Var står fienden? Myrdal får ordet.

Det har ju, kanske inte helt oväntat, blivit ett dj-a liv för att gamle Myrdal fått en artikel publicerad i Nya Tider. ” … utbrott som från en slamvulkan” skriver han själv om somliga reaktioner. Eftersom han knappast lär göra bot och bättring (det har han väl inte gjort under de senaste sjuttio eller så åren!) så lär han inte skrapa med foten och be om ursäkt den här gången heller. ”Pudla” som det heter numera är inte direkt hans stil, och det är åtminstone jag tacksam för.

Nåväl, här kommer en aktuell text där Myrdal själv kommenterar läget. Undrade själv över vem ”professor Magnus Nilsson” är som nämns. I presentationen på Clartés hemsida säger han:

Jag engagerar mig i Clarté för att det är en socialistisk organisation och tidskrift där den intellektuella nivån är hög och där man verkligen lägger kraft på att undersöka och diskutera viktiga frågor.

Verkar vara i litteraturvetenskap han har sin professur. – Nja, jag undrar lite över den professorliga  intellektuella nivån och kraften i undersökningarna vad det gäller den här frågans behandling i Clarté. – Men nu, över till Myrdal själv:

VAR STÅR FIENDEN?
Jan Myrdal
Nu har Clarté genom Mikael Nyberg, ansvarig utgivare för tidskriften Clarté och Clartéförbundet på styrelsens uppdrag genom professor Magnus Nilsson officiellt tagit ställning och uttalat sig om motsättningarna i synen på var den publicistiska huvudmotståndaren till den svenska arbetarklassen och dess allierade inom det svenska folket står att finna: Mikael Nyberg; ”Jan Myrdal hoppar ner bland de bruna” och styrelsen genom professor Magnus Nilsson; ”Att dela säng med monster”. Jag är inte imponerad över resonemangen, de är mest verbiage, ordsvall. Men tar dem på politiskt och intellektuellt allvar.
Först något formellt. Mikael Nyberg inleder med en diskussion om Lars Adelskogh som jag inte känner. Det är polemiskt taskspeleri. Han avslutar med ett resonemang om att jag skrivit ”vårt folk” och därmed bortsett från ”antagonismen mellan klasserna”. Där hade jag gjort ett fel genom att tro att man också i Clarté kommer ihåg när Gunnar Sträng i skattedebatten uttryckte sig klassmässigt: ”Egnahemsägarna, dom är vårt folk.”
Clartés styrelse genom Magnus Nilsson vänder ut och in på en central erfarenhet från den danska motståndsrörelsen. Att det då fanns konservativa som avskydde kommunister är sant men inte intressant. Intressant är i stället att det var Christmas Möller från det Konservative Folkeparti som samman med bl.a. Mogens Fog skapade ”Frit Danmark”. Alltså övervann konservatismen för att samman med kommunister skapa en i verklig mening patriotisk kämpande rörelse mot ockupanterna.
Styrelsen hänvisar till EXPO:s upplysningar om Nya Tiders ägare. Men det räcker inte som argument att om Expo hänvisa till Soros eller om Åsa Linderborg att hon är anställd av Schibstedt som till stor del ägs av Wall Street.
Att Clartéförbundets styrelse meddelar att jag inte längre är medlem med orden ”Det är vi glada för” efter att nyss gett mig en livstidsprenumeration förvånar mig inte då den 1975 födde professor Magnus Nilsson nyss på Facebook avfärdade vad jag skrivit om erfarenheter av och strider inom Clarté sedan mitt första Clartémöte för sjuttiotre år sedan som ”anekdoter”. Det om det.
Det finns tre frågor.
1) I Sverige har nu en rörelse som SD inom den svenska arbetarklassens klassorganisation LO kommit ha det största, eller efter Socialdemokraterna näst största, antalet sympatisörer. På detta har ”vänstersvaret” varit allsköns tal om homofobi och rasism och liknande bland arbetarklassen och folket. Rätt frågeställning vore att diskutera vilka materiella faktorer detta beror på. Gör man det då finner man att motsvarande sympatier för SD gäller för småbourgeoisie och andra utsatta, speciellt i den alltmer utarmade landsbygdsdelen av det kluvna Sverige. Och bidra till att forma klasskrav därefter. Detta behöver man inte läst Marx för att förstå. Men det hjälper.
I detta är Sverige inte unikt. Det gäller för de flesta länder i senkapitalismen (i ”tredje världen” blir frågeställningen en delvis annan). I alla växer vad som kallas ”högerpopulismen”. Typiskt är att få inom vad som själv kallar sig ”vänstersidan” brytt sig om populismens verkliga historia. ”The Populist Party” var en progressiv rörelse av arbetarklass och småborgerskap. Intressant är att de lite sneda ”vänster”-angreppen på mig började växa till larm när jag skrev om hur Marianne Le Pen genom att bryta med faderns pétainism och torterarbakgrund började överta vad som varit republikaners och laicisters slagord – och väljare.
Att inte begripa detta är att inte se elefanten i rummet.
2) För närvarande söker den härskande klassen av snöda skäl inlemma Sverige som stat i NATO. Jag har skrivit om detta och påpekat likheterna med situationen 1952 då de svenska militärernas agerande i Förenta staternas och Storbritanniens tjänst höll på att föra Sverige i krig. Först efter två nedskjutna svenska plan insåg den svenska statsledningen att Moskva började se Sveriges handlande som ett casus belli. Att Sverige nu genom sitt statliga beteende åter närmar sig en sådan brytpunkt är tydligt. Om detta har jag skrivit mycket. Ty det är viktigt att inse att realhotet mot Sverige växlar under tiderna. Redan under mina aktivt medvetna sjuttiofem år har den oss fredshotande makten befunnit sig än i söder och än i öster och än i väster. I denna situation är det i den svenska arbetarklassens och dess allierade i det svenska folket intresse att Sverige som stat driver den ”Bernadottepolitik” vilken under ständigt pågående väsentliga skiftningar i den i staten härskande klassen dock i tvåhundra år skyddat landets fred.
3) Därför är det ständigt nödvändigt noga se hur debatten drivs i media. För närvarande har Wolodarskis Dagens Nyheter blivit den oss mest hotandet. Den är som Krügers Aftonblad var 1941. Eller som Herbert Tingstens och Leif Kihlbergs Dagens Nyheter 1952. Men de svenska mellanskiktsintellektuella vilka dominerar det som kallar sig svensk ”vänstertendens” inser inte detta. Men visst skulle jag kunna medvetet utnyttja även Dagens Nyheter om mina texter slipper förbi deras grindvakter. Ord som når läsare verkar.
Att jag nu på begäran skrev i Nya Tider har som envar kan iaktta på sina håll utlöst utbrott som från en slamvulkan. Men lägg upp och gå igenom den stora Dagens Nyheter och den mindre Nya Tider. Båda är mig politiskt främmande. Men när det gäller vem som tjänar som språkrör för Förenta staternas krigsförberedelser i landet så är det Dagens Nyheter och inte Nya Tider.

Författare: bloggarbjorn

Många foton på bloggen är tagna med Canon IXUS fickkameror samt Nikon D3100, och på senare tid Nikon P900, samt en Xiaomi-mobil. De äldre bilderna som jag lägger upp (oftast svartvita) är mest från 1970-talet senare del, tagna med en Minolta SRT101, samt några med kameror från pre-digital tid vars märke jag glömt. Enstaka teckningar och målningar får slinka med också. För närvarande uppdaterar jag normalt bloggen var tredje dag. Händer det något sensationellt blir det tätare uppdateringar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s