En global enhetsfront mot globalisterna?

(Det här är en revidering av den text jag lade upp igår. Tyckte det kunde behövas några kompletteringar och förtydliganden.)

***

En artikel på Russia Insider (‘Leaders of the World, Putinize!’) för tanken till en kinesisk paroll från Maos revolutionära era: ”Ena de många för att besegra de få.”

Gamle ordföranden Mao tänkte för övrigt väldigt brett när det gällde enhetsfronter, till och med utanför vår egen planet:

A locality has its own over-all interest, a nation has another and the earth yet another. Right now I won’t go into matters outside our planet, for the travel routes beyond the earth have not yet been opened. If human beings should be discovered on Mars or Venus, we would then discuss the matter of uniting with them and forming a united front. For the time being, we will confine ourselves to the question of unity in the Party, in the country and in the world. Our principle is to unite with all those who are capable of doing some good for world peace and the cause of human progress, whether they are foreign Communists or foreign non-Party people.

Detta sade han i ett tal som på svenska kan heta Stärk partienheten och för partitraditionerna vidare. Det var 30 augusti 1956. Texten finns i band fem av Maos valda verk, det senaste (sista?) bandet som officiellt publicerats i Kina. Ytterligare volymer (man hittar dem här) har satts samman utanför Kina, och kan därmed betraktas som mer eller mindre pålitliga, hur man nu vill se det.

Som Mao konstaterade 1956 så är läget dock sådant att det räcker med parti, land och värld att ena sig i. Andra planeter behöver vi inte bekymra oss för. Samma prioritering gäller för Ryssland idag. Det är intressant att notera när, var och hur den ryska ledningen agerar. När, var och varför den inte agerar är också intressant, likaså vem den ser som huvudfienden respektive vilka som är mindre viktiga fiender, och vilka krafter globalt som kan vara möjliga att enas med.

Ta Turkiet, exempelvis. När turkarna sköt ned ett ryskt militärplan kunde en annan sorts rysk statsledning ha tagit detta som motiv för att bomba turkarna sönder och samman – och kanske då ha utlöst en storkonflikt med NATO. Men är det Turkiet som är huvudfienden …? När jag putsar på detta inlägg är ett möte mellan Putin och Erdogan på gång. För några månader sedan hade något sådant varit otänkbart.

Eller Ukraina, en riktigt hopplös soppa, bland annat med en officiell hotfull politik mot den rysktalande delen av landet. En rysk statsledning som gav efter för hemmaopinioner som krävde att ryssarna i Ukraina skulle skyddas hade nog kunnat ta över hela området på nolltid – och kanske utlöst en storkonflikt med NATO. Men är det korrupta politiker i Kiev och nazi-anstrukna ukrainska nationalister som är huvudfienden?

Så kan man gå vidare, exempelvis med ett EU där ledarna går i USA:s ledband och uppträder  fientligt mot Ryssland. EU röstar gång på gång för sanktioner mot Ryssland. Men vad finns bakom ledarna? – Befolkningar som blir mer och mer skeptiska mot den officiella politiken! Då finns det anledning att agera försiktigt och låta ledarna grillas av sina egna i första hand. Även bland eliterna i EU-staterna finns grupper som är mycket kritiska mot den nuvarande politiken, och därigenom får de lättare att agera på ett sätt som på sikt gynnar både dem själva och Ryssland.

Samma sak ser vi i USA, och där har vi något: det är ledarna, ”eliten”, i USA som är huvudfienden! Inte hela USA, inte hela folket! Det är ledningen i USA som är globalt drivande i kampanjerna mot Ryssland! Utan den drivkraften skulle kampanjen inte finnas! Således är det USA som är nyckellänken i kedjan av aggressioner. Det är den länken som måste neutraliseras, och det görs bland annat genom en mjuk politik mot svagare motståndare samt nära samarbete med andra stater som har konflikter med USA. En motståndare idag kan genom tålmodig diplomati komma ut som mer välvillig i morgon.

Och då kan vi ta och titta åt annat håll och ställa frågan: vilka är det som Ryssland kan ena sig med, där det finns en gemensam fiende och åtminstone vissa gemensamma intressen? Enligt skribenten i Russia Insider:

Today, if we examine the people Russia relies on abroad, we’ll see a significant, consistent trend. All, without exception are traditionalists, conservatives, and therefore, anti-globalists.

Jag undrar över det där ”without exception”, för det finns ju andra krafter också, Men dessa kanske oftast inte har sådana positioner i sina samhällen att de är något för Ryssland att ”rely on”.
Ryssland kan när så krävs agera snabbt och beslutsamt (tänk på Krim!), men ofta är det lugnt, eftertänksamt, noggrant och försiktigt. Och det ger utdelning. Kuppen i Turkiet, där USA åtminstone delvis var inblandat, har gjort att den turkiska regeringen lägger kursen närmre Ryssland, men längre från USA och NATO. Följer man resonemanget i artikeln så ligger ett närmande till Ryssland mer i den lokala turkiska traditionalistiska och konservativa elitens intresse än att fortsätta försöka uppvakta EU och ta order från USA. – Och även inne i USA finns stora grupper som kan betecknas som ” traditionalistiska och konservativa”, vilket gör att Ryssland kan driva en sorts enhetspolitik även där.

I en global enhetsfront (som kanske aldrig proklameras officiellt men praktiseras ändå) kommer det givetvis att finnas en massa motsättningar mellan grupper och länder. En del lokala eliter kommer att vara svaga och förrädiska, och låta sig köpas upp eller skrämmas till underkastelse under huvudfienden. En del kommer hellre att slåss inbördes än att uppträda enigt.

Men med en ledare som Putin, som är beredd att lugnt samtala med alla som är intresserade av att samtala, kan det bli resultat med anpassning till de lokala omständigheterna. Detta till skillnad mot huvudfienden som ryter ut order och kräver underkastelse utan diskussion. Eliten i USA, den är ”de få” som ”de många” kan enas emot och besegra. Hur det sedan blir när/om USA avvecklas som supermakt, det är en annan fråga. Det finns ju alltid risken att enigheten bland segrarna upphör när den sammanhållande kraften försvinner. Men vi får ta en sak i taget.

Tillägg: denna försiktighet kan naturligtvis, som i artikeln i Russian Insider, förklaras med att Putin har tillägnat sig judo-filosofin. Men det är ganska ytligt tänkande. Ett exempel på samma mentalitet i Sovjetisk politik ser vi i augusti 1939. Japan invaderade Mongoliet, men slogs tillbaka av sovjetiska styrkor vid Khalkin Gol. Den sovjetiska militären ville förfölja in på japanskt område i Manchuriet men fick nej på det. Japanerna hade fått nog och angrep inte Sovjet igen. Resultatet blev att Sovjet slapp vidare krig i öster tills man själva var redo att slå till 1945. De sibiriska divisionerna kunde sättas in vid Moskva 1941 i stället, vilket kan ha avgjort andra världskriget i Europa. Det var i väst Sovjet hade sin huvudfiende, inte i öst.

Författare: bloggarbjorn

Många foton på bloggen är tagna med Canon IXUS fickkameror samt Nikon D3100, och på senare tid Nikon P900, samt en Xiaomi-mobil. De äldre bilderna som jag lägger upp (oftast svartvita) är mest från 1970-talet senare del, tagna med en Minolta SRT101, samt några med kameror från pre-digital tid vars märke jag glömt. Enstaka teckningar och målningar får slinka med också. För närvarande uppdaterar jag normalt bloggen var tredje dag. Händer det något sensationellt blir det tätare uppdateringar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: