Volvo på kinesiska tåg

Intressant kanske? 8000 kinesisk-tillverkade Volvo-kärror har sänts med tåg till Gent i Belgien för vidare befordran. De nya ‘sidenvägarna’ går på räls kan man säga. Samtidigt hänger frågan i luften: vad händer med Volvo made in Sweden framöver?

SOCIALISMEN – EN BLANDEKONOMI OCH EN EKONOMISK DEMOKRATI – del 2

Här kommer den andra delen av Ulf Modins artikel. Första delen finns här.

SOCIALISMEN – EN BLANDEKONOMI OCH EN EKONOMISK DEMOKRATI – del 2

Profitkvoten visar en fallande tendens, varför kapitalet söker efter nya marknader. Det är därför man ger sig på välfärdssektorn och i Sverige även skolorna, som har privatiseras. Vi får dock inte tillbaka den gamla välfärdsstaten utan resultatet blir negationens negation av denna.

Skolorna går tillbaka till det gamla gymnasiet och berikas med de frukter som utvecklingen har frambringat sedan 1970. Att behovsplanera en ekonomi och ett samhälle, där storbanker och storföretag är förstatligade eller befinner sig i samhällelig ägo och samtidigt lämna utrymme för en fri marknad och skapande människor är emellertid inte lätt. Man gör upp en plan i medvetande om att förutsättningarna kan rubbas, eftersom samhället är en dynamisk och bångstyrig organism, som har föga gemensamt med ett mekano.

En fungerande demokrati i både statliga, kommunala. församhälleligade, kooperativa och privata företag minskar det privata ägandets betydelse, vilket är nödvändigt för att produktionen skall kunna utvecklas. I privata företag bör dock ägaren ha sista ordet. Internet har ökat hastigheten i produktionen och samhället. Tempot blir så högt att ingen orkar arbeta åtta timmar om dagen i fem dagar. Sex timmars arbetsdag kan genast genomföras. Speciellt viktig är den för människor med fysiskt påfrestande arbete. Den har på sina håll prövats i Sverige med goda resultat, men stoppas ofta av marknadskrafternas beskyddare i stat och kommun. Åttatimmarsdagen är ett verk av kämpande mänskor och inte bestämd av någon gud. I dag är produktiviteten så oerhört mycket högre än för 100 år sedan.

Alla måste på något sätt vara indragna i den samhälleliga produktionen och/eller reproduktionen. Annars skapas ett parasitärt och vegeterande skikt. Ett sådant finns redan. Eftersom de utvecklade kapitalistiska länderna är så komplicerade utökas läroplikten med ett år. Någon ny mänska skapas knappast, men eftersom människor utvecklar olika egenskaper under skilda betingelser, kan man vänta sig att många negativa beteenden minskar. Vi måste beakta egennyttan, inte förneka den utan länka in den i banor som tjänar helheten. Det måste inses, att en god gärning utförs av de flesta lättare om man på något sätt har nytta av den själv. Om det ej respekteras, hamnar vi i en omöjlig moralisk situation.

I det goda samhället är människor beroende av varandra. Annars har vi nämligen en benägenhet att ta föga hänsyn. En av statens viktigaste uppgifter blir att planera trygghetsgarantier för medborgarna, samtidigt som mänskorna tillsammans beslutar om och verkställer mycket av det som i dag handhas av den statliga och kommunala byråkratin. Det nya samhället i den form vi föreställer oss det blir dock knappast det sista systemet i historien, ty det utvecklas vidare av sina inneboende motsättningar, tills mänskan inte längre kan bo på jorden. Då har hon förmodligen befolkat rymden, varför hennes historia torde existera så länge universum finns. Vad man kan ana är emellertid, att de samhälleliga omvälvningarna blir mindre våldsamma än på de antagonistiska klassamhällenas tid.

Två motsättningar i det goda samhället, vilka vi redan kan skönja, är för det första den mellan samhällsnyttan och egennyttan och för det andra motsättningen mellan plan och marknad, vilka, liksom konkurrensen, driver utvecklingen framåt. Någon planekonomi som rationellt utvecklas steg för steg är inte att tänka på, eftersom individens såväl som samhällets utveckling sker språngvis. Det beror på hjärnans sätt att fungera. Mänskan är en sociobiologisk varelse och hennes medvetande utvecklas ej steg för steg utan språngvis i ett samspel mellan en biologisk faktor och en social miljöfaktor. Hjärnan och samhället utvecklas på så sätt att vårt medvetande tar språng. Det var ett sådant kollektivt språng som västvärlden tog 1968. Ett samhälle består av mänskor i olika relationer till varandra. Vi får leva med att vara både rationella och irrationella, även om de finns som är mer rationella än andra. I ”realsocialismen” försökte ledningen förneka dialektiken, och vi såg resultatet. Någonting bör vi ha lärt av historien.

