Slaget vid Cuito Cuanavale och slutet för apartheid

Det är bra med påminnelser. Den här påminnelsen fann jag på Twitter idag:

Hos Svensk-Kubanska föreningen finns en redogörelse för omständigheterna runt slaget vid Cuito Cuanavale 1988. Kubanerna skickade en stor styrka för att rädda Angola från de avancerande sydafrikanska trupperna, och tillsammans med sina allierade slog man ut apartheidstyrkorna. Och därmed började ledarna i Sydafrika fatta att apartheids dagar var räknade.

Som synes av den rödvita pricken hade de sydafrikanska styrkorna hunnit långt in i Angola.

Kubanerna gjorde alltså ett bra jobb. Jag undrar om våra sura hemmaliberaler någonsin yttrat sig i frågan.

En annan fråga är om Kina någonsin kläckt ur sig någon självkritik angående dess stöd till en rörelse i Angola (UNITA) som samarbetade med sydafrikanerna. Det var en sådan där konstighet som uppträdde under konflikten mellan Sovjet och Kina. Om den ena staten stödde en rörelse i något land i Tredje världen var det inte otroligt att den andra staten gick in till stöd åt en motrörelse. Det kunde ge ganska konstiga resultat ibland, och Angola var väl ett av de värre exemplen.

Solzjenitsyn – anti-judisk?

Minns någon Aleksandr Solzjenitsyn? Författaren. Han hivades ut från Sovjetunionen som icke önskvärd, och hyllades därmed i omvärlden som hjälte och demokrat.

Men anti-semitism, eller rent judehat, talades det inte. Det kanske inte var så känt eller utvecklat hos AS på den tiden. Men nu borde det vara det. Jag hänvisar till en artikel i Russia Insider som handlar om en bok som AS har skrivit, men där det görs ansträngningar att hindra översättningar till andra språk. Efter att ha tröskat mig igenom artikeln (som alltså håller med AS) tycker jag det är svårt att tillbakavisa anklagelserna om fientlighet mot judar generellt. De hade det minsann bra, var elaka före, efter och under revolutionen och den kommunistiska epoken, och borde be om ursäkt allihop tycker AS!  – Med de exempel som ges är det faktiskt inte så konstigt att det görs ansträngningar att hindra översättning till främst engelska. Som uttalad judehatare skulle AS i det närmaste vara död i den litterära världen i väst (eller är han egentligen inte nästan det, det finns ju knappast behov av hans tjänster längre i och med att Sovjet upphört?).

Men det finns upplysningar, exempelvis på Wikipedia om denna bok:

In 2001, however, Solzhenitsyn published a two-volume work on the history of Russian-Jewish relations (Two Hundred Years Together 2001, 2002).[82] A bestseller in Russia, the book triggered renewed accusations of anti-Semitism.[83][84][85][86]
Similarities between Two Hundred Years Together and an anti-Semitic essay titled ”Jews in the USSR and in the Future Russia”, attributed to Solzhenitsyn, has led to inference that he stands behind the anti-Semitic passages. Solzhenitsyn himself claims that the essay consists of manuscripts stolen from him, and then manipulated, forty years ago.[86][87] However, according to the historian Semyon Reznik, textological analyses have proven Solzhenitsyn’s authorship.[88]

Det bör påpekas att Russia Insider inte är en officiell rysk publikation.  Den innehåller en del intressant material om Ryssland, men på senare tid har det kommit fler artiklar som är anti-judiska. Det verkar underligt, och jag undrar hur någon kan tro att Ryssland tjänar på detta – det är väl snarare tvärtom. Som tur är finns det andra sajter med bra nyheter och analyser om Ryssland, där man slipper dras med den här typen av material.

Kan det vara så att anti-kommunism och judehat har en del gemensamt? AS kan ju vara ett exempel.

