"Köbildning till onödigt högavlönade poster"

Visst finns partiet Socialdemokraterna. Men det är nu ett konstigt parti. … En köbildning till onödigt högavlönade poster mer än en folkrörelse av medlemmar.

Ovanstående citat kommer från en ganska kort artikel av Jan Myrdal. Den skulle ha publicerats i Aftonlövet, men av någon anledning (ha ha) togs den inte in. Men nu lever vi ju i nätets tidsålder och kan läsa texten här. Det där om köbildning har jag för mig Jan Wiklund tidigare nämnt i kommentarer här på bloggen, närmast i form av SSU som en köbildning till kanslihuset. Annars handlar artikeln i mycket om den socialdemokratiska behandlingen av den egna historien i form av Brantinghuset och Brunnsvik. Påminner inte den om de saudiska wahhabiternas behandling av islams tidiga kulturminnen? – Totalt förakt och förstörelse!

Att socialdemokraterna under en period av nittonhundratalet levererade en del nyttig reformpolitik har Myrdal skrivit om tidigare. Detta gjorde att partiet hade ett brett stöd. Och väl att en del pampfasoner också tolererades. Idag är läget annorlunda. Huruvida utrymmet för reformism finns eller inte är omtvistat. Själv är jag tveksam: reformism kräver en klasskompromiss, och nu vill överklassen inte längre ha några kompromisser. Skall underklassen acceptera och kapitulera eller slå tillbaka? Det låter som alternativen snarare är reaktion eller revolution än reaktion eller reformism. Det lär inte hjälpa med hjälplösa proklamationer och kompromissförsök från Löfven. Antingen gör han som kapitalisterna och partikarriäristerna vill eller också åker han ut i kloaken på samma sätt som Juholt.

Verbalt underhållningsslagsmål

Det tar emot att formulera några slagkraftiga bloggposter i denna sommarvärme (även om det faktiskt just nu kommer ett uppfriskande regn som säkert uppskattas av en törstande växtlighet!). Varför inte helt enkelt saxa ett verbalt slagsmål från bloggosfären som jag hittade här. Blogginnehavaren kallar sig Lincoln och kommer in som tvåa nedan, efter att signaturen Sture hoppat på själva bloggposten som är ett gästinlägg av någon som bor i Spanien. Lincoln använder detta till att inte bara skälla på Sture, utan egentligen än mer skälla på sitt verkliga hatobjekt, nämligen bloggaren som driver Cornucopia? (Jo, det skall vara ett frågetecken i bloggnamnet, nedan kallas han Cornu.)

I själva verket har såväl Lincoln som Cornucopia? ofta intressanta och tänkvärda synpunkter, dock inte om bankväsendet där de verkar vilja skära halsen av varandra (åtminstone verbalt). Vad sägs om fantastiska formuleringar som ”mentalt kadaver”, eller ”Cornus mentalt inavlade zombiearmé”? Undrar om jag kunde ha hittat på något sådant själv? – Kanske, men det krävs nog mycket träning för att komma upp på den nivån! Läs och njuts/förskräcks:

  • Sture skriver:
    Det där ”gästinlägget” verkar vara skrivet att någon som lever helt bortom verkligheten och har psykiska problem.
    Spanien är långt ifrån så illa. Jag talar av egen erfarenhet då jag reser mycket i Spanien med jobbet. Har bott där i många år tidigare och har spanska vänner och släktingar.
    • Lincoln skriver:
      Det märks verkligen att du är ett mentalt kadaver som kravlat dig hit från Cornu. Samma ickeargumterande och personliga sinnessjukförklaringar som Cornu kör med.
      Vad har du sakligt att säga som motsäger det ”Okunnig fråga” skriver? Nada! Bemöt de fakta om korruption och de uppgifter om namngivna politiker som ”Okunnig fråga” anger om du vi ha någon som helst trovärdighet Annars finns ingen anledning till att tro att du överhuvudtaget varit i Spanien. Sorgligt nog är du ett lysande exempel på nivån på Cornus mentalt inavlade zombiearmé.
  • Sture skriver:
    Jag vet inte vem Cornu och jag har då inte lust att debattera med okunniga och obildade tonårsfjun.
    • Lincoln skriver:
      Vem är tonårsfjun? Cornu är också allvätande (nä, inte felstavat) och leker helikoptern istället för debattera. Liksom du pissar Cornu oftast på sig själv när han vevar runt med ickeargument och idiotförklaringar. Så även om du inte har en aning om vem Cornu är (och tydligen inget vet om Spanien heller) så har ni onekligen likheter.
      Själv slutade jag leka helikoptern för länge, länge sedan! :)
  • Sture skriver:
    Det får bli ett parasitstopp!
    Tack och adjö!
    • Lincoln skriver:
      Jag fattar inte vad du tackar för – för jag ser ingen anledning till att tacka dig mer än för att du pyser iväg och slutar pissa på folk på den här bloggen. Det är jag tacksam för att du gör! Och lite stolt! Jag har nämligen ett ganska effektivt stänkskydd om jag får säga det själv. :)
  • Ekonomiska notiser

    Diagrammet är kapat från SCB och visar inflationstakten månad  för månad enligt konsumentprisindex

    Arbetslösheten uppges vara 9,1 procent, tillväxten i BNP 0,6 procent. Det kan betyda att det finns en massa resurser tillgängliga om man ”vill göra saker”. Detta även om BNP i sig med rätta blir ett alltmer ifrågasatt begrepp. Som prisförändringarna ser ut just nu kan knappast hotet om inflation användas som argument för att inte göra någonting. Det tror jag inte åtstramningsfantasterna bryr sig om. Men exempelvis den opposition som (kanske) formerar sig inom socialdemokratin borde vara intresserad.

    Här är ett annat intressant diagram som visar det permanenta exportöverskottet. Det har nu varat i över tjugo år. Somliga tror att överskott är bra. I själva verket innebär det att Sverige i onödan skickar resurser ur landet. Det räcker att export och import tar ut varandra så att saldot blir noll.

    Diagram - Export och import av varor och tjänster (1993- )
    Siffrorna på Y-axeln motsvarar procent av BNP

    Varför lever de inte djävulen?

    Ett citat från Jan Guillou, med viss anknytning till föregående inlägg på denna blogg:

    Varför lever sossarna inte rent ut sagt ­djävulen om detta sabotage mot den svenska välfärdsstaten?

    De kan inte ha undgått att observera och läsa den OECD-rapport som damp ner för en månad sedan. De kan inte ha funnit innehållet ­ointressant. De kan inte misstänkas för att vara anhängare av ökad fattig­dom och mer pengar till de rikaste. De kan inte gärna befinna sig i argumentnöd. Ändå denna diskretion. Varför?
    Jag har bara stött på en tänkbar förklaring. LO:s chefsekonom Ola Pettersson:
    ”Partiet tror väl inte att det här är den fråga som marginalväljarna brinner allra mest för” (SvD 15 maj).

    Men är det verkligen marginalväljarna som avgör val? Partistrateger och deras dyra konsulter kanske tror det (eller påstår sig tro det), men hur är det med den absoluta majoritet av svenska folket som fortfarande vill ha ett fungerande välfärdssamhälle? Det finns gott om argument för att nuvarande regering har ett rejält negativt inflytande vad det gäller ett välordnat och anständigt samhälle. Inte bara en mindre grupp fattiga, utan större delen av medborgarna blir mer eller mindre utsatta och känner obehag.

    Ändå kommer bara diskreta pip från de medansvariga … ursäkta, från socialdemokraternas ledning. Här rör det sig inte om marginalväljare, här rör det sig om möjligheten att faktiskt riva åt sig majoriteten av rösterna. Den möjligheten slänger SAP-ledningen överbord – kan det bero av att den till stora delar själv består av de ”marginalväljare” som man vill gulla med? – Det sägs att ”intresset ljuger aldrig”.

    Ja, man kan bli fundersam …

    Vaknar vilddjuret?

    Är detta typiskt för medlemsopinionen hos socialdemokraterna, eller kommer den att vakna och ryta till så det hörs?

    Här är några reflexioner med anledning av ett blogginlägg hos bloggkollega Lindelöf. Att socialdemokratiska partiet är långt nere i gyttjepölen är väl känt. Partiledningen är så insyltad i de senaste årtiondenas nyliberala omstörtning att någon förbättring knappast kan väntas. Den tillhör klassfienden.

    Nåväl, nu tycks en mer organiserad opposition vara på väg, hur det nu kommer att gå med det. Sådana grupper har skapats tidigare och sedan raskt försvunnit. Varför? Förslagsvis ett par företeelser:

    Oppositionen klarar inte av ledningens trixande. Rätt vad det är kommer den dragande med någon sorts ‘kompromiss’ som inte är värd papperet den är skriven på, och då antas oppositionen vara storsint och acceptera. För man vill ju inte vara ogin när valet står för dörren … Det som börjar med den goda föresatsen att ”Vi måste skrämma skiten ur ledningen” riskerar lätt att försvinna i en rutten kompromiss. Ledningen vet nog hur man hanterar sådant, och jag undrar verkligen om socialdemokrater som hela sitt liv kuschats av höjdarna nu plötsligt skall våga bita ifrån! Ärligt talat har jag lite svårt med folk som tjatar om att ”de alltid varit socialdemokrater, och …”. Och vadå? Det är som att be om att bli totalblåst av proffsfixarna i partiet.

