Gnäll, gnäll, gnäll … eller "Musik, det är fult det"

Men för böfvelen, sluta gnälla!

Jag lyssnar mycket på klassisk musik, och därmed mycket på Sveriges Radio P2. Somligt gillar jag, somligt är krångligare, men är det för jobbigt går det ofta bra att via datorn hitta alternativ hos P2 Klassiskt. Den senare finns alltså på nätet och är oftast utan prat. Det är visserligen tråkigt när musiken bara mal på utan något trevligt och gärna informativt mellanprat, men det kan också ha sina fördelar …

Jag undrar om det finns någon sorts instruktion till P2-pratarna att så fort det handlar om musik från Sovjet och före detta östblocket skall det gnällas. Det spelar ingen roll hur många utmärkelser och priser kompositörer och artister fick, de måste ändå på något sätt beskrivas som förtryckta och ‘regimmotståndare’. Och när de fick kritik så var det naturligtvis ett fruktansvärt övergrepp, även om det handlade om att de producerade mer eller mindre skräp. (En tidigare kommentar till detta här.) (Och en känd kritik från Pravda, ”Kaos i stället för musik”, finns här i engelsk version.)

Jag vet inte var frasen ”musik, det är fult det” verkligen kommer ifrån. Har sett olika hänvisningar, till gamle finansministern Gunnar Sträng, till en gruvarbetare i Kiruna, kanske till någon valsverksarbetare i Oxelösund också. Bakgrundshistorien är att det till invigningen av någonting spelades ett nykomponerat verk som lät förjäkligt. Om det gällde Oxelösund så var det Karl-Birger Blomdahls Forma ferritonans från 1961. Stålverksbuller från symfoniorkester är sällan njutbart. Modernism via orkester kan vara rent plågsam.

Det är intressant att borgerliga propagandister och media har svårt att försvara den klassiska borgerliga kulturen när det gäller Sovjet. För var det inte just den som Sovjetstaten lyfte fram, ibland förgylld med en del proletär fernissa, men likväl borgerlig? Klassisk musik, klassisk balett och opera, måleri i gammal borgerlig klassisk stil – det  var vad ‘regimen’ körde ut till folket. Klagomålen kanske har att göra med att de borgerliga kritikerna själva tillhörde det ‘avant-garde’ som gör dygd av (och ibland en del pengar på) att angripa den borgerliga konsten? Framåt mot nya skandaler! (Ett resonemang om hur detta ‘avant-garde’ ständigt försöker ‘provocera’ och ‘riva gränser’ finns i Kritik av den negativa uppbyggligheten av Stjernfelt och Thomsen, intressant även om boken inte handlar om sovjetkonsten utan provokationerna här i väst).

Idealisk borgerlig kulturkonsument?

Nå, åter till ämnet. Det gnälls, klagas och utropas orimligheter. För några dagar sedan var det ett program om den gamle judehataren Richard Wagner. Programledaren frågade om man kan spela Wagner och Verdi idag eftersom Hitler gillade Wagner och Stalin uppskattade Verdi. Löjligt! Varför inte säga att Stalin hade bättre musiksmak än Hitler?

En annan skojare på radion fick näranog mentalt tarmvred för någon vecka sedan: kunde han verkligen sända en inspelning av något klassiskt verk när inspelningen var gjord i DDR på 1980-talet? (Jag minns inte om han klarade av detta svåra problem.)

En lämplig motfråga till den där tomten vore vilka länder och tider som godkänns enligt honom. Jag tycker det är trevligt att lyssna till Händel. Men vänta nu: Händel gjorde succé i England under den tid när engelska skepp pilade runt i triangeln som gjorde en del människor rika och ödelade andras liv. Industrivaror från England till Afrika, slavar från Afrika till Västindien och Amerika, och kolonialprodukterna som slavarna arbetade med skickades till Europa. Betydligt värre än något som hände i DDR. Men det skall tydligen inte störa lyssnandet till Händel. Och, handen på hjärtat, kan man inte mycket väl lyssna på Edward Elgars musik från förra sekelskiftet utan att be om ursäkt för de engelska koncentrationslägren i Sydafrika (de värsta, tills tyskarna kom igång ordentligt ungefär fyrtio år senare)?

Förresten: Svenskt järn var utmärkt till att göra kedjor att hålla slavarna fångna. Och vilken annan anledning än slavhandel fanns det till att Sverige tiggde sig till en ö i Västindien under Gustav III:s tid? – Kan vi lyssna på dåtida svenskar som Bellman eller Kraus med tanke på vad som hände på detta, och att kungen var diktator på hemmaplan?

Men åter till utgångspunkten och en sorts sammanfattning: eller kanske en eventuell läsare kan fundera ut sammanfattningen själv?

(Detta är inlägg nr. 4000 på denna blogg.)

Tidens tecken?

Jag undrar om det bara är en slump … på söndagseftermiddagen gick jag förbi ett litet bostadsområde i Stockholm. Nybodaringen heter den ena gatan i området. Tre mäklarskyltar samtidigt för ett så litet område, är det en tillfällighet eller tecken på något annat som har med privatekonomi eller området i sig att göra?
Möjligen kan det här förklara varför området kan ha svårt att hålla charmen uppe: visserligen finns en del skog omkring, men också några jäkla blaffor till vägar och en del lastbilsterminaler. Bilden av mäklarskyltarna tog jag lite nedanför ettan som utmärker Nybodaringen.

Jag var där i mars 2008 och tog bilder, här nedan är några av dem. Det som finns här är bostäder, någon sorts skola samt en skog med rådjur. Inget mer. Det är några minuters promenad till bussen till Liljeholmen ifall man behöver handla och inte bilar eller går. Alternativt kan man försöka ta sig över trafiklederna och bort till Midsommarkransen (till vänster i satellitfotot).

Jag var där mitt på dagen, men tyckte att det var rätt mycket bilar parkerade på gatorna ändå. Tycker familjerna att de måste ha flera bilar per hushåll för att det skall gå ihop? Kan känsla av isolering eller dyra lån vara orsak till att folk flyttar ut? Annars skulle ju det här området vara idealt för den som gillar att bo i en miljö som påminner om en by med låga hus och smala gator och lite avskiljd från omvärlden. Men en by måste ju bestå av mer än bara bostäder och folk som måste iväg någon annan stans om det skall göras saker utanför hushållet.

Det är en ganska enhetlig röd-ton över hela området, här sett från ‘skogen’.

Observera det röda gruset. Genomtänkt utformning.

Ser ut som obehandlat trä. Men obehandlat kan det väl inte vara om husen antas hålla några år?

I mars 2008 låg ännu snön i skuggiga lägen

Det här rådjuret mötte jag bara några meter från husen i november förra året.

Man borde spara …

… kommentarer man gör på andras nätsidor. Dels för att det kan hända att man skrivit något bra som kan återanvändas, dels för att ha ett arkiv över vad man skrivit även om en nätsida försvinner. Vi har nu ett färskt exempel:

Oktoberrörelsen upplöst 
Oktoberrörelsen höll lördagen den 22:a februari sin andra konferens i Uppsala. Konferensen beslutade att upplösa förbundet. 
Kampen fortsätter…

Detta är allt som nu återstår av Oktoberrörelsens hemsida som bara för några dagar sedan såg väldigt flott ut och som verkade utvecklas i en intressant riktning. Jag funderade på om sidan blivit hackad, men enligt utsagor på Socialism.nu har OR beslutat jobba vidare som ett nätverk. Verkar kufiskt med tanke på hur det såg ut för en utomstående iakttagare bara för någon vecka sedan, och hur ställer sig samarbetande grupper till det? Har man slängt partibyggandet helt i sjön eller blir det en återkomst senare om nätverksbyggandet  fungerar?  – Ut i glömskan med den raderade sidan försvann några av mina kommentarer när jag bland annat grälade med anonyma OR-personer om klotter och om stenkastande förortsungdomar. Ingen stor grej i sammanhanget, men lite tråkigt i alla fall.

Antar att många i OR sympatiserar med våldsamma angrepp mot Migrationsverkets lokaler. De får sig i så fall en rejäl åthutning av Jan Guillou i Aftonlövet.

Saltsjöbadsanda version 1 och version 2

Werner Schmidt … ifrågasätter idén om Saltsjöbadsavtalet 1938 som begynnelsen på en svensk Sonderweg av socialdemokratisk hegemoni. I sig avspeglade avtalet snarare den tyskvänliga elitens samhällssyn, influerad av fascistiska korporativistiska idéer. Det är först i och med efterkrigstidens antifascistiska samhällsutveckling – baserad på det andra världskrigets faktiska utgång – som avtalet fick en helt annan, och socialdemokratisk, betydelse. Schmidt konstaterar att efterkrigstidens saltsjöbadsanda inte var 1938 års saltsjöbadsanda.

Numera talas det väl knappt om Saltsjöbadsanda över huvud taget. Begreppet torde vara nära nog bortglömt. Därför kanske det inte är så konstigt att citatet ovan kommer från en recension i Historisk Tidskrift 1/2014. Avtalet har blivit historia! Recensionen gäller en bok redigerad av Håkan Blomqvist och Werner Schmidt som heter Efter guldåldern: arbetarrörelsen och fordismens slut. Uttrycket Sonderweg är tyskt och brukar användas när man diskuterar om Tyskland haft en ‘särskild väg’ i sin historia och skiljer sig från andra länder. Men här är frågan om socialdemokratin gjort att vårt land utvecklats på ett avvikande sätt, bland annat genom avtalet mellan arbetsgivareföreningen och landsorganisation i Saltsjöbaden 1938, ett avtal som skulle göra slut på det protesterande och strejkande trettiotalet. (Min gissning är att det som gör Sverige i viss mån speciellt fanns till hands när socialdemokratin växte fram, och att partiets framgång berodde av att man skickligt anknöt sig till det speciella som redan fanns.)

Med en nutida socialdemokrati på dekis tror jag inte ovanstående hänvisningar till fascism orsakar några speciella reaktioner. De orkar nog inte bry sig längre, eller är alltför begränsade för att läsa akademiska tidskrifter om historia. Annorlunda var det omkring 1970 när några radikala teatermänniskor antydde att LO:s ordförande inte var riktigt nykter när Saltsjöbadsavtalet skrevs under. Det blev upprörda protester – mannen var ju nykterist! Hade någon då satt likhetstecken mellan det av socialdemokraterna hyllade avtalet och tyskvänlighet och fascism – ja, då tror jag fullständig hysteri hade utbrutit! Men det fanns en period under trettiotalet när de italienska fascisterna var intresserade av utvecklingen i Sverige. Kanske inte så underligt, när idéer av typen ‘arbetsdomstol’ importerades till Sverige från Italien under trettiotalet.

Det där med att förkrigs- och efterkrigstid hade olika betydelser gäller inte bara Saltsjöbadsavtalet. Man kan ju notera hur socialdemokraterna kapade såväl skotten i Ådalen som de spanienfrivilliga för egen del, trots partiets negativa roll när dessa händelser inträffade. Historien är ett slagfält som olika intressen försöker få grepp över – man vill behärska det förflutna för att kunna behärska framtiden (och eventuellt sopa undan fula grejor man gjort själv).

Vårens framfart

Grönt = här är det vår (se definitionen nedan). Gult = kortare tid med vårtemperatur. Blått = den hemska vintern

Kom nyss hem från en morgonpromenad som förgylldes av intensivt larmande från fåglar av olika storlekar, en skata som flög med kvist i näbb mot boet, ett par ekorrar som under ivrigt tjippande jagade varandra upp och ner i ett träd. Efter en stund verkade de tröttna på det trädet och hoppade över till ett annat träd och fortsatte jakten där.  Och så har vi den här kartan över årstidernas framfart från SMHI:s hemsida. Igår hade våren enligt den definition som SMHI använder ryckt långt upp i landet och låg på en linje Göteborg-Norrköping ungefär. Här är definitionen:

Om dygnsmedeltemperaturen ligger i intervallet från 0,1°C till och med 9,9°C kallar vi detta för ett dygn med vårtemperatur. Om detta inträffar sju dygn i följd, säger vi att våren anlände det första av dessa dygn. Även om det blir en återgång till lägre temperaturer därefter så räknas det fortfarande som vår.

Det är trevligt med tidiga vårar, men det finns en annan aspekt. På sidan med definitionen finns också det här diagrammet som vill visa utvecklingen vad det gäller vårtemperaturer 1860-2012 i Sverige. Det här är genomsnittsvärden mars-maj varje år och en svart trendkurva som visar medelvärden under tio år. Utsmetade data alltså som visar på klimatförändringar i stället för tillfälliga vädernycker.

