"Världens mest skrämmande ekonom"

Det här är en obetydligt förkortad artikel, hämtad från ekonomen Michael Roberts blogg. Man skulle kunna säga att den handlar om en ekonom, Mariana Mazzucato, som har en mängd bra och intressanta insikter, men som (ur marxistisk synpunkt, vilket är Roberts synpunkt) inte räcker hela vägen fram om man verkligen vill lösa problemen med kapitalismen. Jag har lagt in några egna kommentarer i texten, markerat av hakparenteser [].

Världens mest skrämmande ekonom?

Mariana Mazzucato är en av världens mest inflytelserika ekonomer, enligt tidningen Quartz. Hon har vunnit många priser för sitt arbete. Hon är rådgivare till brittiska Labour om ekonomisk politik. hon har den radikala kongressrepresentanten Alexandria Ocasio-Cortez ”öra”, hon ger råd till Demokraternas förhoppningsfulla presidentkandidat senator Elizabeth Warren och även den skotska nationalistledaren Nicola Sturgeon. Och hon har skrivit två viktiga böcker: The Entrepreneurial State (2013) och The Value of Everything(2018).

Mazzucato betraktas som radikal, till och med ”skrämmande” av många ekonomer och konservativa politiker. Detta beror på att hon har lyft fram den viktiga roll som staten och regeringar har spelat för att leverera innovation inom teknik och i att främja produktiva investeringar. Tanken att staten kan vara en ledande kraft inom innovation och investeringar i användbar verksamhet är ett problem för höger-neoliberala ‘frimarknads’-åsikter hos majoriteten av mainstreamekonomer och politiker.

I tidigare inlägg framhöll jag hennes viktiga insikter i hur statens investeringar och ledning var avgörande för utvecklingen av den nya tekniken på internet, den globala webben, Microsoft, Apple, iphone etc. IPhone till exempel utvecklades med hjälp av offentliga medel och militära upphandlingsprojekt för mikroprocessorer. Innovatörerna var offentligt finansierade universitet och forskningsinstitut, inte smarta företagarkapitalister. Det finns faktiskt inget nytt med offentlig finansiering av de viktigaste innovationerna i kapitalistisk ackumulation. De tekniska framstegen som gjordes under det första och andra världskriget med användning av regeringars ‘försvar’-fonder var enorma: jetflygplan, radar, telekom, fordonskonstruktion etc.

[ För Sveriges del kan vi ta samarbetet i ett samägt bolag mellan L M Ericsson och Televerket som ledde fram till den oerhört framgångsrika AXE-växeln och det nordiska mobiltelefonnätet. Ett annat  samarbete fanns mellan statliga Vattenfall och privata Asea.]

Så det är ingen slump att det kraftiga fallet i statens investeringar i förhållande till BNP i de mest avancerade kapitalistiska ekonomierna under den så kallade neoliberala perioden sedan början av 1980-talet har åtföljts av en långsammare produktivitetstillväxt.

Investeringar i den kapitalistiska sektorn har inte lyckats leverera högre produktivitet per person sedan 1980-talet än under perioden med högre statliga investeringar tidigare. En sjunkande lönsamhet på 1970-talet i alla större ekonomier ledde till att statens sektorinvesteringar i teknik och ”humankapital” minskades för att sänka skatten på kapital och hålla lönerna nere. Privatisering var verkligen på dagordningen. Det hjälpte lönsamheten i den kapitalistiska sektorn lite (tillsammans med successiva nedgångar) men på bekostnad av produktivitetstillväxten.

Som Mazzucato tydliggör i sin andra bok, The Value of Everything, skapar statliga investeringar och produktion värden, det vill säga saker eller tjänster vi behöver och är inte bara en (nödvändig) kostnad. Men som jag kommenterade i en recension av den boken, i marxistiska termer, förenar Mazzucato värde med bruksvärdet. Ja, statliga investeringar i skolor, sjukhus, transport, infrastruktur och teknik skapar användbara saker, men under det kapitalistiska produktionssättet för vinst skapar det inte värde (övervärde eller vinst). Tvärtom, detta kan sänka den totala lönsamheten för den kapitalistiska sektorn. Så det finns en inneboende motsägelse i kapitalismen mellan mer bruksvärde och värde.

[‘Värde’ kan skrivas lite längre som ‘bytesvärde’. Det här är begrepp som kommer från den klassiska nationalekonomin. Med ‘bruksvärde’ avses helt enkelt vad en grej kan användas till: hammarens bruksvärde ligger i att den är bra om man vill slå in spik, och detta oavsett hur ekonomin runtomkring ser ut. ‘Värde/bytesvärde’ kommer ur arbetsvärdeläran och beskriver hur mycket samhälleligt nödvändigt arbete som är nedlagt i hammaren. Via diverse transformationer kommer detta att förvandlas till ett marknadspris – men då måste det alltså finnas en marknad. Och är marknaden kapitalistisk, alltså inriktad på vinstdrivna företag som producerar för stora marknader, är det för producenten likgiltigt vad hammaren skall användas till. Det viktiga är att ta hem en vinst så att man kan tillverka ännu fler hammare och ta hem ännu mer vinst.]

Tyvärr erkänns detta inte i Mazzucatos arbete. Som ett resultat ser hon sin uppgift som ekonom att visa hur regeringen kan hjälpa kapitalismen att fungera genom att få regeringen att skapa mer ‘värde’. För Mazzucato kan regeringar göra mer ”än att spela en passiv roll för att fixa marknadsmisslyckanden” … men istället”tillåtas att omfatta entreprenörsandan för att styra innovation och ekonomisk tillväxt”. Hon vill att regeringar ska ha i uppdrag ”att få skiten gjort”. Nu låter detta läskigt för mainstream men de behöver inte oroa sig. Mazzucato förespråkar inte att byta ut kapitalism med socialism – eftersom hon säger ”Jag tror inte att dessa ord är till hjälp … det finns alla möjliga olika sätt att göra kapitalism … det är vad jag tror behöver helt startas om istället för att börja kalla saker socialism” ….

Kapitalism, socialism; vad finns i ett namn? Tja, bakom ett namn ligger en kategorisering av strukturen för ett produktionssätt och sociala relationer. Mazzucato vill att kapitalismen ska leverera fler och bättre saker och tjänster för människor, men utan att beröra det privata ägandet av produktionsmedlen. Och att prata om att ersätta kapitalistiska företag med gemensamt ägande, planering och arbetardemokrati skulle vara ett misstag. ”Om du börjar prata om socialism kommer det inte att få företag att göra något annorlunda än vad de gör nu.” Men kommer föreslaget att stora företag ska investera produktivt utan att ta hänsyn till ”aktieägarvärde” heller fungera?

[För mig låter Mazzucatos linje som den gamla sympatiska socialdemokratin som ville alla väl, inklusive kapitalet. Men det fungerar inte när kapitalet har växt sig så stort och mäktigt att det inte behöver några socialdemokratiska tjänstehjon längre.]

För Mazzucato är socialism en trevlig idé men inte praktisk. ”Oavsett vad jag skulle vilja se i en idealvärld tror jag realistiskt att vi kommer att ha kapitalism”. Problemet jag har med den slutsatsen är att det att vara ”realistiskt” och acceptera att kapitalismen kommer att vara här under överskådlig framtid, och så att försöka få den att fungera bättre är det som inte är realistiskt! Kan man under kapitalismen undvika regelbundna och återkommande ekonomiska nedgångar som kostar många miljoner jobb, hem och försörjning i varje generation? Kan imperialistiska äventyr och exploatering undvikas? Kan extrem ojämlikhet mellan välstånd och inkomst vändas? Kan klimatförändringar och global uppvärmning stoppas?

Kan någon av dessa fasor realistiskt avlägsnas genom att få regeringar och multinationella medborgare att ha ”i uppdrag” att ”få skiten gjord” och samtidigt bevara det kapitalistiska produktionssystemet och investeringarna för privat vinst? Detta är vad som är orealistiskt. Men det är säkrare att prata om att rädda kapitalismen från sig själv eller få den att fungera bättre med regeringens hjälp än att ersätta kapitalismen. Det senare skulle verkligen vara skrämmande för den befintliga ordningen.

