Idélöshet och förflackning

Citat från Gunnar Gunnarsons antologi De stora utopisterna volym 2, Tiden 1973, sid. 213. Han gör en utvärdering av det eventuella utopiska tänkandet i Sverige:

Skälet till det bristande intresset för svensk utopism – och för utopisterna över huvud taget – ligger väl delvis däri att den svenska arbetarrörelsen i allt högre grad fått en helt praktisk och dagspolitisk inriktning – vilket visserligen kan vara en styrka, men också innebär en fara för idélöshet och förflackning. Detta i synnerhet som tiden väl nu är inne för en omvärdering av det utopiska tänkandet.

”Idélöshet och förflackning” är väl nästan milt uttryckt när de som ägnade sig åt ”en helt praktisk och dagspolitisk inriktning” gjorde detta som förvaltare av den kapitalistiska staten. Visserligen fanns det väl ännu 1973 en och annan socialdemokrat som ansåg sig gå i Marx fotspår, och forna tiders utopism var något som Marx själv avvisade, men alltmer har själva tänkandet att man kan gå utanför kapitalismens ramar kommit att stämplas som ”utopism”. Detta även om föreslagna åtgärder såväl är praktiska som möjliga att åtminstone påbörja dagspolitiskt.

Idélösheten och förflackningen har lett till den urartade socialdemokrati vi ser idag, en rörelse som tidigare åtminstone var socialliberal och med massanslutning, men som nu är en liten toppstyrd grupp liberaler utan någon större dragningskraft. Ibland har någon avslöjats som ”pamp” med tvivelaktigt leverne också. Vi får se hur stor uppslutning det blir i deras tåg i morgon, och om några nya djärva visioner kommer att ropas ut från talarstolarna!

Annars vore ju en diskussion om för- och nackdelar med medborgarlön respektive arbetsgaranti och MMT väldigt intressant – har de statsbärande socialdemokraterna (de ser väl sig fortfarande som det) något att komma med här? (Själv tycker jag att argumenten för arbetsgaranti och MMT känns starkare, men andra kanske tycker annorlunda.)

”Från mörket …

… stiga vi mot ljuset …”

… från intet allt vi vilja bli!”

Lite lärdomar från den franska revolutionen

Jag har just läst en bok om franska revolutionen, i Frankrike och dess återverkningar runtom i Europa: Georges Rudé Det revolutionära Europa 1783-1815, Aldus/Bonniers 1967. Och här kommer några saker med utgångspunkt från denna bok.

Först: vad man generellt kan lära sig av den franska revolutionens utveckling, från höger till vänster och till höger igen, är att revolutionärerna inte får slarva med sin politiska bas. Man måste vårda basen och dess behov, inte ta människornas lojalitet för given, inte bilda en avskiljd elit etc. Trots dessa tidsbetingade brister (man kunde inte bättre givet tidens betingelser) blev den franska revolutionen en av de få verkliga genomgripande omvälvningarna. Stränga bedömare räknar nog bara den franska, ryska och kinesiska revolutionen som verkliga revolutioner.

Viktigt påpekande av Rudé angående att:

… det inte så mycket är idéerna själva eller ens intentionerna hos deras upphovsmän som är betydelsefulla i historien utan i stället den politiska och sociala miljö i vilken de cirkulerar och det sätt på vilket de tillämpas av dem läser och tillgodogör sig dem. (s. 33)

Det är inget konstigt. Politiska etiketter svävar runt i tid och rum och kan hamna på ställen som etikettens ursprungliga skapare inte hade tänkt sig. Det kan gälla religionsstiftare, men också de franska filosoferna från tiden innan revolutionen med idéer om ”folkvilja” och liknande. Intressant är att dessa filosofer från ”upplysningstiden” ofta fick gehör hos envåldshärskare på olika håll i Europa.

