CARL KAVALEFF – LÄRARE OCH PERSONLIGHET I NORRA LATIN – del 5

Femte delen av Ulf Modins

CARL KAVALEFF – LÄRARE OCH PERSONLIGHET I NORRA LATIN

I Kavaleffs pedagogik förekom aldrig några läxförhör, vare sig muntliga eller skriftliga. I stället förde klassen under hans ledning diskussioner om historiska processer eller dryftade de stora författarna och deras verk mot bakgrund av deras tid och vad de hade för betydelse för oss samt om det fanns några paralleller i historien, vilket är vanligt. Han visste snart vad var och en borde kunna lära sig. Var det någonting han bedrev, så var det individualiserad undervisning. Vad man fick betyg efter var ens analytiska insikter och inte någon förmåga att rabbla upp vad som stod i läroböckerna. Dem skulle vi nämligen ha öppna för att snabbt kunna slå upp fakta och årtal ur. Obligatoriska läromedel på pulpeten under hans lektioner var alla svensk- och historieböcker samt kartor, bibel och psalmbok. Det var inte så att Kavaleff var religiös, men han fick oss att inse, att ingen kan förstå vare sig västerlandets litteratur eller historia utan kännedom om bibeln och psalmboken. De kunde därför när som helst behövas i diskussionen. Saknade man en bok, riskerade man att råka illa ut. Därför hade alla snart böckerna med. ”När slöts freden i Nystad?”, kunde han exempelvis spörja en elev. Om denne inte kunde svara, blev Kavaleff arg och sade till eleven: ”Men titta i boken då; vad tror Ni att den är till för!”

Vi måste dock också läsa läroböckerna, eftersom den kunskap som fanns i dem var en förutsättning för att vi skulle kunna hänga med i diskussionerna. ”Att läsa läxan är naturligtvis alldeles frivilligt”, sade läraren, ”men fan tar den som inte kan den.” Om man inte exakt kände till exempelvis något mindre väsentligt årtal, eller någon mindre viktig person, var det dock ingen katastrof, bara man hade ett begrepp om tiden i fråga och förstod den. Kalenderbitare hade han ingenting till övers för. Relevanta data av betydelse för ens kronologiska medvetande, på vilket både historie- och litteraturundervisningen vilar, måste vi dock kunna och själva inse vilka som var viktiga att lägga på minnet.
En elev med fotografiskt minne fick i uppgift att redogöra för upplysningstiden, och utnyttjande denna sin förmåga började han att ord för ord läsa upp vad som stod i läroboken. Nu blev Kavaleff mycket arg, och sade: ”Ni har fotografiskt minne och läser ur boken!” ”Jaa”, svarade eleven, som fick bakläxa därför att han inte hade tänkt igenom vad han hade lärt sig utan mekaniskt rabblade upp vad som stod i en bok. Min klasskamrat var inte den ende som fick bakläxa därför att han mekaniskt återgav vad han hade lärt sig. Händelsen upprepade sig ej i vår klass, men det har kommit fram, att Kavaleff behandlade alla som osjälvständigt återgav innehållet i en text, det vill säga ej hade smultit vad de hade lärt sig och inte reflekterade över det lästa, på samma sätt. Vi fick inte bli papegojor.
Någonting som Kavaleff betonade, var vikten av att vi antecknade vad han sade under lektionerna, eftersom han visste att vi måste kunna det för att klara oss vid högskolor och universitet. Anteckningskonsten var för honom A och O i undervisningen. Det är emellertid inte lätt att lära sig anteckna, eftersom man måste kunna skilja den i en framställning nödvändiga luften från kärnpunkterna. Märkte han att någon inte antecknade, fick personen i fråga genast en åthutning. Denna kunskap har hans elever haft stor nytta av. En annan teknik han lärde oss var att i läroböckernas marginal anteckna nyckelord och göra en disposition av texten, vilket underlättade förståelsen av innehållet och gjorde det lätt att repetera boken. Också i de skönlitterära verken skulle vi skriva iakttagelser i marginalen. Vi hade en speciell anteckningsbok i vilken vi införde modeller av strukturer och skeenden, t ex en modell av vasallväsendet och bildligt utformade ”balansräkningar” för en företeelses för och nackdelar, splittrande och sammanhållande faktorer i en statsbildning och så vidare
Det var i det gamla gymnasiet vanligt, att lärarna niade eleverna, medan vi sade ”magistern” till dem. Några duade oss, men vi skulle säga ”magistern” till dem med. Varken lärare eller elever hade emellertid behov av någon falsk kamratskap, och vi behövde inte tycka sämre om en lärare som sade ni än om en som sade du till oss. Ty vi visste, att det var inte det som var tecknet på demokrati. Du-reformen var ännu inte påtänkt. Den kom först 1971. Skolan måste bygga på att läraren tack vare sina kunskaper och sin personlighet är en auktoritet och därigenom kan handleda. Har han inte en naturlig auktoritet och behärskar han inte sitt ämne, skall han inte vara lärare. Alla som började i vår klass fick chansen att utveckla sina anlag. De som inte hade några större håvor åkte däremot ut: någon slutade gymnasiet, andra valde ett mindre krävande läroverk, men de flesta bytte till den enklaste linjen i Norra latin, den allmänna. Av de 30 elever som började i RI A i Norra Latin 1960 avlade 20 personer studentexamen i samma klass fyra år senare.
När vi skrev våra modersmålsuppsatser, fick vi alltid ha nödvändiga böcker och andra viktiga källor, som exempelvis dagens tidning, med oss. Det var vid denna tid en revolutionerande pedagogik. Det väckte stor förundran bland andra elever och lärarkolleger. Carl Kavaleff gav oss nämligen uppsatsämnen, som vi inte kunde klara genom att skriva av en bok. Den kunde vi bara använda som källa. Förutsättningen för att kunna skriva exempelvis ett historiskt ämne var, att man hade följt med i klassens diskussioner och självständigt hade tillgodogjort sig den och lärobokens fakta. Eftersom jag själv gärna valde historiska ämnen och har de flesta uppsatser sparade, går det lätt att nämna några exempel: ”Några avgörande episoder under det s. k. stora nordiska kriget”, ”Kampen mellan kung och adel om den politiska dominansen i Sverige under 1700-talet. En översikt”, ”Februarirevolutionen i Frankrike och dess återverkningar i Europa”. Själv brukade jag förutom historiska ämnen välja att skriva bokrecensioner och dryfta aktuell politik, som krävde att man följde med dagspressen. Ibland fick jag en känsla av att Kavaleff skräddarsydde ämnen för åtminstone somliga av oss, ty en del av dem kunde bara skrivas av en eller två personer. Vad han var intresserad av var, att vi i uppsatserna skulle analysera, framhäva orsaker och följder. Det värsta han kunde säga om en uppsats var, att den var refererande.

Författare: bloggarbjorn

Många foton på bloggen är tagna med Canon IXUS fickkameror samt Nikon D3100, och på senare tid Nikon P900, samt en Xiaomi-mobil. De äldre bilderna som jag lägger upp (oftast svartvita) är mest från 1970-talet senare del, tagna med en Minolta SRT101, samt några med kameror från pre-digital tid vars märke jag glömt. Enstaka teckningar och målningar får slinka med också. För närvarande uppdaterar jag normalt bloggen var tredje dag. Händer det något sensationellt blir det tätare uppdateringar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s