Det politiska systemet bygger på maktdelning samt allmän och lika rösträtt. Marx talade aldrig om att krossa kapitalismen utan om att upphäva den. Socialismen blir negationens negation av den statsmonopolitiska kapitalismen. Sovjetunionen var den totala negationen av kapitalismen och den liberala demokratin. Därför föll den. Marx ville inte skriva recept för morgondagens kök, men nu är hans morgondag både en möjlighet och en nödvändighet. Vi är tvungna att åtminstone diskutera ingredienserna, eftersom vi måste ha en klar uppfattning om vad vi kämpar för. Man kan inte vara mot någonting, såvida man inte har något alternativ.

Hur det politiska systemet kommer att se ut och strategin för det klarnar först under kampens gång. Något sådant kan bara utvecklas gemensamt av unga och gamla, eftersom de gamla har erfarenheten och de unga besitter kunskapen om det nya som rör sig i tiden. Den konfederation som skisseras kan ha framtiden för sig. Höger­ och vänsterkrafter (humanister) finns i alla partier. Därför spricker de. Dagens liberalism är en högerideologi, Högern är numera liberal. Den brukar kalla sig mitten. Edmund Burkes tänkande (den intelligenta konservatismen) kan inte längre brukas för att legitimera finanskapitalismen. Seriösa konservativa förenar sig med vänstern. Vi tänker globalt men handlar lokalt och gräver där vi står.

SOCIALISMEN – EN BLANDEKONOMI OCH EN EKONOMISK DEMOKRATI – del 1

För några år sedan publicerade jag en artikel (Den nya syntesen) av Ulf Modin, numera pensionär och bosatt i Finland. Jag minns att den orsakade vissa magplågor hos någon eller några personer på Clartés redaktion. Undrar om följande kommer att utlösa liknande reaktioner? Skall man behöva tala om (jo, för några som kanske tänker lite långsamt) att jag självfallet kan ha en eller annan kritisk fundering angående vissa av Ulfs tankar. Men om de inte offentliggörs kan man ju inte prata om dem, antar jag. – Hur som helst, diskussionen om vad vi skall ha i stället för en allt mer parasitär kapitalism blir allt mer akut, och Ulf har synpunkter på det. Artikeln är ganska lång, så jag har delat upp den i två avsnitt. Första kommer nedan, nästa om några dagar. Och nu ordet över till Ulf:

SOCIALISMEN – EN BLANDEKONOMI OCH EN EKONOMISK DEMOKRATI – del 1

Produktionen automatiseras allt mer. Människan träder in i vad den gamla kroppsarbetande klassen skulle kalla frihetens rike, där det manuella arbetet är mer eller mindre avskaffat och det abstrakta tänkandet riktgivande för produktionens och samhällets utveckling. Det intellektuella arbetet ersätter allt mer det manuella. Intelligentian blir det största och dominerande skiktet. På mycket lång sikt skymtar något slags Athén, där slavarbetet har ersatts av automatiserad produktion och robotar. Alternativet är barbariet. Kapitalismen kan ej längre utvecklas , därför att produktionsförhållandena inte längre motsvarar produktivkrafternas utveckling och produktionens allt mer samhälleliga karaktär. Profitkvotens fallande tendens, den av det ekonomiska systemet framtvingade överackumulationen av kapital (inte minst som följd av spekulation) gör det allt svårare att upprätthålla systemet. Kapitalets centralisation och koncentration samt den vetenskapliga och tekniska omvälvningen skapar kris. Den sistnämnda orsaken är en ytterligare och därtill ny orsak till att verkningarna av kapitalismens allmänna kris blir allt mer fruktansvärda. Denna omvälvning, som har givit ett första upphov till den nuvarande systemkrisen och symboliseras av Internet, gör det allt svårare för systemet att bestå. Kapitalismens allmänna kris, vilken förvärras ytterligare av de hejdlösa spekulationsvinsterna, får allt mer destruktiva följder också för dess ekonomiska vinnare. Härav kommer den nya sjukdomen affluensa.

