Tack USA!

Hittade bilden hos bloggaren The Vineyard of the Saker. Det är några ryssar i ett parti som han kallar ”stalinistiska patrioter” och som driver med USA genom att överlämna en fin kaka till USA:s konsulat i Sankt Petersburg. ”Tack för Krim” är dekoreringens budskap. Kom inte och säg att ryssen saknar humor!

Ser riktigt smaskig ut!

Och det är klart: om USA satsar fem miljarder dollar på ‘regimskifte’ i Ukraina, och ett av de mest slående resultaten blir att Ryssland återfår Krim, är det något att tacka för. Om man är patriotisk ryss i alla fall. Återförening som lågbudgetprojekt (jag antar att Ryssland måste ha haft en del kostnader, men eftersom man verkade använda befintliga resurser på Krim måste de ha varit rätt små).

En annan aspekt är att Ryssland för närvarande slipper slänga ut pengar på att hålla Ukrainas knackiga ekonomi under armarna och leverera energi till lågpris och kanske inte få betalt för det. Detta får andra fixa, exempelvis EU, och det är frågan om det ändå kommer att räcka. Och under tiden drivs förhandlingar som jag antar mycket handlar om försök att rädda USA:s ansikte, allt medan Ryssland stärker sina positioner alltmer.

Samtidigt, i en annan värld, fortsätter en del att hetsa upp sig. Det är en sådan där ”kan”-journalistik. ”Din trötthet kan vara en okänd sjukdom.” ”Putin kan …” Jag tittade på artikeln och den verkade rätt snömosig. Av någon anledning ingick inte halva Polen, inklusive Warszawa, i det som Putin traktar efter att återta. Och detta trots att området ingick i det tsaristiska väldet. Han kanske inte gillar polacker men tycker finnar är OK, helt enkelt? Under ryska tiden kunde ju duktiga finnar göra fina karriärer i tsarväldet, för övrigt.

Undrar om det inte är esterna som bör vara mest oroade. Medlemskapet i NATO kanske inte var så smart ändå. Skulle det bli en verkligt allvarlig kris, och Ryssland känner ett hot mot Sankt Petersburg, ligger Estland mycket farligt till. De ”artiga män i gröna uniformer” som visade sig på Krim kan visa sig mindre artiga i ett annat läge.

Transportalternativ

Det där stora fartyget, Östanvik av Slite, är på väg ut ur Liljeholmsviken och skall snart passera under Essingeleden. Om en stund blir det vänstersväng och leden ner mot Södertälje, ut på Östersjön och över till Gotland. Det är en av de två fartygen som tar råmaterial till Cementas fabrik i Liljeholmen. Uppe på Essingeleden ses flera stora lastbilar. Fartygen som går mellan Gotland och Stockholm ersätter många tusen lastbilslass. Värt att tänka på.

Hemlig kongress i djungeln?

Jag har bara sett en uppgift om det här, och undrar om det verkligen stämmer: Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) hade sin kongress ute i en otillgänglig djungel i delstaten Chhattisgarh i april förra året.

Tidsmässigt skulle det stämma, partiet håller sina kongresser vart femte år och förra året var det hög tid att kongressa. Och att partiets högsta beslutande organ möts i en svårforcerad djungel är också rimligt: man ligger i krig med den indiska staten och måste ha högsta säkerhet för sådana här möten. Att kongressen inte utannonserades i förväg är givet eftersom partiet är förbjudet. Likaså att man inte omedelbart efter avslutandet talade om vad som hänt, eftersom delegaterna måste kunna ta sig från platsen utan så mycket uppmärksamhet. Men vad som gör mig tveksam är tiden: efter några månader borde det ha varit riskfritt att börja släppa ut kommunikéer om att partiet haft stormöte. Kan det ligga andra orsaker bakom, exempelvis att kongressen hade svårt att enas om viktiga frågor? Eller har det inte varit någon kongress? De senaste årens offensiv mot maoisterna basområden måste göra det extra svårt att organisera ett möte där partiets ledning samlas och riskerar att utplånas i ett enda slag.

