Forskarna och allmänheten – en förtroendefråga?

Förståelse ger förtroende skriver DN i en ledare. Själv har jag satt ett frågetecken i rubriken. Ledargurun skriver:

Förtroendet för forskningen fortsätter att dala, enligt SOM-institutets senaste mätningar. Sedan man för tio år sedan började undersöka opinionen har andelen svenskar med ett högt förtroende för de olika forsknings­områdena minskat avsevärt.

Och följer upp med:

Universiteten och vetenskapen har fortfarande ett gott anseende i Sverige. Att kurvorna pekar nedåt kan helt enkelt vara ett resultat av att männi­skor blir allt mindre villiga att betrakta vetenskapsmännen som oantastliga auktoriteter. Det är inte den uttalade misstron som har ökat. Snarare är det en större likgiltighet, och möjligen en växande oförståelse, som på sikt hotar att urgröpa forskningens status och roll.

Den utvecklingen är knappast en konsekvens av att professorer och docenter plötsligt dragit sig tillbaka till sina elfenbenstorn. Trenden i expertsamhället tycks snarare vara att akademikerna syns mer i offentligheten.

Tänk om det faktiskt är i sista stycket som nyckeln till frågan om det sjunkande förtroendet finns? Vetenskapare är ju knappast en enhetlig grupp, forskning finns i alla tänkbara och otänkbara ämnen. En del torde vara okontroversiella i allmänhetens ögon – få blir uppjagade om en litteraturforskare eller arkeolog berättar om sina forskningar, eller en astronom eller en professor i svetsteknik. Men det finns ju andra lärogrenar där man faktiskt kan notera att kejsaren/experten verkar ganska så naken om hen kliver ner från sitt elfenbenstorn. Om man får ta sig en närmare titt på nationalekonomer av den officiellt godkända typen, de som missat de senaste lågkonjunkturerna trots sina fina modeller för ”prediktion”, ser de verkligen ut som urtypen för nakna kejsare, omgivna av hurrande lakejer. (Bland de hurrande lakejerna kan ju finnas tidningarnas ledarskribenter.)

Några företrädare för allmänheten som med förvåning betraktar vad forskarna gör …?

Även inom andra lärogrenar finns det anledning att fråga sig vad vissa forskare håller på med, samtidigt som en del forskning är väldigt bra och rätt mycket åtminstone inte är skadligt även om nyttan är liten. Jag har en fördom om att den mesta forskning egentligen handlar om att bekräfta det man redan vet. På det sättet kan man göra av med forskningsanslag och göra anslagsbeviljande instanser glada, utan att egentligen prestera något nytt. Jag antar att neurovetenskaper kan få fram en massa nyttiga data som hjälper att få fram bättre medicinska behandlingar och som bättre förklara hur vi människor fungerar – samtidigt som marknad och politik kan förväntas missbruka den sortens forskning.

En hypotes från min sida: det sjunkande förtroendet för vetenskaparna beror av tre förhållanden:

1. forskarna blir mer kända, mer ”vanliga” och därmed inte så upphöjda längre – och detta betyder inte ökat misstroende, utan att de helt enkelt ses som vanliga människor. Massutbildning av akademiker under senare år kan ha bidragit till det. Fler känner personligen en akademiker och inser att personen i fråga inte är Einsteins lillbrorsa/lillsyster.

2. avslöjanden om forskningsbedrägerier, även om avslöjandena i sig kan sägas visa att den vetenskapliga kontrollapparaten fungerar.

3. att vetenskapsrön utnyttjas på sätt som kan vara eller uppfattas som oetiskt: genmanipulerade växter och djur, kärnkraft, vapen, hela teknologin bakom övervakningssamhället – det sista är ju omöjligt att tänka sig utan stora insatser från folk med avancerade utbildningar.

Kanske delhypotes 1 kan vridas till en positiv tolkning: när vetenskapen kommer allt närmare folket blir det ett demokratiskt genombrott. Krav underifrån på vad forskningen skall ta upp och användas till kan framföras på ett starkare och kunnigare sätt. Vetenskapen kommer att genomsyra hela samhällets sätt att arbeta (vilket kommer att gynna även romantiker och bakåtsträvare som helst vill gömma sig i ett dunkelt hörn).