I dagens EU, som är ett försök att lösa den nuvarande kapitalismens konflikter, förenas den europeiska jättestatens krafter med monopolens, och den liberala demokratin vingklipps. Annars kan det framväxande eurokapitalistiska systemet ej bestå. Monopolens intressen balanseras av EU­staten, som också lagstiftar och ombesörjer storkapitalets reproduktion, vilken finansieras av skattebetalarna. I denna finansoligarki manifesteras makten i sista hand av EUs centralbank. En hänsynslös vålds-­ och övervakningsapparat kommer att se till, att jättestatens allt mer utförliga bestämmelser efterlevs. De mindre språken, exempelvis de nordiska, och till sist förmodligen alla utom engelskan, läggs ned.

Kampen mellan lönarbete och monopolkapital går in i ett avgörande skede och blir en kamp även för vår nationella existens. I och med medlemskapet i EU har vi redan pantsatt vår nationella självbestämmanderätt. De som vill leva söker sig till dem som vill leva och de som dör till dem som dör. Partiväsendet rämnar och nya partier växer fram. När de bildades i början av 1900-­talet fyllde de gamla partierna en funktion som bärare av då existerande klassers talesmän. I dag har de alla vuxit in i statsapparaten och lever av dess pengar.

De strategiskt viktiga industrierna ställs under folkets kontroll. Beslutsprocessen i monopolen bryts upp på många självförvaltande enheter och allmänheten tvingar storföretagen att konkurrera genom sina valda organ. De ägs av de anställda och allmänheten via dess valda organ (fonder). Man kan även tänka sig statligt ägande i storföretag. Bankerna förvandlas från att ha varit människornas blodsugare till deras vänner. I synnerhet i banker och finansbolag bör staten ha ett avgörande inflytande. Viktigt är att de statliga och kommunala företag som tidigare tillhörde stat och kommun återgår till sina tidigare ägare eller övertas av folket, som kan äga dem via fonder. Å andra sidan kvarlever små banker som andelsbanker och sparbanker. De blir nödvändiga som en blåslampa i ändan på storbankerna.

Överallt i de länder där revolutionen segrar sörjer man för att de småsparare som förlorar sina pengar inte absolut utarmas. En stor del av kapitalet ägs ju redan av fonder. Skolan och sociallagstiftningen bibehålls och byggs ut. Universiteten skall vara autonoma bildningsenheter. I de folkägda företagen tillsätts den verkställande direktören av staten, men den demokratiskt valda styrelsen har vetorätt. Efter den hoppeligen lyckade revolutionen samlas representanter för folken i de nya socialistiska staterna till en konferens för att besluta om vad som skall ske med de transnationella monopolens fabriker och dotterbolag utanför deras ursprungliga gränser.

Vad som gäller är att skapa en maktbalans i ekonomin och i samhället i Montesquieus anda. De anställda skall veta att företaget är deras tack vare att de utövar direkt makt allt efter kunskaper och kvalifikationer. På stora arbetsplatser väljs ledningen av ett representantskap. Och ledningen skall ha makt. Direkta val skapar på stora arbetsplatser en ohållbar situation. Det visar erfarenheten. Vägledande bör vara en kombination av demokrati och effektivitet. Det medför en inbyggd motsättning som är nödvändig för framåtskridandet. I ett mänskligt samhälle förvisas marknadstänkandet till torget för försäljning av varor och tjänster vid jämnt byte. Arbetskraften blir allt mindre en vara, eftersom lönarbetet minskar i omfattning.. Det råder full sysselsättning. Privatföretag som arbetar under konkurrenstryck bör förbli privata, eftersom konkurrensen utvecklar teknik, vetenskap och tänkande. Detta gäller fram till dess den slår om i monopolkapitalism, då kapitalismen slår om i sin motsats och ruttnar.

