Den nya syntesen – del fyra

Tryck på etiketten ‘Den nya syntesen’ för att få upp tidigare publicerade avsnitt av Ulf Modins uppsats.

***

Lenin skrev om hur opinionsbildning äger rum i Vad bör göras? 1902. Borgerliga sociologer har också vetat det länge. Exempelvis har det skrivits om det i Edmund Dahlströms antologi Svensk samhällsstruktur i sociologisk belysning. I dag är det inte politiskt korrekt att tala om därom. Då tiger sociologerna. Lönarbetande intellektuella vet sin plats. Lönarbete medför nämligen ett förödmjukande andligt och politiskt slaveri, som missbildar mänskan. Om de intellektuella vore ekonomiskt självständiga, skulle flockbeteendet ej försvinna, men en smula ändra karaktär och flera skulle våga gå sin egen väg. Människor är en produkt av arv och miljö. Vårt biologiska arv kan vi inte göra någonting åt, men till skillnad från djuren kan vi förändra våra samhälleliga förhållanden så, att mänskans goda sidor får större möjligheter att utvecklas. Vårt flockdjursbeteende och därav följande auktoritetsbehov är nämligen genetiskt betingat. Det är därför vi bor i samhällen. Mänskans första sociala enhet var flocken. Vår närmaste släkting i djurvärlden är schimpansen, som också är ett flockdjur. Vi bör dock ej vid analysen av mänskan och mänskliga samhällen göra några vägande jämförelser med aporna, ty mänskan står så oerhört mycket högre än de. Humanisterna betonar vad som skiljer oss från dem. De stora biologerna talar om den visa mänskan, trots att de är medvetna om hennes skröplighet.
Alla böcker blir gamla. Också de marxistiska klassikernas resultat vittrar bort. Vi läser dem fortfarande men främst för att få idéer och kunna studera metoden på samma sätt som vi studerar andra klassiker för att finna inspiration. Vad som fortfarande främst lever hos dem är metoden, den dialektiska metod som utvecklades av Marx. Som Georg Lukács påpekade är en marxist inte ortodox i förhållande till klassikernas resultat utan i förhållande till metoden. 
När samhället förändras, måste de gamla analyserna göras om efter de nya förutsättningarna. Vi kommer i flera fall till delvis nya resultat men bör slå vakt om marxismens väsen, metoden. Analysen (företeelsen) är inte det centrala. I marxismen finns till skillnad från i andra filosofier kravet på en grundläggande samhällsförändring. De som ej är intresserade av en förändring är således ej marxister. Om kartan inte överensstämmer med terrängen, orienterar vi oss med hjälp av vår kompass. Kompassen finner vi i den dialektiska metoden och terrängen i samhället och historien. Liksom Marx inser vi, att historien inte är predeterminerad (förutbestämd) och beaktar även personlighetens och slumpens roll. Med den räknade även Marx. ”En sanning börjar som kätteri och slutar som vidskepelse”, sade Hegel. Vetenskapens historia är och har alltid varit historien om kampen mellan kättare och ortodoxa.
I alla kommunistpartier gav Chrustjovs tal vid SUKPs 20. kongress 1956 upphov till revisionismen som ersatte den stalinistiska ortodoxin. Den var en nödvändig antites till stalinismen men har ej kunnat lösa de praktiska och teoretiska problemen. Vi får dock ej bortse från att den gjorde ortodoxin omöjlig att upprätthålla, och betydande tänkare, exempelvis Antonio Gramsci och Georg Lukács, fick utrymme. Gramsci framstår i dag som den mest betydande marxisten under 1900-talet vid sidan av Lenin. 
Det sista steget på vägen bort från stalinismen blev för kommunistpartierna att acceptera liberalismen och kapitalismen. Därefter sker nu en renässans för marxismen. Det som sjunker måste nå bottnen innan det vänder. Lenins specifika parti- och organisationsteori, som den formulerades 1918, utarbetades som ett instrument för att styra en stat med en liten och obildad arbetarklass i ett hav av efterblivna bönder i ett samhälle, där bolsjevikerna hade varit tvungna att arbeta underjordiskt i en despoti. Eftersom systemet var absolut, blev också intelligentian absolut. 1918 måste på grund av det tryck inifrån och utifrån som den unga rådsrepubliken var utsatt för all makt koncentreras på några få händer. Landet saknade också en konstitutionell utveckling och folkstyrelsetraditioner. Ryssland under tsarismen var en despoti, även om man under 1700-talet försökte förvandla den till ett upplyst envälde, i vilket härskaren är bunden av lag. En despoti kan emellertid aldrig efterföljas direkt av en liberal demokrati och allra minst av socialism. Då blir det katastrof. Avståndet är för stort. Sovjetunionen var när den fungerade som bäst ett upplyst envälde styrt av en politbyrå i vilken alla medlemmar respekterades, men en var den främste bland likar. Det motsvarade under de första åren landets utvecklingsnivå.
Däremot blev det åtminstone från och med 1960-talet i avancerade centraleuropeiska länder som DDR och Tjeckoslovakien, då man hade oskadliggjort de organiserade krafter som med utländskt stöd begick mord, utövade terror och utförde sabotage, en katastrof. Därför kom 1968 Pragvåren. Tjeckoslovakien var före kriget ett av Europas ledande industriländer. Sovjetmodellen var en boja för dess utveckling. Reformförsöken slogs ned men en återvändo till den renodlade stalinismen var omöjlig. 
Också DDR upplevde 1968 år en studentrevolt, nämligen i Leipzig. Samma företeelse blossade upp i Polen och Jugoslavien och blev där mycket större än i DDR. Något studentuppror ägde 1968 ej rum i Sovjetunionen. Ryssland tillhör nämligen inte den europeiska kulturkretsen. Det är, liksom USA, en del av västerlandet och bildar kulturellt en egen kontinent som är en legering av slaviska, skandinaviska, tatariska, bysantinska och europeiska element. De sistnämnda tillfogades först under 1700-talet och har aldrig varit dominanta. 
När Sovjetunionen föll hade den byggt upp världens största 1890-talsindustri. Den var då krökt in i sig själv och kunde inte genomföra den vetenskapliga och tekniska revolution som det talades och skrevs så mycket om i ”realsocialismen”. Gorbatjov gick för snabbt fram. Han var åtminstone under sin tid som SUKPs generalsekreterare demokrat och humanist, tänkte som en bildad europé. I sin tro på sovjetfolket, som hade ett mycket stort och högt bildat skikt, hoppade han över två steg i utvecklingen, den konstitutionella monarkin och den liberala demokratin. Det ledde till att förnyelsen misslyckades. I dag råder i Ryssland en motsvarighet till ”den stora oredan” under början av 1600-talet. Dess nuvarande system kommer knappast att bestå. Vad vi kan vänta oss är något slags sentida motsvarighet till den konstitutionella monarkin.

