Tomma hot

Jag lärde mig nyss (här) ett ryskt uttryck som beskriver tomma hot: Att hota en igelkott med en bar rumpa. Jo, det är väl så läget är nu. Vi vet ju vad som hänt: USA vräkte in miljarder i Ukraina för att fixa ‘regimförändring’, störa ut den ryska basen på Krim, samt plundra i största allmänhet. Nu ingår Krim i Ryssland i stället, och den regim man fått till förefaller i stort sett hjälplös och förvirrad. Frågan är hur det går med plundringen.

När Kiev har försökt slå ner protester i östra och södra Ukraina med militär har det spruckit flera gånger. Trupperna har ingen lust att skjuta på folket, lokal polis är passiv när lokala grupper tar över offentliga byggnader och det är uppenbart att Kiev saknar kontroll i många städer. Och de lär bli fler vartefter protesterna sprider sig. Det blir en faktiskt delning av landet. Dessutom finns det inslag av klasskamp, i och med att folk försöker bekämpa de ökända oligarkerna och de ekonomiska nedskärningar och försämringar som påtvingas Ukraina. Och på sina håll har det utropats ”folkrepubliker”.

Vad kan USA göra åt det? Det verkar som om hemmaopinionen blir alltmer negativ till utrikes påhitt. Normalt struntar politikerna i det, men nu är det ganska nära till nästa val och då finns det orsaker att vara mer försiktig än normalt. Att skicka in NATO-trupper i Ukraina och riskera öppna strider verkar inte vara ett realistiskt alternativ. Möjligen kan man försöka få de mer eller mindre nazistiska ukrainska ‘nationalisterna’ att sköta våldet. Men i övrigt kan man hota med sanktioner som inte tar särskilt hårt och som innebär att man hotar den ryska igelkotten med sin bara rumpa. Putin lär inte bli imponerad.

Antingen är detta ett förvirrat uttalande av John Kerry, eller också finns det ett budskap här: ”we have to make it absolutely clear to the Kremlin that NATO territory is inviolable we will defend every single inch of it”. Det kan ju vara så att han fått för sig att Ukraina är medlem av NATO, alternativt att han säger att i värsta fall är det OK att ryssarna går in och återställer ordningen i delar av Ukraina utan att NATO gör något åt det (annat än skriker i falsett). Om karln inte är totalförvirrad låter det sista alternativet mer troligt.

För att återknyta till folket i USA: det verkar som fler och fler tycker att man skall ta hand om problemen på hemmaplan först och främst. Det finns ju en del att göra. Och USA borde nog förbereda sig på en tid när dollarn inte fungerar som ensam internationell valuta längre. Just sanktioner mot länder som Ryssland och Iran kan påskynda processen när BRICS-staterna och andra försöker skapa internationella betalningssystem och handelsflöden som är oberoende av USA. 

"Den nya gyllene tidsåldern"

Den här upplysande bilden hittade jag för en tid sedan på Pål Steigans blogg. Rubrikens ”gilded age”, ‘gyllene tidsålder’, syftar tillbaka till de klang- och jubeldagar som föregick den stora börskraschen 1929.

Jag är tveksam till beräkningar ner på tiondels procent, och om vi struntar decimalerna så tar en procent av hushållen i USA hand om 40 procent av landets rikedom. Därmed blir 60 procent över till resterande 99 procent. Men där har vi en intressant uppdelning: den näst rikaste gruppen av 9 procent tar nära 35 procent av rikedomen, medan resterande 90 procent får mindre än 26 procent. Det är alltså en oerhörd koncentration av rikedom till en liten grupp i toppen av samhället.

Den där mellangruppen ”90-99 procent” är intressant. Vad har dessa människor för inställning till livet? Är de avundsjuka på ”enprocentarna” däruppe, är de rädda för att halka ner i den stora fattiga massan därnere? Med tanke på att en stor del av USA:s befolkning (tror det rör sig om uppåt 80 procent) riskerar att hamna i ett läge där de kan behöva socialhjälp, så är oron i så fall befogad. Risken att falla är stor, det sociala skyddsnätet glest. Fattigdomen är inte långt borta för stora befolkningsgrupper.

De extremt rika löper knappast några risker. Deras förmögenheter minskade en del i samband med kraschen 2008, men det har de tagit tillbaka med råge. Man kan misstänka att dagens superrika dessutom är mycket bättre att skydda sig från kriser än föregångarna 1929. Kriser – det är något som pöbeln därnere får ta hand om och betala för! I den mån småfolket lyckats förgylla sin tillvaro kommer väldigt många att upptäcka att ”guldet blev till sand”.

Samtidigt har diskussionen om ojämlikheten och dess problem blivit mer märkbar på sista tiden. Det är inte konstigt eftersom hela systemet verkar vara i obalans. En fransos som heter Piketty har skrivit en omtalad bok i ämnet och den diskuteras mycket. Det kan man se ur olika synvinklar. De som tycker att samhället är bra som det är anser förmodligen att frågan är ointressant: väljer folk att vara fattiga eller rika är det deras ensak och naturens ordning! Andra ser ingripanden mot ojämlikheten som ett sätt att rädda systemet från kollaps och sedan tuffa vidare med en upputsad kapitalism. En tredje grupp ser Pikettys insats som ett fult grepp för att rädda ett djupt orättfärdigt socialt system.