Rudé skriver om hur filosofernas tankar utnyttjades av franska politiker redan innan revolutionen brutit ut att … :

… parlamentet under dispyternas gång trots att de huvudsakligen var intresserade av att försvara privilegier och upprätthålla traditionella särrättigheter, leddes att lägga sig till med ett språk som beräknades väcka gensvar hos andra sociala klasser vilkas intressen och strävanden skilde sig starkt från deras egna. (s. 38)

En annan intressant observation, och här citerar Rudé den gamle tänkaren de Tocqueville från första hälften av 1800-talet:

… erfarenheten visar att det farligaste ögonblicket för en dålig regim är vanligen när den börjar reformera sig. (s. 60)

Det kan man tillämpa på dagens världspolitik. När en stenhård regering börjar ”liberalisera” börjar den också leva farligt, särskilt om den på något sätt står i motsättning till ”väst”, och i synnerhet USA. Öppnas det sprickor i regeringsmaskineriet så kommer skumma NGO:er och liknande in och intrigerar och försöker bryta ner landet, och till slut kanske ren invasion.

Nu om frihet (s. 74). Inget citat här, men ett intressant påpekande att ”frihet” i det aristokratiska tänkandet kan vara synonymt med ”privilegier”. Det låter inte orimligt om man tänker efter: den som har stora privilegier i samhället är friare än den som inte har så många privilegier. Tänk på den medeltida Biskops Tomas’ frihetssång: ”Frihet är det bästa ting, som sökas kan all världen kring …” Vems frihet handlar det om? Och hur reagerar de högt uppsatta frihetsälskarna när även de ringare i samhället vill ha del i friheten? Det var där även de borgerliga revolutionärerna på 1790-talet slog bakut, när även arbetarna ville fram.

Så här när det drar mot första maj kan det vara idé att påminna om Gracchus Babeuf och ”de jämlikas konspiration” som var kortlivad och misslyckad (krossad i maj 1796), men i alla fall var …:

… historiens första försök att med politiska medel upprätta ett kommunistiskt samhälle … (s. 153-154)

Gracchus Babeuf – den förste (?) kommunisten.

I Gunnar Gunnarsons antologi De stora utopisterna volym 2 finns Babeufs planer för hur Frankrike skulle byggas om i gemenskap (kallas inte för kommunism hos honom, utan ”den nationella egendomsgemenskapen”) och välfärd garanteras folket. Nå, Babeuf förlorade huvudet, och initiativet var för tidigt, men rörelsen hade kommit igång. Bara några årtionden senare var det folk igång som verkligen kallade sig kommunister, och 52 år efter Babeufs död publicerades Kommunistiska Manifestet. Så vi kan säga att vi ännu lever i efterdyningarna av den stora franska revolutionen.

Äggen i en eller flera korgar?

Ett konglomerat är en samling företag som gör olika saker, men som står under samma högsta ledning. Motsatsen är om ledningen får för sig att ”satsa på kärnverksamheten” som det så fint heter.  Lite enkelt kan man väl säga att konglomeratet kan köra hela processen från ax till limpa, och göra lite andra saker också, medan den som vill ‘kärnverka’ inriktar sig på antingen ax eller limpa, eller något mitt emellan. En kommentar i SvD idag, på tal om storbolaget Amazon (av Sara L Bränström – ja, med ett n!) innehåller följande reflexion:

Bezos har verkligen lyckats skapa ett konglomerat och ser till att bygga vidare på utbudet till kunden med både egna varumärken, och externa. Kunder har numera tillgång till en enorm mängd varor i vitt skilda kategorier och i fjol kom över hälften av de varor som såldes från tredjepartsleverantörer, vilka stadigt blir fler. 

Uttryckt annorlunda så har denne Bezos gjort så att alla ägg inte ligger i samma korg. Och det är ju en möjlighet som konglomeratet ger: skulle det gå illa för en del av företagen i gruppen kan detta kompenseras genom att det går bättre för andra, och därmed kan gruppen fortsätta verka. Flera ägg, flera korgar. När det däremot ”satsas på kärnverksamheten” ligger äggen där i korgen, alla ägg i en korg, och skulle något tråkigt hända med korgen så riskerar hela företaget att gå omkull. (Man får förutsätta att cheferna dock innan dess har försett sig så rikligt ur företagskassan att de lugnt kan vandra vidare till nya spännande företagsäventyr.)

Det slog mig att det här kan tillämpas på bokförlag också, om man modifierar tänkandet lite och ser varje enskild författare som ett ‘företag’. Genom att ge ut lönsamma kända bästsäljare kan förlaget få in resurser för att satsa på mindre kända och mindre säljande förmågor (men som det kanske kan bli något av någon gång). Men om ekonomer i stället för kulturmänniskor tar över förlaget så finns risken att bästsäljarna (och ekonomernas lönekonton) förklaras vara kärnverksamhet, och de nya, okända och dåligt säljande (usch för poeter!) skärs bort. De är ju inte lönsamma. – Och det kan fungera till den dagen när någon eller några av de författargiganter som förlaget beror av avlider, slutar skriva, hoppar av till en konkurrent eller startar eget förlag, och hela bygget kraschar. Alla ägg i en korg, och den dråsar i stenbacken!