Skillnad på bosättare och invandrare

Här är några synpunkter som poppade upp på Svenska Dagbladets ledarsida i morse; det är i stort en bokrecension, där just skillnaden mellan bosättare och invandrare diskuteras. Om du inte kommer åt artikeln så är kärnpunkten här:

Invandrare lämnar ett land för ett annat, för att anpassa sig till det nya landet och bli en del. Bosättare tar å andra sidan från hemlandet med sig sina traditioner och sedvänjor, och slutligen också sina institutioner och lagar, och etablerar dem i det nya landet.

Notera termen ”bosättare” som ger tråkiga associationer till vad som händer i Palestina. Med bosättarna har vi bakgrunden till de parallellsamhällen som växer fram i Europa och som gradvis flyttar fram sina positioner.

Frågan ställs:

Ska nykomlingarna bli en del av majoritetssamhället – lämna härkomsten bakom sig och uppgå i det nya? Eller ska de behålla sina ursprungsidentiteter och så småningom kanske till och med sätta upp egna institutioner? Parallell lagstiftning?
Det senare kan tyckas långsökt. Men det är ingen slump att såväl akademiska som politiska diskussioner om parallell lagstiftning pågår i flera europeiska länder i dag.

Nu idag är det en skandal med vår Socialstyrelse som dragit in en broschyr som kan sägas behandla pedofiler med silkestass (i stället för att tala om att de riskerar fängelse om de kommer till Sverige). Ett försök till shariadom i svensk domstol avslöjades nyligen. Polygamister släpps in i landet utan åtgärd. Det kanske finns fler exempel, men visar i alla fall på att det är problem med vilka lagar som skall gälla. Och talar vi om informella lagar, sedvänjor, är det ju ännu värre. Likaså vad det gäller tendenserna att bosättartendenserna sticker fram i vissa områden genom att svenska institutioner angrips. – Man kan väl säga att de västeuropeiska liberala staterna har svårt att hantera den här typen av problem. Men ju längre det här fortgår, desto värre kommer bosättarproblemet att bli. 

Ibland finns det folk som framhåller USA, Israel eller Kanada som stater som har bra invandringspolitik, och som vi borde lära av. Då har jag alltid undrat vilka människor i Sverige som skall motsvara palestinier eller amerikansk urbefolkning? – Är det möjligen den svenska urbefolkningen som skall sättas på reservat enligt dessa entusiaster? 

Avtagande gränsnytta?

Här är en bloggpost jag skrev någon gång 2014 men av någon anledning inte publicerade. Den innehåller dock några intressanta tankar som kan vidareutvecklas. Man kan säga att den våldsamt ökande och påträngande marknadsföringen av produkter och tjänster är baksidan av ”sjunkande marginalnytta av ökande konsumtion”. I grunden är det missnöje med det vi har, ett ständigt missnöje, som ändå driver delar av vår konsumtion framåt. Men av missnöje blir man ju inte glad, även om mer konsumtion tillfälligt ger glädjekickar för samhällets mellanskikt – kan man jämföra med drogmissbruk här?

Nå, det här skrev jag för ungefär fyra år sedan:

Diagrammet kommer från en artikel i tidskriften Nature där ett lag författare ifrågasätter begreppet bruttonationalprodukt, BNP. Detta är inget märkligt. Kritiken mot detta klumpiga och missledande begrepp har flödat länge, och olika initiativ har tagits för att få fram bättre mått för att värdera hur det går ekonomiskt för olika länder.

‘Gross domestic product’, den blå linjen är BNP för sjutton länder. Men så finns det ett annat begrepp, ‘Genuine progress indicator’. Vad är det? – Man börjar med att beräkna personliga utgifter för konsumtion, men gör sedan mer än tjugo tillägg/avdrag för faktorer som frivilligt arbete, kostnader för skilsmässor, brott och nedsmutsning. Dessutom tar man hänsyn till inkomstfördelning. Samma belopp i ökad inkomst har större betydelse för en fattig än en rik person. Stora skillnader mellan fattiga och rika leder till samhällsproblem som exempelvis drogmissbruk, fängslanden, misstro samt sämre kroppslig och själslig hälsa. (Wiki-artikel.)

