Förfall?

Är det bara förfall och elände numera? – Nja, det är väl att ta i, men om man går in på väldigt lokal nivå så kan det se ut enligt följande bilder på en gata i centrala Stockholm:

Asfalten är lappad och lagad …

… men ibland är det ganska ordentliga hål ändå!

Snyggt ser det inte ut …

… och även om detta är en bakgata går det rätt mycket trafik här, inklusive tyngre pjäser som bussar, sopbilar och annat.

Jag tycker det nästan ser lite farligt ut. Vad händer om det är halka (snö- och isbekämpning har ju inte varit så bra de senaste åren) och en fotgängare eller cyklist skulle trampa fel just här? Eller bara att någon inte ser sig för och foten åker ner i hålet även när det inte är snö- och istider?

Är förfall av olika typer ett symptom på att samhället i sig är i kris? Dåligt underhållna gator, offentlig korruption, dåliga konsumtionsvaror – tag vad som helst på vilken nivå som helst i samhället, och exempel kan förmodligen letas fram.

Min dator exempelvis, den måste in för byte av fläkt nu i veckan, och garantin gick ut för knappt tre månader sedan! Jag har haft datorer av det märket i många år, de har blivit gamla och fått upputsning av programvaran, men mekaniska fel har aldrig inträffat. Ett par av dem fungerar fortfarande, bara att slå på strömmen och logga in (vi kan bortse från den som råkade få te i sig och därefter gav upp). Jag pratade med en man i servicebutiken, och han medgav att kvalitén på datorer för privatkonsumtion inte är så bra längre. Och det medför att datorer som säljs till privatpersoner har kortare garantitid än de säkrare datorer som säljs till företag – de senare är hållbarare och kan därmed ges uppåt fem års garanti! Jag kan inte garantera att detta stämmer, men det låter väl inte otroligt.

Samma med kameror: köpte en trevlig kamera förra året (den som tagit ovanstånde bilder), men den måste in på reparation efter bara några månader. Det var något datafel som gjorde att bilder försvann. Man kan undra hur det är med avsyning/test av de här grejorna innan de lämnar fabriken?

Jämfört med störtande Boeing-plan är detta givetvis ingenting, men där verkar det ha varit slarv på flera nivåer. Flygplanstillverkaren har slarvat, den myndighet som skall övervaka att det inte slarvas har slarvat … det kanske är typiskt för den här epoken? Från liberalismens personliga ansvar har man gått till ett opersonligt icke-ansvar. Eller om det är så att det personliga ansvaret gäller för småfolk som inte har mycket inflytande över sitt liv ändå, medan storfräsarna glatt kan strunta i sanning och konsekvens – kraschar det på ett ställe kan man ju dansa vidare till något annat, medan avgångsvederlagen fyller bankkontot.

(Tillägg 2 april: idag på morgonen pågick vissa aktiviteter på gatan. Verkar som om man åtminstone tänker fylla igen de värsta hålen.)

Nytt på annat håll

Nu har jag översatt en artikel igen, som väl sägas kan handla om världens farligaste människor: de element som driver världen mot det tredje (och sista?) världskriget.

Frågan är om härskarna i USA lugnar ner sig, eller blir än mer desperata, när deras handlingsfrihet beskärs alltmer. Det är inte längre fråga om att godtyckligt plocka ”regimer” som man inte tycker om, utan att någon annan ingriper. Nu kan det hända just att någon annan ingriper. Ta Venezuela exempelvis: olika media rapporterar om en stor rysk militärdelegation på hög nivå som just kommit dit med ett par flygplan. (Se ex.vis här eller här.) Flygplanen kan ha annan last också, kanske luftvärnsmateriel.

Ryssland behöver inte ha någon stor militär styrka i Venezuela för att det skall få effekt. Det räcker med smärre förband som kan fungera som ”snubbeltråd” för en eventuell angripare. Man kanske kan jämföra med en episod under kriget i Syrien: när USA hotade med att skjuta robotar mot Syrien förklarade ryssarna att om ryska förband skulle träffas så skulle man inte bara skjuta ner robotarna utan de plattformar varifrån de kom. Med andra ord hotade man med att ”skjuter ni på oss på skjuter vi på era flygplan, fartyg och baser på land. Och det räckte som avskräckning. – Samma kan gälla i Venezuela: om risken finns för hård vedergällning borde risken för en USAmerikansk invasion minska avsevärt.

Effekten av USA:s aggression mot Venezuela kan alltså bli att Ryssland får ett stärkt inflytande på USA:s ”bakgård”. Typiskt fall av att skjuta sig i foten alltså. Utvecklingen är mycket intressant! Bland annat det förhållandet att det nu kapitalistiska Ryssland stödjer regeringar som säger sig vara socialistiska. Och samtidigt jobbar ju kinesiska intressen sig in i land efter land på ”bakgården”.”Stor oordning råder under himlen” som gamle ordföranden Mao sade. Men han ansåg också att ur stor oordning växer stor ordning fram. Vi får se hur det blir med det, och vems ordning det i så fall blir.

Nytt publicerat på annat håll

De senaste dagarna har jag av någon anledning (begynnande våryra?) publicerat några originalartiklar här på bloggen. Men det finns faktiskt ännu en översättning ute på Global politics. Det är funderingar av någon som inte tror på den officiella sanningen (eller sanningarna) om Skripalfallet i Storbritannien.

Annars är det ju rätt tyst i den frågan för närvarande. Kanske för att engelsmännen inte har så mycket mer att mjölka ut ur detta fall, och bara kan dra ut det i all oändlighet utan att egentligen göra något annat än just dra ut – kanske med förhoppning om att eländet skall glömmas bort. Men jag tror inte att herrar Putin och Lavrov i Moskva glömmer … .

Basinkomst och MMT – (sken)lösningar?

I föregående inlägg nämnde jag några sociala rörelser som kanske med rätta kan anklagas för att vilja förbättra i stället för i grunden förändra nuvarande samhällssystem till något bättre. Här är ytterligare ett par tendenser som kan vara värda att hålla ögonen på.

I.
Den första har redan vunnit en del politisk acceptans på några håll, och kan därmed anses som nästan klart tvivelaktig. Det är medborgarlön, basinkomst eller vad man vill kalla det. Intressant nog sågas idén i Svenska Dagbladet där krönikören vill jämföra med betald dödshjälp.

Tänk om det bara fanns något att hoppas på i vår pessimistiska tid. Och det gör det ju. Märker ni att en viss, ännu någorlunda färsk framtidsvision har börjat krypa in i debatten sedan några år tillbaka? Vi uppfostras att hoppas på medborgarlön.

Tankesmedjor från höger till vänster nosar intresserat på idén om basinkomst. … I brist på andra visioner verkar medborgarlön vara det enda som återstår.

I en perfekt värld med goda och kreativa människor kommer det att fungera utmärkt – men i en sådan värld skulle alla politiska idéer fungera lika bra. Medborgarlön i den värld vi har lär snarare bli ett sätt för de styrande att köpa sig fria från ansvaret för den kommande stora arbetslösheten. 

Den kommande arbetslösheten som orsakas av framstegen med artifiell intelligens kommer att orsaka massarbetslöshet.

Och så kommer stora råsopen som torde få medborgarlönsentusiastiska miljöpartister att kippa efter andan (jag kursiverade en mycket viktig slutsats):

I praktiken, misstänker jag [”jag” = skribenten Håkan Lindgren], kommer medborgarlön att gå ut på att alla överflödiga undermänniskor får en minimisumma så att de kan supa, spela och knarka ihjäl sig i det tempo de själva föredrar, på lämpligt avstånd från den framtida överklassen. Kanske kan man inrätta något slags läger, om de underlägsna inte självmant isolerar sig i den slum där de kommer att sitta fast.

Det är med andra ord en lösning för en värld där det inte längre existerar något medborgarskap. Dina rättigheter och samhällets skyldigheter mot dig upphör i det ögonblick du har kvitterat ut månadens medborgarlön – som uppriktigt sagt borde marknadsföras under ett ärligare namn. Kanske segregationspeng? Betald dödshjälp?

När medborgarlön/basinkomst eller vad man kallar det propageras verkar tanken ofta vara att detta är något bra för då har människor råd att vara kreativa, att satsa på nya saker, utan att behöva vara rädda för att privatekonomin skall krascha. Kan det möjligen bero av att förespråkarna ofta själva är av den kreativa typen men har svårt att se att andra kan vara annorlunda? En del är nog av den typen. Jag gissar att andra bara vill behålla kapitalismen, men samtidigt se till att de som drabbas av ”den fjärde industriella revolutionen” pacificeras och inte blir upproriska. Ett samhälle med basinkomst kanske också måste backas upp av en kraftfull stat med rejäla resurser för övervakning, propaganda och våld.

Artikeln kommer in på detta:

Som alla politiska förslag är idén om medborgarlön beroende av det sammanhang där den realiseras. Blir den en byggsten i ett annorlunda, mänskligare samhälle? Eller kommer den att användas som opium åt folket, för att lappa och laga de värsta missförhållandena för att vi än en gång har struntat i konsekvenserna och försatt oss i en ohållbar situation?

Kan man säga att medborgarlön kommer att fungera i ett samhälle där utvecklingen gått så långt att principen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” är ledstjärnan och fullt möjlig att tillämpa i vardagslivet? Då måste man städa bort nuvarande ekonomiska system först. Men det kan bli svårt om en stor del av befolkningen är skrämd eller drogad till att acceptera nuvarande förhållanden med en liten och krympande extremt rik överklass som dessutom kontrollerar statsapparaten.

Undrar om inte basinkomsten kan vara mest tilltalande för småbourgeoisie och trasproletariat som skulle få en säker inkomstkälla – och som därmed skulle ha direkta intressen i att denna behålls. Låter som ett sätt att mobilisera reaktionära stormtrupper.

Och så avslutar Lindgren:

Vad vi verkligen borde våga göra är att vägra ta emot de färdigförpackade framtidsvisioner som alltid presenteras som om det inte fanns några alternativ. Det gäller i ännu högre grad föreställningen att vi måste acceptera en framtid som domineras av artificiell intelligens. Vi borde sikta mycket högre, vi borde begära mycket mer av framtiden.

Den största lögnen om framtiden är att utvecklingen redan är förutbestämd och inte går att stoppa.

II.
Den andra rörelsen är i viss mån en motpol till medborgarlönen. Den diskuteras alltmer, samtidigt som den kan vara knepigare att förstå än basinkomst. Det är MMT, Modern Monetary Theory, som först har utvecklats i nationalekonomiska kretsar men nu blir mer känd i bredare kretsar.

Personligen är jag mer sympatiskt inställd till MMT-lösningar än till basinkomst, även om begränsningarna är uppenbara. MMT är inte systemöverskridande, du river inte kapitalismen med MMT som murbräcka. Men däremot närmar man sig systemgränsen, och medan detta görs kan en del praktiska problem lösas.

I sin mer utvecklade form vill MMT-folket inte betala folk för att göra ingenting, men att det i stället skall finnas en jobbgaranti. Vill du ha ett arbete så skall det ordnas. Denna problemlösning går inte hela vägen en marxist kan önska, och här kommer jag att citera och kommentera några artiklar från marxisten och ekonomen Michael Roberts blogg.

Grundtanken i MMT är att en stat som har sin egen valuta (som SEK, £ eller ¥ , men inte €) kan leverera så mycket pengar som behövs för att hålla ekonomin igång. Det finns ingen gräns, ingen fast penningmängd. Staten fungerar inte som ett hushåll som måste rätta utgifter efter inkomster, staten kan ta fram de pengar som behövs genom att kostnadsfritt producera dem. Det stämmer, säger Roberts, staten kan producera pengar ”ur tomma luften”, men staten kan inte bestämma värdet av dessa.

The MMT … propose that private sector investment is replaced or added to by government investment ‘paid for’ by the ‘creation of money out of thin air’. But this money will lose its value if it does not bear any relation to value created by the productive sectors of the capitalist economy… .

En hänvisning till inflationshotet, alltså, som också verkar vara populärt bland andra kritiker av MMT.

Min motfråga är: om man skickar in pengar på ställen där resurser, människor och material står arbetslösa/oanvända, men ser till att de får en produktiv användning, så borde väl inflation inte vara ett omedelbart problem? Om pengarna ur tomma luften går till icke produktiva saker (kanske till drönare som lever på basinkomsten?) borde däremot inflationshotet vara större genom att efterfrågetrycket i ekonomin trycks upp utan motsvarande produktion. (Sedan kan man diskutera vad som menas med ”produktiv”, jag kanske återkommer till det.)

Roberts slutsats är att MMT inte har en hållbar penningteori (vad är pengar? hur uppstår de? hur fungerar de i ekonomin?) och inte kan lösa de grundläggande ekonomiska problemen – och därmed påminner om keynesianismen. 

It seems that MMT eventually just boils down to offering a theory to justify unrestricted government spending to sustain and/or restore full employment. That’s its task, no other. This is why it attracts support in the left of the labour movement.  But this apparent virtue of MMT hides its much greater vice as an obstacle for real change.  MMT says nothing about why there are convulsions in capitalist accumulation, except that the state can reduce or avoid cycles of boom and slump by a judicious use of government spending within a capitalist-dominated accumulation process. So it has no policy for radical change in the social structure.

