CARL KAVALEFF – LÄRARE OCH PERSONLIGHET I NORRA LATIN – del 1

Från Ulf Modin, som befinner sig i före detta östra rikshalvan (Finland, alltså) har jag fått ett långt manuskript om en lärare och en skola som betydde mycket för honom. Lärare är viktiga, den som vill förstöra ett samhälle har förmodligen lärarkåren som primärt mål att bryta ner. På samma sätt är samhällsbyggaren angelägen om att lärare finns i stor kvantitet och god kvalitet.

Långt manuskript som sagt, och jag har delat upp det i kortare avsnitt (totalt tio delar) som publiceras varannan dag. Här är första delen, ordet till Ulf:

CARL KAVALEFF – LÄRARE OCH PERSONLIGHET I NORRA LATIN – del 1
 

Carl Kavaleff var en småväxt man med mörkbrunt hår och värdig hållning. Hans aristokratiska framtoning var naturlig för honom som medlem av en rysk adelsätt, vilken under 1800-talet hade kommit till Finland. Hans värdiga yttre förstärktes under hans tid i Finlands armé, i vilken han hade tjänstgjort som officer under landets två senaste krig. Kavaleff var under fyra år, 1960-1964, min lärare i historia och modersmålet i Norra Latin.
Detta läroverk invigdes 1880 och är byggt i nyrenässansstil. Inuti präglas Norra Latin av de båda ljusgårdarna och vackra målningar utförda av berömda svenska konstnärer. Skolan används ej längre för undervisningsändamål utan är en konferensanläggning. Byggnaden är i dag kulturskyddad.
Norra Latin var ett av Stockholms förnämsta läroverk och fram till 1961 en pojkskola, ”Högre allmänna läroverket för gossar å Norrmalm”. Den är belägen vid Drottninggatan 71B mittemot Norra Bantorget. Upptagningsområdet hade under min tid utökats till stora delar av Stockholm. Främst kom eleverna dock från Kungsholmen och Norrmalm. Skolans uppgift var att förbereda unga mänskor, så att de i framtiden skulle kunna vara kompetenta att överta ansvarsfulla befattningar. Den var bildande och därför krävande. Eleverna uppmuntrades att maximera sina kunskaper. Allmänbildande ämnen som geografi och historia gavs stort utrymme, liksom främmande språk, på reallinjen främst engelskan och tyskan. Skolan var dock ej svårare att ta sig igenom än att även normalbegåvningar med en god kulturell bakgrund och ett gott sittfläsk utan större problem kunde få hyggliga vitsord.
När vi studerade franska hade vi tyvärr aldrig några salskrivningar, varför man inte behövde ägna samma energi åt detta ämne. Dessutom hade vår klass oturen att råka ut för dåliga lärare. Fransklektionerna blev för vår annars hårt hållna klass, som av lärarkåren ansågs vara skolans bästa, något slags säkerhetsventil. Under dem ägnade vi oss därför åt bus. Det beklagar jag naturligtvis i dag, eftersom jag numera knappt har reminiscenser kvar av fransyskan. I övriga ämnen hade vi goda och ibland till och med utomordentliga lärare. Minst tre främmande språk och grannspråken danska och norska bör en svensk, som söker en högre bildning, lära sig att åtminstone läsa. Under min tid i Finland lade jag nämligen märke till, hur intellektuellt överlägsna de studenter som kunde flere främmande språk var de som nöjde sig med ett eller två. För Kavaleff var detta självklart. Själv försöker jag kompensera min icke-existerande franska med en knagglig finska.
Våra lärare måste kunna mycket för att ha något att ge eleverna. Hälften av dem var följdriktigt doktorer eller licentiater. En historielärare hade till och med professors titel. Deras lektionstid var mindre än dagens lärares, men de arbetade inte mindre än vår tids. I deras plikter ingick också att följa med vetenskapens och kulturens framsteg samt att delta i det offentliga samtalet och tillse att även eleverna fick del av det. Deras arbetstid i skolan var kortare, men inte den reella. Det ställdes betydligt högre krav på en pedagogs bildning och intellekt i det gamla gymnasiet än i det nya.
Egentligen borde jag ha gått allmän linje, i dag samhällsvetenskaplig linje, eller latinlinjen, men övertalades av min bror att välja reallinjen (naturvetenskaplig linje). Trots mitt i genomsnitt medelmåttiga studentbetyg med en stark slagsida åt det humanistiska hållet ångrar jag inte mitt val. Reallinjen var nämligen den svåraste linjen i det gamla gymnasiet, varför de som valde den måste övervinna ett större motstånd än andra elever för att klara sig igenom. Det har skärpt mitt intellekt, och jag har ur naturvetenskaperna kunnat hämta inspiration för mitt historiefilosofiska tänkande. Därför uppmuntrar jag ungdomar med en allsidig begåvning att i dag välja naturvetenskaplig linje. Ibland har jag också lyckats. Ungdomarna har heller inte ångrat att de följt mitt råd. För dem som gick reallinjen stod alla studievägar öppna, vilket ej var fallet för de andra studenterna. En humanist eller samhällsvetare som söker inspiration i naturvetenskaperna löper emellertid risken att överföra deras metoder till sitt eget område. Då blir resultatet en katastrof, eftersom naturen saknar subjekt.
