Stenhård nyhetsbevakning!

Tur att vi har vakna pressmurvlar som i alla lägen gräver upp de mest väsentliga, rörande och upprörande nyheterna i dagens oroliga värld. (Det enda som jag tycker är lite konstigt är att de inte på något sätt fått in Putin i sammanhanget – tänk dig själv rubriken: ”Kikki till sjukhus sedan Putin hackat hennes fot!”)

Rubrik och avslutning

Rubrik i ekonomidelen, dagens Svenskan:

Per Lindwall: Billiga hyresrätter – tyvärr en hallucination

Därpå följer en beskrivning av hur ruskigt låga vinstnivåer för fastighetsbolag gör att det inte går att fixa billiga hyreslägenheter, ”det avkastningskrav som en professionell fastighetsägare har på sitt eget kapital” är i vägen.

Och så avslutningen:

Tyvärr krävs det nog – hemska tanke – subventioner för att få fram billiga hyresrätter.

Hemsk tanke? – Kanske snarare realistisk tanke. Om vinstkrav är i vägen så är det väl bara att fösa vinstkrävarna ur vägen. För vad är viktigast: vinstkrav, eller att folk har tak över huvudet till överkomliga kostnader?

Stigberoende

Jag översatte stora delar av en artikel av bloggaren The Saker och publicerade den här i två delar (del ett, del två). Dessutom var Anders Romelsjö vänlig och publicerade den på sin blogg (vilket utlöste en väldig massa kommentarer). Se här och här för artiklarna på Anders’ blogg.

Frågan som The Saker ställde var om det finns någon framtid för kommunismen, eller är den möjligen död? Han trodde att den har en framtid, även om han är något helt annat än kommunist. Jag ser också en möjlig (men inte garanterad) framtid, men inte med samma argument. Jag håller på att plita ihop en samling bloggposter som mer eller mindre löst bygger på Sakers fråga. Någon gång kanske jag drar ihop dem till en samlad översikt, men just nu får det bli lite plock här och där. Tidigare inlägg:

Första posten
Andra
Tredje
Fjärde 
Femte
Sjätte
Sjunde

Om man skall ha två tankar i huvudet samtidigt gäller det att hitta någon sorts jämnvikt!

Ett problem (eller fördel ibland) i samhällsbygge är stigberoende. Det innebär att en framtida utveckling beror av tidigare beslut, exempelvis investeringar. Bygger du en väg, järnväg eller fabrik kan det styra hur transporter och produktion organiseras under lång tid framåt. När anläggningarna väl finns är de inte så lätta att flytta på. Man bygger sig fast i strukturer som inte är så lätta att ändra, och med det hänger ett tänkande som inte heller ändrar sig så lätt (vilket kan förklara politikernas och fackens vilsenhet inför samtidens snabba förändringar i det ekonomiska landskapet). Strukturen kan ge stabilitet och trygghet, men börjar den fungera dåligt  blir det skadeverkningar, osäkerhet och otrygghet.

Beroende av hur man tolkar Marx’ samhällsmodell så finns där ett tydligt drag av teknisk determinism. Det är ungefär samma tankar som Marshall McLuhan förde fram i början av 1960-talet: den industriella serieproduktionen som började med boktryckeri i slutet av 1400-talet medförde också en sorts seriellt tänkande – men så kom elektroniken och vände upp och ned på produktion, tänkande och samhälle. Det är där vi är nu.

Marx själv formulerade det som att ”handkvarnen ger ett samhälle med feodalherrar, ångkvarnen ett med industrikapitalister”. Men hur många ångdrivna kvarnar finns det numera?  Förmodligen är det ofta elmotorer som håller hjulen igång. Det betyder ju en stor fördel när det gäller att bygga en kvarn, eller vilken fabrik eller verkstad som helst: för hundra år sedan måste ångmaskinen finnas på samma plats som den utrustning den drev. Kraften överfördes med transmissionsremmar från ångmaskinen. Nu fås kraften ‘ur ett hål i väggen’.