Kan växter räkna?

En abakus – kanske hjälpmedel för mattesnillen i växtvärlden?

Jag undrar om inte den här rubriken har drag av antropomorfisering (heter det så?) av våra gröna vänner växterna: Växter ‘gör beräkningar’ för att säkra stabil näringstillgång. Växter utför inte några beräkningar på det sättet som människor gör. De räknar förmodligen inte alls. Det betyder inte att de är korkade, det betyder att de fungerar på annat sätt än vad vi gör.

I själva verket tycker jag att artiklar som ”förmänskligar” märkliga beteenden hos andra organismer än människor gör saken mindre märklig än vad den är. Det som djur, växter, bakterier, virus håller på med är fantastiskt utan att det skall behöva klämmas in i våra mallar. Vad som är en utmaning är hur man, utan att ”förmänskliga”, kan beskriva hur växter värderar hur mycket näring de behöver ta upp för att klara sig över natten, eller hur de kan skapa beredskap mot torrperioder, eller hur de kommunicerar att här kommer farliga insekter och angriper. Kan man gå utanför människospråket för att beskriva det? Måste man in i någon sorts parallelluniversum för att komma åt processerna? Låter som en utmaning för filosofer med intresse för krukväxter!

(Jag har så att säga grävt upp några växtrötter här och här tidigare på bloggen.)

Samarbete i naturen. Såväl biet som blomman (tror det är parksallat) jobbar nog på utan att kalkylera så mycket. Det har bara blivit så här, tack vare långdragna evolutionära processer där de två har mötts på grund av gemensamma intressen.  Plats: på Djurgården i trakten av Stora Skuggan, fredag förmiddag.

Hoppas att dom vinner!

Det var meningen att jag skulle dra ner bloggandet efter midsommar, bland annat med tanke på att bloggläsandet går ner just efter midsommar. Verkar som folk har annat för sig än att läsa bloggar under tiden juni-augusti (samt klockan tre på julafton av någon anledning). Men jag kan inte låta bli att lägga upp den här ”Nybergaren”:

USA-talibanerna: historiskt perspektiv

Här är ett stycke saxat från Föreningen Afghanistansolidaritets nyhetsbrev (som går att prenumerera på via deras sajt). Nyhetsbrevet har i sin tur saxat från indiska tidningen The Hindu, där Vivek Katju , tidigare Indiens ambassadör i Afghanistan, skriver om USAs syn på talibanerna. Det är bra att ha det historiska perspektivet i sikte när Afghanistan diskuteras. Det fanns ju en tid när relationerna mellan USA och talibanerna var goda även om många nu vill glömma den saken. (En källkritisk anmärkning: som indisk ambassadör kan man räkna med att det mesta som denne man skriver kommer att få en anti-pakistansk inriktning.) Ambassadörens slutkläm är en variation på den kända tesen att ”en stat har inga vänner, den har bara intressen”. Fast nu verkar det som USA spelat bort dessa intressen vad det gäller pipelines i Afghanistan, och dessutom gör samma sak i Syrien.

”…Talibanerna erövrade Kabul den 26 september 1996. Den kvällen i Islamabad vid en middag ordnad av vårt Höga Sändebud, vid vilken denna författare var närvarande, var en högre USA-diplomat en av gästerna. Han hade uppenbarligen följt talibanernas framgångar i Kabul med en känsla av tillfredsställelse. Han var fullständigt oberörd av det specifika med talibanernas ideologi inkluderande deras teologiska inriktning.

Två månader senare kallade FNs generalsekreterare till ett möte i New York med stater som har ”intressen och inflytande i Afghanistan”. Vid mötet kallade USAs biträdande utrikesminister Robin Raphel talibanerna ”en betydande faktor i den afghanska ekvationen och som sådan inte kommer att försvinna i nära tid.” I ett uttalande riktat mot de som ansåg att talibanerna var en skapelse av Pakistan sa hon: ” … de är afghaner; de är inhemska; de har visat sig ha kraft att hålla makten.”

Trots den avsky som många inflytelserika USA-kvinnor uttalat mot talibanernas attityder i könsfrågor konstaterade miss Raphel ”att den verkliga grunden för deras makt är många afghaners, särskilt pashtunernas, vilja att få slut på det ändlösa inbördeskriget (mellan krigsherrarna) för ett visst mått av fred och säkerhet, även om det innebar stränga sociala inskränkningar.” Det är särskilt nämnvärt att talibanernas syn på mänskliga rättigheter beskrevs på det sättet. Varför? USAs företrädare var vid den tiden speciellt intresserade av att slussa Centralasiens naturgas genom pipelines tvärs igenom Afghanistan och Pakistan och man kände tydligt att det bara var talibanerna som kunde skapa stabila förhållanden i Afghanistan som krävdes för att göra pipelinen möjlig. Mänskliga rättigheter då såväl som nu har aldrig kommit i vägen för hårda nationella intressen.

Myrdal om anti-semitism

Med ungefär sjuttio år i bagaget av anti-antisemitism bör man ha en viss tyngd i sina diskussioner. Jag nämnde tidigare Jan Myrdals twitter-kritik mot Hillersberg. Nu kommer han igen med en text som refuserats av skönandarna på Dagens Dumheter. Den är rubricerad DEN TJÄNANDE ANTISEMITISMEN. (Har inte den tidningen längre, och det verkar inte vara någon större förlust.) Det är ett brett svep över antisemitism och liknande påfund, och jag antar att det breda anslaget sticker en del i ögonen. Alla har ju inte Myrdals långa perspektiv och breda kunskaper, om man säger så, och inte någon ambition att få perspektiv och kunskaper heller.

Palestina är kärnan. Det som sionisterna gör mot palestinierna driver fram en negativ syn på judar i gemen, särskilt i den islamiska världen. Samtidigt försöker den israeliska staten knyta judar runtom i världen till sig. Myrdal jämför med liknande taktik hos den tyska staten under Andra världskriget:

På motsvarande sätt som då i början av fyrtiotalet arbetar nu de israeliska statsorganen. Troende i religiösa samfund, de en gång kibbutzfrälsta, sådana med familjerötter från shtetler i Östeuropa, ättlingar till överlevande från Auschwitz, allmänt kulturintresserade, alla som upplever en judisk identitet; de drivs med hotet om en växande antisemitism att solidarisera sig med den israeliska staten och försvara dess allt katastrofalare och allmänfarliga politik.

Det blir en rundgång: antisemitism och anti-islam bygger upp varandra till allt mer hatiska nivåer. Samtidigt har vi rörelser i Europa, som i Ungern, som återigen spelar ut jude-kortet. Det hade de knappast gjort om det inte finns rätt många i folket som faktiskt har dessa fördomar. Att det här ogräset växer igen kan inte bara skyllas på nyliberalismens härjningar. Myllan och fröna fanns redan.

Men bilden ser inte helt entydig ut. USA är nyckelland i den här saken. Är det inte så att det finns en generationsfråga, där äldre USAmerikanska judar ofta fortfarande helhjärtat stödjer vad extremisterna i den israeliska ledningen gör, medan de yngre generationerna blir mindre och mindre intresserade? Kanske basen för israelisk propaganda ändras? Om det folkliga stödet för Israel i USA finns bland åldrande evangelikala människor är det ju en annan situation än om judarna i stort sett mangrant ställer upp för Israel. Nu verkar det tyngsta stödet finnas hos aggressiva pro-israeliska påtryckargrupper, som dock ett växande antal amerikaner, judar eller ej, inte gillar. ”Israel firsters” har ännu övervikt, men kommer det att hålla på sikt?

Hur stor judefientligheten är i Sverige vet jag inte. Har för mig att någon undersökning kom fram till att frekvensen faller från höger till vänster: de mest judefientliga finns bland sverigedemokrater och moderater, de minst fientliga bland vänsterpartister och KP-are. I samband med bankkriserna och krisen i eurozonen har åsikter om ”judarna” ibland poppat upp i tidningarnas ”pissrännor”. Dock långt ifrån i samma omfattning som folk som hetsar mot ”invandrare” i allmänhet och ”muslimer” i synnerhet.

