Rädd för ryssen? … nää

Inte vet jag hur tillförlitliga dessa ‘undersökningar’ är (det kan ju vara vad som helst från en enkät skapad av kompetenta opinionsundersökare/statistiker till en fråga rätt ut i luften till den som har lust att svara), men man kan åtminstone notera att i en serie frågor över flera år så har rädslan för ryssen inte växt så mycket. Under senaste året uppges den i stället ha minskat. Rädslan för krig är låg, det är värre med invandring, våld och miljöförstörelse säger de som svarat. En del människor ser för övrigt stor invandring som en sorts invasion, som dessutom är förknippad med en massa våld.

Att oron skulle öka för att Ryssland skickat in ett par nya krigsfartyg i Östersjön är svårt att förstå, åtminstone när man får veta att de kan ligga ända borta vid Island och beskjuta Skandinavien. Då borde vi väl vara lika rädda om de låge just vid Island? (Ryssland har kapacitet: man kunde skjuta raketer mot Syrien från små fartyg i Kaspiska havet.) Men nu höjer Ryssland sin profil i Östersjön vilket får ses som ett budskap till andra makter: ni börjar närma er en linje som inte får överskridas. Det bör ha betydelse även för Sveriges säkerhetspolitik.

Struntprat eller verkligt hot (och då, från vem)?

Amerikansk tjänsteman” … en kontorsgosse, eller vad? Vad betyder detta? Är det någon som bara pratar strunt, eller finns det ett reellt hot någonstans? – Om det andra alternativet gäller så finns det anledning att vara mer vaksam. Det torde dock inte röra sig om att en armada av nya fina ryska stridsvagnen Armata rullar iland på våra stränder, och ingen annan rysk militär hårdvara heller. Däremot är jag jäkligt misstänksam vad det gäller USAmerikanerna, om de tänker hitta på någon sorts provokation i Östersjöområdet. Upplopp i Lettland som skylls på ryssar? En jätte-hack-attack mot datorer i Sverige som Ryssland får skulden för? Eller???? – Nå, nu håller ryssarna hård koll på vad som händer i deras närområde och är nog beredda på alla möjliga tilltag. Och när de påstådda hoten mot Sverige ökar samtidigt som svenska politiker försöker dra in oss i NATO kan man ju undra hur den politiska logiken ser ut. Skulle inte Sverige bli säkrare …?

Och detta händer alltså samtidig som den (före detta) vänstern här i landet skiter knäck i spiraler över att Jan Myrdal fått en (1) artikel publicerad i en identitär tidning. Suck. Man kunde ju prata om prioriteringar …

Kan jag bevisa att jag inte är en robot?

Det diskuteras vad som eventuellt händer om datorer blir lika smarta som människor (eller lika dumma, det borde väl vara ungefär samma sak)? Nå, antag att du skriver en kommentar till en blogg och skall skicka iväg den. Sista steget blir att markera i rutan att du inte är en robot:

Men så får du det här svaret:

Vad betyder det? Kanske att den robot som kollar vad du är får för sig att du är en robot, eftersom du på anmaning klarar av att klicka i en ruta på skärmen!

Var står fienden? Myrdal får ordet.

Det har ju, kanske inte helt oväntat, blivit ett dj-a liv för att gamle Myrdal fått en artikel publicerad i Nya Tider. ” … utbrott som från en slamvulkan” skriver han själv om somliga reaktioner. Eftersom han knappast lär göra bot och bättring (det har han väl inte gjort under de senaste sjuttio eller så åren!) så lär han inte skrapa med foten och be om ursäkt den här gången heller. ”Pudla” som det heter numera är inte direkt hans stil, och det är åtminstone jag tacksam för.

Nåväl, här kommer en aktuell text där Myrdal själv kommenterar läget. Undrade själv över vem ”professor Magnus Nilsson” är som nämns. I presentationen på Clartés hemsida säger han:

Jag engagerar mig i Clarté för att det är en socialistisk organisation och tidskrift där den intellektuella nivån är hög och där man verkligen lägger kraft på att undersöka och diskutera viktiga frågor.

Verkar vara i litteraturvetenskap han har sin professur. – Nja, jag undrar lite över den professorliga  intellektuella nivån och kraften i undersökningarna vad det gäller den här frågans behandling i Clarté. – Men nu, över till Myrdal själv:

VAR STÅR FIENDEN?
Jan Myrdal
Nu har Clarté genom Mikael Nyberg, ansvarig utgivare för tidskriften Clarté och Clartéförbundet på styrelsens uppdrag genom professor Magnus Nilsson officiellt tagit ställning och uttalat sig om motsättningarna i synen på var den publicistiska huvudmotståndaren till den svenska arbetarklassen och dess allierade inom det svenska folket står att finna: Mikael Nyberg; ”Jan Myrdal hoppar ner bland de bruna” och styrelsen genom professor Magnus Nilsson; ”Att dela säng med monster”. Jag är inte imponerad över resonemangen, de är mest verbiage, ordsvall. Men tar dem på politiskt och intellektuellt allvar.
Först något formellt. Mikael Nyberg inleder med en diskussion om Lars Adelskogh som jag inte känner. Det är polemiskt taskspeleri. Han avslutar med ett resonemang om att jag skrivit ”vårt folk” och därmed bortsett från ”antagonismen mellan klasserna”. Där hade jag gjort ett fel genom att tro att man också i Clarté kommer ihåg när Gunnar Sträng i skattedebatten uttryckte sig klassmässigt: ”Egnahemsägarna, dom är vårt folk.”
Clartés styrelse genom Magnus Nilsson vänder ut och in på en central erfarenhet från den danska motståndsrörelsen. Att det då fanns konservativa som avskydde kommunister är sant men inte intressant. Intressant är i stället att det var Christmas Möller från det Konservative Folkeparti som samman med bl.a. Mogens Fog skapade ”Frit Danmark”. Alltså övervann konservatismen för att samman med kommunister skapa en i verklig mening patriotisk kämpande rörelse mot ockupanterna.
Styrelsen hänvisar till EXPO:s upplysningar om Nya Tiders ägare. Men det räcker inte som argument att om Expo hänvisa till Soros eller om Åsa Linderborg att hon är anställd av Schibstedt som till stor del ägs av Wall Street.
Att Clartéförbundets styrelse meddelar att jag inte längre är medlem med orden ”Det är vi glada för” efter att nyss gett mig en livstidsprenumeration förvånar mig inte då den 1975 födde professor Magnus Nilsson nyss på Facebook avfärdade vad jag skrivit om erfarenheter av och strider inom Clarté sedan mitt första Clartémöte för sjuttiotre år sedan som ”anekdoter”. Det om det.
Det finns tre frågor.
1) I Sverige har nu en rörelse som SD inom den svenska arbetarklassens klassorganisation LO kommit ha det största, eller efter Socialdemokraterna näst största, antalet sympatisörer. På detta har ”vänstersvaret” varit allsköns tal om homofobi och rasism och liknande bland arbetarklassen och folket. Rätt frågeställning vore att diskutera vilka materiella faktorer detta beror på. Gör man det då finner man att motsvarande sympatier för SD gäller för småbourgeoisie och andra utsatta, speciellt i den alltmer utarmade landsbygdsdelen av det kluvna Sverige. Och bidra till att forma klasskrav därefter. Detta behöver man inte läst Marx för att förstå. Men det hjälper.
I detta är Sverige inte unikt. Det gäller för de flesta länder i senkapitalismen (i ”tredje världen” blir frågeställningen en delvis annan). I alla växer vad som kallas ”högerpopulismen”. Typiskt är att få inom vad som själv kallar sig ”vänstersidan” brytt sig om populismens verkliga historia. ”The Populist Party” var en progressiv rörelse av arbetarklass och småborgerskap. Intressant är att de lite sneda ”vänster”-angreppen på mig började växa till larm när jag skrev om hur Marianne Le Pen genom att bryta med faderns pétainism och torterarbakgrund började överta vad som varit republikaners och laicisters slagord – och väljare.
Att inte begripa detta är att inte se elefanten i rummet.
2) För närvarande söker den härskande klassen av snöda skäl inlemma Sverige som stat i NATO. Jag har skrivit om detta och påpekat likheterna med situationen 1952 då de svenska militärernas agerande i Förenta staternas och Storbritanniens tjänst höll på att föra Sverige i krig. Först efter två nedskjutna svenska plan insåg den svenska statsledningen att Moskva började se Sveriges handlande som ett casus belli. Att Sverige nu genom sitt statliga beteende åter närmar sig en sådan brytpunkt är tydligt. Om detta har jag skrivit mycket. Ty det är viktigt att inse att realhotet mot Sverige växlar under tiderna. Redan under mina aktivt medvetna sjuttiofem år har den oss fredshotande makten befunnit sig än i söder och än i öster och än i väster. I denna situation är det i den svenska arbetarklassens och dess allierade i det svenska folket intresse att Sverige som stat driver den ”Bernadottepolitik” vilken under ständigt pågående väsentliga skiftningar i den i staten härskande klassen dock i tvåhundra år skyddat landets fred.
3) Därför är det ständigt nödvändigt noga se hur debatten drivs i media. För närvarande har Wolodarskis Dagens Nyheter blivit den oss mest hotandet. Den är som Krügers Aftonblad var 1941. Eller som Herbert Tingstens och Leif Kihlbergs Dagens Nyheter 1952. Men de svenska mellanskiktsintellektuella vilka dominerar det som kallar sig svensk ”vänstertendens” inser inte detta. Men visst skulle jag kunna medvetet utnyttja även Dagens Nyheter om mina texter slipper förbi deras grindvakter. Ord som når läsare verkar.
Att jag nu på begäran skrev i Nya Tider har som envar kan iaktta på sina håll utlöst utbrott som från en slamvulkan. Men lägg upp och gå igenom den stora Dagens Nyheter och den mindre Nya Tider. Båda är mig politiskt främmande. Men när det gäller vem som tjänar som språkrör för Förenta staternas krigsförberedelser i landet så är det Dagens Nyheter och inte Nya Tider.