Om företagen blir alltför stora tas de över av folkets fonder, och ägarna kompenseras för sitt förlorade företag. Man skall aldrig hindra en mänska från att starta eget. Visserligen förblir deras företag i regel små, men det finns driftiga människor som inte kan vara under någon och för dem är alternativet att arbeta i ett stort företag avskyvärd. Dessa mänskor kan emellertid vara nyttiga och i en del fall kan deras företag utvecklas till någonting stort. Visserligen är man i ett privatföretag utsugen, men det spelar ingen roll om lönen är densamma eller högre än i de samhällsägda företagen. I de nordiska länderna brukas jorden som familjejordbruk. De är mycket effektiva och bönderna individualister, som man bara skulle reta upp om man skulle försöka att tvinga in dem i kollektiv. Det fåtal gårdar som har flera anställda kan lämpligen ombildas till kooperativ. Slott och herresäten måste användas. Annars blir de ruiner och dör. De sköts antingen av de gamla ägarna eller i nödfall av stat och kommun. De utgör en viktig del av vårt kulturarv. Bäst vore det om de ägs av sina forna ägarsläkter, eftersom de av eget intresse sköter om dem bäst. Egennyttan blir då konstruktiv.

Kunskaperna om hur en ekonomi bör fungera är så stora, att den kan styras någorlunda av nationella regeringar och ett demokratiserat EU utgående från helhetens och inte av övernationella monopols diktat. Vägledande för staten blir en ekonomisk politik i Keynes anda. Staten får också en planerande roll, men de låsta femårsplaner som kännetecknade näringslivet i ”realsocialismen” tillhör historien. Staten för likaså en aktiv och planerande region­ och miljöpolitik. Annars fortsätter rovdriften på naturen.

En tänkbar modell för ett avancerat och mänskligt samhälle utarbetades under 1960-­talet av den polske ekonomen Brus. Hans decentraliserade modell har flere beslutsmodeller. Det centrala organet fattar direkta beslut om nationalinkomstens fördelning och investeringarnas allmänna inriktning, medan löpande ekonomiska beslut överlämnas till företagen och i sak grundas på lönsamhetskriterier. ”Den decentraliserade modellen iakttar den utmärkande principen för all planerad ekonomi, nämligen att den centrala planen och därmed totalperspektivet väger tyngst.” Besluten fattas av dem som skall verkställa dem. Den centrala planeringen utgår från av medborgarna dryftade behov. Behoven planeras. Bara företag med oligopolställning, monopol och karteller ställs under folkets direkta kontroll. Rena monopol är sällsynta. Ett sådant i historien är det brittiska Ostindiska kompaniet, där liberalerna Mill, far och son, arbetade. De privata och kooperativa företagen är beroende av konkurrensen på marknaden och den keynesianska politik som bedrivs av staten..

För att systemet skall kunna fungera krävs ett bildat folk. Det europeiska samarbetet fortsätter. De svårigheter som mänskan nu står inför kräver att FN får en starkare roll. Detsamma gäller ett demokratiserat EU. Däremot minskar näringsfriheten, valfriheten, marknadens, varans och individens frihet. Helhetens krav är viktigare än delens. Vi får ett reglerat och planerat näringsliv. Annars går jorden och människan under. Frihet är insedd nödvändighet. Hegel skrev att ”Freiheit ist Einsicht in die Notwendigkeit.” (Frihet är insikt om vad som är nödvändigt /att göra/). Marx och Engels övertog Hegels frihetsbegrepp. Exempel på hur individens frihet och näringsfriheten måste begränsas blir exempelvis förbudet av plastkassar, som är ett stort miljöproblem. De ersätts av nät-­ och papperskassar. Källsorteringen fortsätter och matavfallet går till grisfarmerna.

Vidare förbjuds pornografi samtidigt som kärleksskildringarna i litteratur och på film skördar nya lagrar. Man är inte pryd därför att man inte godkänner pornografi utan bejakar humanismen. I DDR gjordes vackra kärleksfilmer, samtidigt som pornografin var förbjuden. Allting som dras ut till sin spets slår om i sin motsats. För mycket och för litet skämmer allt.

Släktskapens betydelse

Saxat från Sveriges radios hemsida:

Släktskap långt tillbaka i tiden kan påverka om en person i Sverige skaffar sig en universitetsutbildning eller inte.

Har du svårt att hålla igång samtalet med alla släktingar under julhelgen? Då kanske ni kan prata om vilka yrken som era gammelmor- eller farföräldrar hade.
Enligt en ny studie från Stockholms universitet påverkar nämligen det yrke som en person hade på 1800-talet, chanserna för att deras barnbarnsbarn i dag skaffat sig en universitetsutbildning.
Forskarna bakom studien tittade på församlingsböcker i Skellefteå från mitten av 1800-talet, och sedan jämfört det med släktingarna som lever idag.
Resultatet visade att det var tio procent fler barnbarnsbarn som hade en universitetsutbildning om förfädern hade ett yrke med hög status, som exempelvis statstjänsteman eller lärare.

