Ord i gammal och ny betydelse

Häromdagen plockade jag fram en tunn volym ur bokhyllan och bläddrade lite i den: Herbert Tingsten, Demokratiens problem. Den kom ut 1945, men här var en uppdaterad version från 1960 som sedan tryckts om flera gånger. Jag lade märke till att ordet ”nyliberal” dök upp, och det var konstigt. Vår tids nyliberala plåga var väl inget som förekom 1945 eller 1960?

Sedan såg jag ordet ”gammalliberal”, och började ana sammanhanget. Det som Tingsten kallade ”gammalliberaler” var de ursprungliga manchesterliberalerna, med rötter i England och tidigt 1800-tal. ”Nyliberalerna” som han skrev om var i själva verket de modernare socialliberalerna, de som hade sociala reformer på programmet.

Vad kan man dra för slutsats av detta? – Att orden må vara desamma, men innebörden ändras. Dagens nyliberaler är i stil med Tingstens gammalliberaler, alltså en grupp som bara vill ha en nattväktarstat och där småfolket, flertalet, kan få gå under bäst de vill. Gammal manchesterliberalism således. Och Tingstens nyliberaler är i själva verket hyggliga socialliberaler med dagens språkbruk. Men finns det några sådana kvar?

Första maj 1979 – nu i färg!

Serien av förstamajbilder från tiden 1976 till 1980 närmar sig de sista åren. Nu är vi framme vid 1979, och i stället för grådaskiga svartvita bilder blir det ett år i färg. (1980 är vi tillbaka i det grådaskiga.) Följande bilder är diabilder. Jag körde aldrig med diabildsprojektor. Däremot fanns det någon teknik där man med hjälp av skumma kemikalier, någon särskild sorts papper och lite andra grejor kunde göra papperskopior av diabilder. Jag höll på med sådant ett tag. Men bilderna nedan kommer direkt från dia-originalen.

Nu hette demonstrationen Enhet – Solidaritet 1979 och gick som föregående år från Sergels torg till Kungsträdgården. Ännu var det god uppslutning, men det fanns nog en känsla av att rörelsen inte hade samma kraft som tidigare. Flera anledningar fanns. En var att den befrielsekamper och länder i Tredje världen som tidigare tjänat som inspiration inte verkade lika bra längre. Mao hade dött, Kina och Vietnam utkämpat ett gränskrig, Vietnam hade invaderat Kambodja. Gamla riktmärken höll inte längre. Samt att en massa andra saker hände som vänsterfolket fick svårt att förstå och hantera. Men det kanske jag diskuterar någon annan gång.

Här har vi det direkt: ”Vietnam ut ur Kampuchea!” Andra hade precis motsatt åsikt. Fast inte i denna demonstration.

Ett exempel på dåtidens finurliga banderollkonst.

Här slåss röda khmerer mot vietnamesiska angripare. Det skulle de fortsätta med länge.

Kan man hoppas på att banderollen i mitten finns sparad någonstans? Den skulle behövas igen!

Mycket folk på ”Plattan”

Demonstrationstågets tät har kommit upp på Drottninggatan, med Åhlénsvaruhuset till höger.  Banderoll och svenska flaggor framför den röda fanborgen.

Hur tusan orkade den där killen bära en jättestor flagga (Nordkoreas) på en jättelång stång? Var det inspirationen från Kim Il-sungs juche-ideologi som gav jättekrafter?

Nu är demonstrationen någonstans på Kungsgatan, tror jag. Intressant paroll: redan vid den här tiden var det krafter igång som ville ha yrkes- i stället för värnpliktsarmé. Andra ansåg att den allmänna värnplikten faktiskt hade en stor demokratisk betydelse, och dessutom kunde hålla Sverige utanför onödiga konflikter.

Här ser man ”Demokratiska Kampucheas” statsvapen. En rykande fabrik i bakgrunden, bevattningskanaler (och kanske ett kraftverk?) i förgrunden. Och vi har kommit fram till Kungsan.

Sista bild: ett par företrädare för Demokratiska Kampuchea på stora scenen.