Linderborg, Myrdal, antirasister som klassföraktande borgare, etc.

I sina värsta stunder låter antirasisterna som vilken klassföraktande borgare som helst. Elitismen kan verkligen vara monumental hos dem som kräver ”tolerans” av alla andra.

Sålunda skriver Åsa Linderborg i Aftonbladet. Och vidare:

… de flesta – jo, jag vågar påstå de flesta – antirasistiska opinionsbildare ägnar sig hellre åt att brännmärka ord eller moralisera över folks bristande empati.

Intressant kritik. Läs alltihop!

Det är nog riktigt att säga att den ideologiska kampen skärps. För bara några dagar sedan kastade gamle Jan Myrdal en sten i ankdammen genom att släppa iväg en artikel till tidningen Nya Tider. En provokation som gett resultat. Upprörda känslor luftas! Bland annat har styrelsen för tidskriften Clarté fördömt Myrdal. Reaktionerna är blandade i kommentarerna.

Ju värre otyg någon anklagas för, desto hårdare borde rimligen också beviskraven vara. Fast ibland får man intrycket av att det är tvärtom. Vad det gäller bland annat Nya Tider är det någon sorts cirkelargument som används: NT är nazistiskt, därför är NT nazistiskt! Och då är det så allvarligt att bevisbördan sjunker till tröskelnivå ungefär.

Man skulle ju kunna tänka sig klara hänvisningar till artiklar, vare sig det gäller nyheter eller opinionsstycken, där tidningen för fram nazistiska åsikter och stödjer dem. Så icke. Enda hänvisningen som vid påstötning ges i Clartés kommentarstråd är till en artikel från Expo. Expo som kan anklagas för att ta pengar från Fan själv (Soros alltså) men vad jag vet inte svarat på  den kritiken. Om NT verkligen är nazistisk eller kanske fascistisk borde det finnas otaliga texter att direkt hänvisa till, och kanske länka om de finns i nätupplagan. Men icke. Allt är ju redan bevisat genom cirkelargumentet. Genom att utmåla NT och en del andra  som nazister/fascister så har man ju stoppat in dem i en kategori som det inte går att tala med, bara fördöma.

Myrdal hävdar att tidningen Nya Tider är identitär. Nu kan man ju hävda att identitärerna är fascister, men då kommer frågan om bofinken kan få se ut hur som helst. Jag har faktiskt läst en identitär grundtext: Markus Willinger Generation identitet. Han är ung och han är arg på den 68-generation som svek dagens unga. Nu tillhör ju jag den äldre generationen åtminstone åldersmässigt, men en del av kritiken kan nog även vi äldre instämma i. Det finns en svensk/skånsk bok i ämnet också, från 2014: Thomas Nydahl Identitärt. Jag tror dessa böcker ger mer än den kommentator på Clarté som upphävde ett fasans skri över att en socialistisk tidning som Clarté skulle länka till en nazistisk som NT! Annars borde ju källhänvisningar inte vara något konstigt för akademiker, vilket jag antar att de flesta clartéister är.

Vad började jag någonstans? – Jo, med Åsa Linderborgs kritik av de uppblåsta anti-rasisterna, de som  flyter ovanpå. Om man ville skärpa upp argumentationen ytterligare kan det påpekas att pengar är det lilla problemet. Finns resurser går ‘pengar’ (läs: ettor och nollor i datorfiler med konton) att ordna. Men finns inte resurserna så finns inte resurserna. Tänk bostäder, arbeten, vård, omsorg, skolor, diverse samhällsfunktioner.  I grunden ligger konkreta frågor av typen: skall äldreboendet vara reserverat för äldre som behöver tryggare bostad, eller skall där inhysas migranter därför att det faktiskt inte finns obegränsat med andra boendeytor i Sverige (vilket innebär att oroliga äldre hålls kvar i bostäder där de inte känner sig trygga)?  Det är bland annat där som anti-rasisterna felar. Godheten kraschar och blir till elakhet. De felar också på andra punkter, så till den grad att det finns anledning att vara rädd för dessa människor. Fundera på när de samlar ihop till marscher och fackeltåg, och när de inte gör det!

Så handlar det också om vad som händer med samhällen som genomgår en snabb demografisk förändring utan att de ursprungliga inbyggarna tillfrågas. De människor som hånas som efterblivna förlorare om någon kritik kommer fram. – Kan det vara så att arbetarklassbakgrunden gör att Linderborg fattar de här sakerna bättre än somliga andra?

Lästips: Filippinerna, hangarfartyg

Den här kartan hade jag med i en bloggpost för sex år sedan:

Det intressanta där är den röda linjen. Den visar räckvidden för kinesiska missiler av en viss typ. Man ser att i stort sett hela Sydkinesiska sjön ligger inom skotthåll, och större delen av Filippinerna. Men nu kanske kineserna slipper skjuta åt det hållet. De bygger ut sina relationer, de har gott om pengar, och den filippinske presidenten är i Kina och meddelar att Kina och Ryssland vill han samarbeta med snarare än USA. För hur mycket kan USA bidra med i produktiva investeringar, jämför med när Kina kommer och inbjuder till deltagande i sitt enorma OBOR – One Belt, One Road? ”Follow the money” som det heter.

Här är ett par artiklar som diskuterar utvecklingen den senaste tiden.