    Ledningen är oberoende av medlemmarna. Den är förskansad bakom en vall av anställda funktionärer och yrkespolitiker som inte kommer att rösta mot sina egna materiella intressen. Om några hundra personer protesterar och sedan hoppar av eller helt passiviserats spelar det ingen roll. Partiet krymper ju medlemsmässigt ändå genom att folk helt enkelt försvinner tyst och stilla. Ur ledningens synpunkt är det nog bara bra att oppositionen identifierar sig, blir bortgjord och tystad. (Att det på sikt betyder att chansen att komma upp ur dypölen blir noll är i sammanhanget oväsentligt. Arvoden, löner och pensioner, samt lukrativa konsultuppdrag, är nog redan fixade.)

    Vad oppositionen kanske skulle kunna göra är att ta fram en alternativ ekonomisk politik byggd på principer som direkt strider mot neoliberalismen, men jag undrar … det finns för många tokar som tror att nationalekonomi är samma sak som hushållsekonomi. Ändå är det där som det finns en enorm både politisk och ekonomisk sprängkraft.

    Undrar om inte den här bilden passar lite bättre än bjässen ovan?

    Vaken men inte särskilt farlig

    Ja, det här låter pessimistiskt vad en framgångsrik opposition beträffar inom socialdemokraterna, men vad finns det för anledning att vara optimistisk? Det som kanske kunde få ledningen att vackla skulle kanske vara om det går att slå direkt mot dess privatinkomster, men jag undrar om det är möjligt.

    Men det är klart: ge mig en positiv överraskning! Jag brukar hävda att det är lättare att få sådana om man är pessimist (men jag tror att jag i detta fall snarast är realist).

    Språk åter från de döda samt oanständiga

    Lingvistbloggen är ofta läsvärd. I ett färskt inlägg får vi veta att tre språk har uppväckts från de döda – alltså att tre språk som betraktats som utdöda åter fått liv. Manx (Isle of Man), korniska (Cornwall), samt liviska. Det sistnämnda verkar i och för sig hänga på gärsgår’n men lärs i alla fall ut som andraspråk i Lettland. Ett grannspråk, med andra ord. Eftersom det hör hemma norr om Riga har det en gång legat inom det svenska östersjöimperiets gränser.

    Manx och korniska tillhör den keltiska gruppen. På en av den bretagnske folkrockaren och harpisten Alan Stivells plattor finns en dryckesvisa på korniska om jag minns rätt. Enda sättet att hålla liv i ett språk är att det finns några människor som talar det, och ser till att det skrivs och kommer ut på nätet dessutom. Och att kämpa från underläge kan ibland vara en fördel – den lille kämpen väcker sympatier och intresse! Du kommer säkert att väcka mycket mer intresse i omgivningen om du talar om att du kan korniska, jämfört med om du kommer dragande med den uttjatade engelskan!

    För att få veta mer om språk så kan man titta på UNESCO:s språkatlas. Där anges status för mer eller mindre hotade språk jorden runt. Kamerun i Afrika är mångspråkigt, och där finns detta rent oanständiga språk som hotas av utdöende.

    Name of the language Kuk (en), kuk (fr), kuk (es)
    Vitality Definitely endangered
    Number of speakers 3000
    In 2001
    Country or area Cameroon
    Coordinates lat : 6.4326; long : 10.2365

    För Sveriges del kan man konstatera att gutamål och älvdalska finns med på listan som ”definitivt hotade”. Att de olika samiska språken är med är inte så konstigt, men ‘skånska’ är svårare att förstå. Ett alternativt namn är ‘bornholmska’, och då blir det ännu konstigare. En dansk dialekt som antas förekomma i Skåne, Blekinge och Halland?

    Till sist: låt oss minnas Falstaffs, fakir, uttalande om att de döda språken kännetecknas av den gravlika stämma med vilken de uttalas!

    Titta noga!

    Ja, titta noga på den här bilden! Och i synnerhet på de två små ljusa prickarna i dess mitt. Den större är Jorden, den mindre vår Måne. Men varför så små? – De är fotograferade på 1,4 miljarder (miljarder!) kilometers avstånd från Jorden i trakten av Saturnus. ”Fotograf” är rymdsonden Cassini. Den sköts upp för snart sexton år sedan, i oktober 1997. Cassiniprojektets hemsida finns här.

    Som en bloggare inom vetenskapen kommenterade: alla människor som någonsin levat finns i den här bilden, det längsta människan någonsin rest finns här.  

    Ja, i kosmiska sammanhang är vi rätt små! Lika bra att erkänna att vi aldrig kommer levande härifrån!

    (Hittade tipset om bilderna först hos Lindenfors.)

    Nattens …

    … nyhetstorka, eller vad? Den här löpsedeln om nattens ospecificerade drama har jag sett flera gånger under sommaren. Vad är innebörden? Att det inte hänt något (i stil med jättedemonstrationer och kupp i Egypten)? Eller är det helt enkelt så att ordinarie löpsedelsredaktören (eller vad personen kan kallas) har semester och ersatts av en totalt rådlös sommarvikarie?

    Jag funderade även över Expressens löpsedel. Denna bild är tagen i Haninge, och här talas om ”Knivmördaren från Haninge”. Ibland görs ju löpsedlar utifrån lokala upplagor med rubriker som skall ge en lokal touch: ”Dessa personer under trettio tjänar mest på Söder” står det på löpsedlarna på Söder. Åker man till Haninge så står det samma sak, men Haninge i stället för Söder. I konsekvensens namn borde det på Söder ha stått om ”knivmördaren från Söder”, och i Jokkmokk om ”knivmördaren från Jokkmokk”! – Förresten, vad antas man göra med informationen om vem som tjänar mest?

    Sluttramsat om detta (för den här gången!) Men jag kan inte, som avslutning, avhålla mig från att återpublicera en löpsedel från Första maj 2009. Vad blev det av grisen? Fläskfilé och kotletter?

    Vad händer när/om havsnivån höjs?

    Hur mycket, om något, havsnivån höjs under resten av århundradet vet vi ju inte förrän i efterhand (och då slipper jag vara med), men det finns ju beräkningar för olika alternativ. Om man kör på den här länken finns en interaktiv karta där man kan ställa in olika nivåändringar och titta på olika delar av världen. Nivåerna behöver inte höjas så mycket förrän länder som Holland till stora delar försvinner under vågorna! Samma gäller Bangla Desh och det egyptiska Nildeltat.

    Skräddarsydd eller flexibel?

    Jag undrar om det pratas om ”livslångt lärande” längre? Ett tag var det populärt, och så har vi ju det gamla talesättet ”man lär så länge man lever”. Men i ett debattinlägg i DN får man intrycket av att detta har glömts, i alla fall vad det gäller arbetslivet:

    Erfarenhet från yrke och arbetsliv kommer med jobbet. Arbetsgivare har därför eget ansvar för att det ska finnas personer med erfarenhet att anställa. Det är anmärkningsvärt att denna självklara koppling har tynat bort i takt med att arbetskraftens utbildningsnivå har ökat.

    Om man å ena sidan har tanken om ”livslångt lärande”, och å andra sidan tanken om att företagen bara skall ta in företag som är exakt skräddarsydda för en position, kan det bli besvärligt framöver. Jämför med hur det var tidigare, när en ungdom kunde börja med en enkel syssla och sedan ta till sig alltmer kunskaper och jobba sig upp till alltmer avancerade uppdrag. På kontoren fanns så kallade ”kontorselever” som började med postutbärning och enklare vaktmästeritjänster. När de hållit på med det ett tag visste de åtminstone hur arbetsplatsen såg ut. De som hade turen och skickligheten med sig kunde komma högt. Många av de här enkla startjobben finns inte längre, och det kan förklara en del av dagens situation. Vägen in i många företag ser annorlunda ut.

    En aspekt av att företag försöker få in folk som är exakt anpassade till en viss funktion är att man visserligen får en som passar bra till just det (om man efter svåra själskval anställer någon), men man kanske missar individer med bredare kompetens och förmåga att tänka över större fält. På lång sikt kan den sortens tänkare vara viktigare än specialisten med snäva skygglappar. En nyanställd person som börjar lära sig ett jobb och funderar över vad hen gör kan exempelvis komma med ”dumma frågor” som kan vara väldigt bra. ”Varför gör man så här, skulle man kunna göra så där i stället …?” En sådan flexibel tänkare kanske kan ruska om bland gamla perukstockar och få dem att vakna till! Med en skräddarsydd person finns risken att man tar in en som redan har börjat stagnera.

    En annan aspekt kan vara att i spekulationsekonomin är viljan att överhuvud taget anställa folk inte så stor. Det kostar, det medför ansvar, det känns som gammal tråkig produktionsekonomi – då är det bättre att instruera personalavdelningen att vända på varje sten för att hitta saker som gör att man kan underkänna alla sökande. Sedan kan man gå ut och klaga över att det inte finns kompetent folk! – Hur klarade sig företagen när det knappt fanns någon arbetslöshet i Sverige och de var tvungna att i hög grad ta de människor de kunde få tag på? Av någon anledning råkar det sammanfalla med guldåren i svensk ekonomi.

    Men, som sista reflektion: vilka kan orsaka värst skada för ett större företag, att några nyanställda ingenjörer är lite yviga i sitt tänkande och behöver en eller ett par år att bli fullt inkörda i verksamheten, eller att kompisgänget har tillsatt en VD som har fullständigt galna idéer?