[Sammanfattningsvis: kapitalismen fungerar som kapitalism, en maskin som söker utvinna allt större vinster med minsta möjliga hänsyn till vad detta får för återverkningar på miljarder människor på denna planet. Tänk på världens militär-industriella komplex som faktiskt lever fett på risken för att den mänskliga civilisationen kan utplåna sig själv om någon trycker på fel knapp i ett känsligt läge. Det går inte att prata bort. En reformism som hela tiden ängsligt traskar omkring inom ramarna för vad kapitalisterna tycker är acceptabelt kommer inte att bli särskilt framgångsrik. Det är väl därför stora delar av den givit upp och i stället driver identitetspolitik och liknande projekt som må verka radikala, men inte hotar systemet som sådant.

Jag undrar om inte ”världens mest skrämmande ekonom” ur kapitalistisk synpunkt fortfarande är doktor Marx!]

Ägarlägenheter?

Det här fotot tog jag tidigare i år på Sjövikskajen i Liljeholmen i Stockholm.  Mer från byggaren själv här.

Vad är ägarlägenheter? Låt oss få ett besked direkt ur åsnans (eller lite snällare sagt: byggherrens) mun:

En ägarlägenhet är som ett ”radhus på höjden” där du köper din fastighet och blir lagfaren ägare. Det innebär låga fasta kostnader, samt personlig frihet att hyra ut din bostad utan tillstånd eller sälja till vem du vill. 

Det är alltså en lägenhet i ett flerfamiljshus. Men ägaren är inte något hyresbolag, inte en bostadsrättsförening – ägaren är den som köpt lägenheten. Det är alltså rätt mycket som ett fristående hus för en familj, men med ett minimimått av gemensamma funktioner (hissar, vatten el och liknande måste ju fungera för alla).

Det där med ”personlig frihet att hyra ut din bostad utan tillstånd eller sälja till vem du vill” låter oskyldigt, men om man funderar lite längre så uppstår frågan: Om man köper en dyr lägenhet (för de här är inte billiga) och inte bor där, utan hyr ut, vad är det då för vits med hela upplägget? – Kanske vitsen är att hyra ut så dyrt det går, och sedan själv leva hyggligt på inkomsten av uthyrningen någon annan stans? Men samtidigt måste man ju vara beredd på att det kan vara svårt att hantera det här om man ständigt är frånvarande men skall leka hyresvärd.

Skulle detta ändå kunna hjälpa i bostadskrisens dagar? I en intervju i SvD 20190726 säger en företrädare för Skanska (det som förr hette Skånska cementgjuteriet) följande på frågan hur det blir med ägandelägenheter för deras del. Notera reflexionen om bostadsmarknaden i stort:

Det jag tror händer är i så fall att vi ersätter bostadsrätter med äganderätter i större utsträckning framöver, jag tror inte att det skulle få bostadsmarknaden att växa särskilt mycket …

Nej, det är väl rimligt att det knappast kan finnas någon massbas för just den här marknadsnischen. Den här kalkylen måste ju innebära att det finns ett växande antal människor som är beredda att göra dessa svindyra köp. Och är det rimligt att tänka så i den krympande ”medelklassens” tid? (Jag återkommer kanske till just den klassaspekten i ett kommande inlägg.) Blir det inte snarare företag som kniper många av de här lägenheterna och sedan ägnar sig åt hyresocker? Eller som det står hos JM:

Det är också möjligt att köpa ägarlägenhet som juridisk person.

Kolla ekonomidelen, inte ledarsidorna

Kapitalets främsta egenskap torde vara att sniffa sig till stället där de största vinsterna finns. Här är några klipp från SvD:s ekonomisidor den 25/7 2019, angående tillväxt och utsikter för fonder och fondsparare. (Nja, ”sparare”, det är väl spekulanter och spekulation det handlar om.)

Östeuropa +65,71 procent* De stora vinnarna bland fonderna under året finns i Östeuropa. Fonderna domineras ofta av ryska bolag, men har i regel också innehav i länder som Polen, Turkiet och Grekland. – Många tänker inte på det, men Östeuropa går bättre än Västeuropa sett till tillväxt och konsumtion, säger Pär Ståhl

Ryssland +33,70 procentDen ryska marknaden, och därmed även fonderna som investerar i landet, har gått bra under året. Många investerare som övergav Ryssland efter Krimkriget och sanktionerna som följde, har nu börjat komma tillbaka. – Stora investerare från väst har drivit upp börsen. En bidragande faktor till det är att rubeln är svag, säger Pär Ståhl. 

(Hrm, Krimkriget var på 1850-talet och torde väl vara inaktuellt för dagens ekonomisk-politiska överväganden. Men hur är det med Kina då?)

Kina, A-aktier +29,41 procentEfter ett svagt 2018 har Kina kommit tillbaka starkt, framför allt genom den kinesiska A-aktien. Skillnaden mellan A- och B-aktier i Kina är att A-aktier handlas med yuan och B-aktier med dollar …

 … vilket kan antyda att Xis yuan bedöms som stabilare än herr Trumps dollar. Hur som helst, de här små klippen verkar tyda på att kapitalet inte tror att Ryssland skulle krascha inom den närmsta framtiden. Så, vill man bedöma hur kapitalismen utvecklas är det SvD:s ekonomidel, inte ledarsidorna, som ger intressanta uppgifter.

Att skratta åt, eller …?

Jag har ett Facebook-konto som normalt aldrig använts (gick en kurs en gång där ledningen ville ha kontakt med deltagarna via Fb, annars hade jag nog aldrig öppnat ett konto, och tar inte emot några vänförfrågningar). Jag gillar helt enkelt inte Fb, det är stökigt och rörigt och … etc. Nu såg jag för några dagar sedan att det räckte med att skriva ”Tommy Robinson” för att bli blockerad. Det verkar ju konstigt, men jag gjorde ett strängt begränsat undantag från mina principer och skrev bara ”Tommy Robinson”. Det gick några dagar, och så kom detta:

Nu har jag skrivit ”Tammy Robinson & Timmy Robinson”, så får vi se om det orsakar några reaktioner.

Jodå, jag vet bakgrunden till det här, men i stället för att skratta åt dumheten kan man fråga sig vem/vad som skall strida mot någon mystisk ”community standard” nästa gång? Kan man tänka sig att när stater vill censurera/tysta ner något, utan att själv stå för det, så lägger man ut det som uppdrag till privata sociala media?

Läkemedelsbrist i hela Europa

I föregående inlägg pekade jag på hur kapitalism och läkemedelsutveckling kan passa dåligt ihop. Eller kan? De passar dåligt ihop. Det är efterfrågan (vad man kan få maximalt betalt för), inte behov, som styr vad företagen gör. Då spelar det mindre roll att det är människors liv och hälsa som står på spel.

Nu kommer Svenskan med mer nyheter i ämnet. Medicinbrist i hela Europa, är rubriken.

Patienter och läkare över hela
Europa slår larm om bristen på
livsnödvändiga mediciner.

Frankrike och Nederländerna
föreslår en offentligt ägd europeisk
läkemedelstillverkare som
ska garantera att alla EU-medborgare
får tag i sina mediciner.

Vad säger alla duktiga liberaler om detta, de som predikar att offentlig verksamhet alltid är sämre än privat? Vi andra kan väl säga ungefär att ”verkligheten tränger sig på”.

Nå, vad har företagen gjort? Detta (min kursivering):

Apotekare, läkare och patientgrupper
har i åratal varnat för att
efterfrågan på vissa läkemedel
skulle bli långt större än tillgången,
bland annat för att stora läkemedelsbolag
har outsourcat sin
tillverkning till en handfull låglöneländer
i Asien.
Därmed har de
gjort den europeiska vården helt
beroende av några få leverantörer.

Notera detta: kapitalisterna flyttar inte tillverkning för att de tycker det är roligt i största allmänhet att flytta på saker, eller för att de vill hjälpa andra länder att bygga läkemedelsindustrier. De flyttar till länder där tillverkningen är billigare än på hemmaplan. Det är alltså företagsvinsten som avgör, inte nationella behov och vad sjuka människor behöver. Nu kommer det rapporter från flera länder på olika håll i Europa om att lagren av viktiga mediciner är slut. Hollands hälsominister säger:

Hälsoministern i Nederländerna,
Bruno Bruins, har redan
efterfrågat en offentligt ägd läkemedelstillverkare
som kan förse
alla EU-länder med de nödvändigaste
medicinerna – det förslag
som hans franska kollega alltså
nu anslutit sig till.

”Om vi är beroende av ett begränsat
antal länder för produktionen
av basämnen (i medicin),
så blir hela produktionskedjan
sårbar”, sa Bruins till nederländsk
tv i slutet av juni.

Som sagt: verkligheten tränger på, och då kan liberalerna larma bäst de vill. Till slut blir det ändå som verkligheten säger.

Sådan är kapitalismen

En del har lite svårt att se hur kapitalism fungerar, vad som är drivkraften. Men vad det handlar om är ju att privat företagsamhet syftar till vinst. Är vinsten för liten är ingen kapitalist intresserad av att investera.

Här är några citat från debattsidan på Svenska dagbladet idag, och det är några företrädare för Apotekarsocieteten som vill slå larm. Först tar vi problemet:

En växande antibiotikaresistens
gör att dagens antibiotika håller på att
förlora sin kraft.
Redan i dag dör 33 000 människor om året
i Europa grund av antibiotikaresistens. Görs
inget drastiskt är prognosen att vi år 2050
kommer att se 10 miljoner dödsfall världen
över på grund av antimikrobiell resistens, det
vill säga att inte bara bakterier blir resistenta
utan att även virus, parasiter och svampinfektioner
utvecklar resistens mot läkemedel.

Här borde ju finnas anledning för de privata företagarna i läkemedelsbranschen att storma in och fixa fram lösningar … men:

Förutom de vetenskapliga utmaningarna
är de ekonomiska incitamenten att
forska fram nya antibiotika ytterst små. Det
är läkemedel som ska användas så lite som
möjligt, vilket gör dem till en dålig affär för
läkemedelsföretagen att satsa på.

Annorlunda uttryckt så är ”de ekonomiska incitamenten” att forska fram läkemedel som skall användas så mycket som möjligt betydligt större för medicinkapitalisterna. Skribenterna hävdar att det som hotar är ”Total kollaps för folkhälsan om vi inte agerar”. ”Vi” innefattar uppenbarligen inte medicinkapitalisterna, och det låter ju som ett politiskt ”incitament” för att förstatliga hela klabbet.

Nytt på annat håll

En ny artikel översatt av mig är aktuell hos Global politics. Den här gången handlar det om Syrien och religion. Jag tyckte det kunde vara värt att slänga upp ämnet på bordet, särskilt som ”vänstern” (den sörja som Åsa Linderborg inte vill beblanda sig med längre) har  svårt att hantera just religionsfrågor. Eller om man säger rent ut: islam. I Syrien tycks de olika grupperna under statens beskydd ha klarat av leva någorlunda sams. Men ”väst” har stött de värsta sorterna av extremister, inte de som är toleranta, samtidigt som man inte verkar särskilt upprörd över att bland annat de kristna riskerar att försvinna från kristendomens kärnområden i Syrien, Irak, Palestina/Israel, Libanon och Egypten. Man behöver inte vara religiös själv för att se detta som en mänsklig katastrof, men vare sig ”väst” eller ”vänstern” verkar tänka åt det hållet.

För övrigt: Just taffligheten i att hantera religion märker vi bland annat dessa dagar där det ifrågasätts om en kommun har rätt att neka anställda att kila iväg på arbetstid för att be. Arbetstid är arbetstid, och bönestunderna får man hålla på fritiden, är det så svårt att förstå?