Och där ser vi något intressant: fram till slutet av 1970-talet gick såväl BNP som GPI ungefär parallellt uppåt. Från 1970 och några år framåt skedde en brant ökning för GPI men sedan skiljs kurvorna åt alltmer. Medan BNP fortsätter att raka i höjden börjar GPI att falla från slutet av sjuttiotalet.

Jag undrar om det finns en delförklaring till detta i den neoklassiska nationalekonomi som jag och många andra brukar skälla på? Jag tänker på marginalnytteteorin. Den säger enkelt uttryck det jag skrev ovan: Samma belopp i ökad inkomst har större betydelse för en fattig än en rik person. Eller vilken vara som helst som konsumeras, ju mer man redan har av den, ju mindre nytta och glädje har man av ytterligare tillskott. Det kan vara en delförklaring men räcker förmodligen inte.

Kommer någon ihåg revyvisan ”köp en tulpan annars får du en snyting”?

Återanvänt

Kul att se att ens gamla bilder återanvänds! Den här tog jag första maj 2013 på Medborgarplatsen i Stockholm:

Det var några som kallade sig Oktoberrörelsen som ställde upp med röd fanborg. (Fler bilder från samma tillfälle här.) Efter ett tag sprack den rörelsen i tre-fyra bitar. Men mitt foto finns kvar i minnet hos dagens Oktoberförlag, vilket jag upptäckte av en tillfällighet. Se här:

Medborgarlön – samhällsbevarande?

I ett par artiklar har SvD:s Peter Benson skrivit om medborgarlön.  Första delen kom 12 mars, del två den 19 mars. Jag refererar bara kort några punkter för att visa vad det handlar om.

Rubriken på den första artikeln är talande för den som är kritisk mot det nuvarande samhället (men mer uppmuntrande för samhällsbevararen): Medborgarlön är det radikala sättet att bevara samhället. Jag antar att med ”samhället” avses det kapitalistiska systemet. Benson påminner om hur den tyske kanslern Bismarck på 1800-talet genomförde en del sociala reformer för att möta den växande arbetarrörelsen. (Därmed grundlade han det som kallas ‘socialkonservatism’, alltså en konservatism som skall fungera i ett industrisamhälle.) Idag finns det folk från såväl höger som vänster som förespråkar medborgarlön som lösning på de problem som uppstår när allt fler människor hamnar så att säga vid sidan av.

Problemen är att många (kanske mer än var tredje) arbetstillfällen hotas av automatisering, artificiell intelligens och robotisering. De nya jobb som skapas lär antingen vara lågproduktiva med extrem lönepress eller oerhört kvalificerade, vilket innebär att flertalet medborgare inte klarar dessa jobb. Särskilt svårt är läget för folk utanför storstäderna och i svaga grupper, exempelvis invandrare och lågutbildade.

Vad skulle medborgarlön innebära enligt optimisterna? För dem som ser det som ett sätt att bevara nuvarande samhällssystem handlar det om ökad trygghet och frihet för individen, även de som inte har lätt att konkurrera på arbetsmarknaden. Det blir ökad effektivitet när byråkratin bantas. Man ger mer kraft åt civilsamhälle, landsbygd, kreativitet och innovation. – Det låter snarare som ett sätt för att avhålla mängder av folk från att göra uppror och ta bort systemet som gör att de blir överflödiga.

Benson listar också en del frågetecken och nackdelar.

  • UBI blir väldigt dyrt om man inte samtidigt ändrar på hela bidragssystemet och byråkratin.
  • Kräver radikala beslut från politiker med starka mandat.
  • Praktiskt svårt att genomföra och bantad byråkrati kommer möta starkt motstånd från särintressen.
  • Osäkert utfall. Blir dagdriveri ett stort problem som urholkar skattebasen?