Och så får vi räkna med att det bland yngre muslimer som med rätta upprörs över övergreppen mot palestinierna kommer det ibland att slå fel och slå över till anti-semitism. Några snillen tror att de utövar kamp mot Israel genom att åka som jihad-turister till Syrien, hetsade av radikala imamer och betalda av rika knösar från Arabiska halvön. Det kommer man inte åt med uppblåsta förmaningar, utan det krävs också ett klart ställningstagande mot sionisternas våldsdåd och falskhet. Ärlighet varar längst, hyckleri avslöjas förr eller senare. Hur många i det socialmoderata lägret klarar av en ärlig kritik?

… inte en enda kristen kommer att finnas kvar i öst.

1016104_546598515404457_695814123_n

Det här leendet finns inte längre. Mannen är/var katolsk präst/eremit i Syrien. Den 23 juni dödades han av så kallade rebeller i ett kloster. Bilden kommer från bloggen Friends of Syria, som inte skall förväxlas med den falska gruppen med samma namn som driver angreppskrig mot Syrien. Svenska Kyrkans tidning har också en kort rapport. Det är ingen enstaka händelse. Kristna flyr, massakrer har skett i kristna byar, biskopar har rövats bort. – Det bör tilläggas att den sortens våldsdåd riktas även mot ”fel” sorts muslimer i Syrien.

Rebeller? – Ja, den sorts människor som USA och dess kompisar skickar vapen till för att de påstås bekämpa en hemsk diktator.

Är inte detta märkligt? USA, som skall vara så religiöst så det inte är klokt, arbetar aktivt för att den kristna kyrkans kärnområden i västra Asien skall tömmas på kristna! För att uppnå det samarbetar man och stödjer på alla sätt de mest extrema och våldsamma islamistiska härskarna och grupperna, samt naturligtvis de extrema sionisterna. Att det skulle vara en oavsedd bieffekt är föga troligt. De ansvariga vet vad de håller på med – och struntar i konsekvenserna!

Just i Syrien finns några av de äldsta kristna kyrkorna – men snart får vi säga ”fanns” om inte islamisterna stoppas. Förhoppningsvis är det detta den syriska regeringen nu lyckas med. Överhuvudet för franciskanerorden i ”Det heliga landet” säger:

The world must know that the support of gunmen by the west is helping extremists in killing Syrians … with such stances, not a single Christian will remain in the East.

Är detta intressant bara för kristna i den regionen? Eller bara för folk där som inte råkar tillhöra extremistriktningarna? Eller finns det ett större hot som inte bara berör några araber som man kan strunta i?

Här är en bloggkommentar från tidigare brittiske ambassadören i Syrien, han tycker inte att beväpning av ”rebeller” är en bra idé. Dessutom har han en intressant notering om president Assad, som betecknas som ”galjonsfigur” i stället för ”diktator”.

Orsakade ett jättestort vulkanutbrott fimbulvintern?

Sjön Ilopango i El Salvador. Nu ser det snyggt ut, men en gång var här ett monstruöst stort vulkanutbrott!

I april hade Svenskan en understreckare som i rubriken hävdade att Katastrofen år 536 visar sig i myterna. Nämnda ”katastrof” var ett enormt vulkanutbrott som gjorde att solen var skymd under ett par år. Den dåligt lysande solen beskrivs i en del bevarade skriftliga källor från den tiden. Men även i det arkeologiska materialet, i grönländska iskärnor och sibiriska träds årsringar, finns ledtrådar som gör att utbrottet kan knytas till den gamla nordiska myten om Fimbulvintern – vintern som varade tre år utan somrar emellan. När solljuset hade svårt att ta sig igenom atmosfären måste det ha haft oerhörda verkningar för människor som var beroende av att varje år gav en hygglig skörd och att boskapen höll sig vid liv:

En mängd traditioner bryts i mitten av 500-talet, det har varit känt bland skandinaviska arkeologer sedan länge. Gravskicket förändras. Boplatser överges. …

Man har länge vetat att en stor del av jordbruksmarken i norra och centrala Europa återgick till skog vid den här tiden, skriver [arkeologerna] Gräslund och Neil Price … Det tog fyra till sju generationer innan odlingslandskapet återfick sin tidigare utsträckning. De uppskattar att hälften av befolkningen i Skandinavien svalt ihjäl inom loppet av tio år. I många fall hade de platser som övergavs varit bebodda i tusen år. ”Detta utgör den största förändringen av bebyggelsemönstren i Sverige de senaste 6 000 åren”, skriver de.

