s.k. redaktion

 På tal om föregående inlägg som handlar om en miss på Aftonbladet så finns den här synpunkten på Avigsidan:

… det är lyteskomik att hänvisa de flesta grodor till Aftonbladet. De har för många skoltrötta ungdomar på sin s.k. redaktion.

Avigsidan är en nätsida som samlar på konstigheter i tidningsnotiser. Den påminner därvidlag om en avdelningen i ärevördiga Grönköpings veckoblad. Eftersom pressen numera inte verkar ha någon korrekturläsning, utan förmodligen mest litar till datorprogram som skall hitta felen, blir det naturligtvis fel i stavning, satsbyggnad och syftning.

Notera ”sin s.k. redaktion”. Inget högt betyg till Lars Johan Hiertas gamla tidning!

Det gäller att ha rätt rubrik

Jag har inte mer med journalistik att göra än att jag är (en ibland ganska motvillig) mediekonsument. Dock har jag någon gång lärt mig att

Hund bet man

inte är en bra rubrik. För att det skall slå an hos läsaren bör det vara något häftigare, som

Man bet hund.

Nu finns det ju olika typer av media. På nättidningen Avpixlat skulle man förmodligen aldrig publicera denna (autentiska: enligt en av mina pålitliga läsare var det på Aftonbladets löpsedel) rubrik:

Greve sköt neger med jaktgevär på Östermalm.

Som alla ser är den helt fel och ointressant. För att Avpixlatredaktionen skall reagera, och säkert gör det med kraft, bör det vara

Neger sköt greve med jaktgevär på Östermalm.

Därmed har läsarens intresse väckts, och några hundra personer med konstiga signaturer kan skriva kommentarer om hur läskigt det är att negrer skjuter grevar, och ”SD 2014!”

Utan kommentar. Vill inte skriva något som kan verka förolämpande för oskyldiga grisar!

Sista hoppet just för ‘de allra rikaste’?

Nu skrämmer Svenskan läsarna igen, med en bild av självaste doktor Marx, samt en artikel om att hans namn skulle vara på ‘allas’ läppar i Davos!

Nå, de rika tycks känna viss oro över hur världen utvecklas. Förhållandet mellan verklig och ‘utopisk’ kapitalism, och att framgångsrika kapitalister måste förstå Marx samtidigt som de producerar en falsk ideologi, handlar bloggposten nedan om. Det är en fri översättning och förkortning av en artikel som maoisten och filosofen Josh Moufawad-Paul har publicerat på sin blogg. Den är rätt lång men har nyttiga tankar som kan föras vidare. Det gäller inte bara ultraliberala knasbollar med en vision av ‘ren’ kapitalism som skriver sina trista kommentarer på nätet när det gäller ekonomi, utan faktiskt även den politiska eliten i Sverige som förefaller väldigt handfallen vad det gäller exempelvis industripolitik. Men är det ren oskicklighet, eller handlar det i själva verket om en medveten politik som bara ‘råkar’ få allt större problem med verkligheten? 

En tolkning ur marxistiskt perspektiv skulle kunna se ut så här: Verkligheten driver bort från den kapitalistiska utopin och närmar sig istället den kommunistiska – som då inte längre är utopisk utan praktiskt möjlig att genomföra. Förändringens motor är samhällets produktivkrafter som skapar nya möjligheter. Diskussionen/kampen om möjligheterna förs i samhällets överbyggnad.

Ordet över till doktor Moufawad-Paul (JMF) i Toronto, Canada:

Framgångsrika kapitalister måste på någon nivå fatta Marx’ vetenskapliga analys av kapitalismen. Det betyder inte nödvändigtvis att de måste läsa Kapitalet men att de som Marx gjorde måste förstå kärnlogiken i systemet där de är den styrande klassen. Och även om vi ibland kommer att möta kapitalister som studerar Kapitalet och andra marxister är den genomsnittlige kapitalisten som verkligen är framgångsrik framgångsrik eftersom hen greppar den grundläggande logiken som beskrevs av Marx. Det är viktigt att erkänna detta faktum och finna tillfällen där det uppvisas, eftersom det visar att Marx’ förståelse av detta produktionssätt var riktigt men från den andra sidan – den härskande klassen, förstår med kuslig precision exakt logiken för sin framgång och vad den måste göra för att hålla kvar sin övermakt. Omvänt, eftersom Kapitalet avsågs vara en handbok för det revolutionära omstörtandet av kapitalismen måste vi förstå vad som måste göras för att utplåna denna hegemoni.
Samtidigt skapar kapitalismen nödvändigtvis en ideologisk bild som förkastar den vetenskapliga analysen av sin kärnlogik. Trots det faktum att den framgångsrike kapitalisten åtminstone omedvetet måste fatta arbetsvärdeläran och allt som är byggt på denna vetenskapliga teori för att förbli framgångsrik är det också nödvändigt att utveckla berättelser och diskurser som döljer detta faktum. Detta är inte berättelser och diskurser som kommer att vara användbara för en framgångsrik kapitalist – för om de följdes skulle de inte hjälpa den förhoppningsfulle kapitalisten att bevara sig själv som kapitalist – men de är delar av en allmän ideologi som är betydelsefull genom att den medför ett allmänt förnuftigt accepterande av kapitalismens bildspel, sättet på vilket kapitalismen skulle vilja att samhället uppfattar den i stort.
Ta till exempel libertianism av Ayn Rand-sorten (så kallade ”objektivism” fast den är allt annat än objektiv) som är sjukligt populär bland förhoppningsfulla individer som för det mesta misslyckas med att bli framgångsrika kapitalister. Här har vi ett perfekt exempel på kapitalistiskt delirium, när en ”föreställd kapitalism” (för att använda Samir Amins term) får stå i stället för ”verkligen existerande kapitalism”. Den förstnämnda är sättet på vilket kapitalismen skulle finnas som kapitalism om den bara var en akademisk övning och en utopisk föreställning. Den senare är vad kapitalism verkligen är. Den senare producerar den första som en ideologi för att berättiga sin existens, men ingen verkligt framgångsrik kapitalist, som har lyckats länge nog för att befästa sig i den härskande klassen, tror på detta delirium. De skulle kunna skicka ut denna dröm som en gemensam fantasi bland massorna eftersom det är i deras intresse, men de vägrar att gå vilse i dess logik eftersom de vet att tron på dess utopiska process betyder att förlora de processer ur sikte som konkret tillåter dem att fortsätta som kapitalister.
(En sidoanmärkning: varje Ayn Rand-älskande libertian jag [JMF] någonsin har känt har aldrig varit framgångsrik kapitalist. När de inte är missanpassade universitetsstudenter som hatar sina vänster-professorer är de avhoppare från universitetet som har misslyckats att bli kapitalister. De kommer naturligtvis att klaga att de skulle ha lyckats om kapitalismen kunde bli verklig kapitalism. Det vill säga den utopiska kapitalism som finns i deras delirium – men detta är bara bevis på deras idealism: de vill ha en fantasi, en hopsnickrad version av den verkliga världens kapitalism som är ungefär lika logiskt möjlig som det förlorade Lemuria. Precis som Engels kritiserade de utopiska socialisterna för att de inte var vetenskapliga skulle de framgångsrika kapitalisterna kunna kritisera sina libertianska motparter av samma skäl.)
Det är därför alla världens Milton Friedman, fastän de är värdefulla ideologer åt kapitalismen, aldrig skulle lyckas som verkliga kapitalister. Om de försökte tillämpa sina para-matematiska modeller i den verkliga världen för att lyckas som kapitalister snarare än akademiska apparatchiks skulle de sjunka ner i fattigdom. Ibland har de tillräckligt inflytande för att lura andra förhoppningsfulla kapitalister in i sin fantasi och därmed förstöra dem när krisen bryter ut, men i övrigt är vad de främjar ett delirium som de borgare som uthärdat krisen har föga intresse att medvetet följa.