 Jaha, då kollar vi:

Farfarsfar 1847-1931: Torpare, något vid järnvägen, tegelarbetare
Farmorsfar 1852-1913: Kakelarbetare
Morfarsfar 1850-1900: Något vid järnverk i Bergslagen, värvad soldat, gårdskarl i Stockholm
Mormorsfar 1840-1897: Lite oklart vad han gjorde, men jag har sett beteckningen ‘bromsare’, alltså vid järnvägen.

Jaha, med den bakgrunden är det väl inte så konstigt att man inte kan titulera sig professor emeritus eller något annat fint! Fast jag har ju läst en del på högskolor i alla fall!

Positivt?

Gratisbladet Mitt i Södermalm kom i brevlådan tidigare idag. Våldet ökar – och blir grövre.

Jojo, det låter ju tråkigt, men i artikeln får vi åtminstone en positiv aspekt: nu behöver inte läkarna åka till Sydafrika (som ju har en massa grov brottslighet) för att träna sig på att ta hand om skottskador. Lämpliga träningsobjekt kommer nu in till de svenska sjukhusen i så stor omfattning att träningen kan ske här i Sverige. 17 dödade i Stockholm i år, 54 skadade.

Det finns en massa människor som inte borde vara i Sverige.

Sverige inte byggt för kriminalitet: Lästips och funderingar

En kille som heter Malcolm Kyeyune har på senaste tiden orsakat upprördhet i vissa kretsar (jag höll på att skriva ‘vita kretsar’, en så kallad freudiansk felskrivning). Nu vill jag rekommendera hans senaste bloggpost. Den handlar om att Sverige inte är byggt för kriminalitet av den typ som nu somliga (tja, låt oss kalla dem ‘missriktat välviljande vita kretsar) i massomfattning tar in till Sverige utan att inse konsekvenserna. Läs själv!

Kommer den så kallade diskursen vända om några år? I stället för ”även svenska män gör” vad det nu är för otrevligheter det gäller kanske vi kan tjonga till med ”även utländska män gör” …! Det första argumentet i sig är egendomligt: när svenska män bär sig illa åt i Sverige räcker det väl, inte måste utlänningar tas in för att göra samma sak? Är det för att uppnå någon sorts balans?

Snatteri är inte lika med mord.  Smärre ofredanden är inte samma sak som grova våldtäkter. Det är lätt att inse … tror man. För somliga är det inte lätt. Eller att de inte vill fatta. Fatta att driver man vissa saker för långt finns det snart inget rättssamhälle kvar.

Rubrik i Svenskan idag:

En av 20 nyanlända i jobb efter etableringsperiod

I tryckta upplagan är det lite klarare:

En av 20 nyanlända i arbete två år efter uppehållstillstånd. 

Vidare får man veta att:

Bara i subventionerade jobb har andelen sysselsatta nyanlända ökat.

Är det någon som tror att detta är hållbart, att detta på sikt skall ‘rädda’ pensioner och ersätta bortpensionerade svenskar?

Ibland undrar jag också vad som händer om, eller snarare när, nästa stora ekonomiska kris bryter ut och tusentals svenskar som arbetar utomlands (i Norge exempelvis) måste åka hem. Här står de nu utan arbete, bostad … . Blir det ett solidariskt svenskt mottagande av landsmän med problem och klar identifikation, eller blir det kalla handen och en vass armbåge?

Glädje med Sveriges historia

(Texten uppdaterad 13/12 2017)

Alf Henrikssons Svensk historia kom ut första gången 1963. Jag har en senare utgåva, med trevliga teckningar av Björn Berg, från 1990.

I slutkapitlet diskuteras historieskrivning, och den sista meningen lyder som följer:

Ehuru nationen nu är i färd med att söka lära sig tänka globalt och minnet av slaget vid Lützen högtidlighålls endast på bakelserna med hjältekonungens bild i Göteborg, är det sålunda alltjämt glädje med Sveriges historia.

