Börjar polletten trilla ner?

Rubriken är rätt OK, resten av Nordbergs tyckeri-artikel i Svenskan är rätt oväsentlig med sedvanligt Putin-gnäll. Men det finns i alla fall ett par nyckelmeningar:

Och nu – sent och motvilligt – tvingas amerikanska diplomater ofta konstatera att Putin är vår tids mest förkrossande briljanta utrikespolitiska spelare.  …

USA har fortfarande en mångdubbelt större ekonomi och militär kapacitet, men just nu ser det ut som om Vladimir Vladimirovich har det intellektuella övertaget.

För att tala med Darwin är det ”the survival of the fittest”, den bäst anpassade (inte den formellt starkares) överlevnad det handlar om. Ryssarna (ja, det finns ju fler ryssar än bara Putin) har utnyttjat sina starka sidor till max och därmed gradvis kunnat neutralisera USA:s översittarfasoner. Å andra sidan har USA genom just dumma fasoner och kortsiktiga kostsamma projekt (som aldrig tar slut – tänk på Afghanistan!) gång på gång skjutit sig i foten och gjort motståndarna starkare. Ryssland ligger närmare huvudtendenserna i dagens värld än USA och är därför i vinnarläge på grund av bättre anpassning.

Men om vi gör som kineserna, och tänker verkligt långsiktigt, kan det möjligen vara Xi Jinpings regering som är de mest briljanta? Under några årtionden har de smugit sig fram, undvikit kortsiktiga konflikter och i stället tänkt i långa linjer – och det ger utdelning. Kom igen om hundra år eller så, så får vi diskutera saken!

Undrar i vilken grad polletterna har trillat ner hos tänkarna i svenska UD, regeringen och NATO-partierna?

Lästips: är Kina kapitalistiskt?

Här är ett klipp från ekonomen Michael Roberts blogg med anledning av Xi Jinpings allt starkare ställning i ett allt starkare Kina. En del (de flesta kanske?) anser att Kina är kapitalistiskt rätt av. Roberts har en avvikande mening. Partiet har inte släppt ifrån sig kontrollen även om privata intressen har tillåtit breda ut sig.

China is not capitalist. Commodity production for profit, based on spontaneous market relations, governs capitalism. The rate of profit determines its investment cycles and generates periodic economic crises.  This does not apply in China.  In China, public ownership of the means of production and state planning remain dominant and the Communist party’s power base is rooted in public ownership.  So China’s economic rise has been achieved without the capitalist mode of production being dominant.

China’s “socialism with Chinese characteristics” is a weird beast.  Of course, it is not ‘socialism’ by any Marxist definition or by any benchmark of democratic workers control.  And there has been a significant expansion of privately-owned companies, both foreign and domestic over the last 30 years, with the establishment of a stock market and other financial institutions.  But the vast majority of employment and investment is undertaken by publicly-owned companies or by institutions that are under the direction and control of the Communist party. The biggest part of China’s world-beating industry is not foreign-owned multinationals, but Chinese state-owned enterprises.

Själv har jag ingen definitiv uppfattning – och hur kan man ha det om en motsägelsefull bjässe som Kina? Förutom Roberts beskrivning av läget i Kina så finns det intressanta observationer i kommentarssektionen. Den som är intresserad bör läsa även den delen.

Nästa år skall det hållas en stor internationell konferens om marxism i Kina. Möjligen kommer något att klarna då, även om jag är tveksam. Undrar om marxistiska lärde som är kritiska mot Kinas nuvarande politik kommer att få närvara? Kanske Roland Boer (australiensisk religionsforskare) kommer att vara närvarande? Han driver bloggen Stalin’s moustasche , verkar arbeta mycket i Kina och är anhängare av tesen att Kina faktiskt är socialistiskt.

Jag har inte lusläst de publicerade dokumenten från KKP:s 19:e kongress så jag kan ha missat något, men skulle begreppet ”klasskamp” ha förekommit så borde väl någon ha sett det och slagit larm? För klasskamp är ju en viktig företeelse även under socialismen. Men det kanske känns störande för de miljonärer och miljardärer som numera finns företrädda även i partiet? Möjligen kan deras närvaro motiveras med att de företräder ”den nationella bourgeoisien”, men så hade nog inte Mao tänkt sig saken.

En politisk riktlinje som heter duga

Det fanns en tid när man kunde gå ut på gatan och i talkör ropa ”leve marxismen, leve Mao Tse-tung” och därmed sammanfattat vad man gillade i politiken. Numera verkar det tyngre, i alla fall om man vill ha med alla riktlinjer som radades upp under det kinesiska kommunistpartiets senaste kongress:

The Congress holds high the banner of socialism with Chinese characteristics and is guided by Marxism-Leninism, Mao Zedong Thought, Deng Xiaoping Theory, the Theory of Three Represents, the Scientific Outlook on Development, and Xi Jinping Thought on Socialism with Chinese Characteristics for a New Era.

Måste erkänna att ”Deng Xiaoping Theory, the Theory of Three Represents, the Scientific Outlook on Development” har jag aldrig hört om tidigare. Och vad är det där Xi-tänkandet?:

It represents the latest achievement in adapting Marxism to the Chinese context, and encapsulates the practical experience and collective wisdom of our Party and the people. It is an important component of the theory of socialism with Chinese characteristics, and a guide to action for all our members and all the Chinese people as we strive to achieve national rejuvenation. This Thought must be adhered to and steadily developed on a long-term basis.

Kanske det sker en storstädning om några år, och någon rationaliseringsexpert går in och deklarerar att ”vi rensar bort allt det här och säger att vi är marxister helt enkelt!”

”Tja, det kan ju vara något att fundera på …”

Min första korta kommentar till frågan om kommunismens död

Simma lugnt under kommunismen?

Jag översatte stora delar av en artikel av bloggaren The Saker och publicerade den här i två delar,  samt att Anders Romelsjö var vänlig och publicerade den på sin blogg (vilket utlöste en väldig massa kommentarer). Se här och här för artiklarna på Anders’ blogg.

Frågan som The Saker ställde var om det finns någon framtid för kommunismen, eller är den möjligen död? Jag började fila på en lång kommentar, och den kanske kommer ut i etern någon gång, men i väntan på det så vill jag kort ge det här svaret:

‘Kommunism’ betyder två  saker. Dels personer/rörelser som påstår sig arbeta för någon sorts kommunistiskt mål. Detta innebär inte att de verkligen gör det, eller att de ens har en någorlunda klar uppfattning om vad målet egentligen innebär. Namnet finns i alla fall kvar.

Dels är ‘kommunism’ samlingsbeteckningen för ett helt samhällssystem. Att det kan uppstå beror av två förhållanden. Det ena förhållandet är negativt: det nuvarande systemet bryts sönder av en mängd kriser av olika typ och blir ohållbart. Det andra är positivt: redan med existerande teknologi och vetenskap finns möjlighet att behärska och i hög utsträckning eliminera kriserna och organisera en värld där de flesta kan leva ett hyfsat liv. Förutsättningarna för morgondagens samhälle skapas i dagens. Men denna utveckling är inte garanterad. Det kan gå överstyr för mänskligheten om dagens krisande system på något sätt överlever ett tag till.

Vad är D-8?

”Vad är det här för ett gäng?” tänkte jag. ”Vad är D-8 för ena tomtar, har aldrig hört talas om dem tidigare!”

Nå, det finns alltså en grupp som kallar sig D-8 och består av ett antal mer eller mindre muslimska länder. Det som först fick mig att reagera var att den turkiske presidenten uppmanar medlemmarna att handla med varandra i nationella valutor. Och vilka är medlemmarna. Man hittar listan på wikipedia:  Bangladesh, Egypten, Indonesien, Iran, Malaysia, Nigeria, Pakistan och Turkiet. Har inte räknat efter, men det bör väl vara mer än halva miljarden människor som via sina statsledningar är med i ‘The D-8 Organization for Economic Cooperationäven känd som Developing-8

Det är alltså en grupp stater där en tung medlem anser att man bör lägga dollarn åt sidan till förmån för egna pengar. Turkiet orienterar sig bort från USA. Iran är säkert med på det.

Official logo for D-8 Organization for Economic Cooperation.png

Noteras bör att ett flertal av D-8-gänget också på olika sätt är anknutna till SCO (The Shanghai Cooperation Organisation) som medlemmar eller med olika sorters observatörsstatus. Här har vi dem:

SCO (orthographic projection).svg
Vi har bland annat tre av fem BRICS-medlemmar här, Kina, Indien och Ryssland. 
Vad jag kan se så är sju av åtta D-åttor också med i den av Kina startade AIIB, Asiatiska banken för infrastruktur-investeringar. Bara Nigeria saknas. Till detta kan man lägga en massa andra mer eller mindre flernationella avtal, Kinas nya ”sidenvägar” etc, och bilden verkar ganska klar: här byggs det internationella relationer som inte är bra för den världsordning som hänger på USA:s hegemoni vad det gäller militärmakt och pengar. Även de flesta stater som verkar stå utanför är på olika sätt på väg in i den nya ordning som byggs runt Ryssland och Kina och några andra mindre centra. Hur manövrerar Sverige i denna nya värld? Vi får väl notera medlemskapet i AIIB som något positivt i alla fall.

Dyslexi på tidningen?

Dyslexi kännetecknas av svårigheter med korrekt och/eller flytande ordigenkänning och av dålig stavnings- och avkodningsförmåga, enligt en definition som återges i Wikipedia.


Finns det någon med den diagnosen på Aftonlövets redaktion? Eller är det helt enkelt den gamla medarbetaren Nisse (även känd som Tryckfels-Nisse) som varit i farten igen? Förr fanns det korrläsare som tog hand om det här. Nu är det väl stavningsprogram som används, men även detta kan tydligen släppa igenom märkliga ordbildningar utan att larma.

Xi tänker

Mjaha, det här kanske är överraskande (eller inte). Jag bara undrar i vilken utsträckning världens proletära revolutionärer kommer att ta till sig ‘Xi Jinping-tänkandet’. Undrar om det kommer att få samma entusiastiska uppslutning som ‘Mao Tsetungs tänkande’ på sin tid, det som hann bli ‘maotsetungtänkandet’ också innan termen ‘maoism’ blev officiell i vissa partier utanför Kina? Kommer vi så småningom få se kedjan av klassiker i den här formen: Marxismen-leninismen-maoismen-xiismen? Nja…? Vi får se.

PRO-panik?

För några år sedan var jag under en tid webb-redaktör i en PRO-avdelning. Detta är historia, så när det här mejlet kom i min brevlåda i morse blev jag ganska förvånad:

Men här har vi förklaringen:

Det gamla vanliga: medlemssiffror har råkat bli lite fel! Jag undrar om det finns några fall där organisationer avslöjats med att uppge för få medlemmar?

Är kommunismen verkligen död? – Del 2

Följande text kommer från bloggaren The Saker, en före detta NATO-analytiker med rysk bakgrund, bosatt i USA, som numera skriver från en mer rysslandsvänlig ståndpunkt. Del ett av hans långa artikel lade jag upp på bloggen igår. Där var det bakåtblickande, nu är det mer framåt. 

Jag har försökt mig på en översättning av grundtexten, med vissa förkortningar och några förklaringar.  Mina ingrepp finns inom hakparenteser […]. Den som undrar vad som försvunnit får ta sig en titt på grundtexten. 

Man behöver inte hålla med om vad The Saker skriver i alla avseenden och jag tror han missar en del väsentliga saker. Men texten kan få den vakne läsaren att tänka till, och det är bra! Och nu, ordet över till The Saker:

Kommunismen – framtiden

Här kommer jag att genast lägga korten på bordet och säga att jag tror, och till och med hoppas, att kommunismen inte är död och att den ännu har en lång och mycket intressant framtid. Här är några skäl varför:

För det första har den kommunistiska ideologin som sådan aldrig blivit genomgripande besegrad, om så bara för att ingen annan ideologi jämförbar i omfång och djup har uppträtt för att utmana, för att inte tala om att vederlägga eller ersätta kommunismen.

För det första är kommunismen en stor intellektuell byggnad och att förstöra bara några av de högsta våningarna får knappast hela byggnaden att falla. Låt oss ta ett enkelt exempel: Den marxistiska parollen ”Från var och en enligt förmåga, åt var och en efter behov”. Den uppfanns i själva verket inte av Marx, han bara gjorde den populär. Några källor säger att den ursprunglige upphovsmannen var August Becker 1944, Louis Blanc 1851 eller Étienne-Gabriel Morelly 1775. Andra säger att det var Pierre-Joseph Proudhon men i en något annorlunda version: ”Från var och en efter förmåga, åt var och en efter arbete.” Det var denna version som antogs i SSRU som tillämplig under den socialistiska omvandlingsfasen på vägen mot det fulla genomförandet av kommunismen. Sedan finns naturligtvis det berömda citatet av Paulus från Nya Testamentet: den som inte vill arbeta får inte heller äta Och Kristus egna ord ”åt var och en efter hans förmåga”. [Citaten från 2 Thess 3:10 och Matt 25:15, enligt Bibel 2000. Ö.a.]

Detta blir fort mycket komplext, men ändå är det knappast en ursäkt att bortse från vad som är en av marxismen-leninismens grundläggande lärosatser. Och det finns många sådana lärosatser eftersom kommunismen kan inte förstås, för att inte säga värderas utanför en mycket bredare diskussion om dialektisk materialism, i sig en anpassning av hegelsk dialektik till historiografi, allt vilket tjänar som en grundval för historisk materialism vilket i sin tur erbjuder en omfattande kritik av kapitalismens natur.

Det finns en orsak till att ett bra bibliotek lätt skulle kunna innefatta ett helt golvplan bara till utlärande och kritik av marxism-leninism: denna massa av lärdom är så enorm, och innefattar historia, sociologi, ekonomi, filosofi och många andra ämnen. Bara materialismen själv innefattar en stor mängd skrifter från de pre-sokratiska filosoferna till Nietzsches ”Gud är död”, till Dawkins student-krior. Om vi uppriktigt ser noggrant in i marxismen-leninismen kommer vi att se att där finns sådana filosofiska pärlor (eller utmaningar, beroende av hur man ser dem) på nästan alla plan i den marxist-leninistiska byggnaden. Innan vi kan utropa ”Kommunismen är död” måste vi hantera varje ”våning” av den marxist-leninistiska byggnaden och och störta åtminstone de viktigaste så att vi inte (rättvist) kan anklagas för medveten okunnighet.

För det andra så erbjuder den kommunistiska ideologin den mest genomgripande kritiken av det globalist-kapitalistiska samhället vi lever i idag. Med tanke på att numera bara den mest medvetet blinde personen ännu kan fortsätta förneka att vårt samhälle genomgår en djup kris som möjligen leder till vad som ofta benämns ”SLVSVKD” (Slutet på världen som vi känner den) ifrågasätter jag klokheten i att förklara kommunismen död och glömma den. När allt kommer omkring så medför inte att informera oss om kommunistisk kritik av kapitalismen att vi antar kommunistiska lösningar på kapitalismens sjukdomar mer än att ta hänsyn till en läkares diagnos medför godtagande av en enda typ av behandling. Och ändå, vad vårt samhälle har gjort är att fullständigt avvisa diagnosen på den grunden att behandlingen har misslyckats i flera fall. Hur dumt är det?

För det tredje är samlingen av kommunistiska och marxist-leninistiska lärdomar inte bara enorm, den är mycket varierad. Leninismen själv är för övrigt en vidareutveckling av marxistiska ideer. Det skulle vara helt enkelt ologiskt att bara inrikta sig på grundarna av denna ideologi och bortse ifrån, eller värre, avvisa, deras moderna följare. Låt oss ta ett enkelt exempel: religion.

Det är ett välkänt faktum att Marx deklarerade att ”religionen är folkets opium”. [Vilket inte var unikt för honom bland tyska tänkare under tidigt 18oo-tal. ö.a.] Och det är sant att Lenin och Trotsky medan de var vid makten gav sig in på vad som bara kan beskrivas som folkmordsartad och satanisk bärsärkagång mot religion i allmänhet och ortodox kristendom i synnerhet.

Under årtionden var rabiat ateism en hörnsten i den marxist-leninistiska ideologin. Men ändå, om man ser på de olika marxistiska regimerna i Latinamerika (inklusive Kuba och Venezuela) märker man snabbt att de ersatte denna rabiata ateism med en särskild sorts kristendom man kan löst beskriva som ”befrielseteologi”. För en hård ortodox traditionalist som jag är befrielseteologi inte riktigt min sak (politiskt skulle jag beskriva mig som ”folkmonarkist” […]).

Men det viktiga här är inte de inneboende kvaliteerna (eller bristen på sådana) i befrielseteologin, men det faktum att latinamerikanska marxister klart har spolat ateismen. Och oavsett om de gjorde detta av en djup känsla av andlig återfödelse och förnyelse eller från cyniska maktpolitiska överväganden är oväsentligt: även om de gav efter på grund av tryck gjorde de ändå något som deras föregångare aldrig skulle ha gjort under några omständigheter.

Så istället för att fördöma religion som reaktionär har vi nu ledare som Hugo Chávez som deklarerar att ”Jesus Kristus var en äkta kommunist, anti-imperialist och fiende till oligarkin.” Uppriktigt? Möjligen. Viktigt? Helt säkert. Jag föreslår att om en sådan central viktig lärosats kan släppas av moderna marxister är de förmodligen villiga att släppa vilken annan del som helst vilken de skulle anse vara fel (av något som helst skäl). Att blanda ihop 2000-talets kommunister med deras föregångare från 1800-talet är oförlåtligt dumt och okunnigt.

[Ett stycke är bl.a. Iran utmålas som en sorts socialism utlämnas. Iranska marxister av olika riktningar kan nog avgöra den saken bättre. Samma gäller arabisk politisk islam där Saker bl.a. hänvisar till en person som kan ses som en viktig inspiratör för dagens terrorism.]

Kommunismen – utmaningen:

Det är verkligen inte överraskande att amerikanerna, som inte har besegrat någon eller något under en mycket lång tid, kan ha en stark böjelse att anta uppfattningen att ha vunnit det kalla kriget och/eller ha besegrat kommunismen. I ett land där vuxna och förmodat bildade människor med allvarlig min kan hävda att Obama är socialist (eller till och med kommunist) kommer sådant strunt sällan att utmanas. Detta är en återspegling av det dåliga tillståndet för kunskap i en nation som tycker sig själv vara ”oundgänglig”, men som inte har några verkliga intressen att förstå resten av världen, för att inte tala om dess historia.

Vi kan nu skratta åt de påstått dumma kommunisterna, deras ”vetenskapliga kommunism” och deras universitets lärostolar i marxism och leninism, men det förblir omöjligt att förneka att man för att förstå den kommunistiska propagandan måste ha en miniminivå av bildning och att denna propaganda utsätter dig för ämnen vilka nu är praktiskt taget döda i västliga samhällen (som filosofi och historia).

När jag ser den sortens strunt som nu för tiden går som statsvetenskap eller filosofi kan jag bara dra slutsatsen att den en gång stolta västliga världen nu saknar den grundläggande bildningsnivån för att förstå, för att inte säga avvisa, marxistiska ideologier. Och att detta är synd och skam eftersom jag också tror att marxism och kommunism är i grunden både mycket tilldragande och mycket giftiga ideologier som måste utmanas och tillbakavisas.

[I huvudsak religiöst avsnitt utgår.]

Kan den marxistisk/kommunistiska ideologiska byggnaden be övertygande avvisad. Jag tror att det går och, förutsatt att mänskligheten inte förstör sig själv i närmsta framtiden, det slutligen sker. Men det kommer att kräva en ansträngning av fullständigt annorlunda natur och styrka än samlingen av primitiva paroller som idag slungas mot marxismen. […]

Inom den överskådliga framtiden har kommunismen en mycket ljus och lång framtid, särskilt med det anglo-zionistiska imperiets pågående kollaps och den åtföljande debatten om orsakerna till denna kollaps. Om man bor i USA må man vara förlåten för att inte se mycket av en framtid för kommunismen, men från Sydöstasien till den indiska subkontinenten, och från Afrika till Latinamerika har kommunismens ideal, värden och argument en enorm dragningskraft på miljoner människor. När Donald Trump under sitt senaste FN-tal låtsades ha auktoritet att föreläsa för världen om socialism visade han bara att okunnighet inte hindrar arrogans, och att dessa vanligen går hand i hand. […]

Tills vidare kommer kommunismens spöke att hemsöka mycket av vår planet, särskilt i de delar där bildning och fattigdom är stora. I den i huvudsak illiterata men rika världen kommer kommunismen att förbli ungefär vad den är idag: allmänt ignorerad och därför okänd. Men när kapitalismens stora byggnad slutligen faller och dess offer återupptäcker skillnaden mellan propaganda och bildning – då kan möjligen en modern utmaning till den kommunistiska ideologin uppstå. Men tils vidare och i den förutsebara framtiden kommer kommunismen att vara inte vara vid liv utan också obesegrad.