The Marxist explanation is the most comprehensive as it integrates money and credit into the capitalist mode of production but also shows that money is not the decisive flaw in the capitalist mode of production and that sorting out finance is not enough.  Thus it can explain why the Keynesian solutions do not work either to sustain economic prosperity.

Det har jag inga större invändningar emot (jag antar att MMT-folk däremot har protester). Och jag ser det praktiskt. De värsta marknadsliberala och fascistiska tendenserna kan hållas tillbaka, stater med egna pengar behöver inte göra sig till slavar under banker och andra låneinstitutioner, de arbetande eller arbetslösa kan få en stärkt ställning gentemot kapitalet. Alltså inget lyckorike, men åtminstone vissa förbättringar.

Dock: det grundläggande problemet med kapitalismens destruktivitet försvinner inte, och det måste lösas.

Tre samhälleliga tillstånd

En filosofie doktor i Kanada vid namn Josh Moufawad-Paul har skrivit en behändig liten bok (150 sidor och i fickformat) med titeln Austerity apparatus. Jag har ingen bra översättning till det, kan ‘åtstramningsapparaten’ duga? Nedan följer en blandning av tankar från författaren och från mig själv. I boken särskiljer han på tre olika …

… regulative functions of the capitalist state of affairs: a state of social peace, sometimes called the welfare state; a state of anxiety, sometimes called neoliberalism; a state of emergency, sometimes called fascism. Today’s austerity apparatus emerges in a state of anxiety, promising a state of emergency while mobilizing its discontents to focus only to a state of social peace rather than challenge the state of affairs as a whole. (Min kursivering.)

Det här är intressant, och kanske användbart när vi tittar på utvecklingen i de gamla industriländerna de senaste årtiondena, och hur de kan utvecklas framöver. Altså: Mer eller mindre socialdemokratiska välfärdsstater glider över i den neoliberala oron och kaoset, och bortom denna hotar fascism av något slag.

Grunden för alla dessa tillstånd är kapitalismen, en kapitalism som har förmågan att hela tiden byta form men ändå just i grunden vara densamma: ett samhällssystem där målet är utvinnande av merarbete/mervärde. Detta orsakar självfallet kriser och motstånd. Stora delar av Jordens arbetarklass lever i permanent armod. Men Moufawad-Paul skriver också om en ”återproletarisering” som hotar arbetarna i de gamla industristaterna och kan orsaka reaktioner från dessa. ‘Åtstramningsapparaten’ blir ett sätt för systemet att försöka avleda motståndet från sin egen kärna (utvinnandet av mervärdet) och i stället rikta missnöjet mot mer ofarliga delar av systemet.

Under de senaste årtiondena har olika rörelser uppstått som ibland varit rätt omfattande, men som stämmer på författarens uppfattning: Attac, Occupy, gula västarna har tillfälligt kunnat skaka om politiken, men åtminstone de två första har inte slagit igenom på allvar som hot mot systemet. Hur det blir med de gula västarna återstår att se.  I stället för att slå ner kapitalismen och bygga ett mänskligare system så söker sig missnöjet tillbaka mot det socialdemokratiska förflutna (i ett läge när socialdemokraterna har blivit nyliberaler och folkhemstanken i länder som Sverige förvaltas mest av sverigedemokraterna!).

Somliga älskar dessa massrörelser, men Moufawad-Paul är kritisk. Han har skrivit mot ”movementism” i andra böcker. Inte för att han ogillar folkligt förankrade massrörelser, utan för att de har inbyggda svagheter.

Ett fel i lösa massrörelser kan vara oklara mål eller mål som inte inriktas på lösning av grundläggande problem (= som inte tar itu med kapitalismen som grunden till problemen), ett annat är att en bra ledning saknas. Som varande maoist föredrar Moufawad-Paul givetvis en maoistisk ledning (som hemma hos honom heter PRC/RCP). Men skall man döma av vad han har skrivit på annat håll är han öppen för konkurrens mellan olika organisationer och politiska uppfattningar på den socialistiska sidan. Så småningom kommer de som har felaktiga uppfattningar att sållas bort i kampen. (Det var ungefär detta som hände i de ryska och kinesiska revolutionerna, där det ena alternativet efter det andra föll så att säga på eget grepp, medan kommunisterna satsade på en bra linje och till slut var ensamma kvar som vinnare.)

Boken är alltså denna: Josh Moufawad Paul Austerity apparatus Kersplebedeb, Montreal 2017. Andra böcker av honom är The Communist necessity och Continuity and rupture. Man behöver inte hålla med om allt (jag har vissa tvivel om den västliga maoismens förmåga att få massomfattning exempelvis) för att finna en del intressanta och användbara tankar här.

Ju fler kockar … desto sämre armé!

Några år efter revolutionens seger på Kuba försökte USA med en av sina vanliga manövrar för att avsätta misshagliga regeringar i andra länder: man samlade ihop diverse löst folk och drog igång den så kallade Grisbukt-invasionen.

Det blev ett mega-fiasko. Kubanerna var inte intresserade av att ‘befrias’ av gangstertyper i USA:s sold, mängder av dessa typer togs till fånga. När de sedan utfrågades av kubanska myndigheter vad de hade haft för sig visade det sig (enligt en redogörelse som jag inte minns var jag läste den) att hela gänget förklarade sig var kockar. Nej, nej, inte stridande, de var bara fredliga kockar!

Inte undra på att en sådan armé går under vid första drabbningen!

Jag kom att tänka på det i samband med situationen i Syrien, där IS nu rasar ihop, folk tas till fånga, de försöker prata sig ut. Nej, nej, jag var bara kock! Jag har inte varit med om något ruskigt alls, vill bara hem och leva ett lugnt liv igen!

Debatten om detta har blivit väldigt uppjagad. Möjligen beroende av att frågan är ganska lätt att formulera och därmed kan diskuteras av ‘alla’: skall dessa personer tas hem igen, och vad skall göras med dem? (Jämför med att man kan diskutera bygge av ett cykelställ hur länge som helst för det förstår alla vad det är, men om någon föreslår att man bygger en cyklotron … vad är det?)

Ett skäl att ta hit de som kan räknas som svenskar (även om de inte ser ut som sådana men åtminstone har medborgarskap) är att det är moraliskt fel att de skall belasta hårt drabbade länder som Irak och Syrien. Dessa länder har ju problem ändå så det räcker. Ännu mer moraliskt fel blir det med tanke på att det officiella Sverige varit på fel sida i Syrienkriget och i praktiken stött jihadisttyperna. Är Sverige ännu med i skurk-gruppen ”Syriens vänner”, det talas inget om den numera?

Men att kräva ansvar av dessa ‘resenärer’ som bara var kockar, körde ambulanser etc etc. då? Ibland kan det ju vara svårt att veta vad de verkligen gjorde, även om IS-typerna var rätt glada i att filma sina illdåd. Även om ‘resenärerna’ inte finns på bild själva i sådana sammanhang är det otroligt att de inte visste vad IS höll på med. Men är detta brottsligt? Hur dum kan man vara utan att gå över gränsen till det kriminella? Hur nära kan man umgås med uppenbart kriminella utan att själv vara brottsling?

En del tycker att man kan strunta i grundläggande rättsliga principer och döma efter retroaktiva lagar. Då är vi ute på det sluttande planet. Vilka skall dömas nästa gång på det sättet, och för vad? Ett juridiskt system som inte håller på principen om att handlingar som är lagliga när de utförs i efterhand kan bli straffbara har uppenbara problem, men folk som är uppjagade tänker väl inte så långt. Exempelvis sverigedemokrater borde tänka i de banorna – nästa gång kan de vara sd-are som åker in för att det liberaldemokratiska samhället känner sig hotat av dem och vill knäcka partiet med juridiska medel. Men sd innehåller inte så många djupare tänkare misstänker jag och trampar säkert på nedför det sluttande planet.

Även några barn i sammanhanget har diskuterats. I den mån deras mödrar kommer hit så kan man dels fråga hur lämpliga de är som föräldrar, man kan kanske också titta på hur problem med barnsoldater lösts i olika länder. Jag vet inte om jag har rätt, men antalet barnsoldater som måste återinlemmas på något sätt i samhället efter fruktansvärda upplevelser bör ha varit mycket större i Afrika och kanske på annat håll än i Syrien och Irak. Kan inte Sverige klara av några tiotal barn?

Vad det gäller mödrarna är jag splittrad i mina funderingar, en del kan nog avfärdas som dumma småtjejer. Men manspersoner som varit med i ‘kalifatet’ borde inte tillåtas återkomma till Sverige. Men hur gör man det på ett rättsligt hållbart sätt? – Drar in all socialhjälp, bidrag etc. för vissa individer och erbjuder enkelbiljett hem till Somalia i stället i utbyte mot indraget svenskt medborgarskap och löfte om att aldrig komma hit igen? Det kanske skulle fungera, samtidigt som vi är tillbaka i det moraliska funderandet – vill Somalia eller vilket land det nu rör sig om ha tillbaka dessa individer? Man kanske kan propagera för att de kan bidra till köksbranschens utveckling i hemlandet – de är ju kvalificerade kockar!