[Här drar JMF ett exempel om en VD som verkligen var Ayn Rand-fantast och lyckades förstöra bolaget genom att förneka arbetsvärdeläran, hävda att teknologi producerar värde och att själviskhet skapar rationalitet. På tal om para-matematiska modeller, se min tidigare bloggpost om ‘formeln som dödade Wall Street.]
Att bara hålla fast vid ren kapitalistisk ideologi gör ingen till kapitalist.
Kapitalistpressen har inga svårigheter att fira den mest rabiate kapitalisten, även om de i själva verket inte förstår kapitalism, och sedan skälla ner denne
Inte ens en vetenskaplig förståelse av kapitalismen skulle vara nog för att bli en av de få priviligierade utsugarna (detta är när allt kommer omkring mycket som ett lotteri) och dessa sorgliga små individualister dömdes alltid att misslyckas. Jag känner inte till en enda Randroid som var framgångsrik utsugare.
De kan först och främst inte lista ut hur man tjänar på utsugning eftersom de inte förstår utsugning. Tendensen är att följa sin idol till fattigdom och överberoende av socialhjälp medan de gör struntklagomålet att de inte skulle ha sjunkit så lågt om inte deras kapitalistiska utopia hade fungerat riktigt från början. Det faktum att de är oförmögna att tänka igenom frågan om vem som skulle genomdriva deras utopi om de hatar staten – liksom den besläktade och obekväma frågan om vem som skulle vägra att acceptera er utopi och således tvinga dem att begära en stat redan från början – är bara ytterligare ett bevis för deras bokstavliga idealism.
Sådana tragikomiska libertianska figurer uppvisar sin utopism genom att alltid hänvisa till en kapitalism som aldrig har funnits. Medan de hånar kommunister för deras påhittade teori-som-inte-fungerar-i-verkligheten (och därmed inte förstår att de flesta kommunister anser att denna berättelse om ‘sann kommunism’ i själva verket är smörja), visar de på höjden av utopiskt självbedrägeri. Till skillnad mot kommunism, som är ett klasslöst samhälle vid socialismens horisont och således aldrig kanske aldrig förverkligas finns kapitalismen verkligen i den verkliga världen och fungerar i enlighet med verkliga processer. Den arbetar ganska bra enligt dessa processer, och att föreslå något annat är att föreställa sig en påhittad kapitalism, att gömma den från sina allmänna lagar. Och ändå gillar genomsnittslibertianen att prata om någon ‘ren kapitalism’ som aldrig har existerat sedan kapitalismens rosa gryning, och således måste vi undra vad det är för produktionssätt de uppfinner. Det faktum att kapitalismen aldrig skulle fungera utan en stat, utan en militärapparat för att genomdriva sina lagar – det vill säga utan arbetare som tvingas till arbete för att skapa all samhällelig rikedom – är sidsteppat genom hänvisningar till någon sorts platonisk marknad. Så vad exakt är denna fantasikapitalism om den inte är den verkliga världens kapitalism? Ideologin hos de kapitalister i den verkliga världen som exakt vet vad som krävs för att hålla dem vid makten: staten, arbetare som tvingas till exploativa förhållanden, och kanske till och med ett gäng missledda och misslyckade kapitalister för att babbla om mytologin om en fantasikapitalism!
Verkliga kapitalister, som erkänner vikten av propaganda som främjar fantasivärlden är framgångsrika eftersom de på något plan förstår just vad som krävs för att bli framgångsrik – de förstår kärnlogiken i sitt älskade system.
När allt kommer omkring så förstår alla framgångsrika kapitalister att någon sorts statligt förtryck är nödvändigt – varför skulle folkets flertal godta rå kapitalistisk utsugning till att börja med? Hur i h-e kan du frambringa alla värden som krävs för modern kapitalism utan dessa mängder av arbetare som du föraktar som du lurar att arbeta för dig? Bara för att de bestämmer sig för att göra det för att de tycker att du är lysande? Ja, kanske, men någon mekanism för hegemoni måste fungera för att få dem att tänka på det sättet – detta är förmodligen varför så många samvetsgranna och framgångsrika kapitalister läser Gramsci!
Således visar varje framgångsrik kapitalist betydelsen av den historiska materialismen eftersom hen, för att lyckas, måste lyda den logik som Marx avtäckte i Kapitalet. Och ändå är denna logik självförstörande eftersom den också förklarar den motsättning som dessa framgångsrika kapitalister måste använda tid och kraft för att tysta, dölja och aktivt undertrycka: det faktum att medan kapitalister behöver arbetare för att vara kapitalister så behöver arbetarna inte kapitalister.

Sista hoppet för de allra rikaste verkar vara att ljuga ihop en finurlig historia om hur bra deras kapitalism är, men göra det med en knölpåk bakom ryggen som extra säkerhet!

Gå i fängelse?

Några löpsedlar som jag fotograferade i morse. Intressant formulering där till höger: det är väljarna som ”sviker”.

Om Madeleine Sjöstedt slutar i rättssalen kanske det kan ske vidarebefordran till någon anstalt i Krim-arkipelagen där det ju numera lär finnas hyfsat med tomma platser. Kanske även någon ansvarig för sverigedemokraterna kan skickas den vägen med hänvisning till ‘bidragsfusk’. Fast de verkliga åtalspunkterna skulle nog heta urkundsförfalskning och liknande (jag är inte så insatt i

Jan Guillou skriver i Aftonlövet om möjligheten till framgångar för vänsterpartiet eller sverigedemokraterna i kommande val, beroende av att de stora partierna taktiktrixar alltför mycket och det gör väljarna upprörda och får dem att proteströsta. Angående V skriver Guillou att:

… partiet kommer ändå bara att kunna bli doakör bakom en regering ledd av Stefan Löfven.

Han är mer fundersam vad det gäller sd:

Det är visserligen högst oklart hur ett främlingsfientligt parti med rötter i naziströrelsen skulle ställa sig ideologiskt i välfärdsfrågorna – annat än att allt elände är invandrarnas fel. Men det är inte Sverige- demokraternas främlingsfientlighet som skänker dem mest röster – tio procent av medborgarna är inte främlingsfientliga. Lockelsen är en annan, nämligen proteströsten, långfingret i ansiktet på etablissemanget. Att avpolitisera ett politiskt val är kanske inte så smart som valstrateger och reklambyråer har räknat ut.

 Frågan är hur sd skulle ställa sig just till ‘välfärdsfrågorna’. Följer man en gammal nasselinje, samt hur en hel del av partiets fotfolk och sympatisörer tänker, skulle det nog vara bra med välfärden  … åtminstone för människor med rätt bakgrund och utseende. Men hur är det med partiledningens och riksdagsgruppens inställning? Nu kanske detta löses om sd-ledningarna inte kan slingra sig undan anklagelserna om att ha snott till sig en bra summa pengar genom att fixa fram ett icke-existerande kvinnoförbund. Proteströstarna kan upptäcka att det inte finns något större parti att proteströsta på?

Kollade Avpixlat nyss. Man har inte lyckats pixla fram något angående historien med kvinnoförbundet som inte fanns. Inget på partiets hemsida heller. Det sitter nog någon hjärntrust någonstans och funderar intensivt på hur ‘skadebekämpningen’ skall läggas upp.

Grekiska motorvägar

Följande finns i en artikel i Nyhetsbanken:

Förra månaden godkände det grekiska parlamentet ett ganska betydande stimulansprogram för motorvägsbyggen. Enligt ministeriet för infrastruktur och transport blir de totala utgifterna för detta projekt 7,5 miljarder euro under de kommande 18 månaderna. Detta utgör cirka 2,7 procent av landets BNP under perioden.

Det finns ett par aspekter på det här: först ser vi den klassiska metoden med offentliga arbeten för att bekämpa lågkonjunktur och arbetslöshet. Det betyder att man ruckar en del på principen om att svälta Grekland ur krisen. Det kan smitta av sig på andra länder.

