Sänker sjunkande avkastning på energiinvesteringar kapitalismen?

Alla samhällssystem är skapade av människor. Eftersom de skapats är de också utsatta för förändringar som slutligen gör att de går under och ersätts av något annat, ett nytt system, ett nytt sätt att organisera de gemensamma angelägenheterna. Det behöver man inte vara marxist för att förstå (men det underlättar om man har lite insikter i marxistisk samhällsteori och filosofi).

Förra året skrev jag en bloggpost där jag försökte beskriva ett antal systemförändrande kriser/kristeorier, främst sedda ur marxistisk synvinkel.  

Somliga förändringar drivs av teknisk utveckling: ångmaskiner, elmotorer, datorer etc etc. Men nu har en grupp finska forskare tittat på bland annat förhållandet mellan investeringar i energi och hur mycket man får ut av dessa investeringar och behovet av att bygga om samhällena så de kan klara av framtida problem. De använder inte termen ‘peak oil’, men det är väl ungefär detta det handlar om. Oljeepoken går mot sitt slut och andra energikällor kan inte kompensera för det.

En artikel i brittiska Independent ger också en sammanfattning. Här skriver Torbjörn Vennström på svenska bloggen Gemensam med anledning av samma rapport om behovet att ta avstånd från marknadsfundamentalismen.

De här frågorna når ut mer och mer. Jag antar att en och annan som läser Svenska Dagbladet sätter konjaken i fel strupe när tidningens miljöutskick skriver:

Klimatförändringar, plastöar i haven, utrotningen av djur – allt är symtom orsakade av samma sjukdom: våra ekonomiska modeller. Ekonomisk tillväxt har blivit ett självändamål som äter upp vår planet, tugga för tugga, och nu måste det få ett slut.

Låter det kontroversiellt? Det är inte mina ord. Det är FN:s (något omskrivna). I ett bakgrundsdokument till den kommande rapporten Global Sustainable Development Report 2019 hävdar en forskargrupp att vi har passerat den gräns som planeten tål. Nu måste vi hitta ekonomiska modeller som ”hjälper regeringar att styra ekonomier mot aktiviteter som orsakar en radikalt lättare börda på de naturliga ekosystemen”, skriver de.

Och de är långt ifrån ensamma om att argumentera för att vårt ekonomiska system är den största skurken i klimatdramat. Både svenska och internationella miljödebattörer har länge hävdat att vi måste hitta nya sätt att styra vår ekonomi, som jag skriver om i veckans klimatkrönika – där jag också konstaterar att näringslivets agerande inom EU tycks stärka den tesen. Se till exempel artikeln om bilindustrins misstänkta kartell här nedan.

Och det är kanske inte så märkligt ändå. Så länge vi har ett system där man tjänar pengar på att förstöra planeten, lär delar av näringslivet fortsätta agera bromskloss. Bättre då att hitta ett sätt där vi alla drar åt samma håll, kan man tycka.

Notera att det uppenbara, att det ekonomiska systemet måste granskas kritiskt och byggas om och regleras i viktiga avseenden, för att säkra vår överlevnad. Vinstdrivna företag kommer inte att klara av det – det är ju vinsten, inte överlevnaden, som motiverar deras existens. (Jag antar att det spelar ingen roll vem som formellt äger företagen – kapitalism kan drivas såväl privat som i offentlig eller kooperativ form, vinsten är ändå det viktigaste.)

Striden framöver kan handla inte om att ombyggnad måste ske, utan snarare hur. Och det lär då handla om klasskamp. Ett särdrag för kapitalismen är dess förmåga att förändras åt olika håll men ändå i grunden vara densamma, nämligen en maskin för att utvinna merarbete och mervärde.

Denna grundläggande process kan drivas under många olika etiketter – demokrati, diktatur, välfärdssamhälle, marknadsliberalism, religion etc etc – men kan få oss att ställas inför valet: socialism eller barbari. En allt extremare kapitalkoncentration i kombination med allt nervösare härskande eliter är illavarslande. Miljarder människor måste indoktrineras och  övervakas så de inte hittar på något styggt.

För att göra saken ännu värre hotar en ny väpnad uppgörelse mellan stormakterna (kanske så att en lokal eller regional konflikt plötsligt blåses upp till direkt skjutande mellan USA, Ryssland och Kina). Men även om detta värsta alternativ inte inträffar så kommer nog åtminstone de stora plundrarna av världens resurser att klä sig i gröna mantlar, tala vackert om miljö och resurser – och försöka fortsätta som vanligt.

I det läget är det tråkigt att arbetarrörelserna på de flesta håll tappat det mesta av den tidigare kraften, dumpat sin egna baser och stället börjat med identitetspolitik, och att den tidigare alterta gröna rörelsen också tappat stinget. Även om miljökamp inte helt sammanfaller med klasskamp så ligger de nära varandra. Slöseriet och förstörelsen av världen har mycket med klassamhällets arbetsmetoder att göra.

Dock – när systemet drivs på ett sätt så att avkastningen faller, när det så att säga handlar om att ”kasta goda pengar efter dåliga”, kommer det bli svårt för härskarna att fortsätta som vanligt, och ens överleva i nya versioner av rådande system, såvida de inte kan upprätta ett mycket brutalt diktatoriskt system (barbari). Alternativet med jämnare fördelning av resurserna, och produktion efter behov, verkar trevligare (soclialism).

Fler diagram

Det är bra när läsarna kommer med tips, som exempelvis /lasse till gårdagens inlägg. Här är några kompletterande diagram han tipsade om – tack för det!

Statistik är något man kan diskutera hur länge som helst, och det ens innan man slänger upp några staplar eller siffror. Om man gör en serie över tiden, när börjar respektive slutar den lämpligen? – det är en viktig fråga.  

Första diagrammet avser konsumtionsökning och BNP/capita och täcker såväl guldåren från 1950 och fram till 1970-talet som de senare liberala åren. En serie som gått tillbaka till industrialismens start på 1860-1870-talet i Sverige hade kanske gett en annan bild. Men jag tror att den räcker rätt hyggligt som den är: de ”blå” åren har inte varit så goda ur tillväxtsynpunkt.

(Sedan kan man ju fråga sig om det verkligen är tillväxt till varje pris som är önskvärt längre, med tanke på vår planets begränsade resurser …)

Hur som helst: ser man på de rena siffrorna så vinner socialdemokraterna tillväxtligan. Möjligen kan man säga att de blå bröderna och systrarna har haft oturen att få administrera ett system som nått sina gränser och där expansionen obönhörligt saktas ned. Vad det gäller BNP/capita (där ju även BNP är ett tveksamt mått) så har ju tillströmningen av folk till Sverige under de senaste åren gjort att den siffran nog har sjunkit ytterligare jämfört med diagrammet).

Och den här, bostadsbyggandet. Det gröna till vänster är gamla högern, det blå till höger är nya högern (utklädda till någon sorts liberaler), och i mitten den milt rosafärgade socialdemokratiska epoken. Det var då det blev något gjort, så att säga. Resultaten måste bli olika om målen är olika: är det vinsten för byggmästaren som räknas, eller samhällsvinsten av att folk har ett rimligt boende?

"Sverige i dödläge"

Det här är en artikel som ursprungligen kommer från Michel Roberts blogg, originalet är här. Det finns väl ett och annat att kommentera, men istället för att jag skriver det på läsarens näsa kan ju läsaren få göra det själv.

Ordet över till Michael Roberts:

Sverige i dödläge
Sverige har länge varit ”blandekonomins” affischbarn, den socialdemokratiska staten där kapitalismen är ”formad” för att ge en välfärdsstat, jämställdhet och anständiga arbets- och levnadsvillkor för majoriteten. 2018 års valresultatet har lagt ned den historien.

I gårdagens val förblev socialdemokraterna, ”blandekonomins” förmodade fanbärare, det största partiet med drygt 28 procent av rösterna. Men detta var dess lägsta andel i val sedan 1908. Det viktigaste affärsvänliga partiet, de så kallade Moderaterna, förlorade också röster och fick 19,7%. Hugget
genom båda dessa partier, som har alternerat i decennier i regeringen, var uppgången för de så kallade Sverigedemokraterna (en oxymoron), ett anti-invandrarparti med nynazistiska rötter som fick 17,7 procent. De mindre partierna i mitten-högern och vänstern vann också – vänsterpartiet sköt upp till 8%. Mittenpartiet De gröna kördes över och misslyckades nästan med att få de 4% som behövs för att komma in i riksdagen. De två allianserna med socialdemokratin och de företagsvänliga partierna är nästan bundna med 40% av rösterna vardera – vilket ger Sverigedemokraterna maktbalansen i den nya riksdagen. Sådant är dödläget.
Det var emellertid en illusion att Sverige var en ”tredje väg” mellan ohejdad frimarknadskapitalism och kommandoekonomisk autokratisk kommunism. Den svenska arbetarrörelsens stora vinster i början av 1900-talet har långsamt blivit omkastade. Och efterkrigstidens omdirigering av något av vinsten i svensk teknik och tillverkning till offentliga tjänster (ägd av en handfull familjer) slutade för årtionden sedan. Precis som i andra kapitalistiska ekonomier har neoliberalismens politik – en återgång till fria marknader, låg beskattning för rika och företag, nedskärningar i välfärdsstaten och reallöner, ökad ojämlikhet mm – verkat i Sverige sedan mitten av 1990-talet.
Varför infördes neoliberal politik i Sverige? Liksom i andra kapitalistiska ekonomier föll kapitalets lönsamhet kraftigt från mitten av 1960-talet (till mitten av 1990-talet när det gäller Sverige). Efter en kreditboom som kraschade, och en stor bankkris, gjorde Sveriges berömda tillverkningssektor en kraftig djupdykning. Det var då som Sveriges stora partier, Socialdemokraterna och Moderaterna, antog en strikt politik för att öka vinstkvoten på bekostnad av välfärdsstaten och offentliga tjänster.

Sverige må fortfarande ha en mer jämlik inkomst- och förmögenhetsfördelning än USA och Storbritannien, men den är ändå mycket ojämn – och ojämlikheten har ökat snabbast sedan 1990-talet av alla avancerade kapitalistiska ekonomier. År 2012 var den genomsnittliga inkomsten för de högsta 10% av inkomsttagarna 6,3 gånger högre än för de nedersta 10%. Detta är en ökning från ett förhållande på cirka 5,75 till 1 år 2007 och ett förhållande på cirka 4 till 1 under mycket av 1990-talet. Sveriges rikaste 1% av löntagare såg sin andel av den totala inkomsterna före skatt nästan dubbleras, från 4% 1980 till 7% under 2012. Inklusive realisationsvinster uppnådde intäkterna i den högsta percentilen 9% under 2012. Samtidigt sjönk den högsta marginalinkomstskatten från 87% 1979 till 57% 2013.

I Sverige, som i de flesta andra nordiska länder, har skattereformer under 1990-talet minskat skattetrycket för rikare hushåll, t.ex. genom att minska kapitalbeskattningen och sänka eller slopa förmögenhetsskatt. Samtidigt har det varit nedskärningar i sociala förmåner för de fattiga.

Det som inte ofta är känt är att Sverige inte längre är höjden av offentliga tjänster. Landet är en av världsledarna i att låta offentliga tjänster som tillhandahålls av den privata sektorn betalas av regeringen. Ungefär en tredjedel av alla svenska gymnasieskolor är så kallade ”friskolor”, de flesta drivs av vinstdrivande företag, medan cirka 40 procent av primärvården är privatägd. Offentliga tjänster har outsourcats till nackdel för kvaliten. Svenska skolan har gått från att vara en av världens bästa i internationell ranking till ”en av de mest mediokra”.
Sverigedemokraternas uppkomst följer mönstret av så kallad populism som vi har sett i Tyskland, Frankrike, Italien, Danmark och andra EU-länder, liksom med Brexit i Storbritannien och Trump i USA. Det är en produkt av kapitalismens misslyckande att leverera efter slutet av guldåldern i mitten av 1960-talet, men särskilt efter den globala finansiella kraschen, den stora recessionen och den efterföljande långa depressionen.

Svensk kapitalism, ungefär som Tyskland (endast mycket mindre), har presterat bättre än de flesta andra kapitalistiska ekonomier sedan 2008. Men även i Sverige har den ekonomiska tillväxten minskat de senaste decennierna och särskilt sedan 2008.

Arbetslösheten må vara låg enligt EU-normer, men den officiella siffran döljer personer i arbetsprogram (tysk stil) och de som går på sjukpenning. Liksom i Tyskland är många jobb nu ”osäkra” och lågavlönade, särskilt i små samhällen. Och det har skett en betydande minskning av de offentliga utgifterna till sjukhus, skolor, bostäder, pensioner och transport.
Och sedan är det invandring. Över 600 000 invandrare från Mellanöstern har kommit in i landet sedan den syriska / irakiska katastrofen (graf nedan). Många invandrare är unga ensamstående män och de har hjälpt kapitalistiska företag och statssektorn att övervinna en akut arbetsbrist för lågkvalificerade arbeten. Antalet invandrare per invånare är dock mycket högre än i någon annan europeisk ekonomi och det har ökat trycket på de offentliga tjänsterna som redan drabbas av neoliberala åtgärder.

Det har varit en massiv bostadsboom driven av låga räntor och kredit . Det har gynnat mellan- och överklassen, men arbetarklassen och invandrare kämpar för ordentligt boende (diagram – väntetid för hyreslägenhet i Stockholm). 

Sverige växer fortfarande mycket snabbare än mycket av övriga Europa, men det är mycket beroende av tillväxten av världshandeln och styrkan i den ekonomiska aktiviteten i Europa. Den starka tillväxten har åter drivits med en krediteldad konsumentbom, som under 1980-talet, liksom av extravärdet från invandrararbetet.
Stockholm har den näst högst uppblåsta bostadsmarknaden i världen, medan banksektorn blomstrar. De svenska bankerna har för närvarande tillgångar som är fyra gånger den nationella BNP, tvåa enbart efter Schweiz. 1980-talet upprepar sig.
Den reala BNP-tillväxten verkar stark på över 3% per år. Men om man eliminerar effekterna av extra invandrare arbetskraft är den reala BNP-tillväxten per person mycket lägre (under 1% år 2017). Den reala tillväxten per capita ses i genomsnitt vara endast 1% under årtiondet till 2026, enligt Konjunkturinstitutet.
De små samhällena i Sverige har upplevt låga löner, sämre tjänster och utsattes för en tillströmning av nya invandrare. Detta var grogrunden för Sverigedemokraternas rasistiska och nationalistiska budskap om ”Sverige åt svenskarna”. Socialdemokraterna betalar nu för sitt stöd till kapitalismen och den neoliberala politiken de senaste 20 åren.

Kineser i "Harnosand" – Härnösand

Har jag inte redan tidigare på bloggen noterat att ett fartyg var på väg från Kina via nordostpassagen, till västra Europa inklusive Sverige? Jag trodde det skulle lägga till på västkusten, men uppenbarligen har det kört långt upp i Östersjön.  Och så är det ett tecken i tiden: Kinas ”nya sidenväg” kan landa även i svenska Ångermanland! Ett annat tecken i tiden är att det är utrustning för vindkraft som levereras.

Senaste nytt: Steigan berättar att kineserna tar över driften av Israels största hamn i 25 år. Snacka om en ny värld!

Fusk?

Nedan är ett inlägg från ”hatsajten” Flashback som jag kopierat rätt av. På tal om ”flash” så tittade jag nyss på Valmyndighetens sida, och där ligger Miljöpartiet tre hundradelar under fyra procent! (Men kom ihåg att även om partier åker ut eller in ur Riksdagen så ligger den verkliga makten på annat håll.)

Nu över till en anonym flashbackare:

Snacket om att årets valresultat skulle vara resultatet av valfusk är rent trams.

SD:s överraskande låga resultat kan förklaras av följande faktorer:

1) Opinionsinstituten ”viktade upp” SD:s resultat för mycket, efter att de hade underskattat dem alldeles för mycket inför valet 2014. ”Glädjesiffrorna” för SD, i kombination med anhängarnas önsketänkande om att SD fortfarande var underskattade, ledde många till att tro att SD skulle få minst 25% i valet, och många hoppades på ännu mer. Chocken över valresultatet ledde därför till konspirationsteorier om valfusk.

2) Nästan alla opinionsinstitut visade faktiskt sjunkande siffror för SD inför valet. Många anhängare viftade bort den trenden.

3) MSM:s två månader långa kulspruteeld av attacker mot SD hade enligt min mening en mycket stor påverkan på opinionen. Väldigt många svenskar skämdes helt enkelt för att rösta på ett parti som ”samhällsbärarna” i MSM hatade och föraktade så mycket.

4) Varken Sverigedemokraternas ledare eller Sverigedemokraternas anhängare tog MSM:s makt på tillräckligt stort allvar. Det är troligt att många anhängare till Sverigedemokraterna inte själva konsumerar MSM i någon större utsträckning, och därför förstår de inte vad MSM betyder för många svenskar utanför den Sverigedemokratiska bubblan.

5) Många Sverigedemokratiska väljare umgås förmodligen mest med andra Sverigedemokratiska väljare. Deras erfarenhet är därför att ”alla” röstar på SD. För dessa väljare framstår valresultatet förmodligen som helt orimligt.

5) Jimmie Åkesson och SD:s strateger misslyckades med att skapa en valkampanj med fokus på det som faktiskt är grundorsaken till att människor röstar på SD, nämligen det hot mot nationen som den extrema invandringen till Sverige utgör.

5) Jimmie Åkesson och SD:s strateger fick inte ut budskapet att invandringen till Sverige fortfarande är katastrofalt hög. Många av dem som avstod från att rösta på SD tror förmodligen att ”krisen är över”, och att invandringen till Sverige inte kommer att bli särskilt hög framöver.

Jag måste erkänna att jag själv också blev en smula chockad över valresultatet. Jag hade trott på 19% för SD, inte 17,5%. Jag tror att opinionsinstituten helt enkelt viktade upp opinionssiffrorna för SD för mycket, så att även den som försökte göra en ärlig bedömning av SD:s styrka missbedömde sig

Jag skulle vilja lägga till något ytterligare. Enligt valmyndighetens sida så har 4 546 473 giltiga röster avgivits. Av dessa fick sd 850 114, motsvarande 18,7 procent. Somliga hade tänkt att sd skulle få mycket mer. Säg 25 procent. Om totala antalet avgivna röster är oförändrat betyder det 1 136 620 för sd med 25 procent. Mellanskillnaden mellan verkligt och tänkt utfall är 286 504 röster. Låt oss förenkla och säga att 200 000 röster på något sätt knyckts från sd. Bara mängden måste göra att frågan ställs: hur ordnades detta? Fifflande med valsedlar i liten skala, i enstaka vallokaler eller valkretsar är en sak – men massfuskande som rimligen bör täcka hela landet?! Jag såg någon som hävdade att folk satt med lampor och lyste genom röstkuverten, och slängde de som var för sd, men låter det trovärdigt? För mindre mängder av röstkuvert kanske, men för flera hundra tusen?

Med tanke på att sd i absoluta tal gjorde den största framryckningen av alla partier borde man väl vara ganska nöjda? Allrahelst som det finns brister i partiet som även anhängarna borde inse, och som gör att det inte kan slå riktigt så starkt som entusiasterna önskar.

