Jimmies nacke…

Jag förutskickade att det eventuellt kunde komma något tyngre inlägg om sverigedemokraternas vårmöte på Långholmen den femte maj. Om det följande är så tungt vet jag inte, men …

… jag kom dit med en ny kamera som jag inte riktigt behärskade än, och så var plötsligt Jimmie Å. bara en meter från mig, och jag fumlade med kameran och fick inte till något förrän han nästan försvunnit – man kan möjligen se hans nacke på bilden ovan nedanför hakan på den skäggige mannen, jag gjorde en förstoring så det syns bättre nedan! Ja, ja, man kan ju inte lyckas jämt!

Så småningom syntes JÅ i alla fall bra när han eldade massorna från scenen. Något överraskande var att han i början av talet tog upp en lokal fråga, nämligen planerna på att hugga ner de sköna träden och ta bort båtbryggorna längs Pålsundskanalen för att få till bättre cykelbanor. Men det är tydligen något sverigedemokraterna just i Stockholm vill ha fram. Det är träden och båtarna på högra sidan i fotot nedan som riskerar att försvinna.

Så här såg det ut i vintras när solen höll på att försvinna bakom Västerbron, och isen låg. Jag tänkte att det kan ju vara bra att visa att ibland är det kala träd och inga båtar här, bara en trist vinter.

Här är ett flygfoto över området också. Det röda B:et är där bilden med banderollen togs, V:et är där vinterfotot togs:

Nu har Jimmies parti avancerat från en liten grupp utan framtidsutsikter, till ett av Sveriges största partier. Detta har skett trots en enorm motvind under många år. Ibland undrar jag om inte just motvindens karaktär har bidragit till det. De rättfärdiga har skrikit ”rasist”, ”brun”, ”nazistiska rötter”, och ibland inte bara nöjt sig med att skrika utan gjort värre saker. Kritikerna verkade länge tro att sd kunde bemötas på samma sätt som 1990-talets heil-brölande skinnskallar. Det har inte fungerat. Sd bara växer.

Ibland sägs det att ”taket är snart nått”, men när sd når upp till det taket lyfts det bara en bit. Polemiken, och ibland förföljelserna, har inte hjälpt – varför? De verkar snarare ha varit kontraproduktiva. En allt större del av det svenska proletariatet, som borde vara till vänster enligt kartan, har mer eller mindre öppet gått över till sd. Det förefaller som om dessa människor ser andra problem som viktiga än de som skriker ”rasist”. Möjligen ser det också otrevlig mobbning.

Samtidigt finns det ju kritiska frågor som kan ställas om sd, dess politik och organisation. Sd är inte ett proletärt parti, det kan antas driva vissa frågor som faktiskt inte är bra för folkets flertal (eftersom mycket av den påfyllning av sd-partifunktionärer som sker kan antas komma från moderaterna och de lär inte byta åsikt för att de byter parti), men det går inte fram. Kan det möjligen bero av att kritikerna själva inte upplevs som särskilt pålitliga, eller som folk som driver konstiga frågor som bara angår smågrupper? Kan det bero av att löften som tidigare utställts om den välgörande invandringen till Sverige inte har hållit?

Hur som helst, ”skandaler” biter inte på sd. Teflonpartiet bara växer. Ibland kan man misstänka att ”skandaler” fungerar som positiv reklam. Detta särskilt om de som larmar om ”skandal” själva kanske inte uppfattas som särskilt bra personer medan sd-are ses som rätt normala med sina fel och brister. Som någon påpekade så är sd-are vanligen inte politiska broilers, utan har haft ett vanligt liv innan de kom in i politiken. – Det torde krävas att Åkesson kör kattungar i torktumlaren för att folk skall backa från sd. Det lär inte ske.

Man kan ju också hävda att sd ännu är organisatoriskt ganska svagt, med brist på kvalificerat folk, samt att en del företrädare kan avfärdas som kufar, karriärister, korrupta, eller fullständigt inkompetenta för politiska uppdrag.. Toppstyrning (= svag interndemokrati) och att particentret plundrar lokalorganisationerna är en annan sak. Att folk utesluts i mängder på ibland svaga grunder är en sak – men att olika normer verkar gälla för partiledningens kompisar respektive det vanliga fotfolket borde sticka många i ögonen.

Det som hjälper sd framåt verkar vara ett par saker: dels att man i politiken ligger relativt väl i förhållande till den så kallade verkligheten och de andra större partierna tvingas backa och anpassa sig på ett sent stadium när det inte verkar trovärdigt. Dels att partiet trots starkt uttalat migrationsmotstånd förefaller ganska vagt i en del andra frågor, som EU och NATO. Det innebär att sd kan få mängder av röster från människor som bara har en förhoppning om att det gamla motståndet mot EU och NATO skall hålla, med risk att sd-ledningen plötsligt kan byta fot för att kunna bilda allians med moderaterna. Man kanske kan lägga till att sd är mer lantligt än fina stockholmspartier, och rätt mycket folk bor ju ännu kvar på landsbygden.

Om de före detta proletära partierna ryckte upp sig skulle vi få se nacken på JÅ när han åker hem till Sölvesborg för att övergå till annan verksamhet. Detta kommer knappast att ske. De före detta proletära partierna fortsätter ner i avgrunden. Jimmie kan se framtiden an med ett stort smil. Riksdagspensionen är väl fixad även om han avgår efter valet?

Författare: bloggarbjorn

Många foton på bloggen är tagna med Canon IXUS fickkameror samt Nikon D3100, och på senare tid Nikon P900, samt en Xiaomi-mobil. De äldre bilderna som jag lägger upp (oftast svartvita) är mest från 1970-talet senare del, tagna med en Minolta SRT101, samt några med kameror från pre-digital tid vars märke jag glömt. Enstaka teckningar och målningar får slinka med också. För närvarande uppdaterar jag normalt bloggen var tredje dag. Händer det något sensationellt blir det tätare uppdateringar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s