Det ångdrivna samhället försvann, men kapitalismen finns kvar. Betyder det att Marx missade något, att stigberoende inte finns, eller vad? – Nej, han skriver ju uttryckligen att förändringar sker i samhällets produktiva bas, och det slår igenom i hela samhället. Teknik och tänkande ändras. Men det orsakar störningar och kamp.

Ta detaljhandeln exempelvis. Den har i stort byggt på butiker där man går in och tittar på varorna och handlar. Postorder är ju en gammal inarbetad gren för distansköp, men det krävdes en omvälvning inom elektroniken för att den skulle växa till ordentligt. Men då börjar det hända saker:

Detaljhandeln befinner sig mitt i en enorm förändringsprocess. I USA har begreppet köpcentrumdöd blivit verklighet, den växande e-handeln pekas ut som en anledning.

Det ser annorlunda ut i Sverige, men all tillväxt i handeln sker numera i digitala kanaler. Samtidigt innebär digitaliseringen att priser pressas och även företagens marginaler. Handlare med fysiska butiker har haft all anledning att fundera över sina butiksytor i förhållande till framtida förväntade försäljning. (Svenska Dagbladet 27/11 2017)

Slutsats: butiken är inte så självklar längre. Sökande, beskådande och beställande av varor sker via hemdatorn. Den gamla upptrampade stigen blir glesare trafikerad till förmån för nya stigar. Förhoppningsvis kvalificerad butikspersonal ersätts i stor omfattning av lågbetalda lagerarbetare (som redan nu alltmer ersätts av robotar). Frågan är vad stigberoende av e-handel kan ha för återverkningar längre fram, exempelvis om nätet totalkraschar. Å andra sidan passar ju e-handel väl in i ett planeringssystem ungefär som jag skissade lite på här för flera år sedan.

Hela välfärdssamhället kan sägas vara ‘stigberoende’ i och  med att fasta strukturer byggts upp för att hantera välfärden, vård, skola, omsorg, pensioner etc. Problemet kan vara att strukturerna inte är tidsoberoende. De hänger på att en stadig produktivitetsutveckling hela tiden kan höja standarden. De hänger också på att kapitalägarna finner det lämpligt att dela med sig av produktionens överflöd. När tillväxten saktar av och överklassens girighet och okänslighet tilltar hotas hela samhällsstrukturen. Det politiska uttrycket för det är när det blir kris och politikerna predikar ‘sparsamhet’ och hugger bort mer och mer av den överenskomna välfärden. Samhällskontraktet upplöses – det kan ge en öppning för att gå från en stig till en annan.

En del av dessa insikter har trängt in även i Svenskans ekonomidel 27/11. En artikel listar ett antal förhållanden som lett till den enorma tillväxten under några hundra år, och drar slutsatsen att detta var engångsinjektioner som knappast kommer att upprepas.

Det var ett begränsat antal engångshändelser som låg bakom mycket av välståndsboomen sedan industrialiseringen. Flertalet av dessa landvinningar är nu tagna. Det innebär enligt nationalekonomen Robert Gordon att de flesta i Västvärlden kanske får nöja sig med närmare noll procents välståndsökning framöver. Det skulle vara förödande för pensioner, statsbudgetar och börskurser.

Bland dessa sporrande engångsinjektioner kan nämnas höjd utbildningsnivå, folk flyttar från låg- till högproduktiva näringsgrenar, kvinnorna kommer ut på den öppna arbetsmarknaden, vissa radikala tekniska genombrott, urbanisering, transporter och kreditväsende. Jag skulle nog lägga till bättre hälsa, krig och plundring av kolonierna som pådrivande faktorer.

I tillägg till att ovanstående ”engångsvinster” har vi en mycket stor motvind i form av ökad ojämlikhet. I USA har de nedre 99 procenten av inkomstpyramiden fått en välståndsökning som är 0,5 procentenheter lägre än snittet eftersom så oerhört mycket gått till den översta procenten.

(Sidoanmärkning: jag lyssnade till en ‘invandringskritisk’ radio-podd häromdagen. Där var det någon som hävdade att vi svenskar måste arbeta hela vårt liv och betala in till pensionerna, men när vi väl är där vid pensionsdags kommer det inte att finnas någon pension att få ut. Den har gått åt för att underhålla folk utifrån som enligt vad som sas tidigare skulle just rädda våra pensioner. Det kan delvis stämma, men jag misstänker att den stora förskingraren av pensionsfonderna är den gamla vanliga svenska staten med dess gamla vanliga kapitalistklass.)

Men vad gör den översta procenten med jättevinsterna? Utbytet av nya investeringar i realkapital sjunker och därmed hamnar de stora insatserna i spekulationsekonomin hellre än i trista fabriker. Och så visar ‘enprocentarna’ sin makt genom att försöka sno till sig ännu mer de fonder som finns, exempelvis för pensioner. Den progressiva kapitalistklassen är inte progressiv längre.
.
Skribenten drar inga slutsatser om nuvarande samhällssystems överlevnadsmöjligheter eller existensberättigande, men det kan ju andra göra. För att komma över till en stig som gynnar de 99 procenten måste enprocentarna fås att flytta på sig, frivilligt eller ej. Att vara kvar på nuvarande stig ser väldigt mycket ut som alternativet ‘barbari’ i valet mellan barbari eller socialism.

Gästinlägg: Novemberdag femtio år senare

Här kommer ett gästinlägg från Lars Johansson som åtminstone 26/11 1967 befann sig i trakten av Herrljunga i Västergötland. Inlägget visar på betydelsen att möta rätt text vid rätt tillfälle.

Novemberdag femtio år senare
Den 26:e november 1967 var Expressen slut i Pressbyrån i Herrljunga så för att inte ha kört förgäves köpte morsan Aftonbladet istället. Hon hade åkt in de nio kilometerna för att köpa en kvällstidning, en veckotidning och en påse syrliga karameller. Aftonbladet alltså. När det blev min tur att läsa fastnade jag för Novemberdag av Jan Myrdal. Jag var nyss fyllda femton år, gick i nionde klass och jag hade ännu inte läst min första Vietnambulletin. Myrdals Novemberdag var enkel och hårtslående. Den hamrar in att två soldater från Förenta Staterna och två vietnameser som möts på en väg i djungeln inte är lika med fyra människor. En enkel text i en viktig fråga som talade till och övertygade en femtonårig högstadieelev om skillnaden mellan solidaritet och humanism. 
Hade Expressen varit slut veckan innan hade jag kanske börjat läsa lite av Provutanvärde, en vecka senare: Borgerligtsjälsliv. Tunga texter. Jag hade tur som mötte rätt text. Hur är det idag? Jag tänkte på det när jag läste den senaste Myrdaltexten, Varför nådde fascismen inte verkhöjd i Sverige? och är säker på att texten kan läsas och förstås av gymnasieungdomar. En utmaning alltså – att sprida Myrdals texter bland ungdomen.

Argument för vanhävdsdom över hela systemet?

Jag översatte stora delar av en artikel av bloggaren The Saker och publicerade den här i två delar (del ett, del två). Dessutom var Anders Romelsjö vänlig och publicerade den på sin blogg (vilket utlöste en väldig massa kommentarer). Se här och här för artiklarna på Anders’ blogg.

Frågan som The Saker ställde var om det finns någon framtid för kommunismen, eller är den möjligen död? Han trodde att den har en framtid, även om han är något helt annat än kommunist. Jag ser också en framtid, men inte med samma argument. Jag håller på att plita ihop en samling bloggposter som mer eller mindre löst bygger på Sakers fråga. Någon gång kanske jag drar ihop dem till en samlad översikt, men just nu får det bli lite plock här och där. Tidigare inlägg:

Första posten
Andra
Tredje
Fjärde 
Femte
Sjätte

Det som följer här är inte nyskrivet, utan en revision av en gammal bloggpost från mars 2008. Miljövänlig återanvändning!

– Hmmm, hur sköter sig de där filurerna till kapitalägare egentligen? Kanske dags att åberopa vanhävdsparagrafen!

