Kommunism som rörelse eller system?

Jag översatte stora delar av en artikel av bloggaren The Saker och publicerade den här i två delar (del ett, del två). Dessutom var Anders Romelsjö vänlig och publicerade den på sin blogg (vilket utlöste en väldig massa kommentarer). Se här och här för artiklarna på Anders’ blogg.

Frågan som The Saker ställde var om det finns någon framtid för kommunismen, eller är den möjligen död? Han trodde att den har en framtid. Det är jag i och för sig ense om, men mitt perspektiv är annorlunda. Jag tänker börja med en del grundläggande funderingar.

‘Kommunism’ betyder två saker. Dels tankevärlden hos personer/rörelser som påstår sig arbeta för någon sorts kommunistiskt mål. Detta innebär inte att de verkligen gör det, eller att de ens har en någorlunda klar uppfattning om vad målet egentligen innebär. Namnet finns i alla fall kvar, och med det en hel del aktiviteter som kanske leder någonstans.

Dels är ‘kommunism’ samlingsbeteckningen för ett helt samhällssystem som tillhör framtiden. (Eller också forntiden, om vi med ‘kommunism’ menar att det inte finns samhällsklasser. I så fall har större delen av människans existens varit i ett sådant system.) Men vad är det egentligen? Här har vi ett egendomligt fenomen: de mest betydande kommunisterna, Marx och Engels och deras efterföljare, undvek att göra några djupgående planer för hur ett framtida kommunistiskt samhälle kunde se ut. Rörelsen vill inte bara omdana utan helt omstörta det nuvarande samhällssystemet, men den har inga detaljerade planer för det som skall komma! Verkar inte det lite lustigt när det rör sig om människor som förespråkar planekonomi?

Det fanns en del tankar om att staten skulle försvinna helt i det klasslösa samhället som uppkommer när arbetarklassen tagit makten och klasskampen dör ut av brist på inbördes kämpande klasser. Den australiensiske forskaren Roland Boer har studerat vad Marx hade för synpunkter på staten och kommit fram till att Marx med tiden blev mindre benägen att utan reservationer hävda ‘statens bortdöende. Jag vet inte om denna uppfattning delvis kan bero av att Boer verkar vara väldigt imponerad av den nuvarande utvecklingen i Kina, där ju staten inte verkar vilja packa ihop och lägga ner.

Vidare antas kommunismen som system innebära att samhällets resurser fördelas enligt mänskliga behov. Det sista torde kräva en hel del bokföring, vilket Lenin också nämnde i Staten och revolutionen som han skrev under pågående revolution men innan oktober 1917. Den bokföringen skulle vara så enkel att de flesta borde klara av den trodde han, utan att veta vilka datoriserade möjligheter som skulle komma 70-80 år senare!

Att utfästelser om kommunismens praktiska vardag är ganska vaga är logiskt av två skäl: dels vände sig Marx och Engels mot sina föregångare, de så kallade utopiska kommunisterna, som just sysselsatte sig med att försöka bygga idealsamhällen från grunden, experiment som inte var särskilt varaktiga. Ett annat skäl är mer filosofiskt (här stödjer jag resonemanget på den kanadensiske filosofen och maoisten Josh Moufawad-Paul och hans bok Continuity and Rupture som kom förra året): aktivister jobbar praktiskt med politiska problem, och först efteråt kommer filosofer som Lenin eller Mao och systematiserar erfarenheterna och skapar begrepp som kan utvecklas till ny praktik och nya begrepp, och så vidare. Med det resonemanget är det svårt att göra några bestämda spådomar om framtiden innan man själv är där.

Men då uppstår frågan; hur vet egentligen den kommunistiska rörelsen åt vilket håll den skall röra sig när dess slutliga mål inte kan studeras? Blir det inte som att ge sig ut på stora havet i en liten båt och hoppas att det finns en strand långt därborta i det okända? I det fallet kanske det är bättre att hålla sig kvar vid stranden och syssla med små ofarliga projekt?

För att lösa den frågan måste vi fundera över två alternativ: reformism (hålla sig kvar vid stranden), eller revolution (ut på stora havet i sökandet efter nytt land). Men för att fortsätta med havsfärden som liknelse så kommer något egendomligt att hända vartefter tiden går: avståndet från den ena kusten till den andra kan krympa! Uttryckt på annat sätt innebär det att förutsättningarna att gå från kapitalism till socialism (det som brukar räknas som kommunismens första stadium) blir allt bättre. Den andra kusten blir lättare att hitta, den kommer närmre. Allt bättre teknologi och vetenskap är grunden för det. Samhället har en teknologisk bas och olika behov, och vi får en alltmer klar uppfattning om vad som kan göras under dessa förutsättningar.

En allt bättre teknisk och vetenskaplig nivå är alltså en positiv faktor som driver utvecklingen. Men den krockar med negativa faktorer. För reformisternas del handlar det om att svängrummet för reformer inte finns kvar. Reformismen var acceptabel för kapitalismen som system så länge systemet utvecklades och så att säga kunde leverera inte bara rejäla kapitalvinster, utan också välfärdssamhällen åt folket. När utvecklingen avstannar (återkommer om detta i samband med diskussion om krisernas betydelse) får reformisterna antingen anpassa sig eller kräva systembyte. De gör i allmänhet inte det senare, och det kan vara en av förklaringarna till att socialdemokratin blir allt svagare och idélösare i Europa. Sedan finns det ju (mer eller mindre) revolutionära regeringar i vissa länder i Tredje världen. Men vad är dessa för sort egentligen: kanske reformister under revolutionär flagg? Kan man tänka sig motsatsen i de utvecklade staterna: revolutionärer under reformistisk flagg? – Låter kanske lite tveksamt, men man vet ju aldrig … om de socialdemokratiska ledarna får klart för sig att löner, arvoden, förmåner och karriärer försvinner om de inte skärper sig rejält, kanske det sker en omvändelse under galgen?

För att sammanfatta tankarna i detta inlägg: jag håller med The Saker om att kommunismen har en framtid, men jag ser denna inte i första hand i de fattiga länderna till skillnad mot honom. I alla fall inte om man avser utvecklandet av ett kommunistiskt system – däremot kan de genomföra en fantastisk utveckling av samhällsnyttiga reformer. Om man talar om något som liknar kommunism vad det gäller avvecklande av åtminstone delar av staten, samt ett generellt välfärdssamhälle, är det de gamla industriländerna som är längst fram – eventuellt tillsammans med några länder i Tredje världen som har gjort en rasande snabb frammarsch. Därmed tycker jag mig stå ganska säkert i den traditionella marxismens bås.

Fler reflexioner med anledning av The Sakers artikel lär komma.

Författare: bloggarbjorn

Många foton på bloggen är tagna med Canon IXUS fickkameror samt Nikon D3100, och på senare tid Nikon P900, samt en Xiaomi-mobil. De äldre bilderna som jag lägger upp (oftast svartvita) är mest från 1970-talet senare del, tagna med en Minolta SRT101, samt några med kameror från pre-digital tid vars märke jag glömt. Enstaka teckningar och målningar får slinka med också. För närvarande uppdaterar jag normalt bloggen var tredje dag. Händer det något sensationellt blir det tätare uppdateringar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s