Det var för över femtio år sedan gamle ‘H’ skrev detta. Låt oss loda lite djupare i historiens brunn. Där hittar vi Esaias Tegnérs dikt ‘Svea’ från 1811, med den berömda raden om Finlands indirekta återerövring:

Gråt, Svea, vad du mist, men skydda, vad du äger!
Från Sundets rika strand längst upp till fjällhög nord,
där lappen flyttar kring sin frihet och sin hjord,
vad skogbekrönta berg, vad fält, med skördar prydda!
O, älska vi vårt land, nog ha vi land att skydda.
Låt, Svea, dina berg fördubblad ge sin skatt,
låt skörden blomstra opp i dina skogars natt.
Led flodens böljor kring som tamda undersåter,
och inom Sveriges gräns erövra Finland åter!

Är detta helt inaktuellt, eller är det tankar som med viss justering kan återanvändas även i vår tid?

Tänk om den aktuella uppgiften är att ‘inom Sveriges gräns erövra Sverige åter!’ Att åtminstone skydda vad vi äger medan vi kan fälla en tår över det som gått förlorat (nämligen ett land som en kort period var på topp inom industri, vetenskap, kultur, men som nu mer verkar symboliseras av tiggaren utanför den närmsta matbutiken och ligister som kastar bomber). Det är inga naturlagar som är ute och stökar till det för oss, det är mänskliga beslut och inte gudsord, och därmed kan de ändras. Det gäller att vi slutar backa för lipsillar som påstår att folk utifrån kan känna sig ”exkluderade” om vi faktiskt framhåller en massa goda, positiva, progressiva sidor i det här landet, att vi har en historia som ibland är riktigt bra. Om Sveriges förflutna är ‘barbari’ som vissa fåkunniga politiker påstår så gäller det alla andra folk och länder också. Inget folk/land har startat som högkultur.

Man kanske till och med vågar hävda att Mått-Johansson var en fan så mycket viktigare person än den där Zlatan! För att inte tala om Olaus Magnus, Rudbeck, Linné, Celsius, Berzelius, Montelius, Bremer, Berwald, Lind & Nilsson (Jenny &Christina), Lagerlöf, Strindberg, Scheele, Bellman och mängder av mer eller mindre kända svenskar/svenskor som gjort viktiga insatser på många områden. Göteborgskillarna i The Spotnicks var Sveriges första elektrifierade musikexport, och det var så länge sedan så det bör väl betraktas som historia vid det här laget.

Om man klämmer i med …

Du tronar på minnen från fornstora dar,
då ärat Ditt namn flög över jorden …

… så behöver det alltså inte betyda våldsdåd och härjningar i främmande länder. Minnena kan styras över till den välfärdsstat som sågs som något märkligt och progressivt världen över, och hårda frågor kan ställas till dem som river ner den – fullt medvetet eller av ren dumhet. ”Varför gör ni detta? Till vems fördel?” Genom att ställa sådana frågor kan vi, som gamle Henriksson skrev, finna att det är ”alltjämt glädje med Sveriges historia”.

Illa läge, men kanske ändå går att reparera?

Nästan som Grönköpings veckoblad

Följande saxade jag ur morgonens Svenska Dagblad:

Furulundsskolan i Mariannelund har inte tillräckligt med eluttag. Eleverna, som dagligen behöver ladda sina mobiler, datorer och surfplattor, har slagit larm om att det borde finnas fler.
– Man kan inte använda sina telefoner eller Ipads och då har man inget att göra, säger eleven Gentiana Voca till Sverige Radio Jönköping.
Skolans rektor håller med eleverna och planerar att installera fler laddningsmöjligheter på skolan.

Man behöver nog inte skruva så mycket till på den där notisen för att den skulle platsa i Grönköpings veckoblad.

”Inget att göra.” – Varför inte ägna plötsligt uppkommen fri tid på grund av elbrist till lärdom när man nu råkar befinna sig i en skola?

Eller gå ut på bygden och göra lite hyss? Mariannelund ligger väl i de trakter där Emil i Lönneberga härjade på sin tid! Bränn lite bilar eller något i den stilen.

Och ladda hemma och låta föräldrarna betala elräkningen?

En originell spindel som inte har något med den här bloggposten att göra, förutom att den befinner sig just här!

Nydahls nya

Den här boken har jag nyligen läst. Thomas Nydahl Ett huvud är mer än fyrahundra struphuvuden. Anteckningar och dagböcker från Östersjökusten. Occident förlag, 2017.

ETT HUVUD ÄR MER ÄN FYRAHUNDRA STRUPHUVUDEN. NY BOK I NOVEMBER

Det finns författare vars alster vräks upp pallvis i varuhusen. Och så finns det de mer diskreta, som varken märks vad det gäller volymen pallar eller recensioner i tidningarna. Till den senare gruppen räknas utan tvekan Thomas Nydahl, skåning och skrivare. Han tillhör den gruppen som inte ger upp utan försöker ge ut på eget förlag och med läsarstöd. Eftersom han inte smickrar läsarna kan detta bli besvärligt, särskilt om en del folk får för sig att han är ‘deras’ man och sedan blir besvikna. Från förordet i hans nya bok:

I vanlig ordning skriver jag som en fri man och låter mig inte hindras av tidens politiska korrekthet och krav på självcensur och blundandet för det som kräver något av oss. Jag förvandlar ord som ”utmaning” till vad det verkligen handlar om: stora och djupa problem och kriser i Sverige och västerlandet. Men jag skyr dogmer och slagord lika mycket som jag skyr lögner och eufemismer. Mitt språk är inte propagandistens. Mitt språk är det oroliga hjärtats. Mitt språk söker inga anhängare, det söker läsare med liknande oro och intressen.

Nydahls senaste bok syns med såväl fram- som baksida ovan. Notera det snygga fotoarbetet av Astrid Nydahl också. Bilden är hämtad från hans nuvarande blogg. Dit bör man vända sig om man vill ha ett exemplar. Denna blogg är under avslutning, så efter nyår blir adressen en annan, nämligen Nydahls kustvandringar.  Han brukar kasta av sig den gamla rocken då och då och sätta på en ny – fast den nya kanske ändå inte är så olik den nya. Och det är ju faktiskt som så den nya bloggen presenteras:

Mina kustvandringar har egentligen inget annat syfte än att jag vill slippa undan det postmoderna helvetet. Vill ni följa mig på dessa nygamla vandringar är ni hjärtligt välkomna.

”Nygamla” alltså. –  Att ”slippa undan” kan ses som en nyckelfras. Att slippa undan den obehagliga massan med alla struphuvuden men inte så mycket huvud, dessutom motvilja/avsky för islam, kommunism, fascism, konsumism och folk som bär sig illa åt. (Min fundering: Om det är någon rörelse som kan vrida om näsan på islam, fascism, konsumism och odågor i största allmänhet torde det vara kommunismen, så jag förstår inte riktigt hur Nydahl tänker, om han tänker framåt. Misstänker att han bara tänker bakåt hela tiden, och då blir det ju obegripligt vad 2000-talets kommunism kan göra.)

När omvärlden utan hänsyn trampar på våra tår och plågar våra trumhinnor med skränande struphuvuden utan huvuden är det svårt att slippa undan. Bland en del kristna i USA talar man om ”the Benedict option”, det kanske kan översättas som ‘det benediktinska alternativet’. Under ledning av Benediktus drog sig kristna tillbaka från den otrevliga stora världen och bildade sina egna samfund, kloster där man kunde bevara den egna identiteten. Benediktinerrörelsen startade år 529 i Italien och fick på sikt betydelse för den västerländska kulturens överlevnad och utveckling.

Några sådana djuplodande alternativ ritar inte Nydahl upp. Eller om det handlar om en sorts själslig exil där man är kvar i den stora världen men ändå försöker hålla den på avstånd och betraktar den utifrån. Han gör sina vandringar längs Hanöbuktens stränder när hälsan inte sätter stopp för det, gör längre turer inom och utom riket, alternativt reser i tanken genom att läsa gamla och nya författare från olika håll, observerar och skriver. Nu blir det drygt 170 sidor med ofta ganska korta texter. Nydahl frågar:

Vad är det som pågår i våra liv denna höst? En sådan fråga kan bara var och en av oss besvara individuellt. Jag försöker göra det personligt men allmängiltigt i denna bok. Det jag syftar på är det individuella. Men allt det vi delar av villkor och skeenden är kanske ännu viktigare, eftersom det blir bestämmande för oss. Ingen slipper undan omständigheterna!

Blir man som läsare klokare? – Det beror kanske på om läsaren kan koppla sina tankar till Nydahls framställning, hitta ställen där man antingen hittar har en gemensam grund och glatt håller med, eller ställen där man vill protestera och argumentera. Gör man det kanske man är kvalificerad för en liten cell i Nydahls virtuella klosterorden. Eller inte.