Fragment från Hamann

Johan Georg Hamann, 1730-1788

Har just läst större delen av en bok med Johan Georg Hamanns Skrifter i urval (Ruins förlag, 2012). En jobbig jäkel bitvis, enligt dagens normer nära nog oläsbar ibland. Men så var det med många av de lärda filosoferna förr, och bättre har det knappast blivit. Det är en sådan där bok där man kan plocka upp intressanta och tänkvärda saker här och där, värdefullt tankegods som driver runt på en orolig ocean av idéer tillsammans med en massa skräp som man i tysthet låter driva vidare. Det är skillnad på att vara svårläsbar men med intressanta tankar, respektive svårläsbar men också tanketom.

1758 publicerades en text av Hamann betitlad ‘Smulor’, med bland annat detta:

Varför förmerar handeln kärleken till frihet? Därför att den förmerar såväl folkets som varje enskild medborgares egendom. Vi älskar vad som tillhör oss. Friheten är här inget annat än egennytta, och således en gren av självkärleken vilket vänder sig mot våra ägodelar. (sid. 47)

Och ett par sidor längre fram:

För att underlätta kännedomen om vårt själv är varje min nästa som en spegel i vilken jag kan se mig själv. Som bilden av mitt ansikte avspeglas i vattnet, så reflekteras mitt jag i varje medmänniska. För att detta jag skall bli mig lika kärt som mitt eget har försynen behäftat den mänskliga samvaron med så många fördelar och behag. (sid. 49)

Vad drar vi för slutsatser här? – Kanske att Hamann var tidigare ute än Adam Smith med att formulera ett par synpunkter som är viktiga men svåra att sammanfatta till en helhet: egennyttan som drivkraft, respektive våra känslor för andra människor.

Hamann uttryckte motsättningen med bara några rader, eller två korta ‘smulor’. Smith behövde två tjocka volymer för att beskriva samma sak (den filosofiska boken om ‘moral sentiments’ och den ekonomiska om ‘nationernas välstånd’).

Det första citatet antyder hur ägandet kan göra oss mer främmande för andra människor. Med ökat ägande kan ju beroendet av andra minska, på gott och ont. Om ‘egenkärleken’ växer kan det ju ske på bekostnad av människokärlek i stort. 

I modernare termer är det ‘theory of mind’ som beskrivs i det andra citatet: för att fungera som samhällsvarelser måste vi ha lite begrepp om hur andra människor tänker, och det kan underlättas av att vi ser dem som oss. Jag känner andras plågor eller glädje. Förhoppningsvis känner de också för mig. Det torde bli ett utbyte: vi förstår andra genom oss själva, och vi förstår oss själv genom hur andra reagerar på oss.

Ibland kan resultatet av de här två förhållandena bli verkligt dåligt. Egennyttan kan slå över till plundring, till ointresse för vad som händer andra människor när jag är egennyttig. Förståelsen av hur andra tänker kan göra att deras svagheter utnyttjas på ett ondskefullt sätt. Men illa  genomtänkt oegennytta kan leda till personlig ruin.

Att liberalism och individualism hänger ihop med växande välstånd är inget konstigt. Liberalism skapar inte välstånd, välstånd skapar liberalism, skapar människor som tror sig klara sig utan andra människor. Javisst, de kan ju flyta ovanpå på grund av sina tillgångar! Sedan försöker de pracka på hela samhället sin ideologi. En ökänd engelsk politiker meddelade att det inte finns något samhälle, bara individer. Men vad är individen utan samhälle – en skeppsbruten på en öde ö, med dålig utsikt till räddning.

Men, för att åter citera Hamann: ”Friheten är … en gren av självkärleken vilket vänder sig mot våra ägodelar.” Och det är kanske där den avgörande punkten finns! För att citera ett gammalt talesätt: ”Små sår och fattiga vänner ska man inte förakta!” När ägodelar, materiella och immateriella, blir huvudsaken i ens liv är man illa ute. Inlåst i en gyllene bur med sina prylar … och tänk om ‘de röda’ kommer och tar alltihop!

Liktåg och andra tåg

Gamle Lenin hänvisade en gång, angående tokar som gläds åt ett elände utan slut, till en rysk folksaga. Där ropade en pojken när han såg ett liktåg: ”Hurra, hurra, måtte det aldrig ta slut!” Man kan undra om dagens svenska privatiserings- och avregleringsfantaster ropar ”måtte det aldrig ta slut” när fel efter fel drabbar de tåg som går på räls? (Blir det en allvarlig tågkrasch så kanske det dessvärre också blir en sorts liktåg här.)

Gamle Myrdal har tagit upp ärendet och ställer frågan:

Alla upplever att järnvägen inte fungerar. Alla vet också vad det beror på. Det Statens Järnvägar vilket som nationellt monopol inrättades av den svenska riksdagen 1939 har av teoretiska skäl med politiska beslut upplösts. Olika privata företag konkurrerar nu om hur man med minsta möjligt kostnader/insatser skall kunna fixa verksamhet och det nödvändiga underhållet.

Varför vågar inget parti – från SD till V – i riksdagen ställa kravet att dessa förnuftsstridiga och för oss alla skadliga beslut rivs upp? Att Statens Järnvägar återställs och återfår ordentliga medel till resenärers och industrins fromma?

Att sd inte tar upp saken beror kanske på att man är ett tämligen väl integrerat borgerligt parti och inte vill verka bråkiga? Därvidlag skiljer de sig från sin franska motsvarighet nationella fronten som faktiskt driver frågan om att reda upp i järnvägskaoset.

Notera att Myrdal skriver ”till resenärers och industrins fromma”. Detta är intressant. Inte bara stackars passagerare som får vänta på tåg som aldrig kommer drabbas av eländet. Kritik har kommit även från företag som kör sina produkter via järnväg men vars logistik rörs till när tågen inte går som de skall. Men alla dessa partier i Riksdagen som skall verka ‘företagsvänliga’ reagerar inte på det. Den nyliberala ideologin slår ut vanligt sunt förnuft. Kan det möjligen bero av att i den nyliberala parallellvärldens fantasilandskap finns det inga företag kvar som ägnar sig åt att tillverka saker som man kan ta på, och som kanske i stora och tunga mängder måste transporteras på något sätt? – Om detta fortsätter så blir väl hela Sverige ett liktåg så småningom, alltmedan liberalerna står på perrongen och ropar ”hurra”.

Mångsidigt

Att AFA gärna slår fascister på käften vet vi redan, men att de också är inblandade i försäkrings- och fastighetsbranschen var en nyhet för mig. Men det är bra att diversifiera sig och inte lägga alla ägg i en korg. En grafiskt enkel och snygg skylt på Sveavägen i Stockholm såg jag idag:

De röstade fel igen

Det ojas över att folk röstar – röstar fel, nämligen. Tja, det hade ju varit hederligare om de ‘EU-kritiska’ partierna å det livligaste manat till bojkott av valet till EU-parlamentet. Men då hade förmodligen valdeltagandet blivit (ännu) lägre. Och då hade det klagats över det i stället.

Men alla verkar inte ledsna:

  Börserna upp efter EU-valet. Resultatet mottogs positivt av investerarna.

Trevligt att några är positiva i alla fall! Men det verkar som det är andra saker än valet som piggar upp börsskojarna, om man läser artikeln bakom ovanstående rubrik. Kanske de antar att valspektaklet inte har någon större betydelse i verkliga livet, eller att de helt enkelt räknat in utslaget i förväg? Det skulle i så fall vara en ganska rimlig ståndpunkt.

En smart investerare ser alltid till att det finns täckning …

Ett problem: en del tycker alltid att Sverige skall vara ‘bäst i klassen’. Men om man kollar valdeltagande så hade Slovakien 13 procent. Sverige borde ha varit bäst med 12 procent! Då hade vår röst kanske hörts litegrann i världen. Nu undrar jag om någon bryr sig, annat än de närmast berörda. Vem bryr sig om en medelmåtta?

Konstigt att inte valresultat av den här typen kunde förutses redan för länge sedan, när EU-parlamentet snickrades ihop som en konstruktion uppifrån. Finns det möjligheter att bilda partier, att organisera och agitera, finns ju också möjligheten att rörelser som de höga herrarna inte gillar kan uppstå och vinna stöd. Eller trodde gubbarna däruppe att de var allsmäktiga marionettspelare som kunde dra i trådarna helt efter eget godtycke, och marionetterna hade bara att sprattla på kommando? Nu blev det inte så, så de får väl fundera på om det skall medföra några inskränkningar i vad folk får ta sig till. EU har ju redan tidigare klargjort att om folk röstar fel så måste de rösta igen, så principen är väl ganska klar? (En sanning med modifikation: ny euro-omröstning i Sverige blev det inte, och jag har för mig att några omröstningar om EU-konstitutionen ställdes in när man i förväg anade hur det skulle gå.)

En märklig sak är att det är nationella partier som ställer upp i ett internationellt val. Då blir det ju så att valet i själva verket kommer att ske mot en bakgrund av inrikespolitik. I flera länder kommer ju det här valet att få mer eller mindre starka effekter på inrikespolitiken, trots att valet borde handla om något annat. – Å andra sidan: är det möjligt att tänka sig ett enhetligt icke-nationellt parti som verkar över hela EU? Jag tvivlar, annat än för vissa mindre sektliknande grupper.

En vanligt uppfattning är att man genom att rösta ger legitimitet åt den institution man röstar på kandidater till. I stort sett stämmer det, tror jag. Jag röstade inte. Men det är ju möjligt att en massa EU-motståndare, nationalister, mer eller mindre fascistiska grupper etc., genom sin närvaro kan göra att den eventuella legitimitet och prestige som parlamentet har måste skrivas ned ordentligt. För det krävs inte majoritet. För det krävs att man har tillgång till några ledare med välsmorda munläder (som Farage från England) och fotfolk som inte är rädda att göra stort oväsen för saker de inte gillar. Och skulle de ‘olämpliga’ ledamöterna vara riktigt jäkligt elaka skulle de plikttroget sitta igenom varenda omröstning i parlamentet och dess utskott – medan de ordinära liberala typerna gör som vanligt, skolkar och smiter hem när det närmar sig helg! Då skulle det nog bli en del konstiga beslut i parlamentet!

PS. Myrdal om Nationella Fronten i Frankrike. Tänkvärt.

Landskrona – (o)betydelsen av ett brunt förflutet

Enligt preliminär statistik fick sd 15,2 procent av eu-rösterna i Landskrona.Varför intressera sig särskilt för det om man inte har någon närmare anknytning till staden? (Jag har en förfader som lär ha  varit född utanför Landskrona i slutet av 1600-talet, men det är ju inte mycket till anknytning tycker jag.)

Men jag vill peka på en artikel i facktidskriften för historia, Scandia. Den fick jag syn på av en slump, som så ofta händer i cyberrymden. Gammal och ärorik är Scandia, men håller sig med podradio! Man lägger numera ut artiklar på nätet, och jag fick syn på en som handlade om nazistiskt förflutet just i Landskrona. Titeln är ”Nazismen som förklaring? Landskrona, Sverigedemokraterna och (o)betydelsen av ett brunt förflutet.” Att sd fick ett genombrott just i Landskrona har ett antal förklaringar, men en torde vara att det såväl i stadens ‘finare’ kretsar som bland arbetare fanns nazistiska tendenser redan på trettiotalet. Angående de senare drar författaren, Victor Lundberg, följande slutsats efter att ha gått igenom en del siffror:

I relation till sin storlek förefaller det alltså som att Landskrona hörde till de platser i Sverige där sympatierna för den proletära nationalsocialism som SSS representerade var som allra starkast i början av 1940-talet.

SSS var Svensk Socialistisk Samling, en av dåtidens nazistiska partier i Sverige. Och det här:

Medan det i stadens arbetarskikt tycks ha funnits ett icke obetydligt stöd för den proletära svenska nationalsocialismen var en betydande del av stadens societet i varierande grad associerad till ”den svenska överklassnazismen”.

I förbigående nämner artikeln en intressant sak, nämligen det nazistiska inslaget i de stay behind-grupper som bildades i västra Europa, inklusive Sverige, efter Andra världskriget.  Nyligen skrevs det om en hemlig armé av gamla nassar i Tyskland. Kontakterna mellan NATO och de gamla högerextrema grupperna är knappast en väl förborgad hemlighet längre. Politiskt fanns det inga några större motsättningar här, hatet mot Sovjet och arbetarrörelsen drev dem samman. Att bygga motståndsrörelser på grundval av förhärdade brunskjortor verkar kanske egendomligt för somliga, men så var mentaliteten på den tiden.

… Frontmannaföreningen Sveaborg … bildades 1941 av NSAP/SSS- anhängare som deltog i den Svenska Frivilligbataljonen (SVFB) i det finska fortsättningskriget mot Sovjetunionen (1941–1944). Sveaborg utvecklades under de därpå följande åren till en sluten kamporganisation med ett väl utbyggt nätverk på olika nivåer i det svenska samhället. Medlemmarna upprättade register över judar och politiska motståndare och infiltrerade demokratiska organisationer. 1943 fanns 30 lokala Sveaborgsavdelningar i Sverige, med tyngdpunkten i Skåne. Organisationen styrdes av SSS:s parti- ledning och kom snart även att inrymma svenska frivilliga från Wehrmacht, SS och Waffen-SS. Efter krigsslutet avklingade Sveaborgs verksamhet och betydelse. Men organisationens kärna – Vapenbrödraskapet Sveaborg och Kamratföreningen SSS – fortlevde i decennier framåt och kom bland annat att utgöra stommen i ett av de paramilitära så kallade stay behind-nätverk som upprättades i Sverige under inledningsskedet av det kalla kriget.

Tidens tecken?

Vid närmare betraktande: hjärtat består av de kinesiska och ryska flaggorna som skakar hand. Eller är det den kinesiska handen som tar ett stadigt grepp om den ryska?

Att den västliga politiken mot Ryssland skulle få återverkningar är ju inte oväntat (utom för de genier som utformar den västliga politiken kanske) och närmare relationer mellan Kina och Ryssland är inte oväntade. Två stora ekonomier som kan komplettera och stödja varandra och dessutom med en gemensam fiende. Den tid när USA kan ‘isolera’ sådana stora enheter verkar över. Fast med bristande självinsikt verkar USA:s ledning inte ha insett det.

Vet inte om berättelsen är sann, men jag läste någon gång om en finsk (knäppgök?) som frågade Stalin om inte Andra världskriget inneburit något gott för Sovjet. Med stora delar av landet förstört och massdöden verkade frågan inte vara så smart. Men Stalin tyckte att det var en bra fråga. Kriget hade inneburit att industrialiseringen av områdena öster om Ural skyndats på enligt honom. – Den industrialiseringen hade kanske kommit ändå, men nu skedde den snabbare när industrierna i väst förstördes eller flyttades österut. Och det är väl något liknande som sker idag. Somliga västmakters inhopp i respektive närområde gör att Ryssland och Kina ser till grundläggande gemensamma intressen och ökar sitt samarbete, kanske snabbare än vad som skett under lugnare förhållanden.

Tyngdpunkten i Rysslands utrikes relationer flyttar österut. Med tanke på att det handlar om två stora ekonomier är det inte betydelselöst. Frågan är hur de ekonomiska tungviktarna i EU reagerar på det. Skall de hänga på bygget av nya ‘sidenvägar’ från Gula havet till Atlanten, eller stå bredvid och sura på order från Washington? – Jag skulle tro att på sikt är det Merkel, inte Bildt, som kommer att ta de stora besluten om det!

Så här såg det ut 1950. Nu är förutsättningarna mycket annorlunda, men vissa saker ändras inte. Exempelvis kinesisk och rysk ovilja att ta skit av översittare.

Efterlysning

Suddigt

Den suddiga bilden kan ju illustrera framtiden. Man vet inte hur det blir framöver (med den här bloggen exempelvis).

Ibland kan det vara suddigt i det förflutna också. Jag ägnade en god stund igår att på olika ekonomibloggar leta efter ett fint diagram – eller det kanske kan kallas ‘sociogram’ – som jag tror kom förra året. Det var (tror jag) några schweizare som gjort en uppställning i grafisk form som visar hur världens storföretag hänger ihop. Och, vad som kan vara extra intressant: man kan se att i detta nätverk av jätteföretag så finns det definitiva centralpunkter, verkliga supermaktcentra. Hittade annat intressant, men inte just det. Någon som har något tips i ärendet?

Personligen …

… blir jag mer vantrivslad bland annat av den fruktansvärt utmärglade modell (tvångs- eller självsvält?) som H&M för närvarande använder för att göra reklam för sina klädes-paltor. Men det kanske inte gills att bli upprörd om budskapet är kommersiellt? Och jag vet inte om hon är upphängd i tunnelbanan heller.

Om vi tar till skrämseleffekter så är jag betydligt mer oroad av vad excellensen Bildt har för sig än vad herr Åkesson kan tänkas ha för åsikter. Detta även om Bildts flaxande runt i tillvaron kan ges en ironisk klackspark, som här av de odödliga Berglinarna (”kissnödig higgspartikel”, haha!):

Lämplig åtgärd?

Kan vi tänka oss att detta är ett lämplig åtgärd mot de som förleder stackars godtrogna människor att gå och rösta i EU-valet:

Matt 18:6 Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup.
Mark 9:42 Den som förleder en av dessa små som tror, för honom vore det bättre att ha kastats till havets botten med en kvarnsten om halsen.
Luk 17:2 Det vore bättre för honom att ha sänkts i havet med en kvarnsten om halsen än att kunna förleda en enda av dessa små.

Kan vi inte också ta upp en definition av ‘ondska’: att använda människor som ett medel, på ett sätt som skadar dem i och med att de fås att arbeta mot sina egna intressen och skadar sig själva?