Harry och den tvådimensionella världen

1945 publicerades diktsamlingen Passad av Harry Martinsson. Där finns en dikt som heter ‘Hades och Euklides’. Några rader:

När Euklides skulle uppmäta Hades
fann han att det saknade djup och höjd.

Vågor fanns inga, ej höjder, ej djup och dalar.
Endast linjer, parallella förlopp, liggande vinklar.

Ingen fågel steg,
ingen djupens fisk
sökte bottnarnas ro.
Ingen sänkte
lod eller not i djupen.
Ingen nedsteg eller uppsteg.

Alla rasade, alla sörjde, alla skrattade, hatade hämnades
fångna i linjen, i ytan
i den eviga flackheten,
i den onda väven.

Martinssons föregående diktsamling hade utkommit 1934, så det är väl rimligt att tro att ‘Hades och Euklides’ skapats någon gång mellan 1934 och 1945. Hur fick han idén om en tvådimensionell värld, platt, bara med längd och bredd men ingen höjd? Bakgrunden kan vara romanen Flatland av engelsmannen Edwin A. Abbott. (A. står för övrigt för Abbott det också. Han var dock inte abbot utan rektor och präst, det sista är ju i alla fall inom samma område som abbot.) Lite om boken finns här. Jag har läst några kortare utdrag, och litterärt känns det inte som någon höjdare.

Däremot är det vetenskapliga mer intressant. Abbotts roman från 1884 var det andra jag kom att tänka på när jag läste Martinssons dikt. Det första behandlas i den här artikeln från förra året om tankar där universum beskrivs som ett hologram.

Enligt en professor i fysik Juan Maldacena:

… består gravitationen av tunna vibrerande strängar. Dessa strängar är hologram av händelser som egentligen äger rum i en tvådimensionell värld. Och enligt Maldacenas modell består universum av nio dimensioner av rymd och en av tid.

Hologramprincipen innebär att det finns en tvådimensionell yta som innehåller den information som behövs för att beskriva ett tredimensionellt objekt – i det här fallet vårt universum. Informationen om oss, människor, djur och föremål, lagrade i en tvådimensionell yta av det som är vårt ”verkliga” universum. Ungefär som det lilla chipet på ett kontokort. Och allt vi ser, är och gör i 3D är egentligen bara en projektion av den tvådimensionella världen.
(Artikeln är en översättning från engelska Nature, som nog får betraktas som mer vederhäftig i vetenskapliga frågor än Aftonlövet.)

Martinsson var ju känd för att tänka långt ut i rymden. Frågan är, hade han någon egen idé om ett platt universum, eller om han spann vidare på Abbotts gamla bok? Vare sig man vänder sig till Maldacena eller Abbott så har vi ju en värld där förhållandena är sådana att ”Ingen fågel steg, / ingen djupens fisk / sökte bottnarnas ro.” Men hologrammet gör att fisken och fågeln tror sig göra vertikala rörelser. Och samma gäller oss människor. Säga vad man vill, men modern fysik är inte så lätt att förstå!

Jubileum: 21 februari 2007 – 21 februari 2014

Den 21 februari 2007 skrev jag första inlägget på den här bloggen, på ett tema som ibland upprepats. Rubriken var ‘Den mänskliga naturen‘ och texten enligt följande:

Hur är det med den mänskliga naturen? Är vi stygga och egoistiska, eller rätt hyggliga prickar? Det är förmodligen en evighetsfråga som är svår att lösa exakt, men i Dagens Nyheter idag (2007-02-21) refereras till en bok av Frans de Waal som kanske ger en del ledtrådar.

de Waal är primatforskare. Han forskar om människoapor, som chimpanser. Erfarenheterna har han tillämpat på människans utveckling. Enligt artikeln var ett moraliskt uppträdande en fördel för de första människorna. De jägare och samlare som samarbetade hade lättare att klara sig, och deras gener fördes vidare till nya generationer. Och därmed har ett moraliskt uppträdande hamnat i människans arv och natur.

Det finns dock en hake: moralen gäller först och främst inom den egna gruppen. Vi kan alltså samtidigt vara moraliska mot våra närstående och slå ihjäl folk som tillhör andra grupper. Kan den knuten lösas upp? Tja, kan vi övertala oss själva att hela mänskligheten tillhör vår egen lilla grupp av jägare och samlare kanske vi alla kan vara vänner … .

Det har nästan blivit 4000 poster under dessa år. En del är rätt bra om jag får säga det själv, andra är mindre intressanta.

Samma premiärdag lyckades jag lägga upp en bild också, vilket ger oss bildbevis att det var en vacker vinterdag och is på Riddarfjärden (förutom att det var full fart på talgoxarna):

Jag skrev:

På Heleneborgsgatan sjunger, nästan skriker, en talgoxe så man tror att den skall rasa ner ur sitt träd. Tonerna ekar mellan husen, det är sol och minst tio grader kallt – men det börjar kännas en aning av vår i luften! Isen har lagt sig omkring flottarna för utläggning av fjärrvärmerör över Riddarfjärden och så är himlen helt fantastiskt blå och man glömmer hela eländet med det kollapsande klimatet för en stund.

Idag på morgonen har det snöat, men det verkar redan vara på väg mot tö. Snart återkommer förhoppningsvis värmegraderna och marschen mot våren. Vad som oroar är att några rivaliserande apflockar in i det sista försöker ställa till bråk och gör världsläget farligt och instabilt. 

Nå, till läsarna: hej och tack för det som varit, och vi får se hur framtiden blir. Den är ju, som alltid, osäker.

Augustinus och den teoklassiska nationalekonomin via professor Smith

Uttrycket ‘teoklassisk’ är naturligtvis att betrakta som en förolämpning mot de personer som anser sig vara goda vetenskapspersoner som omfattar … tja, den rätta neoklassiska läran inom nationalekonomin. Jag skrev om Augustinus för någon tid sedan och hotade med att eventuellt komma igen, och gör nu verklighet av hotet. Syftet är att peka på att det kan finnas en religiös bas för vad de klassiska nationalekonomerna kläckte ur sig.

I Bok VII, kapitel 30 av Augustinus’ bok City of God fann jag mig föranledd att skriva ‘den osynliga handen’ som kommentar i marginalen. Själv skrev han bland annat om Gud:

He has in his hands the causes of all that exists; and all those causes are within his knowledge and at his disposition. … He supplies seed and nourishment, whether dry or liquid, to all living creatures, distributing what is appropriate to the needs of each. He gives to the earth its stability and fertility; he lavishes its fruits upon animals and men.

Eftersom Gud inte syns direkt kan man säga att det är en osynlig hand som opererar och fixar allt till det bästa (ibland via konstiga omvägar som föranleder Augustinus till krystade bortförklaringar). Alla levande varelser får vad som är passande för dem. Gud kan ses som liberalernas eviga, oföränderliga och heliga ‘marknad’ som vet och kan allt och alltid ‘har rätt’, som inte kan påverkas men som kan påverka allt själv enligt sina outgrundliga men alltid rättvisa planer. Den som syndar mot ‘marknadens’ krav kan räkna med att förr eller senare få ett kännbart straff! Den sant troende tar ont och gott från marknaden med lugn och förtröstan och förväntar sig belöning i himmelriket för sin trohet.

Adam Smith använde uttrycket ‘osynlig hand’ ett par gånger, men han lär inte ha kommit på det själv utan hämtat det från sin föregångare som professor i moralfilosofi i Glasgow. Det var en som hette Ferguson. – Här följer det kända textcitatet från 1776 där Smith nämner en osynlig hand, i Wealth of Nations, Bok fyra, kap II:

But the annual revenue of every society is always precisely equal to the exchangeable value of the whole annual produce of its industry, or rather is precisely the same thing with that exchangeable value. As every individual, therefore, endeavours as much as he can both to employ his capital in the support of domestic industry, and so to direct that industry that its produce may be of the greatest value; every individual necessarily labours to render the annual revenue of the society as great as he can. He generally, indeed, neither intends to promote the public interest, nor knows how much he is promoting it. By preferring the support of domestic to that of foreign industry, he intends only his own security; and by directing that industry in such a manner as its produce may be of the greatest value, he intends only his own gain, and he is in this, as in many other cases, led by an invisible hand to promote an end which was no part of his intention. Nor is it always the worse for the society that it was no part of it. By pursuing his own interest he frequently promotes that of the society more effectually than when he really intends to promote it. I have never known much good done by those who affected to trade for the public good. It is an affectation, indeed, not very common among merchants, and very few words need be employed in dissuading them from it.

Och så tar vi det mindre kända textcitatet som kom åratal tidigare, nämligen 1759, i Smiths avhandling The Theory of Moral Sentiments. För det var ju professor i moralfilosofi i Glasgow han var, Adam Smith. Här ett citat från del IV, kapitel 1, och det religiösa tonläget (med ‘Försynen’ inblandad) är ännu tydligare:

The produce of the soil maintains at all times nearly that number of inhabitants which it is capable of maintaining. The rich only select from the heap what is most precious and agreeable. They consume little more than the poor, and in spite of their natural selfishness and rapacity, though they mean only their own conveniency, though the sole end which they propose from the labours of all the thousands whom they employ, be the gratification of their own vain and insatiable desires, they divide with the poor the produce of all their improvements. They are led by an invisible hand to make nearly the same distribution of the necessaries of life, which would have been made, had the earth been divided into equal portions among all its inhabitants, and thus without intending it, without knowing it, advance the interest of the society, and afford means to the multiplication of the species. When Providence divided the earth among a few lordly masters, it neither forgot nor abandoned those who seemed to have been left out in the partition. These last too enjoy their share of all that it produces. In what constitutes the real happiness of human life, they are in no respect inferior to those who would seem so much above them. In ease of body and peace of mind, all the different ranks of life are nearly upon a level, and the beggar, who suns himself by the side of the highway, possesses that security which kings are fighting for. 

Och så till slut ett lyssningstips. Katrin Kielos och Lars P. Syll får komma till tals om bland annat just Adam Smith, ‘handen’, och mänsklig moral.

Att ta upp faktiska frågor

I nr 2/2014 av FIB/k skriver Jan Myrdal en artikel grundad på framgångarna för Nationella Fronten i Frankrike, men drar som vanligt in bredare vyer i resonemanget. Slutklämmen:

Det som kallar sig vänster i Frankrike som Sverige borde inse att det avgörande när det gäller Front National eller Sverigedemokraterna är att det inte är fördomar, rasism, manschauvinism och annat, som har gett och ger dem sitt växande stöd inom arbetarklass och bland det arbetande folket (och i Sverige i LO) utan det att de tar upp faktiska frågor.

Förmår man inte förstå detta då går det lika illa nu och för oss som det gått alla gånger tidigare.

Annars är Myrdals exempel att Nationella Fronten kräver att det vidtas åtgärder för att få bukt med förfallet inom de franska järnvägarna. Det är ju något vi också känner igen från Sverige, fast jag vet inte om sverigedemokraterna tagit upp just den frågan.

Det är klart att bland nationella frontare och sverigedemokrater finns individer som är synnerligen begivna på ”fördomar, rasism, manschauvinism och annat”, men en fungerande och intelligent arbetande vänster skulle kunna göra dessa trista figurer till osynliga figurer i marginalen. Det finns frågor att ta tag i, om man säger så … men finns viljan?

Kanske det handlar om ‘samhällskontrakt’? – Medan det liberala etablissemanget erbjuder fritt fall och rotlöshet i någon sorts global soppa har de nationalistiska partierna något annat att erbjuda, åtminstone för en del människor. Samhörighet, tradition, att vara rotad någonstans … att ha ett hem. Att ha skyldigheter och rättigheter i det hemmet, vare sig man är rik eller fattig, att inte bara bli utkastad fast man är en lojal och hygglig medborgare. Om man nu vill kalla det folkhem eller något annat, det blir ändå en sorts kontrakt mellan samhällets individer. Vi tillsammans. Där trollas klasser och klasskamp bort, men man skall nog inte underskatta dessa partiers möjlighet att inte bara ta upp utan också arbeta fram lösningar för åtminstone en del ”faktiska frågor” som har betydelse för folks vardag. Som att tågen går i tid och att järnvägen underhålls ordentligt. Eller att gamlingar som behöver bra omsorg får bra omsorg, utan att drabbas av ‘besparingar’. Att ‘besparingarna’ är till Kapitalets fromma är dock något de nationella inte verkar tala så högt om.

Sedan finns ju människor som är utanför ‘kontraktet’, och det är en annan historia.