen som ett sätt att få uppslag att tänka åt olika håll, inte att kopiera hans åsikter eller spola dem.

Wigforss funderar

I en levnadsteckning över den gamle fine poeten och folkhemsbyggaren Ragnar Thoursie läste jag att han inspirerats av en bok av Ernst Wigforss: Socialism i vår tid. Wigforss var ledande socialdemokrat under den tid när sådana personer utan att blinka kunde kalla sig socialister och dra in Marx i resonemangen. Boken kom 1952. Jag beslöt mig för att låna den och se vad som finns bakom titeln. Verkar vara passande att klippa ut något slående citat då och då. Varför inte börja med de här:

Kravet på jämlikhet är ett krav på jämlikhet också i frihet. (sid. 19).

Eller vad sägs om detta:

Att ett nästan feodalt agrarland som Ryssland skulle gå i spetsen för en socialistisk revolution, var för den äldre marxismen en orimlig tanke, och väntan på stödet från en ”världsrevolution” i de kapitalistiskt framskridna staterna därför naturlig. Stalins program för socialism i ett enda land kom från denna synpunkt som något nytt.
Om å andra sidan en snabb industrialisering skulle bli möjlig, allrahälst om den skulle innebära någon tillnärmelse till socialism, fanns knappast någon annan form än en centralistisk statssocialism. Utvecklingen i Sovjetunionen har naturligtvis spelat en ofantlig roll för idealbildningen i alla kommunistiska partier men förklarar inte helt, varför kommunisterna också i de västliga länderna bundit sig så hårt vid en rätlinjig och schematisk statssocialism. (sid. 12).

Det finns en linje mellan de här två, om man drar linjen via Marx’ och Engels tidiga funderingar om möjligheten att skapa ett samhälle där individerna kunde utvecklas fritt.  Men de västliga kommunistpartierna verkar inte ha haft de intellektuella resurserna att ta tag i de här frihetsfrågorna, vilket väl delvis berodde av att det största och viktigaste partiet – det sovjetiska – hade tyngre frågor av överlevnadsnatur att brottas med. Sovjet måste arbeta efter de egna förutsättningarna, men de västliga partierna kunde (kanske) ha slagit in på en annan väg.

Det påminner mig om …

Maximilön för pampar & politiker. Såg detta plakat i syndikalisttåget förra året. Kan man tänka sig en sådan hädelse hos socialdemokraterna?

Ibland får man en vision av att ”detta har jag upplevt tidigare”. Socialdemokraterna i Norrköping lägger ner förstamaj-tåget till förmån för ett stillastående arrangemang som man tror är familjevänligare och skall dra mer folk. En sångerska som heter Amy Diamond skall vara dragplåster. Har aldrig hört talas om människan. – Det påminner om läget i mitten av sextiotalet, när det predikades att ‘ideologierna är döda’, och lokala socialdemokrater ville lägga ner demonstrationerna till förmån för bilkorteger och annat skoj. Och strax därpå kom det radikala uppsvinget och även trötta socialdemokratiska folkrörelseidkare fick släpa sig ut med de röda flaggorna igen …

Men Lars Stjernqvist, tidigare partisekreterare hos socialdemokraterna, nu kommunalråd i Norrköping, och med ett utseende à la Trotskij, tycker att beslutet är bra. Det kanske vänsterpartiet och kommunistiska partiet också tycker. Nu kan de få marschera i fred, utan att riskera att snubbla över några gamla socialdemokrater som är ute och virrar på gatorna.

Dansande ‘blekksprut’ och annat intressant

Den här lilla trevliga filmen kommer från en sajt som heter Science Nordic och som jag aldrig hört talas om tidigare. Engelskspråkig, om forskning från de fem nordiska länderna. Tittade runt ett tag, och där verkar finnas mycket intressant från olika vetenskaper. Men börja gärna med att titta på den lille dansaren Gonatus fabricii, ‘blekksprut’ är alltså norska för bläckfisk!