Själv ser jag en brygga mellan kategori två och tre: när ‘räddare’ som Piketty, eller tidigare Keynes och socialdemokratisk, socialliberal eller nazistisk krispolitik lyfts fram, är det för att hela samhällssystemet är i allvarlig kris. Förtroendet är rubbat. De rika måste göra vissa eftergifter för att inte själva gå under. Om det är så att kategori två ökar på bekostnad av ettan så borde möjligheterna för kategori tre att vinna anhängare för sin syn på saken också öka. Detta är möjligt om man kan visa att dels att krispolitiken lindrar problemen men inte löser dem, dels att det finns hållbarare alternativ för att låta samhället leva vidare, men utan den kapitalistiska belastningen.

Som jag skrev är förmodligen de rika bättre på att skydda sina intressen idag än under tidigare kriser. Men de är också förmodligen mycket mindre villiga att gå med på reformistiska kompromisser för att hålla de breda massorna på gott humör. Detta kan betyda att uppgörelsen för att lösa problemet med ojämlikt fördelade sociala resurser blir ganska rörig och våldsam. En härskande klass ser sig nog gärna som oumbärlig och värd alla sina fina tillgångar, och ger inte upp utan strid.

Att "inte känna igen" …

Jo, det var det här med gamle Frank Baudes avhopp från sitt gamla parti som jag skrivit om tidigare. Nu har det till och med kommit en kommentar i ärendet i papperstidningen Proletären. Att själva utträdet tidigare behandlats diskret kan jag i viss mån förstå eftersom Baude vill ha det till en privatsak. (Men är det verkligen en privatsak när man lämnar partiet man lett i årtionden?)

Men det finns en sak jag hängde upp mig på i kommentaren från nye partiordföranden Mathiasson, nämligen användandet av en modern politisk klyscha. På tal om den kritik som Baude brevledes riktat mot KP säger Mathiasson att ”… som helhet känner jag inte alls igen det parti som beskrivs i brevet.” Suck. Det där med att politiker inte ”känner igen” det ena eller andra är trist. Finns det fel eller tveksamheter så bör de påtalas konkret, inte döljas bakom ett suddigt ”inte-igenkännande” som dödar all vettig diskussion. En sådan undanflyende icke-argumentation kan gott överlämnas åt de ordinarie socialmoderata politikerna. Av stålhårda kritiska och självkritiska proletärer väntar man sig mer.

– Hallå kapten, det är hål i skrovet, båten kommer att sjunka snart!
– Jag känner inte igen din beskrivning.
– Men råttorna lämnar redan skeppet.
– Det stämmer inte med min syn på saken.

Möjlighet till total ömsesidig förståelse?

Jag läser just nu Sven-Eric Liedmans Stenarna i själen. Form och materia från antiken till idag. Mycket intressant. Angående Thomas Hobbes och hans grovhuggna maskinella materialism från 1600-talet skriver Liedman:

Allt i hans värld är artefakter av olika slag. Människan är en maskin som själv skapar maskiner.

Jag fastnade för det där med ”själv skapar maskiner”. Länge har det rört sig om enkla mekaniska lösningar som kräver mänsklig kraft för att fungera, men med alltmer avancerad teknik kan maskinerna också alltmer agera själva. Det sista (?) steget är datoriserade robotar som kan fungera helt självständigt. De bör bli kapabla att själva utveckla, bygga och programmera nya generationer av robotar.

En svårighet med oss människor är att vi ibland har svårt att förstå varandra, trots att förståelse är nödvändig för att samhällen skall fungera. Vi måste ha någon sorts teori om andra människors sinnestillstånd, det kallas ‘theory of mind’, för att kunna leva tillsammans med dem. Vi måste förstå lite grann hur andra människor tänker, och hur de kan reagera på olika händelser. Om jag anar negativa reaktioner för att jag armbågar mig fram i en kö kanske jag inte gör det,

Det slog mig att med robotstadiet skulle den svårigheten kunna överbryggas – om man är robot, vill säga. En robot skall inte behöva gissa vad en annan robot tänker. De bör kunna köra över sina data direkt till varandra så att fullständig klarhet omedelbart uppstår. Därmed borde ett robotsamhälle kunna bli ett av fullständig förståelse, inga missförstånd orsakar konflikter!

Av vem?

Jag gick förbi den här minnesbysten med vidhängande förklarande text i förra veckan. Med tanke på motivet står den på rätt plats: Folke Bernadottes väg på Djurgården.

Notera det handtextade tillägget ”AV VEM?” på plaketten. I och för sig är det inget problem med det, vi vet att Bernadotte mördades av sionistiska terrorister i Jerusalem 1948. Hade de ansvariga verkligen fått svara för det hade saken kunnat läggas till handlingarna, men så skedde inte.

Vad värre är: minns jag rätt förekom det försök för en del år sedan att kasta tvivel över Bernadottes expeditioner för att rädda folk i slutet av andra världskriget. ”Fel” människor räddades (utgångspunkten var förhandlingar om att få ut skandinaver från de tyska lägren, sedan plockade man ut så många det gick oavsett vad de var), ”tyskvänlighet” (jo, de tyska inslagen i svenska kungahuset var betydande, men det betyder ju inte att de var nazister), etc. Den där kritiken handlade om att dra ner Bernadotte i skiten. Att människor räddades var oväsentligt. Sionisterna i Palestina behandlade honom som ett hot som skulle röjas undan, och den sortens människor är ännu i farten.

Lite påskanknytning

Ägg och höna, det är lite åt påsk det. Men om man skall krångla till det med filosofiska resonemang så kanske ägget verkligen har lärt hönan värpa. För ägget fanns ju först. Fåglarna är avkomlingar av dinosaurier som också lade ägg. Och även om en grupp djur delvis ersattes av en ny grupp så måste ju den nya anpassa sig till förutsättningen för det egna livets bevarande – nämligen att lägga ägg på rätt sätt. Ägget måste lära hönan värpa.

Glad påsk!