I den andra artikeln skriver Benson att medborgarlön är enkel att finansiera men svår att genomföra. Han bifogar räkneexempel som antas visa att en sådan reform skulle vara möjlig att finansiera i Sverige om man gör om diverse system.

Min reflexion är, att om kapitalistklassen och dess politiker ser ett akut hot mot deras system, och ändringen är lätt att klara av ekonomiskt är det märkligt att man inte kommer till skott. I alla fall om man tänker logiskt. Men överklassen kanske inte tänker så logiskt i en situation där luntan brinner men krutkaggen ännu inte exploderat (och när den gör det så är det för sent för deras reformer)? Med andra ord samma blundande för verkligheten som känns igen från diverse revolutioner under tidigare sekel, som Frankrike 1789 eller Ryssland 1917.

Jag har varit försiktigt positiv till medborgarlön, men är samtidigt skeptisk till om den genomförs just för att försöka rädda nuvarande system. De problem som uppkommer på grund av den skenande tekniska och vetenskapliga utvecklingen kommer inte att försvinna bara för att ett nytt socialbidragssystem upprättas. En stor och växande del av befolkningen blir lågbetalda maktlösa bihang till ett system som fortfarande kontrolleras av en minoritet. Möjligen kan plågorna mildras ett tag, men det är frågan om vi inte här har att göra med en så kallad Döbelns-medicin – det som gör oss friskare idag gör oss sjukare i morgon:

Nej, doktor, nej, tänk ut en sats, min herre,
Som gör mig för i morgon sjufalt värre,
Men hjälper mig i dag på mina ben!

(Från Runebergs dikt ‘Döbeln vid Jutas’.)

Viktig sociologisk observation

The Wall Street Journal reports that according to the polls of the Levada center, Vladimir Putin’s approval rating is the highest among an age group of 18 to 24 years and is 86%, which simply tears into flaps American ideas about what young Russians, who grew up in the era of the Internet should be like.

Ergo: om denna opinionsundersökning stämmer så har Putin ett rejält stöd bland de ungdomar som är redo att gå ut i livet. De är födda efter Sovjets upplösning och bör inte ha så många minnen av kaoset under Jeltsins tid, men ha föräldrar och andra som kan berätta hur det var. De har växt upp med Putin, och de flesta verkar gilla vad han gör. Betyder det att de knallar iväg till vallokalen när det blir presidentval också?

Sedan finns det alltså en ‘restpost’ på 16 procent, som i sin tur torde innehålla en liten grupp av den typ som väst brukar använda för ‘färgrevolutioner’. Men där finns också kommunister, nationalister, religiösa och förmodligen helt likgiltiga, sådana som knappast kan förmås att ställa upp på något påhitt från väst. Med andra ord finns det ingen internetgeneration att sätta i rörelse för att få bort Putin. Vad jag undrar är dock vad den Putinvänliga opinionen har för synpunkter på en del av de personer som finns i kretsarna runt presidenten?

Det ser mörkt ut för de som försöker störta Putin

Hur som helst, när exempelvis svenska politiker verbalt hoppar på Putin borde de fundera på vilken politisk bas han har på hemmaplan.

Svensson tramsar

Jag brukar förespråka en hövlig ton i samtalet på nätet (och överallt annars, för den delen). Att i oträngt läge skrika förolämpningar är inte så bra, för då blir det ju inget samtal. Men jag är ju blockad av bloggaren trotskist-Svensson-som-inte-vill-kalla-sig-trotskist, så då blir det ju inget samtal. Då skriver jag att Svensson tramsar, Svensson vet inte vad han pratar om, Svensson är okunnig. Förmodligen vet han inte skillnaden mellan Kortedala och Långedrag heller.