Bildt om Lavrovs ryska synpunkter

Sålunda skriver förre utrikesexcellensen Bildt på sin blogg:

Hemma ser jag att det är viss upphetsning över vad Rysslands utrikesminister Sergey Lavrov sagt i en intervju om ett möjligt svenskt och finskt medlemsskap i Nato. Men jag tyckte nog att hans kommentarer, icke minst med hans mått mätt, var relativt försiktiga. Att Moskva inte skulle tycka om ett sådant steg förvånar väl knappast. Och att den ryska militären möjligen skulle göra vissa ändrade dispositioner är heller knappast sensationellt. Lavrov uttalar sig dessutom rent hypotetiskt – skulle han fråga dem skulle han med stor sannolikhet få beskedet att de redan gjort sådana dispositioner. Det var ett bra tag sedan Sverige lämnade neutralitetspolitiken – och också under dess skeden visste ju Moskva betydligt mer om våra också militära västkontakter än vad som berättades offentligt i Sverige.

Jag kursiverade ett par meningar som är extra intressanta: dels att det inte är konstigt att Ryssland reagerar om Sverige gör sig till utgångsplats för NATO-angrepp mot Ryssland. Dels att det länge ljögs om neutraliteten för det svenska folket, och att den politiken inte var riskfri.

Första maj 1978, Kungsträdgården

För er som tröttnat på grådaskiga bilder i mängder kan jag redan nu avslöja att nästa omgång med Första maj är i färg, och inte så många bilder heller! Men nu är det 1978 och vi är framme i Kungsan.

Kultur, en viktig sak. Kultur med tradition – Röda kören.

I bildens framkant: två tidstypiska så kallade tanter. Killen till vänster med keps och pipa tycker jag påminner om Stefan Lindgren, en av veteranerna från Vietnamrörelsen. Men det kan vara fel.

Massorna samlas nedanför Karl XIII:s staty. En av Sveriges mindre bemärkta kungar.

Ännu mycket folk, men rörelsen hade nog redan börjat tappa farten.

Första maj 1978, nu går vi till Kungsan!

Haha, kolla vicken gammal polisbil! Men för en gammal stockholmare kan det ju också vara roligt att försöka se var bilderna är tagna. Det rådde ju ännu rivnings- och nybyggnadskaos i den här delen av stan. När demonstrationen kommit upp från Sergels torg gissar jag att den gick Drottninggatan fram till Kungsgatan till att börja med.

Hade det här varit en färgbild hade vi sett att framför en röd fanborg fördes ett par gulblå svenska flaggor.

Det här kan vara vid mötet mellan Drottninggatan och Bryggargatan.

Om man tittar lite närmre på skylten Hotel kommer man att se att det är Frälsningsarméns hotell. Det hade en ingång här på Drottninggatan, och en på andra sidan kvarteret, på Slöjdgatan. Svenska flaggor var det nyss, och här har vi krav på att försvara vår nationella kultur. Det var några årtionden innan även borgerliga politiker började predika om hur kulturlösa och barbariska svenskarna är.

Ett rimligare krav vore väl att alla atomubåtar försvann ur Östersjön.

Till vänster Broddman, en butik som sålde elektronik. Vad jag minns var att åtminstone butiken på Kungsgatan, i Konserthuset, ständigt hade musik gående med spikpianisten Joe ‘Fingers’ Carr. Ganska påfrestande.

‘Järn’ står på skylten till vänster om banderollen. Det var järnbutiken John Wall, den förstördes senare i en brand. Om man gick in här på Drottninggatan kunde man gå genom butiken och komma ut nära Hötorget genom en butik som sålde sportgrejor.

Det här ser ut som Kungsgatan vid Hötorget.

Hm, här gissar vi väl att hörnet mellan Kungsgatan och Sveavägen bara är några meter bort? – Jo, det är det. Känner igen skylten för restaurang Monte Carlo som låg i hörnet. Har för mig att den drabbades av mordbränder några gånger.

Och här, till slut, tror jag vi närmar oss slutet av Kungsgatan och att Stureplan skymtar därborta. Rätta mig om jag har fel! Sedan var det inte långt innan målet i Kungsträdgården var i sikte, men först gällde det att passera Birger jarlsgatan och Norrmalmstorg.