"Sverige ett drömland för ekobrottslighet"

Fundera på det här:

Drabbade blir kanske i första hand staten och svenska medborgare som betalar skatt. … Regeringen bemöter kritiken att skatteundandragandet kan ha ökat med att detta är i linje med vad som förväntades när reformen genomfördes. Regeringen är alltså fullt medveten om att effekten blir att man kan fuska utan att bli upptäckt. 

Citatet kommer från en debattartikel av Helena Adrian i SvD om följderna av att småbolag slipper revisionsplikt. ”Sverige ett drömland för ekobrottslighet” hävdar författaren, som själv är revisor. Slutsatsen blir således:

På grund av okunskap eller ointresse har Regeringen sanktionerat fortsatt ekonomisk brottslighet till en kostnad motsvarande cirka 14 000 höftledsoperationer, nästan ett års samtliga operationer. 

Det refereras också till en rapport från Ekobrottsmyndigheten om ökad benägenhet att bilda bolag just för att kunna begå brott, och om infiltration från kriminella.

Alltså: en så kallad avreglering vad det gäller revisionsplikt leder till ökade möjligheter för brottslingar – men det accepterar myndigheterna! Vissa typer av kriminalitet slinker igenom ganska lätt i den liberaldemokratiska staten verkar det.

Möjligen kan man hitta ett fel hos revisorerna också. Det kan ju kosta en del för småbolag med svag ekonomi att ha revision. En lösning skulle vara att det offentliga trädde in, men jag har ett minne av att de privata revisorerna var emot det.

Invändningarna mot att låta mindre aktiebolag genomgå granskning har främst rört att det blir ökade kostnader och administration för de små företagen. För dem som inte följer regelverken blir det givetvis mer omfattande åtgärder och mer omfattande avrapportering, vilket kan kosta mer. Att ställa krav på att styrelsen följer aktiebolagslagen samt skattelag är emellertid knappast ett orimligt krav. Anser man sig inte kunna följa dessa lagstiftningar ska man inte heller driva verksamhet i denna företagsform, eller kanske inte driva verksamhet alls. Det är också ur konkurrenssynpunkt viktigt att oseriösa företag försvinner från marknaden. 

Som man frågar får man svar

Svenska Dagbladet har en enkät där man svarar på olika frågor, och utifrån svaren räknas ens partisympatier fram. Men jag tycker det stämmer rätt dåligt eftersom hela gänget på den här listan är dåliga enligt mina preferenser. Alla borde ligga på centerpartiets nivå! Då ser jag inte till att somliga svar kan i ligga i linje med vad ett visst parti påstås förespråka, utan vad hela paketet säger mig. Och då ingår inte bara enskilda punkter som verkar sympatiska, utan om partiet i stort verkar vara sympatiskt och pålitligt. Dessutom kan det finnas skillnader mellan riks- och lokalpolitik och -politiker. Så jag har vissa tvivel på hur rättvisande den här typen av enkäter är. Svaren är väldigt beroende av frågorna, och vad man inte frågar om.

Handelsberoende

Det här var intressant: vem är största handelspartner för länderna i Europa (samt lite i närområdet utanför)? De flesta inom EU har Tyskland som största motpart i handeln, men för Tysklands del så handlar man mest med Kina! Och utanför EU märks det kinesiska inflytandet ännu mer. Ett tecken i tiden!

Ingen verkar handla mest med USA, och ”bara ett storkrig kan hindra Kina från att gå om USA, och det kriget vill kineserna förhindra.”

"Sunkbunker"

Jag upptäckte ett nytt ord häromdagen: sunkbunker.😐

Själv fastnade jag bara för ordet för att det lät roligt.😎

Den här bilden har inget med ovanstående två rader att göra. Det är en blåsippa jag fotograferade idag. Egentligen var det en röd (blåröd) blåsippa, men bilden blev inte så bra så jag gjorde den superblå i bildprogrammet i stället.