PS. sd:s procent ligger kvar på 18,70 procent (samma som för m). men antalet röster har ökat till 851 002. Och mp ännu under spärren.

Landsbygden omringar städerna?

Nu är det en massa surr om vilket av knapptryckarkompanierna som skall vara regering respektive opposition på riksdagsnivå. Men i övrigt – finns det tendenser som på sikt kan vara mer betydelsefulla för Sveriges utveckling? Ju mindre orter, desto större avstånd från de tre storstäderna, desto mindre intresse från riksmedia. Det kan innebära fler överraskningar framöver och mer plask i den politiska ankdammen när den osynliga elefanten i rummet hoppar ner bland änderna och gör sig synlig.

Den ständigt vaksamme Tobias Hübinette ger här en översikt över vad som hänt i kommunerna landet över. Och tendensen är klar.

I hela 184 av Sveriges 290 kommuner är nu SD det näst största partiet och i 30 kommuner är SD det enskilt största partiet att jämföra med 2014 års val då SD blev det största eller det näst största partiet i ”endast” ett 50-tal kommuner. 

Varför är detta viktigt? Kanske för att politik bäst byggs underifrån. Fasta och pålitliga baser skapas lokalt och från dem kan vidare framryckningar göras med kadrer som är skolade i politiskt basarbete  som kan samhällena där de verkar. Ungefär som en förenklad kinesisk version av bondekrig: landsbygden omringar städerna. Till slut är bondehären stark nog att inta städerna och ”runka perukerna av herrarnas huvuden” som det uttrycktes här i Sverige en gång.

Om man tittar på vad som hänt i kommunerna ser sd ut som detta vals stora segrare och framtidspartiet, oavsett vad som händer i rikspolitiken. Pride-liberaler och globalister kan förskansa sig i några storstadsområden och mellanstora städer ytterligare en tid, men om de tillåts fortsätta dominera … tja, det är svårt att sia, särskilt om framtiden, men när även traditionella vänsterlän tippar över åt sd-hållet på basplanet borde paniken stå högt på dagordningen på Sveavägen 68 i Stockholm. För det som händer lokalt blir så småningom en riksangelägenhet om det händer samtidigt och likartat på många ställen. – Men jag tror inte de tar någon varning av det här. Det är bara att köra på, mot framtiden … eller ättestupan.

Hur som helst, ta en titt på ”Hübbes” sammanställning, den är intressant!

Detta är för övrig blogginlägg 5001!

Är det så advokaterna gör?

Advokaten Elisabeth Massi Fritz har fått skällning av advokatsamfundet för att hon missbrukat sin position gentemot underställda på advokatbyrån. Vidare har det framförts anklagelser om ekonomiska oegentligheter som drabbat klienter.

Samfundet klandrar Fritzan för den första punkten. För den andra kommer en märklig förklaring enligt vad Svenskan refererar. Hon slipper …:

… påföljd i den del som rörde anklagelser om att hon hade uppmanat medarbetare att begära betalning för arbete som inte hade utförts.

Jag är inte jurist, men låter inte detta som bedrägeri, som stöld från klienterna? Nejdå:

– Varken överdebitering eller saltade räkningar läggs henne till last. Där har man inte funnit någonting som strider mot god advokatsed, konstaterar Massi Fritz advokat Monique Wadsted.

Hur tolkar man det? – Att överdebiteringar eller saltade räkningar är i överensstämmelse med god advokatsed? Något straff kunde man väl tänka sig, exempelvis att syndaren finge stå i halsjärn vid Kopparmatte på Stortorget några timmar att begapas av mängden, androm till varning!

Jag tycker att ärlighet varar längst!

Spridda funderingar om brott, rättvisa och hämnd

Ja, här sitter man och funderar!