Antalet studenter ur socialgrupp III som avlade studentexamen i det gamla gymnasiet var under 1960-talet procentuellt sett ungefär lika många som i dag, eller kanske fler. Antalet ungdomar ur arbetar- och småbrukarhem som avlade studentexamen under samma period i Finland, vilket då hade ett ännu mer krävande skolväsen än det motsvarande svenska, var emellertid procentuellt sett dubbelt så många som i Sverige. Det är således ambitionerna och bildningsnivån i hemmen som är avgörande för hur många som klarar sig igenom ett avancerat skolväsen, inte i första hand detta systems form och innehåll. Kunskapsnivelleringen innebär bara, att eleverna inte får utveckla sina anlag och har ingen betydelse för den sociala rekryteringen till universitet och högskolor. Däremot spelar antalet gymnasier i en region eller en stad en roll. Fördelen med att alla skolelever numera under nio år går i samma klass är social och inte pedagogisk. Dess värde ligger i, att ungdomarna har större möjlighet att få en inblick i andra sociala miljöer än sin egen.
Kavaleff klädde sig, liksom alla lärare i Norra Latin, smakfullt. Han bar enkla, skräddarsydda kostymer av fyrtiotalssnitt med tillhörande väst, grå, ljusblå eller vit skjorta och en sober fyrtiotalsslips. Hela min skoltid använde han bredbågade glasögon, som förstärkte intrycket av en stor man. Under de tre dagar på våren, då fjärderingarna dimitterades, var han alltid iförd jaquette.
Vår historie- och svensklärare var ekonomiskt oberoende. Han verkade som lärare bara därför att han uppfattade det som ett kall att bilda ungdomar för att de skulle kunna uträtta någonting för sig själva och sitt folk. Det faktum att han var ekonomiskt oberoende påpekade han gärna, liksom vad därav följde, nämligen att han inte för sin existens var tvungen att dansa efter skolöverstyrelsens pipa. Han sade rent ut, att om han i morgon dag blev avskedad från sin tjänst för vad han gjorde, sade och tänkte, skulle det inte påverka hans materiella existens det minsta. Dessutom kunde lärare vid den tiden endast avsättas av domstol, eftersom de var ämbetsmän. Det var således ingen lätt sak. Allt detta jämte hans erkända skicklighet som pedagog bidrog till att öka hans självkänsla, som smittade av sig på oss. Vi visste att vi hade en bra lärare, och när vi blev studenter, visste vi med oss att vi kunde någonting. Han ställde stora krav på oss, men det var nödvändigt för att vi skulle utvecklas, och när vi gick framåt fick vi någonting tillbaka i form av svalt beröm och bättre vitsord. De högsta kraven ställde han emellertid på sig själv.
Fastän Kavaleff inte behövde arbeta för sitt uppehälle, var han mycket plikttrogen och samvetsgrann. Det framgick exempelvis, när han en förmiddag ramlade i skolan och bröt benet. ”Kalle”, som vi benämnde honom när han inte var i närheten, fördes till sjukhus i ambulans, fick benet gipsat och återvände några timmar senare hoppande på kryckor och återupptog undervisningen. Ibland var hans hals så sjuk att han tappade rösten, men han stannade vid dylika tillfällen inte hemma utan kallade fram en elev till vilken han viskade vad han ville ha sagt. Eleven fick vara förbindelselänk mellan läraren och klassen. Inte ens hans magsår kunde hindra honom att bedriva sin undervisning. Han hade fått en rysk kula i magen.

Författare: bloggarbjorn

Många foton på bloggen är tagna med Canon IXUS fickkameror samt Nikon D3100, och på senare tid Nikon P900, samt en Xiaomi-mobil. De äldre bilderna som jag lägger upp (oftast svartvita) är mest från 1970-talet senare del, tagna med en Minolta SRT101, samt några med kameror från pre-digital tid vars märke jag glömt. Enstaka teckningar och målningar får slinka med också. För närvarande uppdaterar jag normalt bloggen var tredje dag. Händer det något sensationellt blir det tätare uppdateringar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s