Första maj 1978, samling på "Plattan"

Då samlar vi oss, exempelvis i försvar av demokratiska fri- och rättigheter. På den tiden kunde väl få tänka sig att något som dagens övervakningssamhälle kunde uppstå, och möjliggöras via våra demokratiska (?) politiker. Övervakning – det var väl något hemskt som de hemska öststaterna höll på med, där man inte fick säga vad man ville, etc etc!

Reallöneskydd? – Ja, de här åren var inflation ett besvärligt problem för många. Det ser vi på nästa bild också.

Har man fasta inkomster av typ pension eller studielån kan galopperande inflation vara ett bekymmer.

 

Ett ganska blygsamt krav: barnstugearbetare vill ha minst reallöneskydd, alltså åtminstone oförändrad lön räknad i köpkraft.
 

I början av 1900-talet var det ”kamp mot Nick Carter-litteraturen” som det gällde. Men det kom ju nya generationer av slaskförfattare att klämma åt.

Efter läxan från Ådalen 1931 hölls militären borta från polisiära uppgifter under många år (samtidigt som socialdemokraterna helt ohistoriskt ockuperade minnet av skotten i Ådalen), men jag tror att det var mot slutet av 1960-talet som insättande av trupp mot strejkande och demonstranter åter började smygas in i lagstiftningen. Den här banderollen kan ju för övrigt ses som ett humoristiskt utslag av populärkultur i politiken. ”Knasen” och hans kompisar vägrar att skjuta på Kronblom, Tjalle tvärvigg, Bellman, med flera.

En annan aktuell fråga mot slutet av 1970-talet var löntagarfonder. Ett förslag från LO som först svaldes av de flesta, men sedan kom reaktioner både från borgerligheten och verkstadsgolven. Motiveringarna var olika, somliga trodde att det handlade om socialism medan andra helt enkelt inte ville ge mer makt till maktfullkomliga pampar.

Hyresrätterna var ännu dominerande, bostadsrätter en liten sak. Men hyrorna gick upp medan Hyresgästföreningen gjorde … ja, vad då?

AMU: arbetsmarknadsutbildning. Det var väl bättre än Fas3 åtminstone. Redan i slutet av 1960-talet kom en smärre arbetslöshetsperiod, och in på sjuttiotalet spred sig insikten om att det kunde bli arbetslöshet även i Sverige. ”Guldåren” höll på att ta slut. Eller de kanske redan var slut, fast det inte märktes så mycket.

På den tiden fanns det varv i Stockholm som kunde ta hand om stora fartyg. Finnboda var ett av dem. Tydligen var det kris på varvet 1978.

Här kan man återknyta till plakat och banderoller lite högre upp: studenter hade svårt att klara sig på de studielån som då fanns.

Någon vill rädda cirkuskonsten.

Jag trodde att dansen var erkänd som konstform redan, men kanske det fanns tvivel om det. Jag tror att sista raden på plakatet är ”en egen scen”.

Ständigt aktuell paroll – och prosionisternas utbrott är väl också ständigt aktuella

Jag tror att texten på banderollen mitt i bilden skall vara ”Long live EPRP”, Ethiopian People’s Revolutionary Party. Det var rörigt i nordöstra Afrika (även på den tiden), med Somalia och Etiopien som bytte sida i konflikten mellan supermakterna. Dessutom förekom inbördesstrider, och Eritrea som var på väg att bryta sig ut ur Etiopien. En del av de inblandade grupperna påstod sig vara marxist-leninister och hade därmed en given plats i denna demonstration.

På tal om Afrika: notera de afrikanska tjejerna (?) med afrofrisyrer längst till höger. Möjligen är de eritreaner. I alla fall syns en eritreansk banderoll lite längre bak.

Första maj 1978, ett par talare

Första maj 1978 höll till mitt i stan: samling och start på Sergels torg, och sedan marsch till Kungsträdgården. Jag börjar lite löst med ett par av talarna:

Här har de inte kommit igång ännu, de två männen med mustasch mitt i bilden. De står på Kungsans scen och spanar ut över mängden.

Tycker jag känner igen den här killen, men namnet? Nyström eller något liknande, någon läsare som vet?

