CARL KAVALEFF – LÄRARE OCH PERSONLIGHET I NORRA LATIN – del 8

Mer av Ulf Modins minnen från sitt gamla gymnasium:

 CARL KAVALEFF – LÄRARE OCH PERSONLIGHET I NORRA LATIN

I den den muntliga modersmålsundervisningen ingick inga grammatikstudier, eftersom vi enligt läroplanen skulle ha passerat det stadiet i realskolan. Ämnet byggde i stället på litteraturstudier, och de var inriktade på litteratur, poesi och dramatik i nu nämnd ordning. När vi avlade studentexamen hade vi läst ett trettiotal romaner och dramer samt sugit i oss en icke obetydlig mängd poesi. Grundböckerna var en tidig upplaga av den fina antologin Dikt och tanke I-III av Gunnar Tideström och Bernhard Tarschys samt en litteraturhistoria. Antologin har jag fortfarande kvar och hämtar ofta inspiration ur det utomordentliga lyrikurvalet.

Varken antologin eller litteraturhistorien läste vi emellertid systematiskt utan bara centrala delar, i Dikt och tanke huvudsakligen klassisk svensk lyrik, i regel skriven före år 1900. Den kompletterades med mestadels svenska 1900-talsromaner och några utländska exempelvis Gorkijs Min barndom och Mark Twains Huckleberry Finns äventyr.
Det var också en riktig princip i det gamla gymnasiets läroplan att betona svenska klassiker och 1900-talsförfattare. Utan en resonansbotten i sin egen kultur kan man nämligen inte förstå främmande kulturer, ty man jämför alltid nya erfarenheter med någonting annat, och det naturliga blir då att utgå från den egna kulturens bästa alster och samtidigt skapa en god grund på vilken modersmålet kan utvecklas. Det går lätt att konstatera, att annars begåvade mänskor, som skriver dålig svenska, ofta gör det därför att de i sin ungdom inte har läst god poesi och skönlitteratur. Modersmålslärarna hade ganska stor frihet att efter eget skön välja vilka böcker de ansåg att vi borde läsa. Anglosachsisk, fransk och tysk skönlitteratur läste vi knappt men däremot analyserades noggrant två dramer av Shakespeare, Julius Caesar och Macbeth, och Goethes Faust, Molieres Tartuffe samt flere av Strindbergs pjäser.
Viktigt vid litteraturstudierna var den komparativa metoden. Ämnen i lyrik och prosa under en period jämfördes med hur liknande motiv behandlats under andra tidsåldrar, exempelvis lagtext från olika tider, ballader under olika epoker, Gullivers resor och Sagan om hästen (allegorier).
Litteraturläsningen koncentrerades till svenska författare från och med Strindberg och de som debuterat före 1950, den svenska litteraturens och det svenska språkets guldålder. Strindberg läste vi flere verk av. Vi studerade även nordiska dramer som Holbergs Jeppe paa Bergetoch Ibsens Vildanden, naturligtvis på danska respektive norska. Under genomgången av ”Jeppe” fick vi också försöka att läsa på danska. De skandinaviska språken försummades inte, ”men finska slipper ni”, sade vår lärare med ett skratt. Romanstudiet var obligatoriskt. Till varje längre lov fick vi en laddning skönlitteratur att gå igenom. Böckerna analyserades sedan på lektionerna med modersmålsläraren som handledare. Kavaleff förklarade inför loven, att det var naturligtvis alldeles frivilligt att läsa denna litteratur, ”men fan tar den som inte gör det”.
Studiet av god dramatik, poesi och skönlitteratur är viktigt av två skäl. För det första ökar det förståelsen av livet och verkligheten. För det andra bidrar det till att förstärka språkkänslan och utvecklar mänskors förmåga att uttrycka sig i tal och skrift, särskilt i skrift. Den litteratur vi läste var god i just denna mening. Vi fick lära oss att analysera både ett verks form, hur det var uppbyggt, och tendens, det vill säga budskap.
En lyriker, som vi studerade ingående, var Bellman. Denne blandar högt och lågt och efterlämnade en blandning av mörka och ljusa dikter. Vemod och livsbejakelse präglar dem. Hans lyrik prisar livet samtidigt som dödsskräcken ständigt återkommer som motiv i den. Det tilltalade vår melankoliske lärare, som också beundrade Sjöberg, hos vilken samma motiv återkommer. Den senare var den 1900-talspoet som Kavaleff i sin undervisning ägnade det största intresset.
Vid studiet av Bellman ägnade vi oss till stor del åt att analysera, hur han bygger upp sina dikter, persongalleri, de kontrastrika stilmedlen och mänskosynen. Vi jämförde hans lyrik med andra författares och hans dikter sinsemellan. En dikt vi läste av honom, där såväl det mörka som det ljusa blandas, är Fredmans epistel n:r 30, till Fader Movitz under dess sjukdom, lungsoten. Det är en hemsk dikt, som samtidigt som den skildrar den analkande döden, bejakar livet. Här finns Bellmans dödsskräck, hans naturalistiska beskrivning av den lungsjuke Fader Movitz och kontrasten mellan dödsskräck och livsvilja, som kommer fram i diktens två sista rader: — Skull’ Du åstunda ännu en fälsup? Vill du dö – ”Nej gutår!” Kavaleff var mycket fascinerad av denne skald, eftersom han uttrycker något grundläggande i vår lärares psykiska konstitution, samtidigt som Bellmans diktning äger en allmängiltighet som medför att den kan och bör läsas även i dag. Det var den typen av poesi som lyrikstudierna koncentrerades till.
Som exempel på hur vi lärde oss att analysera en roman, skall jag ta ett kompendium vi fick göra om Harry Martinsons verk Nässlorna blomma under vårterminen i första ring, alltså när vi var omkring sexton år gamla. Kavaleff indelade oss i forskargrupper, och i min ingick fyra personer. Först i kompendiet kom en presentation av författaren och hans verk, som vi ansåg vara ”en bok om en drömmare och främling i samhället”. Vid läsningen av alla verk fick vi göra rubrikanalyser. Forskargruppen fann, att nässlorna associerar till huvdpersonen, Martin, som fördrivs. De blommar emellertid, och Martin bär i sig ”fantasins blomma”. Nästa punkt var romanens motiv. Vi kom fram till att den är en barnskildring, en social satir, en roman med självbiografiska drag och en bygdeskildring. Nässlorna blomma är också en tendensroman som skildrar sekelskiftets sociala orättvisor och hyllar bildningen. Följande punkt var persongalleriet. En roman har antingen en individ som huvudperson eller en grupp. I det senare fallet kallas den för kollektivroman. Nässlorna blomma är emellertid ingen kollektivroman utan har en individ som huvudperson, som vi beskrev som ”tystlåten, egoist, drömmare, kärleksfordrande, inställsam och bortkommen”. I en roman brukar det finnas handlingspersoner, gestalter som finns med för att driva handlingen framåt. I vår forskning kom vi fram till att de i denna roman består av metodisterna samt Martins föräldrar. Vanligt bland författare är att de belyser huvudpersonen i ett verk via vissa figurer. Sådana kallade Kavaleff belysningspersoner. Martins syster framhäver hans behov av att hävda sig. Den varma och kärleksfulla Tyra framhäver Martins feghet och blyghet, medan Martins aktning för studenten framhäver huvudpersonens respekt för bildningen. För att gestalta miljön i exempelvis en roman för Martinson in, vad Kavaleff kallade miljöpersoner. Vi kom på, att sådana var mänskorna på de olika gårdarna och hjonen på ålderdomshemmet. En för framställningen betydande person kunde vi inte placera in i något fack. Det var Slav, som är av vikt för Martinsons intellektuella utveckling. Genom att visa på Martins inställning till livet och skolan är han emellertid också en belysningsperson. Också den geografiska och sociala miljön i verket fick vi beskriva samt göra en kort framställning av händelseförloppet.
I alla goda romaner finns en peripeti, en höjdpunkt, som Kavaleff var mycket noga med att vi skulle notera. I Nässlorna blomma framkommer peripetin i den scen där Martin slår ihjäl en kalv, som blir en symbol för samhället. Inte heller stilen i ett litterärt verk är utan betydelse utan tvärtom av högsta vikt. I forskningsrapporten kom vi fram till, att språkbehandlingen var modern och vardaglig. Martinson skriver ofta korta meningar, och i sin berättarteknik arbetar han med kontraster och liknelser. Speciella stildrag fann vi vara impressionism och nybildningar, som författaren utnyttjade för att kunna uttrycka sig klarare. Sist i rapporten finns en värdesättning av romanen: ”Vi har funnit skildringen fängslande. Man rycks med av den långt drivna berättartekniken.”

Författare: bloggarbjorn

Många foton på bloggen är tagna med Canon IXUS fickkameror samt Nikon D3100, och på senare tid Nikon P900, samt en Xiaomi-mobil. De äldre bilderna som jag lägger upp (oftast svartvita) är mest från 1970-talet senare del, tagna med en Minolta SRT101, samt några med kameror från pre-digital tid vars märke jag glömt. Enstaka teckningar och målningar får slinka med också. För närvarande uppdaterar jag normalt bloggen var tredje dag. Händer det något sensationellt blir det tätare uppdateringar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s