Se möjligheterna

Sverige, ja hela Norden, har enorma möjligheter att sätta i gång en storskalig omvandling där våra skogar, vattenfall, kustremsor och vindpinade ytor skulle kunna bli grunden för kretsloppsvänlig energiproduktion och för en lönsam exportindustri till en europeisk kontinent; också den i omvandling. Den nordiska industrin har också kompetenser på många av de områden som kommer att bli heta i det postfossila industrisamhället: vind- och vattenkraft, kraftöverföring, biomassehantering, informationsteknologi, allmänt ingenjörskunnande… 

Detta enligt professor Staffan Laestadius, i en debattartikel i Svenskan: ”Tillväxten kommer vara ett minne blott”. Problemet är att växla över från en tillväxtekonomi som eldas på med fossila bränslen till en ekonomi som skall växlas ned. Nedväxt i stället för tillväxt. Huvudskaran av politiker och ekonomer klarar inte av att förklara hur det skall göras. Vad det gäller huvudskaran av företag, samt deras bihang av medier, fackföreningar etc. är de ju direkt negativa – det här hotar deras vinster, faktiskt deras existens.

Men det faktum att delar av näringslivet (i form av diverse direktörer och andra höjdare av parasitär natur) blir omoderna innebär ju inte att det är världens undergång. Utom för dem, möjligtvis, om de envisas med att krångla och inte anpassar sig till de nya omständigheterna. För omställning måste till, det handlar om att leva vidare inte bara för en liten svinrik grupp, utan för folket på den här planeten. Leva vidare under rimliga omständigheter, inte i en global slum. Om kapitalisterna krånglar kan man ju citera fru Thatcher: TINA, there is no other way! – Och ärligt talat misstänker jag att medan elitens dumskallar går under finns det en hel del intelligenta människor där som raskt kommer att byta sida när läget blir ohållbart. Det misstänkte ju Marx redan vid skrivandet av Kommunistiska Manifestet i början av 1848. En liten del av bourgeoisien kommer att gå över till proletariatets sida när krisen blir akut. Undrar om det inte kommer att bli en massutvandring när det blir så dags …

Men det var en utvikning. Åter till ämnet. Det finns problem, men det finns enorma möjligheter att gå framåt om vilja och styrning åt rätt håll kan uppbådas. Det brister inte vad det gäller resurser. Frågan är om det finns sådan kraft i det projektet att lyfta hela vår halvö, inklusive för dem som sociologveteranen Zygmunt Bauman kallar ‘noll-generationen’, the zero generation: noll arbete, noll hopp, noll möjligheter, noll anställning. (Hittade uttrycket här.) Det handlar om hopp och framtidsutsikter för oss alla, och speciellt för de som mänskligt att döma bör ha framtiden för sig. De unga. De behöver riktiga framtidsprojekt att bita i, något som ger mål i livet annat än att klara sig dag för dag. För vad skall de göra om de inte har hopp? Delta i sverigedemokraternas maniska klagomål om invandrare medan de väntar på nästa påringning om något korttids-påhugg?

Det handlar inte bara om att ställa om till ett samhälle bortom fossilbränslena. Just den ‘detaljen’, hur stor den än är, är nog bara en mindre del när mänskligheten tar klivet från sin förhistoria till sin verkliga historia, och ser vi saken på det sättet är det nära nog ofattbara utmaningar, risker och möjligheter som ligger framför oss. Vilken/vilka rörelser är beredd att gå i den riktningen?

Problemet med SD är att de har rätt …

Jag tycker det är tokigt att bra kommentarer skall ligga dolda i kommentarsfälten, och följer därmed en tradition att lyfta upp sådana till en egen bloggpost. Som den här från trogne läsaren Martin (avseende denna bloggpost):

Det är lätt att sparka på SD, för deras rasism, färmlingsfientlighet osv. Men det verkar inte hjälpa, skall jag då luta mig emot föraktet för medmänniskan och förklara detta med att folk är idioter? Det håller naturligtvis inte.

Jag brukar säga till min kompis om varför SD inte försvinner, trots magra insatser för sin kärntrupp.

Det är för att de har rätt.

I en globaliserad värld där vi säljer våra naturtillgångar och vår arbetskraft till utländska intressen har vår nationalstat omvandlats till ett arbetsläger, ett arbetsläger där folk proletariseras i en rasande fart. Det vore rätt i den världen att stå i vägen för globaliseringen, att driva en nationell politik där vi uppfyller nationalstatens poäng, att hålla vårt arbete och våra naturtillgångar gisslan emot omgivningen. Där vi stoppar käppar i hjulen för den globala nyliberala revolutionen och de motsättningar den skapar.
Men SD är inget nationalistiskt parti, de är för det ekonomiska system som urholkar nationalstatens syfte. De gör inget för att stoppa omvandlingen av Sverige till ett arbetsläger. De är likt de flesta partier i riksdagen, postmoderna, de söker att fylla nationalstaten och nationella identiteten med ett påhittat innehåll, någon postmodern lögn om vad Sverige är, vad det betyder att vara svensk. Likt alla postmodernister så får det väldigt lite effekt för de materiella villkoren som deras bas lever under.

Är nationalism alltid fel? Kan den inte kombineras med en internationalism? Nationalstaten kan användas emot kapitalets international, globalismen, varför använder vi inte det? Vi vet att det finns många nationella vänsterrörelser som varit framgångsrika och som faktiskt på riktigt påverkat de materiella villkoren för sin bas. Vi kan titta på Sydamerika till exempel, skall vi kalla rörelser där för nationalsocialistiska för att de värnar nationen från ett vänsterperspektiv?

Problemet med SD är att de har rätt, men på fel sätt. Det är därför som de lever och har hälsan trots deras innehållslöshet och trots att partiet är fyllt med klåpare.

Olust råder i landet

Rubriken är ett citat från gamle Strindberg, men jag minns inte var han skrev det. Det var i en samling reportage om det trista läget i Sverige omkring förra sekelskiftet tror jag.

Olust råder på arbetsplatserna skulle man också kunna säga. Detta med ledning av en artikel i DN. Trivselnivån har fallit på bara några år. Är det månne dags för en ny trivseldebatt snart? Den gamla trivseldebatten kom omkring 1950 när det var goda tider, gott om arbete, och företagen upptäckte att man inte kunde hantera personalen hur som helst – passade det inte på ett ställe så var det goda möjligheter att gå till ett annat. Personalomsättningen på ett stort industriföretags verkstäder kunde vara över hundra procent vissa år! Och då började det funderas på om inte trivsel kunde spela in.

Guldårens arbetsmarknad är borta för länge sedan. I stället har det kommit så kallade jobbskatteavdrag, men märkligt nog (eller är det så märkligt?) går olustkurvorna i höjden. Varför blir inte folk nöjda när de ‘får mer pengar i plånboken’ (löjligt uttryck, hur många går omkring med sedelbuntar numera?)? Det verkar finnas ett grundläggande fel någonstans som inte kan botas med lägre skatter (och sviktande samhällsservice).

Hälsosamt arbete ute i friska luften. Undrar om gubben längst till höger levererar några krus uppiggande dricka till skördefolket? (Från Olaus Magnus’ Historia om de nordiska folken.)

Arbetet antas som grundläggande för människans utveckling i den Marx-inspirerade traditionen. Arbetet skapas av, och skapar människan som samhällsvarelse, och är alltså helt nödvändigt. Men notera då att ‘arbete’ är mycket mer än lönearbete, det är det mesta vi gör tillsammans för att skapa, vidmakthålla och utveckla samhällen. Den moderna människan har funnits i bortåt 200.000 år. Under bortåt 98 procent av den tiden har något som påminner om lönearbete inte funnits någonstans. Om vi räknar med våra äldre släktingar, de som grundlade arbetet och utvecklade såväl hand som hjärna genom redskapsanvändning, är vi så långt tillbaka i tiden att lönearbetet blir en promillehistoria i vår utveckling. Samhällsarbete kan alltså ses som norm, lönearbete som avvikelse.

Att stå vid en svarv fem dagar i  veckan är ett arbete, men att klippa gräsmattan åt en gamling med sviktande ork är det också – även om det senare inte avlönas med annat än ett tack och några koppar kaffe med gott tilltugg!

Kanske en nyckel till olusten finns här: lönearbetets stora feta häck trycker ner så mycket av den inspiration och hjälpsamhet som gör att vi får ett mänskligt samhälle att leva i. För lönearbetets mål, ur löneutbetalarens synpunkt, är inte människor och deras trivsel, det är att förvandla kapital till ännu mer kapital. Det är en kraft som ligger utanför det mänskliga samhället men som skoningslöst suger ut dess kraft. Och detta nu med en våldsamhet som blivit ett världsomfattande hot. Ekonomin som skulle tjäna människornas behov blir i stället deras herre.  Detta kan, om man följer Kants resonemang, vara ett tecken på ondska. Människor blir utnyttjade som redskap på ett sätt som skadar dem. Att ständigt ha en alltmer hungrig parasit sittande på axlarna är inte roligt, även om denne presenterar sig som en snäll socialmoderat välgörare. Men det omänskliga kapitalets påtryckningar förmedlas av mänskliga ombud. Kan detta bidra till att missnöjet sprider sig?

Efter väl förrättat värv kan det vara trevligt att ta sig lite mat&dryck i goda vänners lag!

Inte är jag papist, men nye påven Frasse uttrycker det så här: Människan ses som en konsumtionsvara, som man kan använda och sedan kasta bort. Detta ligger inte så långt från vad en marxist kan hävda, med ledning av vad Marx skriver om kapitalets utveckling. Arbetskraften är bara en produktionsfaktor bland andra i profitskapandet, ur kapitalets synpunkt är en människa inte viktigare än en kartong skruvar eller en dunk smörjolja.  När arbetskraften har gjort sitt och inte är nyttig längre så är den bara att kasta bort! Är det inte dags att i stället kasta bort det ovärdiga nedgraderande systemet som skapar olust och hotar vår existens på denna planet?

Den nya syntesen – del tre

Tryck på etiketten ‘Den nya syntesen’ för att få upp tidigare publicerade avsnitt av Ulf Modins uppsats.

***

Det är intellektuella som sätter mänskor i rörelse. De kan till och med störta hela folk i avgrunden. Inga bär dock så föga ansvar för sina handlingar som de. Normala intellektuella vänder i tid, skrattar åt sina tidigare dumheter och är säkra på att den senaste uppfattningen är den sista. Eftersom de bildar ett väl sammanhållet skikt och den inbördes solidariteten är stark, vänder så gott som samtidigt, har eller kan nå positioner och håller ihop som ler och långhalm, är det svårt att komma åt dem. De vägrar som en man att ta ansvar för sina handlingar, skyller på andra, förnekar sin makt, säger när de byter linje att de egentligen tänkte själva redan tidigare och hyllar valspråket att man har rätt att ändra sig. Det kan ibland vara legitimt, men de ändrar sig alla på en gång beroende på hur vinden blåser och vem som är den senaste auktoriteten, som alltid är den sista. När de har svängt och hyllar den nya åsikten är de lika dryga som tidigare. Om de ser sin existens rasa hoppas de klara sig genom att be om nåd. 
Undantagen finns bland de få som hellre väljer fattigdomen än att sälja sin själ eller är ekonomiskt oberoende. Ett exempel på de förstnämnda är Karl Marx och på de senare min lärare i historia och modersmålet, Carl Kavaleff, som på sitt humoristiska sätt poängterade, att om han i morgon dag skulle avsättas från sitt ämbete, skulle detta inte det minsta påverka hans ekonomi. Därför kunde han säga vad han ville. 
Den amerikanske sociologen C Wright Mills kallade de intellektuella maktens horor. Endast ett fåtal är seriösa och självständiga tänkare, som frigör sig från auktoriteter och väger ord på guldvåg i medvetande om att vad de skriver kan få konsekvenser. Åtminstone förebilder har förmodligen alla. Frågan är inte om man skall vara auktoritär eller antiauktoritär utan hur man skall förhålla sig till auktoriteter. De ”antiauktoritära” under 1960-talet följde slaviskt Adorno och Marcuse. De intellektuellas plikt är att ange en riktning och bär ansvar för följderna.
De flesta mänskor tar ställning utifrån vem som säger någonting. Vi tänker naturligtvis, men det hindrar ej att de flesta förlitar sig på auktoriteter. Mänskan är nämligen ett flockdjur, bygger därför hierarkier och följer sina ledare tills taket ramlar ned över dem, eller ett barn i rätt ögonblick säger att kejsaren saknar kläder. Antalet självständigt tänkande mänskor, de som bildar sig en uppfattning efter en noggrann analys av verkligheten, står emot grupptryck och har distans till auktoriteter, är tämligen litet. De som producerar ny kunskap är ännu färre. Det vanliga är att brodera på en auktoritet. Inte ens Goethe var självständig. Fryxell skrev, att Platon var stammen, Goethe grenen och Tegnér kvisten. 
I varje befolkning och inom varje samhällslager finns ett speciellt slags mänskor, opinionsbildarna. De övertygar de övriga om att en viss riktning är den rätta, eller att en person är framstående. De som vill en förändring förlitar sig på att det finns tänkande mänskor med bildning och auktoritet, vilka förstår dem och sprider deras idéer. Tyvärr finns det också obildade med auktoritet. Vilka som vinner beror på händelseutvecklingen och den allmänna bildningsnivån. När denna, som under de senaste årtiondena, sänks av systemet, vilket har intresse av att folk inte skall veta mer än de behöver för att kunna utföra sitt arbete, får obildningen övertaget. I Sverige har begåvade mänskor med karaktär sedan slutet av 1970-talet rensats ut ur näringslivet, statsapparaten, partierna, kommunerna, universiteten och media. I bästa fall får de behålla sitt arbete men kan ej avancera. De som inte vill anpassa sig till ett dekadent system kallas socialt inkompetenta.
De som är mest beroende av auktoriteter hävdar i sten att de självständigt har kommit fram till sin uppfattning. Exempelvis har stor en majoritet av svenskarna insett att världens vackraste språk är engelskan, att världens enda betydande städer är Stockholm, London och New York, åtminstone London och New York, och att man skall apa efter allt anglosachsiskt. Kommer någonting från England eller USA, har det sagts i Rapport och stått i Dagens Nyheter, vet de vad man skall tycka. 
Få mänskor kommer via en rationell bedömning fram till en världsåskådning. De flesta präglas redan i hemmet och i ideologin i hemmet finns i regel den överideologi som sanktioneras av systemet och trummas in i mänskor från daghem till universitet. Att befria sig från en prägling är oerhört svårt och smärtsamt. Ett brott sker endast i samband med att individen eller gruppen genomgår en djup kris. Marginalväljarna, som är de minst bildade i valmanskåren, tar ställning efter att ha studerat exempelvis en politikers val av kläder eller skäggbotten. De avgör i normalfallet valutgången. Exempelvis blev Kennedy president därför att USAs marginalväljare ratade den intellektuellt överlägsne Nixon på grund av hans mörka skäggbotten, som framträdde tydligt i TV.

