Något verkar hända. Kan Oswald ge tips om vad?

Bilden verkar komma från en demonstration i Storbritannien

Har inte skrivit mycket om Syrien på sistone. Andra gör det bättre. Men vi kan notera att något verkar hända. Trots en närmast bedövande propaganda har krigspartiet svårigheter. Det kan möjligen bero av att propaganda visserligen handlar om upprepningar, men när det blir upprepningar på teman som verkar tvivelaktiga eller har visat sig fel tidigare blir malandet självdestruktivt. Trovärdigheten i budskapet minskar i stället för att öka. Publiken blir trött och avvisande i stället för positivt uppjagad.

När Storbritanniens premiärminister försökte övertala landet att åter köra programmet från Jugoslavien, Afghanistan, Irak och Libyen igen i Syrien hade han inte bara oppositionen utan delar av det egna partiet mot sig. Särskilt lögnerna om Irak är en tung belastning. Cameron tvingades till och med att inför det egna parlamentet erkänna att det inte finns någon helt säker orsak till att angripa Syrien, utan att det är en ”bedömningsfråga”. Kan man verkligen starta stora militära operationer på så svaga grunder? Att det fanns en majoritet i brittiska parlamentet mot nya krigsgalenskaper är en lättnad.

I USA tycks det inte finnas någon stor folklig opinion för att angripa Syrien heller. Det lär väl inte hindra landets härskare att driva frågan vidare, men hur långt? Fransoserna säger sig av någon obegriplig anledning vilja fortsätta hänga efter USA, australierna också. Annars är det tunt med partners i någon sorts ‘de villigas koalition’. Dessutom verkar det mest handla om att skjuta några robotar, ett tilltag som få verkar tro skall få några större verkningar. Det verkligt intressanta är väl om syrierna gör några motdrag, och i så fall hur och mot vem. Skrämd lär doktor Assad inte bli.

Men om vi återgår till att ”något verkar hända”. Kan man tala om en allt snabbare upplösning av det nordatlantiska maktblocket? Ekonomiskt, militärt, moraliskt – upplösning på alla fronter verkar det. Självkänslan svajar när det inte går så bra längre. Även krigsviljan sviktar alltmer, mest utanför men även i viss mån inom eliterna. Kanske litteraturen kan hjälpa oss?

Bland böckerna som jag bara läst lite i början av, men som jag nu ger mig phan på att jag skall ta mig igenom, finns Oswald Spenglers Västerlandets undergång. Första delens första upplaga kom 1918, ett bra år för undergångsstämningar – särskilt om man var tysk. I inledningen skriver Oswald:

I denna bok vågas för första gången försöket att göra en prognos om historien. Det gäller att skissera ödet, de ännu inte genomgångna stadierna, för en speciell kultur, den enda som i dag närmar sig sin avslutning på denna planet, den västeuropeisk-amerikanska. …

Finns det logik i historien? … Visar sig kanske världshistoriens väsentliga drag hela tiden i en gestalt som tillåter slutsatser för ett förstående öga? … Kan man möjligen i livet självt finna de stadier som måste genomgås och det i en följd som inte tillåter några undantag? … Har kanske de för organismer grundläggande begreppen födelse, död, ungdom, ålderdom, livslängd en bestämd mening som ännu ingen avslöjat? Kort sagt, ligger allmänna biografiska urformer till grund för de historiska förloppen?

Nja, att spå är svårt, särskilt om framtiden. Man kan peka på vissa tendenser i det förflutna och i nutiden och ta dem som en prognos. Men det är riskabelt. Det är som att lita på att vädret imorgon är samma som idag. Ännu mer riskabelt blir det om man kopplar ihop saker som kanske inte så uppenbart bör knytas ihop. Biologiska processer och samhällsutveckling på hög nivå, exempelvis. Skulle man inte kunna beskriva Sverige för femtio år sedan som yngre och piggare än samma land för hundra år sedan, medan det åter idag börjar kännas trött och nattståndet? Landet verkar åka berg-och-dalbana mellan ungdom och ålderdom.

Däremot är frågan om logik i historien inte ointressant. Orsak och verkan hänger ihop, men hur? Jag vet inte om någon ställt frågan, men kan man tänka sig att en eventuell avslutning av en västeuropeisk-amerikansk kultur hänger samman med att just den gruppen utlokaliserat stora delar av sin ekonomiska ryggrad, nämligen sin industri? Kan självförtroendet ha följt med till en del av de nyindustrialiserade länderna i stället? Och hur läser man in Tyskland i det resonemanget – är landet verkligen helt ‘västeuropeiskt’? Tyskarna har nu i alla fall backat från den tidigare aggressiva positionen vad det gäller Syrien. Det kan tas som ett tecken på svaghet – men också på styrkan att inse realiteter. I Washington verkar den insikten svagare.

Som vanligt: fler frågor än svar, och jag vet inte om gamle Spengler har någon bra lösning på frågan. Hittar jag den återkommer jag!

Välförtjänt

Några välförtjänta snytingar utdelas (dock utanför bild) i bifogad lilla film.

 

Och till slut just ett slut från en lång och ganska informativ artikel om de senaste årens utveckling i Syrien. PYD som nämns är den ledande kurdiska organisationen i Syrien:

What is certain is that foreign military intervention will have no unambiguous allies on the ground, as it did in Libya, and no well-defined territories to secure. Tactical co-ordination with Turkey will most likely run into problems in the northeastern provinces, where tensions between Ankara and the PYD simmer just below the surface. The steadily increasing sectarianization of the civil war threatens to drag not only Hizbullah but also Iraqi Shi’is into the conflict to protect their co-religionists. And if outside intervention actually does manage to destabilize the Ba’thi regime, who knows what additional horrors might be inflicted upon vulnerable communities all across Syria?

Röstberättigad!

Hurra, röstkortet till kyrkovalet har kommit. Nu gäller det bara att hitta någon häftig lista att rösta på! Respektive se vilka man inte skall rösta på om man inte vill hamna på ett hett ställe!

Men det är inte helt lätt. Om vi tar en församling i centrala Stockholm så verkar det inte finnas några politiska eller religiösa extremister som ställer upp. I alla fall inte vad det gäller lokala valet till kyrkofullmäktige:

Enda frågan är väl varför centern och kristdemokraterna inte är med i det borgerliga alternativet? Är de alternativ till det borgerliga alternativet kanske? Och är ‘borgerligt alternativ’ i själva verket ett täcknamn för det nya arbetarpartiet som är ett alternativ till ‘arbetarepartiet – socialdemokraterna’? Vilket i sin tur verkligen inte är någon vänster i svenska kyrkan eller någon annan stans heller!

Till stiftet blir det lite mer liv. Men man har, till skillnad mot Luleå stift, ingen lista som speciellt vänder sig till samer. Och ändå lär det bo en massa samer i Stockholm (”Sveriges största lappläger”).

Är det hudfärgen som gör att man kan skilja mellan ‘gröna kristna’ och miljöpartisterna? Annars så kommer här de mer eller mindre uttalade reformgrupperna fram. Sverigedemokrater, liberaler, flera grupper som är unika just för kyrkan. Undrar varför två grupper skrivs med VERSALER?

Och så har vi det man kan kalla ”parlamentet” för svenska kyrkan:

Gu’ vet vem som är värd ens röst!

Klassförakt?

Lundsbergshistorien har satt ljuset på en subkultur i Sverige, den så kallade överklassen. Nu känner den sig orättvist begabbad av okunniga människor i sociala media. En … låt oss kalla det överklassböna … klagar i Svenskan över att klassföraktet har tagit över i sociala media:

Dessutom tar jag illa upp när mina föräldrar, och mina vänners föräldrar, kollektivt utmålas som folk som bara vill att deras barn ska integreras i överklassen när de i själva verket bara vill ge oss en möjlighet till en bra utbildning och ett ovärderligt nätverk av vänner, klasskamrater och alumni.

Det där med ” ett ovärderligt nätverk av vänner, klasskamrater och alumni” låter ju faktiskt som att integrereras någonstans, exempelvis i överklassen om det nu är den man tillhör. Är det ”bara”? Och kan man inte säga att överklassens förakt för underklassen har motsvarigheter i ett förakt åt andra hållet? När folket i Frankrike började håna och förakta den härskande aristokratin för dess usla liv och uppförande var man på väg mot den stora smällen 1789. Överklassen spottade på folket som spottade tillbaka så det stod härliga till. Vive Madame Guillotine!

Fast personligen tycker jag förakt (och hat) är något man bör undvika. Bakom den mest uppblåsta överklassare kan dölja sig en ynklig liten trasig människa som behöver hjälp. Det kan gälla vanliga uppblåsta knegare också. Om man föraktar andra kan det egna omdömet grumlas och man kan glömma sina egna tillkortakommanden. Och det är ju inte bra för den personliga utvecklingen.

Just när jag skall trycka på ‘sänd’ noterar jag formuleringen ”folk som bara vill att deras barn ska integreras i överklassen”. Om man redan ingår i överklassen behöver man väl inte integreras där? Betyder detta att anklagelserna att uppkomlingar/nyrika skickar ungarna till internatskolorna stämmer? Det kommer in katter bland hermelinerna, och det är väl inte bra?

Överklassen kan producera såväl små som stora grodor!



En till i konsultsvängen

Helt stilsäkert är det på reklambyrån Prime som förra ministern Ulrica Messing börjar arbeta. … seniorkonsult på kommunikationsbyrån Prime, som det står i bladet. Har vi inte hört om den byrån tidigare? Jo, däremot har jag inte hört något om hur det gick med kraven att utesluta några socialdemokrater från partiet sedan de skrivit ”socialdemokratiska” artiklar mot betalning just hos Prime. De är förmodligen kvar i partiet. Vem bryr sig? Så länge folk inte har obekväma vänsteråsikter kan de väl få vara kvar! Och nu kommer Messing dragande med sitt kontaktnät dit. Till vems fördel tänker hon utnyttja det?

Finns det någon ryggrad och självkänsla kvar hos medlemmarna i det socialdemokratiska partiet? Tar man vad skit som helst? – Ja, det verkar så! Och vem har respekt för ett sådant parti?

DIN lön!!!

Finland ligger så långt borta att det är ju inte konstigt att många svenskar har dimmiga uppfattningar om detta land. När det kommer en svensktalande finländare och pratar svenska som hen gör hemma så tror mången svensk att det är någon ”som bryter på finska”. Detta trots att österbottniska dialekter bör klassas som mer svenska än blekingska, även om båda kan vara obegripliga. (Mina släktbanor går för övrigt både till Österbotten och Blekinge – samt en massa andra ställen. Och Österbotten var svenskt långt tidigare än Blekinge.)

En del har också för sig att de svensktalande i Finland skulle utgöra någon slags ”överklass”. Intressant: ett finländskt landskap (Åland) skulle då ha en befolkning som till bortåt 99 procent består av överklass! (Till detta kan man förvänta sig kommentaren: ”Va, Åland ligger väl inte i Finland!”)

Fast det finns naturligtvis en liten finsk överklass där några har svenska namn och pratar svenska. Som denne Björn Wahlroos, företrädare för det parasitära bankkapitalet. Varför inte klämma i med ”bankskojare” på en gång? En som tänker i konspiratoriska banor kan ju hävda att det är taktiskt riktigt att ha en sådan person på en hög position: blir det rejäl kris och någon behöver offras för att visa att ”man gör något” är ju en illa omtyckt finsk överklassare rätt person att skicka genom falluckan. Han kommer inte att saknas av så många. Men så länge det går bra för spekulationskapitalet kan han få prata på. Det kan ju vara roligt att lyssna på tycker de kanske.

Fast jag undrar vad Svenskans trogna (mot kapitalet) läsare tänker när de får veta att just deras lön måste sänkas! Och detta av en tomte som i sina yngre år kallade sig marxist-leninist! Eller vad tänker alla som har något handfastare att sälja än finansiella tjänster till rika knösar? Kunderna blir fattigare, efterfrågan sjunker … men spekulationsmaffian kanske kan göra ytterligare några plundringståg innan systemet kraschar definitivt!

Inget om Jesus?

Ett diskret prasslande i brevlådan igår visade sig komma från ett socialdemokratiskt flygblad inför kyrkovalet i september. Se ovan: Observera att man redan från början inte vill övertyga om någonting, utan helt enkelt utgår från att ”dina värderingar” inte innefattar stötande åsikter om kvinnopräster, framsteg och personer från utrikes ort. Vad kommer en rasiststackare eller en nattsvart gammal-lutheran att känna inför denna kollektivanslutning till Partiets åsikter? Fast egentligen är det sverigedemokrater och liknande grupper, samt några som kallas ”Frimodig kyrka”, som man vill mota i grind. Det behövs ju inte många röster för att få plats i den lokala styrelsen. Fast jag begriper inte vad man skall göra där om man inte är personligt kyrkligt intresserad. Arvodena kan väl inte vara så enorma?

Eftersom jag inte är så insatt i kyrklig politik (vem är det i dessa dagar?) vet jag bara att Ölandsprästen Dag Sandahl verkar vara en av de mest framträdande i Frimodig kyrka. Har läst hans blogg ett tag och bland annat förundrats över kommentarsfältet där en del framträder med åsikten att det skulle finnas någon ”ren” religion. Här och här är ett par inlägg som handlar om just S-partiet i kyrkan. Men i stort tycker jag mycket av debatten känns ointressant.

Nu var det inte mycket – eller ärligt talat: inget alls – om djupare religiösa tankar i den socialdemokratiska valplattformen. Att man vill rusta upp Högalidsparken och ha fler odlingslotter där är väl ok, men det finns en punkt som säger” Slå larm när kommun, landsting och stat inte tar sitt ansvar för välfärden!” Är inte detta en uppgift snarare för S-partiet i relevanta politiska församlingar? Visserligen kan man ta fram yttranden av Jesus som säger att man skall ta hand om medmänniskor i svårigheter, men det är ju det som det här valmaniftet inte gör. Ur kyrklig synpunkt borde väl all sorts agitation hängas upp på och motiveras efter samfundets lärosatser, inte någon sorts allmänpolitisk syn? – Men det är klart, för dagens profillösa S-politiker är väl varken Jesus, Marx eller Branting några auktoriteter som man tar hänsyn till.

S i Högalids församling vill också ha ”stöd och vidareutveckla församlingens HBT-medvetna profil”. Det kan man få fan för. För rätt vad det är kanske någon uppjagad människa stormar in och skriker ”jaja, HBT kan ni hålla på med, men hur är det med Q! Diskriminerar ni alla som är Q!” Och det är ju tråkigt för en valplattform som vill alla väl (utom ”rasister, kvinnoprästmotståndare och reaktionära bakåtsträvare”).

Undrar vad de tycker om reaktionära framåtsträvare?

Janne ger en snyting igen

På sätt och vis är Jan G. snäll, han förutsätter att de där privatiseringsfantomerna har ett huvud att dra upp ur sagda sand. Annars är ju kritik mot skolväsendet av i dag som att skjuta mot öppet mål – det är svårt att försvara hur det ser ut. Anledningen till att det är svårt att göra rätt igen torde vara att det är så många inblandade som under lång tid orsakat de här felen. Att socialdemokraternas ledning skulle börja backa och göra självkritik är föga troligt. Självkritik är inte den ledande socialdemokratens starkaste talang. Och därför tar inte Löfven & Co till storsläggan mot Alliansen. Man är ju själva medskyldiga.

Och under tiden drabbas eleverna. Den liberala idén att dåliga skolor skall slås ut leder i praktiken till att mängder av elever slås ut. Och det var väl inte meningen? – Eller om det nu finns en insikt om att den massutbildning som var nödvändig i industrisamhället inte längre behövs? Men är det ett rimligt skäl till att låta skolan rasa samman? Vore det inte bättre att försöka styra in den mot framtidens tänkbara krav och möjligheter? Eller det kanske kostar för mycket? Och tänk på de stackars friskoleprofitörerna och deras bolag i skatteparadisen, vad skall de ta sig för om skattemedlen slutar rinna till?

‘Infiltrationen’ och dess risker

Solen går ner och arbetarrörelsens framtid mörknar

”Först tar mannen supen, och sedan tar supen mannen” är ett uttryck jag läste någon gång hos Jan Myrdal. Minns inte sammanhanget, men meningen är uppenbar: Man ger sig i lag med en ond och farlig makt som man tror sig kunna kontrollera, men det slutar med att man tas över av denna makt och blir en del av den. Detta trots att varningstecken och varningar finns. (Jämför med mitt tidigare inlägg om ‘beröringsskräck‘.)

Här kommer lite nytt med anledning av Jan Wiklunds Demokratins bärare. Eftersom det handlar om folkrörelser under olika tider och lokala förhållanden är det intressant att plocka upp gemensamma nämnare som verkar finnas överallt.

Vissa saker går igen över tiden. På sid. 174 berättas om motsatta ideér mot senare delen av 1800-talet när arbetarrörelsen blev starkare och bättre organiserade. Frågan gällde om arbetarrörelsen skulle bygga massorganisationer för alla som delade dess målsättningar, eller organisera bara de som ville kämpa aktivt (‘militanterna’). Den förstnämnda tendensen utvecklades till socialdemokrati, den andra till anarkism. De som ville ha massorganisationer menade att de behövdes för att sätta kraft bakom orden. De som ville ha aktivistorganisationer hävdade att massorganisationerna blir byråkratiserade och funktionärerna kommer att ta över. ”Båda visade sig få rätt” skriver Wiklund.

Går vi fram till Första världskrigets utbrott visar det sig byråkratiseringen rent livsfarlig. De flesta socialdemokratiska partierna hamnade på krigsfrämjar-sidan. Byråkraterna ville inte riskera sitt eget skinn utan offrade sina medlemmar på slagfälten. (Bland de få undantagen fanns de ryska bolsjevikerna, Lenins parti var ett av de få socialdemokratiska partierna som var emot kriget.) Partibyråkraterna må ha haft hederliga avsikter en gång, de trodde sig kunna ta lite supar av borgarsamhället, men så tog supen över …

Ändå kom arbetarrörelsen att formellt kunna flytta fram en del positioner under kriget. Men vad hände då med funktionärerna:

Arbetarrörelsens funktionärer däremot fick en möjlighet att demonstrera sin solidaritet med staten och sin beredvillighet att delta i regeringar på systemets villkor. (Sid. 182)

Jag antar att detta ofta uttrycks i slagordet: ”Vi tar vårt ansvar.” Men det som händer är ju att funktionärerna växer ihop med och tar ansvar för det system som de ursprungligen var tillsatta för att störta. Skulle detta vara infiltration så har den gruvligen misslyckats. Eller om ”vi tar vårt ansvar” i själva verket skall uttydas ”vi tar våra bonus, förmåner och feta konsultarvoden”.

Vad är då infiltration? Det låter som man smyger sig in i maktens korridorer och försöker ta över under någon sorts täckmantel. Så är det dock inte. Över till sidan 215:

Infiltration har i och med regeringsmaktsstrategin blivit arbetarrörelsens huvudsakliga strategiska medel, som har hänvisat strejken till en biroll. Infiltrationen har historiskt gått till så att arbetarrörelsens funktionärer (eller allierade funktionärer) har röstats in i statliga och kommunala organ, alternativt placerats där av en revolution, för att i regeringsställning tillgodose rörelsens mål – som antytts med tvetydigt resultat. 

Här har ju de statsfientliga anarkisterna en uppenbar poäng. Men även Engels på sin tid var kritisk till valen under kapitalismen: det handlade, skrev han någonstans, om vilka som skulle företräda och förråda (vertreten und verräten) arbetarna. Någon verklig nyordning kan ju valen inte skapa.

Ett begrepp som delvis kan kopplas till infiltrationen är rörelseoffentlighet. Wiklund fortsätter med det på sid. 215-216. Den klassiska formen för organiserad offentlighet inom arbetarrörelsen är fackförening och partie. I och med att arbetarrörelsens funktionärer strävar efter att komma med i regeringsarbete blir de lokala organisationernas uppgift att hjälpa till med det i stället för att se till de egna arbetarnas intressen – ungefär så kan man väl sammanfatta det. Funktionärerna tar över. Jan Myrdal har använt uttrycket ”arbetarrörelseidkare” om sådana personer, men jag vet inte om han uppfunnit det själv.

Hur som helst: åter en poäng till anarkisterna (samt en poäng till motståndarsidan som med sådan skicklighet lyckats supa generation efter generation av förhoppningsfulla unga social ter under bordet och förvandlat dem till pålitliga drängar).

Den tunga frågan under snart 150 års arbetarrörelse blir alltså, oberoende av tid och plats: hur skall rörelsen handskas med funktionärerna? Hur skall de hindras att bli ett eget skikt som glider över till motståndarsidan? Kulturrevolutionen i Kina var ett försök att reformera kadrerna genom att skicka ut dem till folket, men det gick väl si och så med det. Väl inarbetade byråkratier blir man inte av med så lätt! Just om Kina står det på sid. 202 om de tiotals miljonerna tillfällighetsarbetarna:

De var en av de grupper som försökte hävda sig under kulturrevolutionen. De stod t.ex. bakom den kortlivade Shanghaikommunen i februari 1967. Men mot stats- och partifunktionärernas och de privilegierade kärnarbetarnas fientlighet blev deras vinster små och kortvariga. 

Notera ‘de privilegierade kärnarbetarna’. Byråkratierna skulle ha svårt att överleva om de inte hade stöd från vissa andra skikt i samhället. Man kanske kan tala om ‘arbetararistokrati’? Knegare som så att säga är lite förnämare. De kanske till och med aspirerar på att få komma sig upp och supa med överklassen de också?

Föregående ‘Wiklundare’ här och här.

(Har bland annat varit sysselsatt med att sätta fart på en ny dator med det egendomliga programmet Windows 8 de senaste dagarna. Det kan möjligen förklara att det varit stillastående i den här bloggen några dagar. Ganska skönt, faktiskt.)

Socialismens grunder

På tal om ‘socialism’, ett citat från Jan Wiklunds folkrörelse-tegelsten Demokratins bärare, sid. 170:

Begreppet ‘social’ hade egentligen inget med arbetarrörelsen att göra från början. Det lanserades av det franska välgörenhetsborgerskapet på 1830-talet ungefär i betydelsen ‘tycka synd om de fattiga’ eller som en teknisk motsats till ‘asocial’. Bakom låg såväl samvetskval som skräck för de fattigas ‘moraliska förfall’. Det senare var bevekelsegrunden för Louis Blanc, den franska ‘socialimens’ centralfigur …

På 1830-talet lanserades också, om jag minns rätt, begreppet ‘proletär’ som beteckning för de nya egendomslösa arbetarna. Där var det också en fransman i farten, Blanqui hette han. ‘Blanquism’ blev senare ett skällsord för hemliga sällskap som ville kuppa sig fram till arbetarmakt. Man kan ju se den riktningen som en föregångare till senare tiders kommunism, till skillnad mot Blancs ‘tyck-synd-om’folk som blev socialdemokrater eller socialliberaler. På senare år har ‘socialismen’ väl urartat till socialdemokratisk särartspolitik där man tycks ha glömt bort ‘arbetarmassorna’ och i stället inriktat sig på grupper och frågor som arbetarna inte känner vara så angelägna. I dagens läge är det tveksamt om man ens kan tala om ‘välgörenhetsborgerskap’ med samvetskval vad det gäller Löfven och hans gäng. De piggnar väl till om det blir en pride-parad, på sin höjd.

För övrigt: de skandinaviska socialdemokraterna har haft sina radikala perioder, men om man ser neråt kontinenten så tror jag deras socialdemokrater även under efterkrigstidens guldålder och senare i stort sett varit högerpartier (om man jämför med svenska socialdemokraterna i mitten av sjuttiotalet).

Jag lär återkomma med fler citat och reflexioner med utgångspunkt från Jans storverk!