Den andra aspekten handlar om var i ekonomin investeringarna hamnar. Är motorvägsbyggen det bästa investeringsobjektet när peak-bil och peak-oil närmar sig, förmodligen även för Grekland? Skulle inte exempelvis förbättrade järnvägs- och hamnanläggningar vara mer i linje med vad som krävs framöver? Man kan jämföra med Spanien, där stora motorvägar ligger öde numera.

Hittade VSF (igen)

Det intressanta med Twitter är sällan Twittertexterna i sig, däremot att man kan hitta hänvisningar till ställen som har lite mer än 140 tecken att komma med. Nu hittade jag några som kallar sig Vänsterns studentförbund. (En koll visar att jag nämnt dem en gång tidigare på bloggen, men det var länge sedan och det är inte lätt att komma ihåg allt man skrivit under åren!)

På hemsidan får vi veta att ”VSF är ett revolutionärt socialistiskt, feministiskt och antirasistiskt förbund som organiserar studenter och doktorander.” Det låter ju trevligt, men vad säger Vänsterpartiet om en näraliggande organisation som kallar sig revolutionär? Dessutom säger man:

Vi kämpar för ett kommunistiskt samhälle, dvs ett klasslöst demokratiskt samhälle fritt från könsförtryck och rasism, som bygger på en ekologisk grund. Endast i ett sådant samhälle öppnar sig möjligheterna för människans fullständiga frigörelse.

Det här är, åtminstone för en ortodox marxist, inte helt godtagbart. För marxisten är demokratin det inslag i klassamhället där samhällets majoritet, proletariatet, tar makten och ser till att den tidigare härskande minoriteten, bourgeoisin, inte kan komma tillbaka. När det inte finns klasser längre, och alltså ingen grund för klassförtryck vare sig det är demokrati eller något annat, uppstår det kommunistiska samhället.  – Skulle man inte kunna förvänta sig att studenter med en del marxistisk skolning hade koll på den saken? Eller har VSF en annan tolkning av marxismen? Det är väl ändå ett steg framåt jämfört med V, som knappast verkar ha någon tolkning alls.

Tankar från en eko-socialist

Det gamla systemet rostar ihjälpligt sönder …
Här är några citat ur Clarté nr 4/2013, ur en eko-socialistisk artikel som heter 6 teser för mänskligheten av Richard Smith. Den finns ännu inte på nätet.
Men som journalisten Vance Packard (1914-1996) så skarpsinnigt noterade för ett halvt århundrade sedan är det mesta av vad storföretagen producerar inte nödvändiga för människorna utan för storföretagens behov att sälja till människorna …
(Naturligtvis, det är den privata vinsten, inte samhällets behov, som styr företagens agerande.)
Och samtidigt som storföretagen utplundrar planeten för att överproducera grejer som vi inte behöver är det väldiga sociala, ekonomiska och ekologiska behov som inte tillfredsställs – bostäder, skolor, infrastruktur, sjukvård, miljöreparationer – till och med i den industrialiserade världen. …
Med sju miljarder av oss människor hopträngda på en liten planet som håller på att få ont om resurser, med städer som försvinner under väldiga moln av föroreningar, med smältande glaciärer och istäcken och arter som dör ut varenda timme behöver vi förtvivlat en plan för att undgår ekologiskt sammanbrott. Vi behöver en allomfattande global plan, ett antal nationella planer och regionala planer och en mångfald lokala planer – och de behöver alla samordnas. …
Under kapitalismen är är varor och tjänster ransonerade genom marknaden. Men det är inte hållbart eftersom marknaden inte kan hålla tillbaka konsumtionen, marknaden kan bara driva på konsumtionen. …
(Om man inte anser att prisnivåerna kan betyda ransonering, men det betyder också att det är efterfrågan och inte behov som styr. De många och fattiga trycks bort från marknaden genom att helt enkelt inte ha pengar nog att förvandla sina behov till efterfrågan.)
Googles Larry Page förutspår att så gott som alla i världen kommer att ha tillgång till internet 2020. Att beräkna mänskliga behov, globala resurser och globala kapaciteter i jordbruk och industri är, tror jag, en ganska alldaglig uppgift för dagens datorer och alla dess algoritmer. …

(Har behandlat planekonomi ett flertal gånger på denna blogg. Här är ett exempel från 2008, och så vill jag återigen hänvisa till klassikern ”morotspåsen”. Jag försökte prata med en vänsterpartist om det en gång. Hen satt bara och gapade, och klämde till slut ur sig ”ja men jag är ju humanist”.)

