Minnesdagen för förlorade arter

I en studie publicerad i den vetenskapliga tidskriften Science Advanced förra året deklarerade forskare vid Universidad Nacional Autónoma de México i Mexiko att vi nu har gått in i en ny massutrotning – den sjätte under jordens historia. Den utlösande faktorn är med stor sannolikhet människan.

I studien framgår även att utdöendetakten under 1900-talet har varit minst hundra gånger högre än vad den skulle ha varit utan mänsklig påverkan. Istället för nio utdöda arter, som det skulle ha varit utan människans inverkan, har 477 ryggradsdjur utrotats bara under 1900-talet.

Jacob Höglund, professor i zoologisk bevarandebiologi vid Uppsala universitet, tror dock att det rör sig om en utdöendehastighet som är 1 000 till 10 000 gånger högre. – Det här massutdöendet är lika dramatiskt som när dinosaurierna dog ut.

Inte så kul, va?

Ett talande exempel är grodarten Rabbs’ fringe-limbed treefrog, Ecnomiohyla rabborum (det finns inget svenskt namn), där det sista exemplaret dog ut i en botanisk trädgård i Atlanta den 26 september i år.

Den sista dagen i den ofta trista och mörka månaden november har gjorts ännu mörkare och tristare genom att utnämnas till minnesdag för förlorade djurarter. Remembrance Day for Lost Species, RDLS.

Undrar om någon kommer att tända ett ljus och minnas oss, eller om det i stället blir ett stilla jubel bland överlevande arter? Eller om kackerlackor och andra överlevare ens bryr sig?

Dagsvers: slaget om Aleppo

Det kanske är för lite poesi på den här bloggen, men nu rättar vi till obalansen genom en så kallad dagsvers, alltså en rimmad vers om något som händer just nu. Jag är särskilt stolt över rimmet ”knäpp på / Aleppo”!

Terrorgangsters får sig en knäpp på
näsan i stora staden Aleppo
när syriska styrkor och ryska bomber
rensar staden som häftiga tromber.
”Hjälp oss” hörs jihadisterna klaga,
”snälla, kan inte någon laga
så vi snart kommer härifrån?”
Ropen dränks av bombernas dån!

Lästips om estnisk historia

På Knut Lindelöfs blogg publiceras det artiklar av Anders Persson om estnisk historia i skärningen mellan öst och väst. Den nu pågående serien heter ”En stulen revolution?” och har hunnit fram till avsnitt fyra. Tidigare var det en serie artiklar betitlade ”Mellan Hitler och Stalin” i sju avsnitt. Den föregicks av ”Vad vet vi om Estland?” i sex delar.

Plocka upp den här förteckningen över Anders P:s artiklar, blada fram till sidan tre och hitta första artikeln ”Vad vet vi om Estland?” Sedan är det bara att klicka in sig på artiklarna för att läsa och ibland bli förvånad. En kulturgärning skulle jag vilja påstå, med tanke på hur mycket (litet, rättare sagt) som vi vet om vårt lilla grannland. En del etablerade uppfattningar får sig en knuff. Men det är ju det som kan vara så spännande med historiska undersökningar!

Sedan har ju AP skrivit en massa andra intressanta bloggposter hos Lindelöf  om andra ämnen än Estland och historia!

Kina nettoexportör av kapital

Är detta viktigt? – Jo, om vi är goda leninister (och efterföljare till liberalen J A Hobson) och ser kapitalexport som grundläggande för imperialism så är detta viktigt. Kapitalexport är en grund för konkurrens mellan olika stater, vilket i sin tur kan leda till våldsamma sammanstötningar, alltså krig. Jag är kanske dåligt informerad, men hur kan man kombinera en ”socialism med kinesisk prägel” med kapitalexport i stor skala? Konstigt låter det!

 Här är lite siffror:

The Blue Book of Chinese Enterprise Globalization (2016), compiled by the Center for China and Globalization, pointed out that China’s outward foreign direct investment (OFDI) in 2015 topped $145.6 billion, up 18.3 percent year on year. This also marks the first time that China’s OFDI ranked second in the world. Meanwhile, the amount of foreign capital in China was $135.6 billion in 2015.

Det anmärks att kineserna är mer intresserade av att investera i fastigheter än i högteknologi, och det kan vara ett varningstecken om att de ger sig in i bubble-ekonomier. Var det inte så när svenskar gav sig ut i världen, London exempelvis, och köpte fastigheter som galningar innan den bubblan sprack på 1990-talet? Förmodligen krävs det mindre kunskaper för att köpa hus än att ge sig in i exempelvis avancerad bio-teknik. Riskerna kan vara höga på båda håll, men de långsiktiga vinsterna torde finnas i produktion av handfasta artiklar. Man kan undra om en del kinesiska uppköp utomlands snarare är kapitalflykt än investeringar. Om det skulle bli allvar med ”socialism med kinesisk prägel” kanske en del rika kinesiska knösar föredrar att ha en flott boning väntande i New York eller London.

USA, Europa och en del länder i Asien anges som favoriter för kinesiska investeringar. Kanske det är där en sammanstötning kan komma, om inte USA lugnar ned sig. Kineserna investerar en hel del från Grekland och norrut, och skulle någon imperialistisk konkurrent vilja störa det kan man ju sätta igång storbråk i Makedonien exempelvis. Det skulle klippa av snabbjärnvägen som kineserna bygger mot Serbien och Ungern, och kanske skada andra investeringar i kraftverk, gruvor etc. Den krigiska aspekten av imperialismen handlar ju om att med våld omfördela makten över olika områden. Ofta slåss man ju i Tredje världen, men när det blir verkligt skarpt läge kan det bli väpnade uppgörelser även i industriländer. Det var det som hände 1914, när kampen om kolonierna flyttades över till imperialismens hemländer i Europa. Men möjligen blir det en lugnare politik från USA:s sida med the Donald i ledningen.

Men det här handlar inte om personligheter även om de heter Trump, Putin eller Xi Jinping, det är de stora historiska vågorna som avgör. George Monbiot har skrivit ett ganska pessimistiskt inlägg där han antar att dagens politiker inte klarar av framtidens utmaningar, utan krigsrisken kvarstår. När politikerna tappar kontrollen finns det inte mycket annat kvar än krig. Det låter inte uppmuntrande, men det torde vara i linje med Lenins tänkande: det är inte politikernas missgrepp, utan de stora ekonomiska rörelserna, som driver fram motsättningar och krig mellan makterna.

Handel EU-Ukraina – kolonialt?

Här är ett par diagram från Eurostat. Vad lär vi oss av dem?

Här är det första, som visar handelns utveckling mellan EU och Ukraina sedan år 2005.

Här är konjunktur och politik i ett diagram. Handeln växte fram till den världsomfattande ekonomiska kraschen 2008. Efter en djupdykning började återhämtningen, men så kom en ny krasch 2014. Det var året för Maidan-eländet och den allt värre politiska krisen i Ukraina. Den översta blå linjen visar hur mycket EU sålt till Ukraina och den nedre ljusblå är EU:s import från Ukraina. Under hela tiden har EU haft exportöverskott (visas av de röda staplarna), även om det krympt och kanske är på väg att försvinna.

Det andra diagrammet visar handelns sammansättning och där syns ett intressant mönster: om man tar det mycket grovt så skickar EU industrivaror (ljusblått, ‘Manufactured goods’) till Ukraina medan ukrainarnas export till EU till hälften utgörs av råvaror (Mörkblått, ‘Primary goods’). Det ser faktiskt ut som en kolonial situation.

Det har diskuterats om det är bra för ett land att ha eftertraktade råvaror att sälja. Det självklara svaret kanske är ”ja”, men somliga betvivlar det. En stat med hederlig förvaltning och liten korruption torde klara av det, men hur är det om förvaltningen är svag och den politiska ledningen en samling tjuvar? Man kan ställa de frågorna och sedan granska Ukraina. Är det ett land som kan förväntas tjäna bra på råvaruhandel och sedan använda inkomsterna på ett vettigt sätt som är bra för medborgarna i gemen?

En annan aspekt var vår svenske Christoffer Polhem inne på redan på 1700-talet. Han hävdade att det är en dålig affär att sälja råvaror till utlandet (billigt) och få dem tillbaka i form av färdiga produkter (dyrt). Bättre då att försöka ta hand om hela förädlingskedjan själv. Och det är ett råd som torde gälla även idag.

Socialism med kinesisk prägel

Jag finner det anmärkningsvärt att Kinas KP i en tid, då inte bara antikommunisterna förklarar marxismen obsolet, betraktar Marx, Engels och Lenins idéer som aktuella och sätter dem som sådana på dagordningen.

Detta enligt Egon Krenz, den siste ordföranden i Östtysklands Socialistiska Enhetsparti. Stefan Lindgren har översatt en intervju med honom.

Mao har inte avskaffats. Krenz om sina iakttagelser från flera besök i Kina:

Överhuvudtaget märkte jag att Kinas KP fäster stor uppmärksamhet vid sin historia. Vid den nödvändiga kritiken av perioden före 1978 – så hette det – ska det inte glömmas att trots kulturrevolution var det på den tiden man lade grunden för utvecklingen idag.

 – Därför är det nödvändigt att värdera Maos roll differentierat och därmed riktigt.

Om man bara har bilden av Kina som råkapitalistiskt låter det här egendomligt. Vad vill ledningen för Kinas kommunistiska parti egentligen? ”Socialism med kinesisk prägel”, är det något att tro på, samtidigt som det moderna sidenvägsprojektets godståg dånar fram över kontinenterna och Kina ber om att få bli klassad som marknadsekonomi av EU? Jag vet inte. Det låter rätt tveksamt. Samtidigt är detta synpunkter som den australiensiske forskaren Roland Boer brukar framhålla på sin blogg. Och den kinesiska regeringens ambitioner att på bara några år utplåna de sista resterna av fattigdom i landet är ju lovvärda oavsett under vilka paroller detta görs.

Det fanns en period när det revolutionära Kina var inspirationen för otaliga människor runt hela världen. Kommer vi att se något sådant igen? Just nu känns det tveksamt. En ny storfräsare av Maos kaliber lär knappast framträda igen. Eller? Om vi ser det långsiktigt, som kineserna tycks göra, kanske det är för tidigt att dra några definitiva slutsatser? Under tiden kan man ju fördjupa sig i marxismens klassiker, samt vänta på att kineserna fortsätter med utgivningen av Maos samlade verk. Men vad som än sker kommer det att ha världshistorisk betydelse.

Stygge Putin i farten igen

Tänk dig att full panik råder i regeringar och militärstaber i Europa och USA. Folk skriker desperat ”ryssjävlarna sänker militärutgifterna!” Andra torkar svetten ur pannan och muttrar ilsket något om att ”den där Putin måste vara den mest illistigaste och nedrigaste superskurk man kan tänka sig, finns det inga moraliska gränser för den där karln, varför kan han inte göra något vettigt, invadera Estland eller så!?”

Lite mer data från artikeln i Svenskan:

• 2008 låg militärutgifterna på totalt 1041 miljarder rubel och en andel på 2,5 procent av BNP.
• 2016 har den siffran år från år ökat till 3 889 miljarder rubel, eller 4,7 procent av BNP.
• 2017 kommer nu en drastisk sänkning. Enligt budgetförslaget sjunker försvarsanslaget med drygt en miljard rubel ner till 2 840 miljarder rubel, vilket är en BNP-andel på 3,3 procent.

Översatt till dollar skärs försvarsutgifterna ned från 61,6 miljarder till 45,1 miljarder dollar. Det innebär att 27 procent av den ryska militärens budget försvinner i ett och samma hugg. Även under 2018 och 2019 sjunker försvarsutgifternas andel av BNP, till 3,0 respektive 2,9 procent, och är då tillbaka på samma nivå som 2012.

Det finns några intressanta grafer och diagram med i artikeln. Att det kan vara en rejäl skillnad på militära utgifter och verklig militär slagkraft, visas av att Ryssland har lägre andel av världens militärutgifter än Saudiarabien (4% mot 5,2% – USA ligger på 36%). Antagligen beror det av att Saudi köper svindyra överfakturerade vapensystem medan ryssarna producerar effektiva och relativt billiga saker på hemmaplan. Och så har Ryssland kompentent folk att bemanna systemen med, vilket nog är ett problem för saudierna. ”More bang for the bucks!”

Vi får se hur det här utvecklas, om grandmaster Putin har tänkt rätt. Med en förhoppningsvis mindre krigsivrande ledning i USA kanske det går bra att förbättra den inhemska ekonomin. Spricker sanktionerna kan det gå ändå bättre. Rensar han ut liberalerna på höga poster (en har ju åkt dit för påstådd korruption nyligen) ännu bättre, etc. etc.

Pedagogiskt

På tal om detta, här är något som min mor berättade från sin tid i Pressbyrån: ett chokladmärke (minns inte om det var Dajm, Japp eller något liknande) gick ut med reklam att nu var det fler chokladbitar i förpackningarna. Om det var elva nu mot tio tidigare kanske. Nu fanns det en gammal förpackning kvar i kiosken, och min mor fick för sig att väga den och sedan väga en ny, den som skulle innehålla flera bitar. De vägde lika mycket! – Med andra ord: fler bitar, men samma mängd choklad! Så går det till i ”a society with production to make profits”!

Det där med "sista sjukhuset i Aleppo" …

… har ju blivit en visa. Hur många gånger har ”det sista sjukhuset i Aleppo” bombats egentligen? Nå, om man får tro den här bilden finns det en uppsjö av ”sista sjukhus” att bomba! Och nyckeln till varför ”sista sjukhuset” dras fram är väl helt enkelt att nu går det dåligt för terroristerna! Av någon anledning har vi inte hört något om tillflyktsplatserna för katter ännu, men det kanske kommer när islamistfronten definitivt rasar samman!

Färgkod: blekgult kurder, ljusrosa regeringsstyrkor och allierade trupper, ljusgrönt terrorgängen.

Battle for Aleppo According to the corporate media