Kongressen skall ha hållit vid markeringen, i ett av maoisternas starkaste fästen

En intressant sak är att de indiska maoisternas gerillakamp ses som förebildlig av maoister världen runt, kanske till och med som det viktigaste upproret i vår tid. Och det är klart: skulle de indiska maoisterna vinna så kommer det att få enorm betydelse. Men det finns en aspekt som berörs mindre, nämligen försöken till fredsförhandlingar som gjorts några gånger. De har misslyckats, mycket beroende av att myndigheterna mördat maoistiska förhandlare. På det sättet blir det ju inga förhandlingar. Man kan faktiskt säga att det är regeringen som håller igång det lågintensiva kriget i Indien, medan åtminstone en del av maoisterna hellre skulle vilja arbeta fredligt. Kanske det i själva verket är den fredliga verksamheten som regeringen är rädd för?

En bloggare lägger av, och UV har problem

Kanske inte oväntat, men tråkigt: en av de få socialdemokrater  som det gått att känna respekt för slutar blogga. Detta meddelar Lena Sommestad. Nåja, intellektuellt går det väl utför för partiet i alla fall. Det måste vara länge sedan toppbegåvningarna kände att socialdemokratin var deras grej. Att Sommestad slutar ge sina reflexioner lär snarast påskynda fallet ner i dygropen.

Min förhoppning om att som socialdemokrat kunna bidra till att utveckla en mer kunskapsbaserad, progressiv politik har jag känt att jag fått ett starkt gehör för, men i praktiken har det inte varit lätt. Inte minst i fråga om progressiva nyckelfrågor – som finanspolitik och penningpolitik, välfärdspolitik, jämställdhetspolitik och miljöpolitik – har jag sörjt över bristen på vilja att tänka om i grunden.

Jag saknar fortfarande ett genomarbetat politiskt alternativ, som kan möta en idag fortfarande – i praktiken – dominerande nyliberal värdegrund och samhällsanalys.  Trots att teoretiska idéer om effektiva marknader och om konkurrensmodeller i välfärd och miljöpolitik har visat sig inte hålla måttet, återstår mycket arbete med att formulera alternativ.

‘Bristen på vilja att tänka om’ … det kan ju handla om att en stor del av ledningen är politikerbroilers som ser sina uppdrag som språngbrädor till toppjobb som konsulter, lobbyister etc, och då är det inte lämpligt att komma dragande med ideer som kan störa det kontaktnät man håller på att bygga upp.

Denna uggla har inget med denna bloggpost att göra tror jag, med bilden är ju rolig i alla fall!

Det meddelas att vänsterungdomen på tio år krympt med åttio procent, om man räknar medlemsantal i Ung vänster. Från över tiotusen till under tvåtusen. Förbundet har 22 distrikt. En del påstås ha upphört eller ha svårt att få ihop styrelser.

Detta orsakar naturligtvis oro – kommer förbundet att finnas kvar om några år? Men på hemsidan skriver UV om kraftigt ökat medlemsantal. Fast det handlar om nyvärvade medlemmar, inte hur många man har och hur många som stannar kvar. Och åtta distriktsordföranden skriver att de vill bli av med den nuvarande förbundsledningen som anklagas för det ena och det andra. ”Den interndemokratiska situationen i förbundet i dag kan inte kallas annat än katastrofal…” Dessutom stödjer man den uteslutne Allard i Örebro, som nu bildat ett eget lokalt parti. Kommer detta att innebära att ytterligare någon liten skara marscherar ut och gör att UV minskar ännu mer?

Och fanns de där tiotusen medlemmarna i verkligheten, eller var det luft i siffrorna som användes för att kapa åt sig bidrag från det offentliga?

Ett slag på prärien och lite kontrafaktiska funderingar

Världshistorien är full av strider jag aldrig hört talas om. Vem annan än en knäppis finner glädje i att folk slår ihjäl varandra, ibland på grund av de mest fåniga orsaker? – Nåväl, nyligen läste jag om ett slag som inträffade 1720 i det som nu är Nebraska, USA. Och då kan det bli intressant i alla fall. En spansk styrka på väg österut slogs tillbaka av indianer, möjligen med fransk uppbackning. Platsen är markerad med A på översta kartan. En del olivkrukor som verkar ha erövrats från spanjorerna har nu hittats i lämningar efter en indianby i närheten av Omaha.

