Är kommunismen verkligen död? – Del 1

Följande text kommer från bloggaren The Saker, en före detta NATO-analytiker med rysk bakgrund, bosatt i USA, som numera skriver från en mer rysslandsvänlig ståndpunkt. Hans inställning tycks vara monarkistisk-religiös. Men jag antar att det är analytikern i honom som gör att han trots en anti-kommunistisk inställning skriver som han gör. Den egna uppfattningen får inte ta över analysen, för då är det ingen analys längre. Därmed kan det komma fram en mängd intressanta reflexioner som hjälper oss att bättre förstå vad som hände i Sovjet/Ryssland även om vi kan ha en annan politisk grund.

Jag har försökt mig på en översättning av grundtexten, med vissa förkortningar och några förklaringar markerade [ö.a. – översättarens anmärkning]. Eftersom den ursprungliga texten är väldigt lång har jag delat upp den. Här kommer första delen som blickar bakåt. Fortsättning följer senare i veckan.

The Saker: Är kommunismen verkligen död? – Del 1

Sovjetunionens sammanbrott 1991 markerade slutet av det längsta försöket med kommunism i den nyare historien. Många såg detta som beviset för att kommunism (eller marxism-leninism, jag använder dessa termer som utbytbara här) inte var en livskraftig ideologi. När allt kommer omkring så avslutades kommunismen i Ryssland 1991, kineserna avlägsnade sig tyst från den också och ersatte den med ett unikt kinesiskt varumärke för kapitalism. Slutligen, ingen av de före detta sovjetiska ”allierade” valde att hålla fast vid den kommunistiska ideologin så snart som de återvann sin frihet. Till och med Chávez typ av kommunism  ledde till ett fullständigt konkursat Venezuela. Så vad finns det att prata om?

I själva verket en hel del, inledningsvis med varje enskilt ord i stycket ovan.

Kommunism – det förflutna:

För det första så kollapsade aldrig Sovjet. Det nedmonterades uppifrån av ledarna i kommunistpartiet som bestämde att den sovjetiska nomenklaturan skulle dela upp den sovjetiska ”tårtan” i femton mindre delar. Det som hände sedan var inget mer än följden av inbördes strider mellan dessa fraktioner. Eftersom ingen gav dessa gäng av partigängare mandat att upplösa SSRU [Socialistiska sovjetrepublikernas union, ö.a] eller i själva verket att reformera det på något sätt, kan deras handlingar bara betecknas som en fullständigt olaglig kupp. Alla, med början med Gorbatjovs och Jeltsins gäng, var förrädare mot sitt parti, mot sitt folk och mot sitt land.

Vad folket beträffar så fick de bara rätten att ge sin mening en gång, den 17 mars 1991, när bastanta 77,85 procent röstade för att bevara ”SSRU som en förnyad federation av jämlika suveräna republiker i vilka en individs rättigheter och frihet kommer att fullständigt garanteras oavsett nationalitet ” (se här för en bra diskussion om denna nu sedan länge glömda omröstning).

Det var ingen kollaps. Det var en kupp, eller mer exakt en serie kupper, alla utförda i fullständig illegalitet av förrädare från partiapparaten och mot folkets vilja. Några kommer att protestera mot att kommunistpartiet var fullt av förrädare. Men såvida man inte kan förklara och bevisa att kommunismen systematiskt och på något unikt sätt frambringar förrädare har denna anklagelse ingen förtjänst (som om kristna inte förråder kristendomen, demokrater demokratin, eller fascister fascismen).

För det andra, är kommunism en livsduglig ideologi? Nå, för det första finns det två tankeskolor om detta ämne inom den marxistiska ideologin. En säger att kommunism kan uppnås i ett land, den andra säger att nej, för för att kommunismen skall vara möjlig är en världsrevolution nödvändig. Låt oss först bortse från första tankeskolan en stund och bara titta på den andra. Det kommer att bli knepigt ändå, eftersom allt vi har för att bedöma dess empiriska korrekthet är en relativt kort lista av länder. Jag kan redan höra invändningen: ”Vad? Är inte Sovjetryssland, det maoistiska Kina, Pol Pots Kampuchea och, säg, Kim Il-sungs DFRK [Demokratiska Folkrepubliken Korea – Nordkorea, ö.a] nog?

I själva verket – nej. För det första uppnåddes aldrig kommunismen som sådan i SSRU enligt den officiella sovjetideologin, utan bara socialism. Detta är varför landet kallades SocialistiskaSovjetrepublikernas Union. Kommunismen sågs som ett mål. Socialismen som en oundviklig mellanliggande övergångsfas. Att säga att kommunismen misslyckades i SSRU är lika logiskt som att säga att en halvfärdig byggnad misslyckades med att ge fullgott skydd. Kina har naturligtvis inte ”misslyckats”, till att börja med. Pol Pots Kampuchea var förmodligen ett (förskräckligt) försök att bygga ett sant kommunistiskt samhälle över en natt, men detta motsäger i sig marxismens historiskt-dialektiskt materialistiska teori som uttalar behovet av en socialistisk övergångsfas. Vad beträffar DFRK så är dess ideologi inte marxism eller kommunism, men Juche, som är mest en avlägsen släkting. Så nej, dessa få exempel företräder nästan ingenting, om bara för att urvalet är för litet för att vara relevant och för att ingen av dem kvalificerar sig som ”testfall”.