Enligt Gräslund var perioden före klimatkatastrofen en välmående tid. Jordbruksmarken nådde sin kanske största utbredning före 1700-talet. Arkeologerna har hittat gott om guld och andra prestigeföremål i marken, vilket tyder på att Norden inte var någon isolerad avkrok: ett nätverk av handelsvägar sträckte sig långt ner på kontinenten.

Allt detta avbryts tvärt i mitten av 500-talet. Fornfynden sinar över hela Skandinavien. Solskivorna – som antas vara ett uttryck för solkult – försvinner från de gotländska bildstenarna. Gräslund och Price spekulerar i att de religiösa föreställningarna förändrades: ”solen föll i onåd”. I stället fylls bildstenarna av figurer som har tolkats som asagudar och krigare. Efter klimatkatastrofen uppvisar samhällena en mycket tydligare social skiktning, med makten koncentrerad till en jordägande elit.

Jag kommer att tänka på en annan historia som är nästan i myternas värld, nämligen den om trälen Tunnes uppror. Om det verkligen har inträffat så kan det ha varit på 500-talet, någonstans i nuvarande Sverige. Trälarnas uppror var länge framgångsrikt, kungen fick fly och måste hämta stöd från Danmark för att kunna komma tillbaka. Snorre Sturlasson berättar om upproret i sina ”Norska kungasagor”. – Om samhället i övrigt var i gungning på grund av en klimatkatastrof kan man ju tänka sig att detta medförde oroligheter. Men hos Snorre sägs det inget om dåliga skördar och dåligt väder, så det här är bara en lös förmodan.

Forskare tror att vulkanen som spydde ut så mycket skräp i atmosfären att det inte blev sommar på några år är den som heter Ilopango och ligger i El Salvador i Centralamerika. Det var med andra ord en ”monstervulkan”, och den som vågar sig på en norsk text kan läsa om monstervulkaner här. Nästa kandidat till ett utbrott i den klassen torde vara magmadomen i Yellowstone, USA.

Jag undrar bara om inte en så enorm vulkanisk explosion borde ha slagit ut civilisationerna på högre nivå i Centralamerika? Den klassiska mayanska kulturen borde ju ha drabbats hårt men jag har inte sett några sådana påståenden angående 500-talet. När det talas om kris i de gamla mayasamhällena är det snarare långvarig torka man brukar peka på. Så det kan finnas fel eller kraftiga nyanser i den här vulkanteorin.

Indikator?

Det finns olika sätt att bedöma samhällets utveckling och dess konjunkturer. Man kan sitta inomhus och gräva i statistik, diagram och tabeller. Eller också kan man ta en promenad på stan och titta efter hur det ser ut med aktiviteterna. Om det finns många anslag med texten ”ledig lokal”, ”lokal uthyres” eller liknande kan det vara en indikator på någonting. Särskilt om lokalen har stått tom länge trots att den verkar vara i hyfsat skick, som den på bilden. (Det kan ju handla om krav på orealistiskt höga hyror också, men efter ett tag måste ju fastighetsägaren sänka kraven). Med busshållplats på en minuts promenadavstånd och sex-sju minuter till tunnelbanan kan läget inte vara så dåligt, exempelvis för ett mindre kontor eller en hantverkare med inte så stora krav på utrymme.

Tomma ytor i affärscentra (eventuellt maskerade på något sätt), glest besatta parkeringsplatser utanför storköpen – där kan vi ha konjunkturindikatorer. Dels den vanliga kortvariga dansen med hög- och lågkonjunkturer, men också de långsammare men på sikt betydligt kraftigare och samhällsomdanande förändringarna som knyts till teknikutveckling och resurstillgång. Lågkonjunktur i konsumtionssamhällets slutskede, kan det vara något att fundera över?