Dels den internationelle journalisten Pepe Escobar om att ”America has lost in the Philippines”. Han får betraktas som ryskvänlig och välinformerad.

Så har vi den indiske veterandiplomaten M K Bhadrakumar som skriver att  Philippines seeks common prosperity with China. Han är väl indiskvänlig då, och diplomatiskt välinformerad.

Jo, det verkar som president Duterte tycker det är en god idé med gemensamt välstånd i den nya OBOR-världen. Vi får räkna med att den oförmånliga mediateckning han hittills fått här i våra fina västländer inte kommer att bli bättre framöver. När han skär ner på förbindelserna med USA minskar möjligheterna för den senare makten att trixa med gränsfrågorna i havet mellan Kina och andra strandägare vid Sydkinesiska sjön. Kan man gissa att den ”pivot” till Asien som Obama pratat om nu så att säga sjunkit i detta havs vågor? Eller går det att samla missnöjda militärer och knarkhandlare och lokala gangsters till någon sorts ‘färgrevolution’ för att återupprätta ordningen?

Jag nämnde hangarfartyg i början. Här är en analys av the Saker. Den handlar egentligen om de ryska fartyg med flygkapacitet som nu skickas in i Medelhavet, men det finns en del funderingar som har generell betydelse. Det är knappast troligt att USA längre kan hota Kina med hangarfartygsgrupperna. Det är en typ av vapen som håller på att bli omodern, såvida man inte ger sig på stater med väldigt låg militär kapacitet. I ett krig mellan USA och Ryssland/Kina skulle nog hangarfartygen ha låg chans att klara sig. Och det är frågan om de skulle våga ge sig upp i Persiska viken i en kraftmätning med Iran.

Vaccination mot bööööl

Det var nog ”tack vare” att jag tröttnade på Dylans bölande under senare delen av sextiotalet som jag samtidigt blev vaccinerad mot andra bölande herrar, som Springsteen och Lundell. För att inte tala om den där göteborgaren i sjömanskostym eller vad han nu har på sig … Jokkmokks-Jocke sjöng mycket bättre! För att inte tala om vilken Händelsångare som helst. Om man tänker sig tillbaka i åren, till den gång jag köpte en box LP-skivor med hela Händeloperan Alcina – vilken upplevelse! Sång, musik, helt underbart, inget böööööööööl!

"Se upp för de hala löven!"

Just det, ”se upp för de hala löven” var en maning min salig moder kom med varje år vid den här tiden. Och det är ju riktigt: höstlöv faller på gatan, regn faller på gatan och löven, och resultatet kan bli en blandning som är nära nog hal som såpa. Och då kan det bli vådliga fall om man trampar fel och halkar. Så se upp (eller ner) för de hala löven!

Medeltiden är bättre än sitt rykte!

Ibland är förre utrikesexcellensen Bildt faktiskt rolig:

Jag har heller aldrig känt någon drift i att delta i det allmänna smutskastandet av medeltiden. 

Detta på tal om Saudiarabien. Det tråkiga är nog inte att Saudiarabien befinner sig i medeltiden utan i vår tid. Dessutom försett med moderna vapen som mal sönder grannlandet Jemen.

För övrigt finns det historiker som hävdar att medeltiden verkligen inte var så mörk (”the dark ages”) som det påstås. I mina hyllor står bland annat en bok som heter Den ljusa medeltiden. ”Mörkret” var förtal av folk som ville återgå till tiden före medeltiden, till den klassiska romerska epoken. Renässansfolket alltså, de som i stället hyllade det antika Rom, den epok som låg innan medeltiden. En rörelse som i sina mål var reaktionär. Det misslyckades naturligtvis. Återupplivandet av romerska ideal satte igång oväntade processer. Några hundra år senare var kapitalismen i färd med att bryta ner såväl renässansens som medeltidens kvarlevor i Europa.