Valdagen närmar sig sitt slut. Om några timmar torde landet drabbas av en syndaflod av eftervalsanalyser från det politiska kommentariatets skarpaste (?) hjärnor.

Under tiden kan man ju försöka proppa igen öronen och tänka på lite annat. Ta det där med dödsstraff. Det är en del som ropar efter det. Jag tvivlar på att det fungerar särskilt bra. Vi kan ta ett exempel från Sverige. Salaligan. Ett gäng från Sala som styrdes av ett psykfall och som utförde ett antal råa mord och rån i Salatrakten på 1930-talet.

Till slut åkte de fast och dömdes. Sverige hade avskaffat dödsstraffet, så det blev livstids fängelse. För ledaren Thurneman-Nilsson blev det att åka in på anstalt. De övriga i vanligt fängelse. Men så småningom släpptes alla, övergick till civilt liv ute i samhället och hördes inte av något mer i kriminella sammanhang. Offren för deras mordiska verksamhet kunde inte återuppväckas, lite nytta i samhället kunde de små småningom göra när de kom ut, och vad hade dödsstraff haft för nytta egentligen? (Det här har jag tagit ur minnet efter Anders Sundelins bok som jag läste för flera år sedan – Den magiska cirkeln – Hela historien om Salaligan.)

Rättvisan fick råda i fallet med de mordiska grabbarna från Sala, inte hämnd. När jag nu sitter och minns så minns jag en bok om Nils Flyg, den svenske politikern som hamnade i det protyska lägret under andra världskriget. (Håkan Blomqvist Gåtan Nils Flyg och nazismen.) Flyg dog 1943 men hans parti fanns kvar till krigsslutet. Några hämndaktioner verkar inte ha vidtagits mot de kvarvarande medlemmarna, funktionärerna kunde övergå till civila arbeten när partiet avvecklades. – Var det rimligt? – Tja, om man jämför deras syndalista med exempelvis quislingarna i Norge så var svenskarna oskyldiga. De fick ju aldrig chansen att så att säga ”blomma upp” under tysk ockupation. Det fanns ju värre figurer att ta hand om i Sverige, som en man i polisen som ägnade sig åt flyktingspionage och därmed kunde sätta folk i verklig fara. (Där sviker mig minnet, minns inte vad han hette.)

Hur knyter vi ihop detta? – Kanske genom att säga att rättvisa (alltså ordnade och förutsägbara juridiska processer utan övervåld) är bättre än oreglerad, våldsam och ogenomtänkt hämnd där hatet tar över från förnuftet? Fast nu verkar vi glida tillbaka mot det tillståndet, och det är allvarligt. Det tyder på att något håller på att gå sönder i samhället.

Val i morgon! Ingen fara med det!

Bä! Jag är en sömnig get! Eller får kanske?

I morgon söndag är det val till riksdag, landsting och kommun. Om du skulle vara orolig för resultatet så säger jag: Var lugn, de makter som styrde förra veckan kommer att styra även nästa vecka, vilket ”block” som än får flest röster. För de verkliga härskarna ställer ju inte upp till val – så dumma är de ju inte – utan kör på som vanligt.

Så du kan rösta på Kalle Anka-partiet utan att oroa dig för resultatet av detta. Storkapitalet sitter kvar.

Och skulle valresultatet vara ”fel” enligt dina preferenser så kan du antingen bita i något surt äpple, eller skylla på den här ständigt närvarande hotande gestalten, allt är alltid hans fel, han måste vara världens mäktigaste trollgubbe:

Eller vad sägs om ”Den sömniga getens parti”? Om inte ”geten” vinner valet i morgon så är det säkert Putins fel!

Egentligen är det här med demokratiska val inget att driva med, men det är inte mitt fel (och inte ens trollgubbens fel) att politiken i detta och andra länder utvecklats på ett sätt så det inte känns bra längre, utan mer är som en trött och obegåvat poänglös fars. För tänk på att i vissa lägen kan demokratiska val vara ett mäktigt vapen för att slå mot de eviga härskarna, de som inte väljs.