Här nedan följer ett klipp ur Nordisk familjebok, den berömda Uggleupplagan, band 31 från 1921. Originaltexten finns här och här. Jag har studerat vad uppslagsboken har att säga om ordet vanhävd. Uttrycket handlar mest om vanskötsel av jordbruksmarker, men jag funderar på om det inte kunde få en bredare, rent av samhällsomvandlande, betydelse.

Jag har förkortat och redigerat, kursiverat ett intressant ställe samt lagt in en del styckebrytningar för att göra det hela lite lättare att läsa. I övrigt är det originaltexten. Läs igenom detta så följer en förklaring av mina tankar sedan!

Vanhäfd af jordegendom betecknar, att denna brukas så, att dess afkastningsförmåga starkt nedgår, vare sig därigenom, att jorden utsuges genom försummande af dess gödsling, eller därigenom, att bearbetning och renhållning från ogräs eftersättas, vanligen båda dessa brister i förening. Till vanhäfden räknas ock, att jordegendomens hus få förfalla.

Under senare tid har emellertid den uppfattningen alltmer trängt igenom att, emedan jordbrukets alster äro nödvändiga lifsförnödenheter för folket, besittningen af jord bör medföra förpliktelse att bibehålla dennas afkastningsförmåga oförminskad. ….

[Enligt vanhävdslagen från 1909] får å fastighet på landet, tillhörig bolag eller förening för ekonomisk verksamhet eller enskild person, som uppenbarligen besitter egendomen hufvudsakligen för skogsavkastningen och ej är mantalsskriven å samma fastighet eller annan, som sambrukas med densamma, jordbruket ej nedläggas eller åker, äng och byggnader så vanvårdas, att jordbrukets vidmakthållande äfventyras.

Jag tänkte på det här i samband med de ständigt hotande ekonomiska kriserna. De gör ju att fullt användbara resurser – och till och med resurser som inte bara kan utan bör användas – riskerar att ligga outnyttjade. Människor är utan arbete, materiella tillgångar används inte, och detta trots att behov finns. Om man följer andan i den gamla vanhävdslagen skulle det betyda att kapitalägare inte automatiskt betraktas som exklusiva innehavare av sitt kapital. För det är i själva verket kapital som hela samhället skall leva på. Här kan vi se att moral och ekonomi samlas under samma hatt.

Med en modernisering av det här tänkandet skulle företag som normalt går bra, men som drar ner verksamheten vid en kris och kanske missköter eller lägger ned anläggningar, kunna utsättas för granskning och eventuellt åtgärder. (Enligt den gamla lagen var det OK att lägga ner enheter som inte hade några ekonomiska förutsättningar alls, och de ligger utanför mitt resonemang, likaså verksamheter som bör avvecklas exempelvis av miljöskäl.)

Det kunde helt enkelt vara att man läser Bibeln för bolagsledningarna: ”Om nu din hand eller din fot är dig till förförelse, så hugg av den och kasta den ifrån dig.” (Matt. 18:8). Och så skär man loss det förtretliga vanhävdade företaget från sina ägare, kanske till någon låg ersättning. Ibland anses ”pengar” vara ett problem, men det speciella med staten är att den kan skaffa fram friska pengar vid behov. [När detta skrevs kände jag inte till hur bankerna kan skapa ”pengar” ur tomma luften. Men med den möjligheten, som naturligtvis i första hand bör användas av staten, försvinner den löjliga frågan ”ja och hur ska du få pengar till det då?”.]

Vad det gäller människor som är utan arbete men kan ha lämpliga kunskaper för olika jobb är det inte konstigare än att de erbjuds arbete till avtalsenlig lön. Att låta kunniga och arbetsvilliga människor gå arbetslösa är också en sorts vanhävd.

Frågan är var larmpunkten för ingripande skulle ligga. Idag kan företag göra rätt bra vinster men av ägarna anses olönsamma därför att vinsten ligger under en önskvärd nivå, eller man kan höja vinsten genom att flytta verksamheten. Man kan också skapa försämrad lönsamhet genom att inte utföra nödvändiga investeringar i människor och material och därigenom låta en verksamhet förfalla, och det är ju också vanhävd.