Den nedre kartan visar det område som Spanien ansåg sig styra år 1800. Om man jämför med övre kartan så ligger platsen för striden i Louisiana som då gick från Mexikanska bukten och upp till Kanada. Fransmännen började tränga in där på 1600-talet, men från 1766 till 1800 tillhörde det Spanien. Fast hur mycket kontroll fransmän och spanjorer hade över de inre områdena kan man undra. 1803 sålde Napoleon hela Louisianaterritoriet till USA.

En intressant detalj i den nordamerikanska historien är att de franska kolonisatörerna verkade ha lättare att komma överens med urbefolkningen än engelsmännen. Franska pälsjägare var pionjärer när det gällde att ta sig från kusten i öster och långt in på kontinenten.

Nåväl, i och med striden i Nebraska stoppades den spanska expansionen österut. Jag antar att spanjorerna att svårt att kontrollera de områden man redan hade, så det var nog ingen förlust. Jag läste för några tiotal år sedan att det fanns samhällen i Colorado som åberopade privilegier utfärdade av spanske kungen på 1700-talet i tvister.

Men fantasin kan ju få sitt i alla fall, i form av lite så kallad kontrafaktisk historieskrivning. Det innebär att man utgår från en verklig situation, men sedan fortsätter att resonera som om något annat hände än det som verkligen hände. Ett tanke-experiment alltså. Min favorit i det avseendet är om nordbornas bosättningar i Nordamerika hade kunnat fortleva, och att kontakterna över Atlanten därmed hade kunnat utvecklas på ett annat sätt än vad som verkligen skedde.

Men låt oss anta att spanjorerna inte fått stryk i Nebraska, utan att de hade kunnat ta över i stort sett hela området väster om Mississippi. Notera också att de kontrollerade nästan hela kusten omkring Mexikanska bukten – Florida var spanskt! Man kan göra ett antagande till, nämligen att fransmännen hade lyckats behålla Kanada. Då hade de brittiska kolonierna i Nordamerika varit spärrade för vidare expansion över Mississippi, samt låsta i norr och i söder. Hade det i det läget över huvud taget varit aktuellt för de brittiska kolonisterna att försöka bli självständiga? Vad hade det betytt för världshistoriens vidare utveckling?

Man kan ju tillägga (nu är vi tillbaka i den verkliga världen) att på 1720-talet var den ryska expansionen i Sibirien framme vid Stilla havet, och inte långt senare började ryssarna (och de människor som arbetade för dem, vilket innefattade svenskar) att ta sig över Berings sund till Alaska.

Liberalism och diktatur

Det här är en omarbetad version av ett blogginlägg från 2010. Jag tror grundtanken fortfarande (eller kanske ännu mer än då, tyvärr) håller. Det finns en koppling mellan liberalism och diktatur. Detta hävdade Kerstin på Motvallsbloggen för åratal sedan. Se här. Då var jag tveksam, men – tyvärr – det verkar som Kerstin hade rätt.

***

Den engelske 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes är känd för sin beskrivning av det han kallade ”naturtillståndet” – ett otäck tid innan ordnade samhällen med någon sorts samhällskontrakt uppstod. Där rådde allas krig mot alla, inget ordnat samhällsliv var möjligt. Så fort någon försökte göra något kom mördare och plundrare och omintetgjorde det hela. Och så gjorde han den dystra och berömda sammanfattningen:

Människans liv blir där ensligt, fattigt, nedrigt, djuriskt och kort.

Detta är det kända citatet från kapitel 13 av Hobbes’ huvudarbete Leviathan från  1651. Några sidor senare erkänner han att det hela inte behöver ha varit så i verkligheten. Det var ett tankeexperiment alltså. Eller kanske en varning?

Här nedan är försättsbladet till boken. Lösningen till naturtillståndets kaos tonar upp sig i bakgrunden: en enväldig härskare skall se till att ordning, egendom och liv försvaras. Vad som inte syns på den här bilden är att kungens kropp är sammansatt av en mängd små människor – en tidig version av den totalitära idealbilden av fullständig enhet mellan folket och dess härskare. Härskare är i själva verket folket som har avstått sin olidliga frihet i naturtillståndet till en diktator för att därmed uppnå säkerhet till liv och egendom.