Påven läser av läget. Jesus av … vadå?

We are far from the so-called “end of history”, since the conditions for a sustainable and peaceful development have not yet been adequately articulated and realized.

Eftersom det här inlägget är inom den religiösa sfären så förevisas här Högalidskyrkans dubbeltorn på Söder, Stockholm, uppbackade av några praktfulla kvällsmoln

Det är ingen nyhet att även katolska kyrkan har ‘sociala’ sidor. Jo, för en del har det nog varit nytt, som när svenska marknadsliberalmoderater till sin förvåning upptäckte att de kristligt-demokratiska (= katolska) partierna de skulle samarbeta med i EU gillar fackföreningar och driver sociala frågor. Nu bör väl svenne-bananerna ha lärt sig det.

Om vi ser till den religiösa basen, själva den kristna religionen, så har den olika aspekter. Det finns såväl undergivenhet för överheten som argumentation för småfolket i urkunderna. Över- och underklassens intressen kan vara svåra att förena i ett stort samfund, men det finns också fördelar att ha flera ben att stå på. Den intelligente ledaren lyssnar, läser av det allmänna läget, och utformar sin politik inom trons ramar men på ett sätt som passar dagens situation. Man kan vara inom ramarna och prata såväl för överhetens makt som underklassens värdighet och rättigheter, eller till och med koncentrera sig på de nedtryckta och exkluderade, och på hela samhällets förfall men ändå kunna hävda att man är inom trons gränser. Och det är väl det som nuvarande påven gjort med sin ”apostoliska förmaning”. Hela texten hittar man här. Egentligen är det ett missionsdokument, men går man ner till punkt 52 och läser vidare till punkt 75 blir det en formidabel nedsabling av det nyliberala samhället.

Varför är det här intressant även för en som finns inom den marxistiska traditionen? – Därför att även marxisten avläser läget. Den här påven har (liksom en del av sina företrädare ända bak till 1800-talet) noterat hur den kapitalistiska ekonomin slår mot underklassen, hur många människor lever i desperation, hur avskyvärt och omänskligt systemet är. Den ökända ‘nedsippringsteorin’ (‘trickle down’) angrips med namns nämnande som grundlös. Tilltron till det nuvarande systemet pekas ut som närmast religiöst. Undrar om påven hört att ‘neoklassisk’ av somliga kritiker skälls som ‘teoklassisk’, och de liberala ekonomerna som närmast en religiös sekt? – Verkar nästan så.

… some people continue to defend trickle-down theories which assume that economic growth, encouraged by a free market, will inevitably succeed in bringing about greater justice and inclusiveness in the world. This opinion, which has never been confirmed by the facts, expresses a crude and naïve trust in the goodness of those wielding economic power and in the sacralized workings of the prevailing economic system.

Om påven uppfattar att den globala kapitalismen är inne i en dödsspiral och han vill rädda kyrkan ur kraschen så är det logiskt att kritisera åtminstone de mest frånstötande aspekterna av hur det ser ut idag. En sådan kritik verkar i sig systemnedbrytande och åtminstone progressiva ledare som Fidel Castro har länge varit positiv till de socialt inriktade katolska prästerna. Det kan bli intressant att se hur den påvliga kritiken utvecklas. Den kapitalistiska krisen är långt ifrån över, våldet och orättvisorna och övervakningsstaten finns kvar, och kyrkan lär fortsätta reagera på det. (Samtidigt har jag sett att inom Svenska kyrkan vissa personer finner det mer intressant att diskutera jungfrufödsel än social rättvisa och miljöproblem – det är nog en lägre intellektuell nivå här.)

***

När vi är inne på kapitlet religion kan jag hänvisa till en artikel i nättidningen Kulturen som diskuterar det eviga trätoämnet om Jesus. En del känner jag igen sedan tidigare, som att Jesus-figurens förebild kan ha varit en tidigare Jesus ben Pandira, som omnämns i de berömda Dödahavs-rullarna. Denne skulle vara Bergspredikans upphovsman.

Det fanns en mängd jesusar noterade av samtida författare. Bibelns Jesus finns däremot inte oberoende dokumenterad någonstans. Bland de märkligare uppgifterna i denna artikel är att det finns babyloniska dokument om att Saulus/Paulus kickats ut från synagogan på grund av spridande av virrläror om en falsk messias, samt att Nasareth inte fanns förrän på 200-talet. Kan det verkligen stämma? – Tja, vad kan en enkel syndare veta om det? Skulle Jesus av Nasaret ha uppfunnits av evangelieförfattarna flera hundra år efter att den verklige hebreiske Jesus levde, en figur som dessutom inte hade mycket med Nya testamentet att göra?

Den här bilden togs en minut och några sekunder efter den första, men under den tiden hann en del färger ändras på himlen

Blåst (!?)

Något säger mig att killen till vänster kan känna sig rätt blåst. Kan ha fel, men jag undrar om USAmerikanerna räknade med att ryssarna skulle göra ett enkelt påpekande:

”Ni säger att ni vill bygga en robotsköld i Europa som försvar mot iranska kärnvapenmissiler (fast alla vet ju att den är riktad mot Ryssland för att möjliggöra ett förstaslag av er mot oss som vi inte kan försvara oss emot). Men nu har ju till och med ni tvingats backa vad det gäller det obefintliga iranska kärnvapenprogrammet, så vad finns det för motivering till era antirobot-robotar? Och så kanske vi kan prata lite om israelernas högst reella kärnvapen på en gång … ”

Verkar som om ryssarna jobbar ‘orientaliskt’ – långsiktigt och målinriktat. Om de på vägen mot målet skulle bli trampade på tårna av någon dumskalle kan de ignorera detta. Åtminstone för tillfället. Även svenska politiker bör tänka på det. Målet är det viktiga. Det andra är småsaker. Och att få bort krigshotet vid Persiska viken och neutralisera ett neurotiskt och kärnvapenutrustat Israel, samt få slut på kriget i Syrien, är stora saker men förmodligen bara delmål på vägen mot Målet. Så länge delmålen är positiva finns det ingen anledning att klaga, men det finns anledning att hålla ögonen på hur den ryska politiken i stort utvecklas.

Den nya syntesen – del två

Tryck på etiketten ‘Den nya syntesen’ för att få upp tidigare publicerade avsnitt av Ulf Modins uppsats.

***

Av historien lär vi, att det är strax efter det att någon säger att allt är fullbordat som en omsvängning sker. Exempelvis antydde Hegel 1807 i ett brev till en vän att historien var slut. Napoleons trupper hade besatt Tyskland efter den preussiska arméns förödmjukande nederlag vid Jena och Auerstedt och något bättre kunde Hegel ej tänka sig. Strax efter höll Fichte i Berlin sina berömda tal till den tyska nationen och talade bland annat om det djupa tungsinne som tyskarna på grund av ockupationen och inrikes missförhållanden hade drabbats av. Det var så djupt att de lärde sig att njuta av det, men Preussen reste sig trots allt. Redan 1815 satt korsikanen på S:t Helena.
Under sker också därför att slumpen spelar en roll. En tillfällighet räddade exempelvis Fredrik den store. Han lyckades bevara sitt rikes ställning trots att han var militärt besegrad, därför att Ryssland fick en svagsint tsar. Denne beundrade den preussiske konungen och genomdrev ett för honom förmånligt fredsavtal. Det fick en oerhörd betydelse för Europas utveckling. ”Den som inte räknar med under skall inte ge sig in i politiken”, sade Golda Meir. Å andra sidan är det löjeväxckande att förklara historien utifrån slumpens och personlighetens roll.
I mitten av 1950-talet trodde sig det amerikanska kapitalet ha slagit ned allt motstånd. Liberalismens seger föreföll total. En amerikan förklarade då i en en bok att ideologierna var döda, men till följd av att Sovjetunionen tack vare sitt övertag i rymden (1957-1965) förändrade maktbalansen, kunde den tvinga igenom avspänningen och mänskor började hoppas att kärnvapenkriget kunde undvikas. Skräcken för ett dylikt utbreddes efter 1946, då USA inledde det första kalla kriget. 
Skräcken för kärnvapenkriget och framstegsoptimismen levde sida vid sida. Bruttonationalprodukten ökade efter 1945 kraftigt i den kapitalistiska industrivärlden men ännu snabbare i östblocket. Under 1950-talet trodde många seriösa ekonomer i väst, att när Sovjetunionen blev i stånd att planera sin ekonomi med hjälp av datamaskiner, skulle landet gå förbi USA. Det var ”realsocialismens” oerhörda ekonomiska framsteg, dess övertag i rymden 1957-1965 och till en början inte minst vad beträffar interkontinentala missiler som tvingade USA att gå med på avspänningen. Redan 1960 kunde man till följd av att högerkrafterna tack vare det första kalla krigets avklingande pressades tillbaka iaktta vänsterströmningar bland USAs intellektuella och studenter. 
Samtidigt rasade det europeiska kolonialväldet i Afrika. Indien hade frigjort sig re’n 1947. Mao Tse-tung marscherade in i Peking två år senare. 1954 hade Indokina befriat sig från det franska oket. Året före nådde USA bara ”oavgjort” i Koreakriget. 1954 började befrielsekriget i Algeriet och i januari 1959 segrade Castro på Kuba. Sovjetunionen var nu så stark att den kunde hålla upp honom. De gamla kolonialmakterna var på grund av att de hade uttömt sin kraft under det senaste världskriget för svaga för att kunna upprätthålla sina besittningar. Imperialismen kände i början av 1960-talet marken rasa under sina fötter. Storbritannien degenererade efter Suezkrisen 1956 till en amerikansk vasall. Frankrike upphörde fram till general de Gaulles nya framträdande att driva en självständig utrikespolitik.
Liberalen Herbert Tingsten var en av dem som ej var i stånd att registrera den nya tiden och utgav 1963 en bok med titeln Är ideologierna döda? Samtidigt undertecknades avtalet mot provsprängningar av kärnvapen ovan jord. Alla som inte var totalt förstockade förstod, att avspänningen var ett faktum. Fredlig samlevnad, Sovjetunionens devis, blev ett begrepp. Den begynnande avspänningen och kolonialväldenas fall ledde till att gymnasieungdomen radikaliserades också i Sverige och Finland. Samtidigt trappade president Kennedy upp kriget i Vietnam, vilket spelade en oerhörd roll som radikaliserande faktor i Europa och USA. Strax efter Berlinmurens fall påstod en ”filosof” i USA att historien hade nått sitt slut. Hans verk blev en kultbok bland normalbegåvade intellektuella.

Den sverigedemokratiske partistrateg …

… som inte kan göra politik av den här rubriken är sannolikt inte av rätt kaliber för jobbet:

Det spelar ingen roll om detta faktamässigt är rätt eller fel, eller om det finns bra förklaringar, det torde för den normalbegåvade strategen vara ett sekundsnabbt jobb att snickra ihop något om det här och lägga ut på nätet.

Viss anknytning finns till ett av mina tidigare inlägg, om ‘samhällskontraktet’. Egentligen finns ju inget sådant, om man tänker sig ett dokument som undertecknats av olika parter. (Kunde vara grundlagen, men den har knappast samma tunga position i Sverige som andra länder.) Men det finns en del mer eller mindre underförstådda principer som handlar om hur folk i samhället uppför sig mot varandra, hur ‘samhället’ betraktar sina egna, vilka rättigheter medborgarna skall ha.

En grundläggande princip var ‘Folkhemmet’ som inte skulle ha några särskilt gynnade medlemmar men inte heller några undanskuffade styvbarn. Teoretiskt en god idé, kanske inte lika väl fungerande i praktiken som ju var ett klassamhälle, men idén fanns i alla fall. Både direktören och den fattige knegaren hade rätt att vara med i samhället. Med nutida hurtfrisk jargong: ”Alla ska va’ me'”. Alla drog ju sina större eller mindre strån till stacken, efter sin förmåga. En del hade drabbats av olyckor i livet och kunde inte bidra med så mycket, men även de hade rätt att finnas.

Men nu har vi en situation som kan uppfattas som att alla inte skall vara med längre, och de som löper stor risk att få en armbåge i nyllet är de som ju inte skulle behandlas som illa sedda styvbarn. Den normalbegåvade strategen kan utropa: ”Titta, vanliga svenskar knuffas undan trots att de gjort rätt för sej, och jobben går till utländska kulturberikare som aldrig gjort nåt för Sverige! Svensken i sitt eget land behandlas sämre än invandrare.” Och så kan man lägga till något om hur pensionärer behandlas, något om pk-eliten, etc. Som sd-are har strategen i fråga förmodligen inga större tankar om hur arbetslöshet verkligen kan bekämpas, men det kanske man inte kan kräva av ett tämligen borgerligt parti. Men man kunde kräva det av andra partier.