Varför denna utgjutelse? – Jo, det är så att Svensson påstår sig tro att böneutrop bara har med ljudnivå att göra, att det finns en massa andra saker som låter i stan, och att därför ”i det stora hela är böneutrop inget problem”.

Jo faktiskt, han tror att det bara har med några minuters skrikande från ett torn att göra. Och detta tror han i världens mest sekulariserade och individualistiska land (se undersökningarna från World Values Survey), i det ögonblick där ett antal pajsare som definitivt inte är sekulariserade individualister kommer in i landet och kräver alltmer utrymme. Därmed blir böneutropen som samlar de religiösa fanatikerna ett problem. De är inte jämförbara med kyrkklockorna hos en rörelse som går bakåt och har dåligt självförtroende. Här handlar det om en rörelse med aggressiva inslag som går framåt i västra Europa bland annat för att de liberala samhällena inte begriper hur man hanterar sådana människor och deras högljudda självförtroende. Eller möjligen i teorin begriper, men inte vågar gå till handling.

Man skulle ju kunna tro att en socialist skulle gilla sekularisering och åtminstone viss individualism, för det kan ju vara en kulturell förutsättning just för övergången från kapitalism till socialism, men inte: Svensson tillhör de skojarsocialister som står upp för islamisterna. Märkligt nog finns det en massa kvinnspersoner som gör det också, trots att de borde ha väldigt klart för sig hur muslimer tänker, och att de nog inte skulle tolerera samma tänkande och attityder från kristna grupper.

Om sådana som Svensson får som han vill ligger sekularisering och individualism illa till.

Presskonferens om Skripal-fallet

Det ryska utrikesdepartementets presskonferens om Skripal-fallet innehåller en del intressanta punkter.

We see that the British authorities are becoming increasingly nervous, which is logical. The clock is ticking. They have driven themselves into a corner. Ultimately, they will have to answer a growing number of questions, but they have no answers.

The inference that they have made a mess of things but Russia is responsible anyway and must be held accountable is the wrong kind of logic. This logic may be good for a British or US movie, but it does not work in real life, especially in relations with Russia.

Notera vad som sägs: Det här beteendet fungerar inte i förhållande till Ryssland. Man tar ingen skit längre. Engelsmännen har målat sig in i ett hörn. Min fråga är: om så verkligen är fallet, tänker engelsmännen vidta några desperata åtgärder för att bryta sig ut? (Man kan ju tänka sig att det sprids nervgaser i Syrien.) Kommer de att lägga fram hållbar dokumentation om fallet? Eller bara försöka långhala i all oändlighet, ungefär som med det nedskjutna flygplanet i Ukraina, i förhoppningen om att hela historien glöms bort?

Det har ju larmats om att ”Ryssland skulle anklaga Sverige”. Vad säger ryska UD om det?

May I ask foreign capitals not to distort messages coming from us.

Yes, in our statements we referred to chemical and technology capabilities of the Czech Republic, Sweden and several other countries. This was just to provide an example of advances in research and development across the world.

Again, please note that in this context Russia is not accusing anyone of anything. Professing groundless accusations against someone is not our style.

Jag fick samma intryck när jag såg en intervju med ryska UD:s språkrör Maria Zacharova häromdagen. Inga anklagelser, bara ett konstaterande att den här ruskiga kemiska soppan bland annat har funnits i Sverige. Så det är svårt att förstå varför Wallström skulle prata med ryska ambassadören om det, annat än att försäkra att vi naturligtvis har sträng kontroll i våra labb och att inget farligt kommit på avvägar. 

En märklig detalj är att både spionen Skripal och hans dotter omnämns som ryska medborgare (som jag uppfattade det i alla fall). Borde inte spionen ha degraderats från rysk till brittisk (eller någon annan stats) undersåte? Dottern verkar inte vara misstänkt för något av någon. Men uppenbarligen hålls hon på okänd plats, utan att ryska myndigheter tillåts kontakta henne. Lever hon ens?