Men vad är det egentligen som skapar Hobbes’ eländiga regellösa naturtillstånd? Kan det vara liberalismen, driven till sin extrema spets, när var och en följer sina privatintressen utan hänsyn till andra?

När det inte finns någon egendom finns det ingen rättvisa skriver Hobbes lite längre fram. Det kan alltså vara så att privategendomen medför ojämlikhet, förtryck och underkastelse. Utan rättvisa kan inte dess motsats orättvisa existera.

Utan egendom finns ingen för rånaren att råna. Men nu finns den, och om egendomsägarna släpps loss i en helt otyglad kamp mot varandra och mot de egendomslösa, riskerar vi att få just det förhållandet att livet blir ”ensligt, fattigt, nedrigt, djuriskt och kort.” Det blir ‘allas krig mot alla’. De rika skräms av hotet om uppror, eftersom många små och fattiga kan resa sig och störta de få och rika. Lösningen på detta blir enligt Hobbes att inrätta en diktatorisk regim som alla måste underkasta sig, och som skyddar speciellt egendomsägarna från attentat från de egendomslösa.

Demokratin verkar vackla i vår tid, vittrar sönder och privatiseras, staternas våldsapparater militariseras alltmer, övervakningssamhället smyger sig in överallt … Bakom de pladdrande hjälplösa politikerna kan andra krafter skönjas. Den liberal-demokratiska staten ändrar utseende. Bakom ‘frihetsreformer’ och ‘avregleringar’ anas en annat stat med andra mål. Man kan säga att de tilltagande kriserna gör att statens verkliga ansikte, som ett organ för den härskande klassen, blir att tydligare. Och när borgerlig demokrati inte fungerar längre är steget inte långt till någon form av borgerlig diktatur, kanske med fascistiska inslag. Händelserna i Ukraina tycks visa att den borgerliga acceptansen för rena fascister i Europa har ökat betydligt jämfört med bara för några år sedan. Men även tillsättandet av så kallade ‘teknokrater’ i ledningen för vissa länder är ett tecken i tiden – särskilt om dessa personer råkar ha en bakgrund hos Goldman Sachs.

Med andra ord kan det finnas kopplingar mellan liberalism och diktatur, trots att de formellt är varandras motsatser. Lösningen på den skenbara motsättning är att de arbetar inom samma system men hanterar systemmotståndet på olika sätt beroende av hur klassmotsättningarna i samhället ser ut. Man kan tala om en klassdiktatur som är godmodig – och en som inte är det. Den svårlösta motsättningen för ledarna i det kapitalistiska samhället är att ha den fria konkurrensens kaos och upplösning samtidigt som någon sorts ordning skall upprätthållas. I värsta fall är det bara våld som hjälper. En del liberaler må drömma om en nära nog obefintlig stat. I praktiken klarar de sig inte utan en stat med rejäla muskler.

Det kan finnas anledning att åter studera Hobbes. Såväl hans våldsamma naturtilltillstånd som lösningen med Levitathan-diktatorn kan tillhöra samtiden, och vår egen tid, snarare än något dimmigt förflutet. Man kan välja mellan dem, eller försöka hitta ett positivare alternativ. Eller som någon annan sade: ”Socialism eller barbari.”

Just vad jag tänkte …

… för flera dagar sedan, och Arne och farmor Anka är inne på samma linje: Hur i h-e dum kan man vara, trodde verkligen någon att det skulle gå att knuffa bort Ryssland från Sevastopol och Krim? Hade det ens gått när fyll-Boris Jeltsin satt och luktade sprit i Kreml? – Knappast, och när nu en fullfjädrad underrättelseman sitter, förmodligen helt nykter, i detsamma Kreml är det helt otänkbart. Hur skall vi tolka detta? Lever vi i den yttersta tiden när fullständigt bindgalna individer kan ta sig till vad som helst utan något begrepp om konsekvenserna?

Jaja, nu sitter NATO och EU med en hoper fascister i knät, med ett Ukraina på ruinens brant, och med hotande uppror i delar av landet. Det man var ute efter, Krim, har gått förlorat. Så går det när smartskallarna får härja! Men lydiga svenska politiker ställer gärna upp för att ösa in pengar i … i vadå, ett av världens mer korrumperade länder! Det kan väl alltid glädja någon korrupt oligark!