Vi kommer nu tillbaka till argumentet ”kommunism kan inte uppnås i ett land”. Låt oss se på det från en enkel röd-vit-blå amerikansk ideologisk position och minnas att förespråkarna för en kapitalism av USA-typ gillar att påminna oss om att Reagans kapprustning konkursade Sovjetunionen som inte kunde hänga med. Andra stolta amerikanska patrioter tycker också om att säga att, jo, USA drev ner oljepriset vilket gjorde det omöjligt för Sovjet att fortsätta ge ut pengar, och att detta prisfall var det som gjorde att den sovjetiska ekonomin kollapsade. Personligen finner jag dessa argument både dumma och okunniga, men låt oss godta dem som självklar sanning. Visar inte det att SSRU kollapsade beroende av yttre faktorer och inte på grund av något inneboende internt fel?

Modern skolning (jag kallar det inte ”undervisning”) betonar verkligen inte logik, så jag kommer retoriskt att fråga följande: Om vi godtar att kapitalismen besegrade kommunismen visar det att kommunismen inte var livsduglig eller att kapitalismen är överlägsen? För de många (tyvärr) som kommer att svara ”ja” skulle jag vilja föreslå att om ni låser in en hyena och en människa i en bur och tvingar dem att slåss om resurser är det minst troligt att människan vinner. Visar det att människan inte är livsduglig eller att hyenan är ”överlägsen”?

Marxismen-leninismen uttalar klart att kapitalismen byggs på förtryck av de svaga och att imperialismen är kapitalismens högsta stadium. Vi behöver inte hålla med om detta argument (fast jag personligen gör det väldigt mycket), men inte heller kan det avvisas helt enkelt bara för att vi inte tycker om det. I själva verket skulle jag hävda att vederläggning av det bör vara ett nyckelelement i vilket som helst allvarligt menat avvisande av kommunism. Men för att vara kortfattad är allt jag vill säga detta: vem som helst som verkligen har rest i Asien, Afrika eller Sydamerika kommer att intyga att kommunisterna (SSRU, Kina, Kuba) verkligen skickade enorma mängder hjälp inkluderande råvaror, teknologi, specialister, läkare, militära rådgivare, agronomer, vattenreningsexperter, etc. I motsättning till detta, fråga vem som helst i dessa länder vad kapitalismen för med sig, och du kommer att få samma svar: våld, utplundring och stöd för ett styrande lokalt comprador-gäng. [Comprador: Portugisiskt-kinesiskt uttryck för kapitalister som arbetar för utländska makter till förfång för det egna landet, ö.a.] För den som hävdar detta kan jag bara förespråka en sak: börja resa i världen.

[Marginalanteckning: Ja, att använda hyenan som en symbol för kapitalismen i min liknelse ovan är rimlig. Vad det gäller ”buren” – det är helt enkelt vår planet. Vad jag tänker är fel är att likställa kommunismen med en mänsklig varelse. Men detta är vid detta tillfälle i vårt samtal min privata åsikt, och inte alls ett argument. Jag har varit anti-kommunist i hela mitt liv, och är det fortfarande, men det är knappast skäl för mig att godta logiskt svaga och kontrafaktiska anti-kommunistiska argument.]

Vid detta tillfälle i samtalet kommer min typiske kapitalistiske samtalspartner att bombardera mig med en salva korta slagord, som ”kompis, i varje kommunistiskt samhälle röstar folk med fötterna, har du glömt båtfolket, marielitos [en del kubaner som flytt till USA, ö.a.] eller de som hoppade över berlinmuren?” Eller ”vartenda land i östeuropa avvisade kommunismen så snart som de sovjetiska stridsvagnarna försvann – säger inte det dej något om kommunismen?” Vanligen får personen som levererar dessa slagord en särskild fröjd i ögonen, en känsla av oundviklig triumf så det är särskilt givande att observera detta innan man avvisar all denna strunt.

Låt oss börja med fotröstarargumentet. Det är rent strunt. Ja, det är sant att några människor flydde från kommunistiska samhällen. Det stora flertalet gjorde det inte. Och var snäll och säg mig inte att ”deras familjer hölls som gisslan” eller ”den hemliga polisen fanns överallt för att hindra det”. Sanningen är mycket enklare.

På ”push-sidan”: Alla de berömda vågorna av folk som emigrerade från kommunistiska samhällen är kopplade till djupgående kriser i dessa länder, kriser som har haft många orsaker, inklusive för det mesta kommande utifrån.