Vi bärs idag fram på en svallande våg av nästan samtidigt demokratiskt ”uppvaknande” över hela världen, ett nästan globalt massuppror. Denna globala revolution befinner sig fortfarande i sin linda, har fortfarande en osäker framtid, men jag tror att dess radikala demokratiska instinkter är människans sista hopp. Låt oss skapa historia!
”Make history, or be history” – det var väl Malcolm X som sade det. Faran kan ju vara att om vi inte själva ser till att ‘göra historia’ kommer det inte att finnas någon kvar som kan skriva historien. Motståndet mot förändringar kan bli extremt våldsamt. Hur möter man det?
… men månne vi ser hoppets stjärna därborta i dunklet?

Ironi à la Myrdal

Citatet nedan är plockat från Jan Myrdals twitterflöde. Numera talar man ju om ‘högskolepoäng’, inte om ‘betyg’, men vad som sägs är är att Bildt studerade på högskola i fem år. Det blir tio terminer då han var registrerad som student någonstans. En termin = ett betyg. Har man på fem år = tio terminer bara lyckats ta 1½ betyg i stället för åtminstone tio möjliga har man inte gjort så bra ifrån sig.
 

Den förrförre statsministern hette Bildt. Han var känd som akademiker då han legat vid högskola i fem år och med viss möda tagit ett och ett halvt betyg.

Jag skrev ”åtminstone”. En superbegåvning (?) som Carl Bildt skulle naturligtvis ha klarat av att läsa flera kurser parallellt och antingen avslutat utbildningen snabbare, eller ha fått ännu mer betyg = högskolepoäng. Normaltid för att läsa in en magisterexamen tror jag är sju terminer. Eller karln kanske inte är så smart i själva verket, utan snarare mest fräck, arrogant och väloljad i truten?

Nåja, ”känd som akademiker” är väl en passande ironi i detta sammanhang? Borde inte trollet Bildt spricka snart?

"väljare är människor"

Detta kan vara en bra påminnelse som levereras på den intressanta bloggen Politologerna. Vi väljare är verkligen inte mer än människor, vi är inga maskiner. Inte maskiner med helsäkert minne i alla fall: ungefär fjärdedelen av väljarna minns inte hur de röstade i senaste valet. Det skiljer sig åt en del mellan män och kvinnor, hög- och lågutbildade, och hur stort det politiska engagemanget är.

Undrar om det hänger ihop med att den rätt stabila situationen som fanns ett tag under 1900-talet nu blir alltmer upplöst. Länge var trogna socialdemokratiska väljare verkligen trogna socialdemokratiska väljare, och då kom de givetvis ihåg hur de röstade förra gången. Samma för trogna bondeförbundare, högerpersoner, et cetera.

Men nya partier har kommit in i spelet på riksplanet och floran av lokala partier växer, de gamla partierna blir alltmer luddiga vad det gäller avsikter samtidigt som de tappar den aktiva basen av medlemmar, och det gör hela bilden av röstningens resultat suddigt. För att demokratiska omröstningar skall kunna fungera måste det vara någorlunda lätt att inse vilka följder de kan få. Om resultatet verkar bli detsamma hur man än röstar kan man lika gärna slänga in vilket sedel som helst i valkuvertet och glömma bort vilket parti det gällde. Om man nu tycker det ens är värt att rösta.

Ta detta som en reflexion till de diskussioner som vi hade tidigare, i det här inlägget om EU-valet. Och tre fjärdedelar av väljarna minns faktiskt hur de röstade.