Om du inte vet vad denne man heter har du bott i ett grävlinggryt i Västerbotten de senaste sjuttio åren! Orkestern har spelat färdigt, trombonisten lägger ifrån sig instrumentet, talet börjar!

Jag lägger upp fler bilder, särskilt för att folk som tycker illa om Jan Myrdal skall få något extra att tycka illa om.

Det finns ett ansiktsuttryck här som jag har svårt att tolka.

Mer bilder från anno 78 kommer de närmsta dagarna! Stay tune to this blog!

Första maj 1977, framme vid målet

Så kom då demonstrationen fram till Gärdet, 1 maj 1977. Därifrån finns inte så många bilder. Jag minns inte varför. Slut på film? – Tvivlar på det, jag hade nog alltid några extra filmrullar med mig. Dåligt väder? – Nej, det verkade vara soligt. Tröttnade jag och gick tidigt? – Minns inte. Har för mig att såväl Jan Myrdal som en ledare för den stora skogsstrejken några år tidigare talade. Myrdal talade om fel och att även han kunde ha fel, vilket orsakade ett sus i mängden. Vem kunde man då lita på? (Minns jag fel kanske någon kan komma med en rättelse, även jag kan göra/minnas fel!)

Usel intervju

(En utvidgad och redigerad version av det här blogginlägget finns att läsa hos Lindelöf.)

Det var en usel intervju med Jan Myrdal i radion igår.

Det hade krävts en mer inläst och kunnig intervjuare för att kunna sparra Myrdal och ge information till lyssnarna. Dels kunskaper om Myrdals gärningar under mer än två generationer, dels hur han tänker om olika saker. Bara en tönt skulle väl tro att det nu skulle gå att avtvinga Myrdal  bot och bättring exempelvis om Kambodja. I stället fanns det intressanta frågor att ställa, men de ställdes inte. Han besökte ju Kambodja innan landet på allvar drogs in i Indokinakriget, och bör därmed ha ett ganska långt perspektiv även av egna observationer. Träffade han redan i början av sextiotalet några av de som blev ledare för Röda Khmererna, och hade de något att säga om sina visioner av framtiden? Vilken roll spelade prins Sihanouk? Ser Myrdal fortfarande Demokratiska Kampuchea som något i samma stil som de medeltida europeiska bonderevolutionärerna? Då kunde det ha lett någonstans med intervjun.

Myrdal är en av de få svenskar som träffat de stora kanonerna i Kina, som Mao Zedong och Zhou En-lai. Ville han berätta något om det, och kanske om andra kinesiska ledare? Etc.

Hade han några tankar om den nyare utvecklingen i Afghanistan, jämfört med tiden när han var där 1960 och skrev ‘Kulturens korsväg’? Utvecklingen i Indien sedan han gjorde sitt märkliga besök hos maoistgerillan för inte så många år sedan, vad tycker han om den?

Andra givna följdfrågor ställdes inte. När Myrdal talade om intäkter från publiceringar i ex.vis Korea eller Finland borde det ju vara intressant att veta vad det är som publiceras. Tydligen läses han fortfarande.

Själv ger jag phan i Myrdals familjeförhållanden, men jag har visst intresse för poesi. Han har skrivit några diktliknade saker som jag tyckte inte var något vidare (finns i antologin med femtiotalstexter). Å andra sidan finns det poesi i en del av prosan hans. Man kunde ju fråga honom om synpunkter på poesi, om han skriver dikter numera eller möjligen låter poesin tala genom prosan i stället.

Det kunde ha ställts en massa intressanta frågor. Men det passar väl inte. Det var slöseri med tid att göra intervjun, och slöseri att lyssna på den (jag laddade ner filen och snabbspolade här och där för att om möjligt komma fram till avsnitt som gav någonting – meningslöst).

Tydligen finns det några som tycker att det är angeläget att bekämpa Myrdal trots att han samtidigt skall förklaras otidsenlig och helt ute. En Erik Wijk larmar om ”homofobi” i Aftonbladet. Fobi betyder att man är rädd för något. Verkar Myrdal vara rädd, eller ägnar sig Wijk åt fjanteri och klämmer till med ett ord som väcker anklang hos småkidsen som inte vet så mycket?