Rent generellt kan man säga att kapitalismen (i likhet med andra klassamhällen) har en tendens till att misshushålla med resurser – ibland genom överutnyttjande, ibland genom icke-utnyttjande – och kan därmed avvecklas genom en övergripande vanhävdsdom.

Gallimatias?

Ibland kommer det textsnuttar på främmande språk i twitterflödet, och då kan man se en liten blå text som säger ”Översätt från [det främmande språket]”. Ibland är det väldigt konstigt, som när en svensk text följs av förslaget ”Översätt från danska”. Är det någon av dessa berömda algoritmer som inte riktigt hänger med? – Extra förvånad blev jag idag när en text på blandad svenska och engelska följdes av ”Översätt från indonesiska”. Hur sjutton kan man fatta något som indonesiska här? Hur som helst, jag lät datorn översätta, och resultatet blev … tja, vad skall vi kalla det? Gallimatias kanske? Datoröversättning av språk kanske har en bit kvar innan datorn pratar som en infödd gallimatier!

Va i he …?

”All busstrafik indragen i innerstaden pga rådande väderlek” står det på SL:s hemsida. Nu verkar ju inte morgonens snöfall vara av samma dignitet som det oväder som stängde av Stockholms busstrafik för något år sedan, men kanske normerna för olämpligt väder som stoppar bussarna har ändrats?

Att det kan bli problem med halka på busslinjer i ytterområden, med slingriga vägar och branta backar, det kan jag förstå. Men i Rikets Huvudstad??? För 4-5 år sedan hade vi ett par tuffa vintrar, långa och med mycket snö. Men bussarna tog sig fram. Vad händer om en ny sådan vinter behagar infinna sig? Inga bussar under 3-4 månaders tid?

Härskande tankar, samhällskontrakt och klasskamp

Jag översatte stora delar av en artikel av bloggaren The Saker och publicerade den här i två delar (del ett, del två). Dessutom var Anders Romelsjö vänlig och publicerade den på sin blogg (vilket utlöste en väldig massa kommentarer). Se här och här för artiklarna på Anders’ blogg.

Frågan som The Saker ställde var om det finns någon framtid för kommunismen, eller är den möjligen död? Han trodde att den har en framtid även om han är något helt annat än kommunist. Jag håller på att plita ihop en samling bloggposter som mer eller mindre löst bygger på Sakers fråga. Någon gång kanske jag drar ihop dem till en samlad översikt, men just nu får det bli lite plock här och där. Tidigare inlägg:

Första posten
Andra
Tredje
Fjärde 
Femte

Den härskande klassen måste ta skydd när det kritiska bombardemanget börjar. ”Varför älskar inte folket oss?”

Inledningsvis lämnar vi ordet till doktor Karl Marx och en idé som han nedtecknade 1845-1846 i manuskriptet Det tyska ideologin.

Den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna, d.v.s. den klass, som är den härskande materiella makten i samhället, är samtidigt dess härskande andliga makt. Den klass, som förfogar över de materiella produktionsmedlen, förfogar därmed också över de andliga produktionsmedlen, så att deras tankar, som måste undvara de andliga produktionsmedlen, därmed också genomgående är underkastade de förras tankar. De härskande tankarna är heller ingenting annat än det ideella uttrycket för härskande materiella förhållandena, de härskande materiella förhållandena uttryckta i tankar; alltså de förhållanden som just gör denna klass till den härskande, alltså tankarna om dess herradöme. De individer, som utgör den härskande klassen, har bl.a. också medvetande och tänker därmed; i och med att de härskar som klass och bestämmer en historisk epoks hela omfång, så är det självklart att de gör detta i alla avseenden, d.v.s. de härskar också som tänkare och som producenter av tankar och reglerar sin tids produktion och distribution av tankar; deras tankar är alltså epokens härskande tankar.

Detta verkar hopplöst om man inte tillhör den härskande klassen, men tänker man till så bör det stå klart att det finns andra tankar som inte är härskande – men som kan kan bli det. Om det inte funnes olika tankeriktningar skulle det inte finnas några härskande tankar, för vad skulle de härska över? Det finns härskande, och det finns undanskuffade, ignorerade, kanske förbjudna tankar.

Det här citatet har jag använt tidigare, men det förtjänar att upprepas. Över samhällets materiella bas finns …:

… en juridisk och politisk överbyggnad … vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet.

På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning.

Då man betraktar sådana omvälvningar måste man ständigt skilja mellan den materiella omvälvningen i de ekonomiska produktionsbetingelserna, vilken kan naturvetenskapligt exakt konstateras, och de juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska, kort sagt ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den.

Vad händer här?  Jo, när det stökar till sig ordentligt i samhällets bas, där människor lever sitt materiella liv, blir det kamp om vilka idéer som skall styra hur samhällslivet organiseras och hur resurserna fördelas. Den gamla härskande klassen må hävda att dess tankar är de bästa, och kanske försöker förbjuda folk att tänka på annat sätt, men nu kommer en annan klass och hävdar att den tänker bättre. Just här använder Marx inte uttrycket ‘klasskamp’, men det är den kampen som skärps till det yttersta.

Termen ‘samhällskontrakt’ (eller ‘samhällsfördrag’) kan petas in i det här resonemanget. Så länge de härskande tankarna inte på allvar utmanas, och de står för ett någorlunda hyggligt fungerande samhälle, borde man kunna tala om ett sorts ‘kontrakt’ som de flesta är ganska ense om. En gång togs idén om samhällskontrakt bokstavligt: folket samlades och svor härskaren lydnad, och härskaren lovade att vaka över lag och ordning till folkets bästa. Men numera ses det mer som en oskriven samling regler för hur individer och grupper bör uppföra sig mot varandra. De härskande accepteras som härskare mot att de uppför sig väl.

Under feodalismen fanns ett ganska stelt kontrakt mellan olika hierarkier, och mellan människorna i hierarkierna. Det kan formuleras som principen om ‘ömsesidig stöd och hjälp’. Under kapitalismen ersätts detta av relationer mellan människor i form av köpare och säljare, varor och tjänster, i ett ständigt föränderligt flöde där människan är ett bihang och vinsten det viktiga. Hur ett tänkt kontrakt under kommunismen skulle se ut är knepigt att säga, men kanske vilar det på principen ‘av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov’. Det kan i alla fall inte vara klassbaserat om klasserna antas ha försvunnit.

Det som kastar kontraktet över ände är, om vi följer Marx, ändringar i den materiella basen som gör att det härskande systemet går sämre.  Kritiken växer. Det dånar alltmer hotfullt i ‘förnuftets krater’.  Som Lenin formulerade det vill den ena klassen inte, och kan den andra klassen inte ha det som tidigare längre. Det blir kort sagt ett jäkla liv. Samhällskontraktet fungerar inte som folk är vana. Och då får vi ”de juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska, kort sagt ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den”.

En brytpunkt för de gamla industristaterna runt Nordatlanten kan vara att den välståndsökning för breda folklager som kapitalismen stått för i bortåt 200 år har tagit slut. Den fransk-grekiske ekonomen Arghiri Emmanuel pekade på det för nästan 50 år sedan och hävdade att historiskt sett så har arbetare inte tjänat mer än existensminimum. Under en ganska kort period i den mänskliga historien har detta ändrats i några länder, men i och med att kapitalism betyder utjämning så riskerar de arbetande här att få villkor som mer påminner om vad vi har i Tredje världen.

Nu är det ju inte alltid som arbetarna hörs av även om villkoren för dem försämras, men när de mer högutbildade och inflytelserika skikten bland lönearbetarna känner att indiska ingenjörers lägre löner blir ett sänke för dem själva, ja då kan det bli liv! Personligen misstänker jag att detta kan vara mer betydelsefullt för att förändra samhället än om några förortsligister kastar sten och bränner bilar.

19 november 1942 – 75-årsjubileum

För den som är intresserad av det riktiga kriget i Europa, fronten där avgörandet stod på den europeiska krigsteatern under andra världskriget, kan det vara värt att notera att den 19 november 1942 började slaget vid Stalingrad. 75 år har gått. Var vaksam mot personer som försöker sudda i historien!