På ”pull-sidan”: I varje fall användes ett kraftfullt västligt propagandasystem för att övertyga dessa människor att emigrera, och lovade dem ”mjölk och honung” om de flydde.

Jag är ledsen om jag måste förstöra någons naiva illusioner, men som en som har arbetat flera år som tolk-översättare och intervjuat personer som sökt status som politisk flykting kan jag intyga att det stora flertalet politiska flyktingar är inget av den sorten: de är för det mesta ekonomiska flyktingar och några få är sociala flyktingar, vilket betyder att någon personlig orsak fick dem att bestämma sig för att det var bättre att utvandra än att stanna. Jag har intervjuat hundratals flyktingar från Sovjetunionen och alla deras berättelser om politisk förtryck var skrattretande, särskilt för en person som mig som visste hur (det mycket verkliga) politiska förtrycket i Sovjetunionen verkligen fungerade. För dem som skulle hävda att, nå, kommunism oundvikligen resulterar i ekonomiska kriser skulle jag bara hänvisa till diskussionen ovan om vad, om något, vi kan sluta oss till efter de få exemplen av marxistiska samhällen i historien.

[Ö.a. Här utlämnas ett stycke där Saker berättar om sin tid som antisovjetisk aktivist.]

Låt mig säga dig sanningen – de flesta av dessa sovjetmedborgare som ogillade det sovjetiska systemet försökte aldrig emigrera. Problemet här är inte familjer hållna som gisslan eller det ”allsmäktiga” KGB, utan det faktum att du älskar ditt land även om du avskyr den härskande regimen. Än värre, de flesta av de som hoppade av (och jag hjälpte personligen en del av dem) blev för det mesta olyckliga när de väl kom till väst, deras illusioner krossades under mindre än ett år och allt de hade kvar var en ständigt närvarande nostalgi. Av det skälet rådde jag dem personligen alltid att inte emigrera.

Slutligen, beträffande de sovjetiska ”allierade” i östra Europa är deras avvisande av kommunism lika logiskt och förutsägbart som deras omfamnande av kapitalismen, NATO, EU och allt det andra. Under årtionden fick de höra att väst levde i fred och välstånd medan de levde i förtryck och misär, och att de onda ryssarna var orsaken till alla deras olyckor. Faktumet att de, när tillfället gavs, sprang iväg för att omfamna det amerikanska imperiet var lika förutsägbart som naivt. Kom ihåg att historien skrivs av segrare, och bara tiden kommer att verkligen säga oss vilket arv kommunism och kapitalism kommer att lämna i östra Europa.

Vad vi vet är att även om den sovjetiska ockupationen av Afghanistan resulterade i ett förskräckligt och våldsamt krig, och även fast Afghanistans folk också verkade omfatta USA:s och dess allierades ”vänliga beskydd”, börjar saker nu ändras. Åren av sekulärt styre och även den sovjetiska ockupationen studeras åter av ett ökande antal historiker och afghanska kommentatorer som nu ser den mer nyanserat än vad de skulle ha gjort i det förflutna.

Bara en enkel jämförelse av afghanernas dagliga liv före och efter den sovjetiska invasionen eller en jämförelselista på vad Sovjet och amerikanerna verkligen byggde i landet berättar en mycket olik historia (även amerikanerna använder idag sovjet-byggda anläggningar, inklusive den nu ökända flygbasen Bagram). Var försiktig med logiken som utmanas här: Jag ursäktar inte den sovjetiska invasionen här, allt jag säger är att klokheten i att ”omfamna den andra sidan” kan inte bedömas i det omedelbara bakvattnet efter ett ”byte” av tillhörighet – ibland behövs det flera årtionden eller mer för att göra en balanserad värdering av vad som verkligen hände.

Min kärnpunkt i allt ovan är enkel: imperiets officiella propagandamaskin (även känd som ”media” och ”undervisningssystemet”) har försökt att lägga fram en enkel berättelse om kommunismen där, i själva verket även en liten utgrävning aningen djupare än de ytliga parollerna visar att saker är mycket, mycket mer komplicerade än den grova och begreppsligt falska berättelse vi blir tilldelade.

Författare: bloggarbjorn

Många foton på bloggen är tagna med Canon IXUS fickkameror samt Nikon D3100, och på senare tid Nikon P900, samt en Xiaomi-mobil. De äldre bilderna som jag lägger upp (oftast svartvita) är mest från 1970-talet senare del, tagna med en Minolta SRT101, samt några med kameror från pre-digital tid vars märke jag glömt. Enstaka teckningar och målningar får slinka med också. För närvarande uppdaterar jag normalt bloggen var tredje dag. Händer det något sensationellt blir det tätare uppdateringar.

En tanke på “Är kommunismen verkligen död? – Del 1”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: