Gula västar, akt 50 och program

Så här såg det ut i Paris den 26 oktober 2019. Det var deras 50:e demonstration. En hel del folk, och uppslutningen är inte dålig för en ”död rörelse”, skriver Pål Steigan. För följande bloggpost har jag i stor utsträckning använt Steigans artikel.

Västen nedan innehåller rörelsens program. Det är uppdelade på fyra huvudgrupper, nämligen Ekonomi/arbete, politik, hälsa/miljö samt geopolitik. Dessa består i sin tur av totalt 25 punkter för att få slut på krisen. Med andra ord ett program som täcker en stor del av det politiska fältet. Här är min ganska fria återgivning av texten på den gula västen. Ibland har jag lagt till extra kommentarer, det är de kursiva textsnuttarna.

Punkt 1: kräver skattetak max 25%. Det påminner om kravet på platt skatt (alla betalar samma skatt) som en del borgerliga personer kräver. Annars brukar ju radikaler åt vänster vilja ha progressiv skatt, alltså att man betalar mer ju större inkomster man har.
 
Punkt 2: kraftigt höjd grundpension (40%) och sociala förmåner.

Punkt 3: ökad anställning i offentliga sektorn för att säkra dess tjänster. Påminner lite om den arbetsgaranti som MMT-are (Modern Monetary Theory) förespråkar.

Punkt 4: ökat byggande av lägenheter med hyreskontroll, straff för politiker som låter folk leva på gatan. Bör också betyda fler arbeten.

Punkt 5: avskaffat bankmonopol, bryt upp banker som är ”för stora för att få gå i konkurs”. 
skattepengar skall inte användas för att rädda krisande banker. Bör vara impopulärt hos bankkapitalet som har vant sig vid att ha ett strupgrepp på våra samhällen.

Punkt 6: skulder mot ockerräntor avskrivs. Normalt är väl ocker redan olagligt?

Punkt 7: en folklig författning och folkomröstningar.

Punkt 8: slut med lobbying och ut med kriminella politiker på livstid.

Punkt 9: Frankrike ut ur EU! Svårsmält för den franska globalistiska borgerligheten.

Punkt 10: stopp för skatteflykt. Får de rika inte smita från skatten blir de väldigt sura. Även om det är en låg skatt på 25% kommer de förmodligen att vilja fortsätta smita.

Punkt 11: Stoppa privatiseringar och åternationalisera!

Punkt 12: Verkar vara riktade mot trafikövervakning med radar och kameror som syftar till att driva in skatter (avses fortkörningsböter etc.?)

Punkt 13: Någon slags anti-ideologisk uppstädning av undervisningsväsendet. Skulle i praktiken nog betyda att en ideologi byts mot en annan. 
 
Punkt 14: Mer resurser till rättsväsendet, påskynda rättsprocedurer.

Punkt 15: Bryt upp mediamonopolen och deras inblandning i politiken.

Punkt 16: Garantera medborgarnas frihet genom att förbjuda statlig inblandning i deras beslut om hälsovård, undervisning och familjefrågor. Man kan se problem här, som när vissa inte vill att barnen vaccineras mot mässling, eller vill hemundervisa för att hålla barnen borta från vanliga skolan, eller om polygamister kommer dragande med sina familjer.

Punkt 17: Garantier från tillverkare att deras produkter skall hålla minst tio år, och att reservdelar skall vara tillgängliga. ag tror ‘right to repair’ är en fråga i USA, där även lagstiftning diskuteras, så saken är aktuell på flera håll. Jag bodde en gång tillsammans med ett kylskåp som höll bra i 55 år. Var hittar man den kvalitén numera?

Punkt 18: Förbjud plastprodukter som kan slängas bort och skräpa ner.

Punkt 19: Minska läkemedelsindustrins inflytande på hälsovård i allmänhet och sjukhus i synnerhet.

Punkt 20: Förbjud genmanipulerade grödor, cancerframkallande bekämpningsmedel, monokultur.

Punkt 21: Återindustrialisera Frankrike för att minska import och nedsmutsning. Åter en åtgärd som kan ge fler jobb, men kanske inte så många – tillverkningen blir ju alltmer mekaniserad och datoriserad och kräver mindre folk.

Punkt 22: Lämna NATO och sluta delta i dess krig. Punkt 22, 23 och 25 skulle, om de genomförs, kunna betyda slutet för den franska imperialismen.

Punkt 23: Sluta plundra och blanda sig in i Afrikas angelägenheter. Bygg nya relationer på jämlikhet.

Punkt 24: Stoppa migrationsflöden som vi inte kan ta hand om. Detta måste gillas särskilt i delar av arbetarklassen som gått till le Pens parti.

Punkt 25: Respektera internationell lag och påskrivna fördrag.

Man skulle kunna skriva mycket mer om det här, men då måste man veta mer om den franska diskussionen om de här kraven för att kunna säga något vettigt – och den kunskapen har jag inte.

I stället går vi till geografen Christopher Guilluy som väckte stor uppmärksamhet 2014 med sin studie av La France périphérique – det perifera Frankrike. Den visade hur de arbetande klasserna i Frankrike, som i stort sett bor utanför storstäderna, är uteslutna från det ekonomiska, kulturella och politiska livet. Den satte sökljuset på de sociale betingelserna som senare skulle skapa fenomenet de gule västarna. Guilluy har senare fördjupat detta tema i böckerna No Society och The Twilight of the Elite: Prosperity, the Periphery and the Future of France.

Nättidningen spiked har gjort en intressant intervju med Guilluy, där han fördjupar några av sina iakttagelser. Här är några huvudpunkter:

De arbetande klasserna utanför städerna

France périphérique handlar om den geografiska fördelningen av arbetarklasserna över hela Frankrike. För femton år sedan lade jag märke till att flertalet av arbetarklassen faktiskt bor väldigt långt bort från de stora globaliserade städerna – långt från Paris, Lyon och Toulouse, och även väldigt långt från London och New York.

Tekniskt sett fungerar vår globaliserade ekonomiska modell bra. Den ger mycket rikedom. Men den behöver inte folkets flertal för att fungera. Den har inte något verkligt behov av de manuella arbetarna eller annat arbetsfolk, eller till och med småföretagarna utanför storstäderna. Paris skapar nog rikedom för hela Frankrike, och London gör samma i Storbritannien. Men du kan inte bygga ett samhälle på detta. De gula västarna är ett uppror av de arbetande klasserna som bor på dessa ställen.

De arbetar, men de tjänar väldigt lite, mellan 1000 och 2000 euro i månaden. Några av dem är väldigt fattiga och arbetslösa. Några var en gång medelklass. Det de har gemensamt är att där de bor finns knappt några arbeten kvar. De vet att även om de har ett jobb idag kan de mista det i morgon och de kommer inte att finna ett nytt.

Den kulturella klyftan
De gula västarnas rörelse är verkligen ett fenomen för det 21:a århundradet. Det är en rörelse som är både kulturell och politisk. Kulturella värden är viktiga i vår tid.
En illustration till denna kulturella klyfta är att de flesta moderna, progressiva och sociala rörelser idag blir så fort assimilerade av berömdheter, skådespelare, medierna och de intellektuella. Men ingen av dem godkänner de gula västarna. De gula västarnas framväxt har skapat en psykologisk chock för det kulturella etablissemanget. Det är samma chock som den brittiska eliten upplevde genom Brexitomröstningen och som de fortsätter att uppleva efter snart tre år.

 Brexitomröstningen hade också mycket med kultur att göra tror jag. Det handlade om mer än att lämna EU. Många väljare ville påminna den politiska klassen om sin existens. Det är detta det franska folket använder de gula västarna till – för att säga att vi existerar. Vi ser samma fenomen i populistiska uppror runt om i världen.

 De moderna städerna blir som städer under medeltiden

All tillväxt och dynamik finns i storstäderna, men folk kan inte flytta dit. Städerna är otillgängliga för dem, särskilt på grund av de höga boendekostnaderna. De stora städerna är idag som medeltida citadell. Det är som om vi återvänder till stadsstaterna under medeltiden. Lustigt nog har Paris att börja beskatta folk för att få komma in i staden, alldeles som folk under medeltiden måste betala en skatt för att få komma in i staden.

Det kalla borgerskapet

Vi har ett ny sorts borgerskap, för de är väldigt coola och progressiva, och de skapar ett intryck av att det inte finns någon klasskonflikt längre. Det är väldigt svårt att gå emot hipsters när de säger att de bryr sig om de fattiga och minoriteterna. Men i verkligheten är de i högsta grad medskyldiga till att hänvisa arbetarklassen till kulisserna. De har inte bara enorma fördelar av den globaliserade ekonomin, men de har också producerat ett dominerande kulturellt tänkesätt som utestänger arbetarklassen. Tänk på Hillary Clintons utsaga om ”the deplorables”. Samma syn på arbetarklassen finns i Frankrike och Storbritannien. Den betraktas som om den vore en stam i Amazonas. Problemet för eliten är att detta är en väldigt stor stam.

Medelklassen har avslöjat sig själv

Medelklassens reaktion på de gula västarna har varit mycket talande. De kallades omedelbart främlingsfientliga, antisemitiska och homofoba. Eliterna presenterar sig som antifascister och antirasister, men det är bara ett sätt att försvara deras klassintressen. Det är det enda argumentet de kan mönstra för att försvara sin status, men det verkar inte längre.

Kvantdatorn slår till

Så här skrev jag på min blogg, den 29 juli 2007:

Jag har FORTFARANDE väldigt svårt att förstå att inte vänstern hugger tag i frågor om robotteknik, bioteknologi, artificiell intelligens, nanoteknik (och andra grejor som jag inte förstår mig på) eftersom det här är verktygen som skulle kunna föra mänskligheten från ”nödvändighetens till frihetens rike”. Vore det kanske dags att låsa in ledarna för alla vänstergrupper någonstans och säga åt dem att de slipper inte ut förrän de kan beskriva principerna för en kvantdator och ange grunddragen i nanoteknologin, och sedan förklara hur det här kan länkas in i ett demokratiskt samhälle på oändligt mycket högre nivå än den liberala mischmasch vi har idag?

2018 grävde jag upp det citatet till ett annat inlägg, där jag också skrev följande:

Jag minns med visst vemod den gång jag försökte prata med en ganska uppsatt dam i Vänsterpartiet om datorernas möjligheter. Hon stirrade på mig och utbrast: ”Men jag är ju humanist!” – Tja, det var väl Marx också?

Vad lär vi oss av detta, förutom att vänstern är hopplöst ute? – Bland annat att jag för länge sedan, mindre än halvåret efter att den här bloggen skapats, tog upp ämnet kvantdatorer. På den tiden fanns det en hel del misstro mot att sådana apparater skulle fungera. Idén om den här typen av dator hade ju funnits ett tag, men utvecklingen gick långsamt framåt.

Men nu har det hänt en del. Något väldigt stort alltså. Och det är Google som gjort det: Genom att använda en kvantdator har de lyckats genomföra en beräkning som tog drygt tre minuter, eller 200 sekunder, att utföra. Google påstår att världens snabbaste dator, hos IBM, skulle behöva minst 10 000 år för samma räknande. IBM surar och säger 2,5 dagar. Men även om den lägre siffran gäller så skulle ju Googles dator vara 1000 gånger snabbare. Undrar hur snabb den skulle vara jämfört med datorn jag sitter och skriver på?

Samtidigt är ju kineserna framme även på detta område, så rätt vad det är kanske det kommer en triumferande kommuniké därifrån också. Man får förmoda att den kinesiska regeringen satsar rejält för att vara med i det här loppet.

Lantdagsval i Thüringen

Nu har det varit lantdagsval i Thüringen i Tyskland. Utfallet ser ganska intressant ut. För en gångs skull har vänstern, die Linke, inte bara hållit ställningarna utan även gått fram lite grann. Å andra sidan har det högerorienterade AfD, Alternativ för Tyskland, mer än fördubblat siffrorna sedan förra valet. Men då var ju partiet rätt nytt och oprövat och hade väl inte funnit sin inriktning ännu. Nu är man igång ordentligt.

AfD:s framgång var väntad. Väntad var också att de gamla ‘maktpartierna’ Socialdemokraterna, SPD, och Kristdemokraterna, CDU, skulle gå tillbaka. Frågan var väl närmast ‘hur mycket?’. – Nu ser det ut som om båda tappat ungefär en tredjedel av sina väljare, och särskilt för socialdemokraterna ser det illa ut. I Thüringen har man sjunkit ihop till en obetydlighet, men kan väl hänga med som underordnade i en koalitionsregering med vänstern och de gröna. Resultatet borde få återverkningar även på riksplanet, bland annat när SPD funderar på sin framtid (om man har någon), samt om Merkel tycker det är dags att kasta in handduken snart.

Siffrorna nedan hittade jag hos Frankfurter Allgemeine Zeitung för några minuter sedan:

"Populism från vänster?"

Svenska Dagbladet hade den 26/10 en intervju med den belgiska filosofen Chantal Mouffe. Hon kritiserar den nutida socialdemokratin för att ha släppt arbetarklassen, och vill i stället ha en ”populism från vänster” som kan möta högerpopulismen (som Le Pen i Frankrike).

En allmän analys av henne ser ut så här:

– Det vi ser idag är en spricka mellan en liten grupp obscent rika människor och resten av befolkningen, något som jag kallar en oligarkisering av samhället. Ojämlikheten har ökat exponentiellt, det har dokumenterats av personer som Thomas Piketty. Effekten på medelklassen har varit dramatisk. Medelklassen blir fattigare, vi befinner oss i en situation som påminner om de oligarkiska regimer som fanns i Latinamerika. Ska vi reparera modellen litegrann, som de socialdemokratiska partierna gör? Jag säger nej. Vi behöver bryta med nyliberalismen.

Vad har hänt med socialdemokraterna?

– Socialdemokraterna brukade försvara jämlikhet, men de har förvandlats till nyliberaler. Om de tror att det inte finns några alternativ till den nyliberala globaliseringen, hur ska de kunna tala med globaliseringens förlorare? Det kan de inte.

Detta är inga nyheter. Jag tror att den här analysen av Europas socialdemokrati redan var i svang redan förra årtusendet. Men här har vi en av samtidens tungaste frågor:

Invandring är en het fråga  i många europeiska länder. Hur borde en vänsterpopulist tala om den?

– I stället för att demonisera folk som röstar på Le Pen borde vänstern och socialdemokratin ägna sig åt självkritik. De behöver förstå vad de har gjort för fel när de förlorade dessa väljares röster.

Självkritiska socialdemokrater? – Jag tillåter mig tvivla å det största. När partiledningarna (medlemmarna räknas knappast, det är ju dessutom en glesnande och åldrande skara) ramlat in på den nyliberala vägen, vilket säkert är personligen lönsamt för dessa individer, lär de inte plötsligt se ljuset igen. De är borta, det är meningslöst att försöka väcka eventuella samveten.

Sammanfattningsvis verkar Mouffe ha en rimlig uppfattning om hur läget ser ut, men en lösning som innefattar socialdemokrater (vilket väl bör innefatta politiker av svensk vänsterparti-typ) är väldigt tveksam.

Global rikedom 2019 enligt Credit Suisse

Här är en lite förkortad artikel från Michael Roberts blogg. Under flera år har den schweiziska banken Credit Suisse publicerat en rapport över den globala förmögenhetsfördelningen. En intressant slutsats av Roberts genomgång är att många människor i vår del av världen tillhör de rikare skikten – på grund av att stora delar av mänskligheten inte har några tillgångar alls! Samt att den globala eliten, de allra rikaste, utgörs av drygt 168 000 personer! Roberts artikel:

De rikaste 1% äger 45% av all global personlig rikedom; 10% äger 82%; de nedersta 50% äger mindre än 1%

Den årliga Credit Suisse-rapporten om global rikedom har precis släppts. Denna rapport är fortfarande den mest omfattande och förklarande analysen av global förmögenhet (inte inkomst) och ojämlikhet i välstånd. Varje år analyserar CS:s globala förmögenhetsrapport hushållens välstånd för 5,1 miljarder människor över hela världen. Hushållens förmögenhet består av de finansiella tillgångarna (aktier, obligationer, kontanter, pensionsfonder) och egendom (hus etc) som ägs. Och rapporten mäter detta minus skulder. Rapportens författare är James Davies, Rodrigo Lluberas och Anthony Shorrocks.
.
Den globala förmögenheten växte under det gångna året med 2,6% till 360 biljoner USD och förmögenheten per vuxen nådde ett nytt rekordhögt värde på 70 850 USD, 1,2% över nivån i mitten av 2018, med Schweiz som toppade de största förmögenhetsvinsterna per vuxen detta år. USA, Kina och Europa bidrog mest till den globala förmögenhetstillväxten med 3,8 miljarder USD, 1,9 biljoner USD respektive 1,1 miljarder USD.

Som varje år den har publicerats avslöjar rapporten den extrema ojämlikheten i personlig rikedom globalt. Den nedre hälften av vuxna i världen stod för mindre än 1% av den totala globala välfärden i mitten av 2019, medan den rikaste decilen (de högsta 10% av de vuxna) ägde 82% av den globala välfärden och den högsta percentilen (1%) nästan hälften (45%) av alla hushållstillgångar.Ojämlikt välståndär lägre inom enskilda länder: typiska värden skulle vara 35% förden högsta 1% och 65% för högsta 10%. Men dessa nivåer är fortfarande mycket högre än motsvarande siffror för inkomstjämlikhet eller någon annan brett baserad välfärdsindikator.

Medan framsteg i tillväxtmarknader fortsatte att minska gapen mellan länderna växte ojämlikheten inom länderna när ekonomierna återhämtade sig efter den globala finanskrisen. Som ett resultat ökade de 1% av förmögenhetsinnehavarna sin andel av världsförmögenheten. Men denna trend verkar ha minskat sedan 2016 och den globala ojämlikheten har minskat något. Medan de högsta 1% av förmögenhetsinnehavarna hade 50% av världens personliga förmögenhet under 2016, upp från 45% 2006, har detta förhållande minskat till 45%. Idag står andelen av de nedre 90% för 18% av den globala välfärden, jämfört med 11% år 2000.

Förmögenhetspyramiden fångar skillnaderna i rikedom mellan vuxna. Nästan 3 miljarder vuxna – 57% av alla vuxna i världen – har förmögenhet under 10 000 USD under 2019. Nästa segment, som täcker de med rikedomar i intervallet 10 000–100 000 USD, har sett den största ökningen i antal detta århundrade, tredubblat i storlek från 514 miljoner år 2000 till 1,7 miljarder i mitten av 2019. Detta återspeglar det växande välståndet i tillväxtekonomier, särskilt Kina. Den genomsnittliga förmögenheten för denna grupp är 33 530 USD, fortfarande mindre än hälften av genomsnittlig rikedom över hela världen, men betydligt över den genomsnittliga förmögenheten i de länder där de flesta medlemmar bor. Återstår den sista gruppen av länder med välstånd under 5 000 USD, som är starkt koncentrerade i Centralafrika och Central- och Sydasien.

Och här är det häpnadsväckande: Om du bor i ett av de avancerade kapitalistländerna och du äger ditt hus och har några besparingar, kommer du att tillhöra de högsta 10% av alla rikedomshållare i världen. Det beror på att de allra flesta hushåll i världen har liten eller ingen rikedom alls.

En person behöver nettotillgångar på bara 7 087 USD för att vara bland den rikaste hälften av världsmedborgarna i mitten av 2019! Emellertid krävs 109 430 USD för att vara medlem av de bästa 10% av de globala förmögenhetsinnehavarna och 936 430 USD för att tillhöra topp 1%. Afrikanska och indiska medborgare är koncentrerade till bassegmentet av rikedomspyramiden, Kina i mellanliggande nivåer, och Nordamerika och Europa i den högsta percentilen. Men också tydligt är ett betydande antal nordamerikanska och europeiska invånare i den nedre globala förmögenhetsdecilen, eftersom yngre vuxna förvärvar skuld i avancerade ekonomier, vilket resulterar i negativ nettoförmögenhet.

Och ojämlikheten blir större i toppen av pyramiden. Det finns 46,8 miljoner miljonärer i världen i mitten av 2019, men de flesta har förmögenhet mellan 1 miljon USD och 5 miljoner USD: 41,1 miljoner eller 88% av miljonärerna. Ytterligare 3,7 miljoner vuxna (7,9%) är värda mellan 5 och 10 miljoner USD, och nästan exakt två miljoner vuxna har nu rikedom över 10 miljoner USD. Av dessa har 1,8 miljoner tillgångar i intervallet 10–50 miljoner USD, vilket lämnar 168 030 personer med ultrahögt nettovärde (UHNW) med ett nettovärde över 50 miljoner USD i mitten av 2019. I själva verket är detta den härskande eliten i världen.

USA har det överlägset största antalet miljonärer: 18,6 miljoner, eller 40% av världen totalt. Under många år höll Japan andra plats i miljonärsrankningen med en behaglig marginal. Men Japan ligger nu på tredje plats med 6%, som Kina övertog (10%). Därefter kommer Storbritannien och Tyskland med 5% vardera, följt av Frankrike (4%), därefter Italien, Kanada och Australien (3%).

Schweiz (530,240 USD), Australien (411 060 USD) och USA (403 970 USD) toppar återligatabellen förförmögenhet per vuxen. Rangordningen efter genomsnittlig medianrikedom per vuxen gynnar länder med lägre nivåer av ojämlik rikedom. I år gick Australien (191 450 USD) förbi Schweiz (183,340 USD) till första plats. Så Australien har den högsta medianförmögenheten per vuxen i världen (det är främst husvärden).

Finansiella tillgångar drabbades mest under finanskrisen 2008-9 och återhämtades sedan under de första åren efter krisen. I år ökade deras värde i varje region, vilket bidrog med 39% av ökningen av bruttoförmögenhet över hela världen och 71% av ökningen i Nordamerika. Icke-finansiella tillgångar (fastigheter) gav dock den främsta stimulansen till den totala tillväxten de senaste åren. Under de 12 månaderna till mitten av 2019 växte de snabbare än finansiella tillgångar i varje region. Icke-finansiell förmögenhet stod för huvuddelen av den nya förmögenheten i Kina, Europa och Latinamerika och nästan all ny förmögenhet i Afrika och Indien. Men hushållens skuld ökade ännu snabbare, totalt med 4,0%. Hushållens skulder ökade i alla regioner och i tvåsiffrig takt i Kina och Indien. Skuldpressen kommer.

Gretas kritiker får ett tjuvnyp

Gretas Nelloptodes ..? Gretas egen afrikanska skalbagge, kortare än en millimeter, utan ögon eller vingar, återfinnes normalt i Kenya.

Gnällmånsarna hittar nog något fel på det här också. Om de nu inte gillar Greta, så varför inte göra som Greta säger och lyssna på vetenskapen? Då behöver de ju inte reta sig på Greta, såvida nu det inte i själva verket är ‘vetenskapen’ de inte gillar. För då blir de ju aldrig nöjda.

Vad händer i Chile?

Av rapporteringen från Chile kan man notera att protester mot höjda biljettpriser i lokaltrafiken fått människor att gå så hårt åt tunnelbanan att den inte går att köra. Det låter ju märkligt om man bara har dessa uppgifter att gå efter. Nu höjs ju SL-taxan i Stockholm igen, men inte slår den rasande befolkningen sönder tunnelbanan för det. Då kan det ju bli knepigt att ta sig till jobbet … Här är ett par artiklar som från olika utgångspunkt behandlar krisen i Chile.

Naked Capitalism har en artikel som utifrån en positiv syn på protesterna vill ge mer av bakgrunden. Bland annat detta:

In a country where the minimum wage of 70% of the population barely reaches $700 USD per month, the news from Chilean president Piñera last week that the fare for a metro ticket in Santiago would rise from 800 Chilean Pesos to 830 ($1.15 USD) hit hard.

Det tycks alltså finnas andra grupper än några arga studenter och vänsteraktivister att titta på, en allmän syn på att man ligger illa till när alla räkningar skall betalas.

I SvD 24/10 skriver Mauricio Rojas, efter att ha utgjutit sig länge om hur dåliga och impopulära protesterna mot regeringen i Chile är, att …

… Presidenten svarade på tisdag kväll med ett mycket omfattande paket av sociala reformer, som bland mycket annat innebär en betydande höjning av ålderspensionen, en garanterad minimiinkomst över minimilönerna för dem som arbetar, billigare mediciner och ett kostnadstak för vårdkostnader. Dessutom stoppas en betydande höjning av eltaxorna och skatterna höjs för dem som har de högsta inkomsterna.

För mig låter det som onödiga eftergifter ifall det bara var mindre grupper som bråkar och att större delen av befolkningen inte stödjer dem.

Nu är det Chile, nyss var det en framgångsrik folkmobilisering i Ecuador. Det är oroligt i Peru och Bolivia – kan man klämma till med frasen ‘Anderna brinner’, eller som ingressen till artikeln i Naked Capitalism se ett nytt 1848? – Med tanke på att 1848 slutade med nederlag kunde man väl önska något mer positivt?

Enkla jobb?

Vad har vi på bilden ovan? – Ja, vi kan ju först tala om vad vi inte har, vi har inte ett antal personer som med räfsor flyttar på den stora mängden nedfallna löv. – Vad har vi då? – Vi har en gubbe (tror jag det var) i en stor maskin försedd med en blåsanordning, som blåser ut löven från gräsmattan till gatan. Jag antar att där blev det maskinell lastning på något större fordon. Detta var på Reimersholme tidigare denna vecka.

I primitivare delar av nationalekonomin kan man flytta saker lite grann hur som helst, bara den heliga överensstämmelsen mellan utbud och efterfrågan uppnås, för då blir det balans. Om utbud av billig arbetskraft ökar kommer driften att använda dyr teknik minska. Jag har lite minne av en sådan diskussion från en kurs, där vi funderade över teknikens inverkan och om man kunde gå bakåt från mer till mindre teknikberoende arbeten. Enda exemplet som framfördes var att man kanske kunde återgå till att räfsa löv i stället för att blåsa iväg dem maskinellt som ju kommunen ofta gör numera.

I dessa tider när det pratas om ‘enkla jobb’ så är lövräfsande, gatsopande och snöskottning bland de få i den kategorin som jag kan komma på. Ibland vill man pytsa in folk utan större kunskaper i arbeten i vården där det handlar om att ta hand om folk, och där tycker jag att man skall vara mycket försiktig. En pensionär är inte en spade.

Här är för övrigt en snöskottarjobbsbild från senare delen av 1970-talet, jag tog den en vintrig dag på Skeppsbron i Gamla stan. Notera att det inte är horder med spadförsedda gubbar som är ute. Det är en traktor som samlar snön och sprutar upp den på en lastbil. Vad som behövs är alltså en maskinförare samt några lastbilschaufförer (möjligen har personen som står ute i gatan någon funktion också). Jag gissar att lastbilarna sedan drog iväg den korta vägen till stranden vid Kungsholmstorg och tippade lasset i Mälaren.

På tal om ‘enkelt’ gatsoperi så kan man minnas August Strindberg när han hånade dikten om ”Kung Karl den unge hjälte, han stod i rök och damm …”. August påpekade att det gjorde ju varenda stockholmare på hans tid, när staden infört den kommunala torrsopningen av gatorna. Dock, på hans tid kom nog dammolnen mest från kommunalarbetarnas kvastar, idag är det återigen maskiner som gäller (i detta fall i april i år, när vårstädningen var i full gång i Liljeholmen):

Nog med gamla minnen, åter till ämnet, och en slutsats: om så kallade enkla jobb mekaniseras så finns det någon sorts spärr mot att gå tillbaka till mer hantverksmässiga rutiner. Det är så att säga lättare att rationalisera uppåt i teknikkedjan än att gå bakåt.

Här nedan är en film om bomullsplockning, också ett gammalt manuellt slitjobb, som numera görs med effektiva maskiner i Kina. Notera att det ännu behövs någon bakom ratten, men självkörande skördare ligger nog ganska nära i tiden om någon tycker att det är bra:

Ny översättning + fundering om krig=fred

En ny bloggpost hos Global Politics innehåller bland annat en artikel som översatts av mig. Översatts och översatts förresten, större delen av originalet var ju på norska, med ett kortare engelskt inslag, så det kan ju inte betraktas som något storverk att få över den till svenska.

När jag tog den här bilden var tanken på kriget långt borta

Jag läste en artikel häromdagen på gammaldags papper. Det handlar om svenska militära insatser för Nationernas Förbund och Förenta Nationerna och finns i Historisk Tidskrift nr 2019:3. Titeln är ‘Fredsbevarande eller fredsframtvingande? Svenskt deltagande i internationella truppinsatser 1920-2017’.

Ord är viktiga. De förmedlar budskap. Eller förvränger den verklighet som budskapet antas handla om. Tänk på fredsbevarande – där är parter som kämpat mot varandra, som kanske drar loss med strider igen … om det inte står en utomstående medlande kraft mellan dem och bevarar den ömtåliga freden. Ett ädelt värv.

Men fredsframtvingande? Vi har fortfarande ‘fred’ kvar, men hur skall man uppfatta sammankopplingen med tvång? Om stat A militärt överfaller stat B för att tvinga fram en fred som ger A territorier, resurser eller andra fördelar så kan ju det kallas ‘fredsframtvingande’. Men i verkligheten är det ju krig det handlar om.

I detta årtionde kunde Sverige ha firat 200 år av fred, efter sista kampanjen i Norge 1815. Men så blev det inte, även om en del försökt det tricket. För när Sverige blandade sig i USA:s krig i Afghanistan 2002 upphörde raden av fredsår. Skulle inte detta krig vara ‘fredsframtvingande’? Och inte blev det bättre när svenskt stridsflyg deltog i ödeläggandet av Libyen några år senare.

Dessa fall av ‘fredsframtvingande’ är inget annat än krig. Men varför sa inte svenska politiker att ”nu marscherar vi ut i krig långt bort i världen”? – Förmodligen för att inte väcka den opinion som kan misstänkas vara väldigt stark och definitivt emot svenska soldater i något som kan betecknas som kolonialkrig. Därför presenterar man eländet med ett sammansatt ord vars första del är ‘fred’ och hoppas att det får folk att inte tänka vidare. Fred är ju bra. Någon kan ju dra en parallell till Orwells ‘nyspråk’. Man säger ‘fred’ men menar ‘krig’.

Roberts om ‘kunskapsvaror’

Här följer en lite förkortad artikel av den marxistiske nationalekonomen Michael Roberts, först publicerad här. Ämnet är intressant ur flera synpunkter. Exempelvis frågan ”var är produktivt respektive improduktivt arbete?” vilket Marx sysslade en hel del med när han byggde vidare på de äldre ekonomernas tankar. Svaret ligger ju ungefär i den här riktningen: om en kapitalist kan utvinna mervärde/göra profit på ett arbete så är det produktivt – det är alltså inte arbetet i sig, utan samhällssystemets sätt att fungera som bestämmer om det är produktivt eller ej. Vinsten är avgörande för om kapitalisten är intresserad av att producera eller inte.

När Marx diskuterade ‘värde’ var det två typer som han övertog från sina föregångare: varan kan ha ett värde som bruksföremål, alltså bruksvärde. En hammares bruksvärde är att man kan slå på spikar med den. Men den kan serieproduceras på en fabrik och bli en arbetsprodukt som säljs på marknaden, den får ett bytesvärde när den omsätts i pengar. (Här har vi en process där varans ursprungliga värde bestäms genom tiden det behövs för att producera en vara av denna typ. Sedan genomgår detta arbetsvärde några transformationer innan det kommer ut på marknaden och får ett marknadspris – men det är en annan historia.)

En annan aspekt som blivit aktuell i och med internets genombrott är fildelning, och frågan om kostnader och ersättning för filer som i princip kan kopieras hur många gånger som helst utan att förändras. Roberts hamnar intressant nog på den sida som inte tycker att detta är varor som man kan tillägna sig gratis eftersom de ‘inte kostar något’. För det finns ju arbete, intellektuellt arbete, som skapat även denna typ av varor, och det krävs ofta kringutrustning för att det hela skall fungera.

Marx hade naturligtvis funderat även på detta: vad händer när det mänskliga skapande arbetet blir en allt mindre del av det kapital som kapitalisterna sätter i rörelse för att få fram ständigt större profiter? Vad händer när vetenskap blir en allt större del av produktionsprocessen? – Det kan vi grunna vidare på: betyder det att arbetsvärdeläran är utgången, eller lever den kvar och fungerar som förklaring till hur systemet fungerar? Marx och hans föregångare antog att värde skapades genom mänskligt arbetet, och sedan delades det nyskapade värdet mellan arbetaren (lön) och kapitalisten (mervärde).

Men vad händer i en bransch där det mänskliga arbetet nästan försvunnit, varifrån kommer vinsterna där? Roberts polemiserar mot några författare som han tycker har fel, och ur den diskussionen kommer en del intressanta synpunkter fram.

Och nu ordet till Michael Roberts:

Kunskapsvaror

I Oxford Handbook of Karl Marx har Thomas Rotta och Rodrigo Teixeira ett kapitel som kallas kommodifiering av kunskap och information. I detta kapitel hävdar de att kunskap är ”immateriellt arbete” och att ”kunskapsvaror” i allt högre grad ersätter materiella varor i modern kapitalism.

”Exempel på kunskapsvaror är alla typer av kommodifierade data, datorprogramvara, kemiska formler, patenterad information, inspelad musik, upphovsrättsskyddade kompositioner och filmer och monopoliserad vetenskaplig kunskap.”

Enligt Rotta och Teixeira har dessa kunskapsvaror inget värde i marxistiska termer eftersom deras reproduktion tenderar att vara kostnadsfri. Kunskap kan reproduceras oändligt utan kostnad. Tidigare författare har hävdat att eftersom kunskapsvaror inte har något värde håller Marx värdelag inte längre. Rotta och Teixeira hävdar att de kan återställa Marx värdelag som en förklaring av kunskapsvaror. Och deras lösning är att även om kunskapsvaror inte har något värde så kan ägarna till sådana råvaror genom patent och upphovsrätt osv. utvinna ränta från produktiva kapitalistiska sektorer, på samma sätt som Marx förklarade att hyra extraheras av hyresvärdar (genom deras monopol på land) från produktiva kapitalister. De avslutar med att uppskatta den ökade mängden värde som extraheras i form av ”hyror” av ”kunskapsindustrier”.

Håller Rotta och Teixeiras uppenbara försvar för Marx värdelag i förhållande till informationsbranschen? Jag tror inte det. Här är varför. Först missar Rotta och Teixeira, liksom andra författare före dem (Negri etc), Marxs värdeteori på denna fråga. Bara för att kunskap är immateriell, blir den inte icke-materiell. Kunskap är materiell. Både konkreta föremål och mentala tankar är materiella. Båda kräver användande av mänsklig energi, vilken är materiell, vilket visas av människans metabolism.

Mer specifikt orsakar användandet av mänsklig energi som utgör den kognitiva processen, tänkande, en förändring i nervsystemet, i sammankopplingarna mellan hjärnans nervceller. Detta kallas synapsis. Det är dessa förändringar som möjliggör en annan uppfattning av världen. Så att förneka att kunskap, även om den är immateriell, är materiell är att ignorera resultaten från neurovetenskapen. Trots allt, om elektricitet och dess effekter är materiella, varför ska den elektriska aktiviteten i hjärnan och dess effekt (kunskap) inte också vara materiell? Det finns inget ”immateriellt” arbete, trots alla ”kunskapsmarxisternas påståenden”, inklusive som det verkar Rotta och Teixeira. Dikotomin är inte mellan materiellt och mentalt arbete, utan om det är gripbart eller inte.

Det andra misstaget som Rotta och Teixeira gör är att eftersom kunskap är ”immateriell” är det improduktiv arbetskraft som inte producerar något värde. Men produktivt arbete är arbete som utförs under kapitalistiska produktionsförhållanden. Produktiv arbetskraft är inte bara det som producerar fysiska varor. Produktiv arbetskraft inkluderar också vad som vanliga ekonomer kallar tjänster. Som Marx förklarade: om en kapitalist har en tjänare är det improduktiv arbetskraft. Men om han går till ett hotell och använder en vaktmästare för att ta sitt bagage till rummet, levererar denne vaktmästare produktiv arbetskraft eftersom hen arbetar för hotellets kapitalägare för lön.

Rotta och Teixeira ger oss exemplet på en levande konsert. ”Därför är det vi kallar en konsert i själva verket ett paket med flera varor, bland dem kunskapsvaror som musikaliska kompositioner. Live-föreställningen är en kombination av produktivt arbetet för musiker och teknisk personal, plus den improduktiva arbetskraften hos de som komponerade låtarna i första hand.” Men vad är improduktivt med kompositören? Hen kan sälja detta musikstycke på marknaden för copyright och royalties vid uppföranden. Royalties måste betalas om musiken används i konserten. Mervärde skapas och realiseras.

Sedan finns exemplet smartphone. ”När du köper en smartphone täcker en del av telefonpriset produktionskostnaderna för de fysiska komponenterna. Men en annan del av priset belönar den patenterade designen och den upphovsrättsskyddade programvaran lagrad i minnet. De upphovsrättsskyddade delarna av telefonen är därför kunskapsvaror, och intäkterna förknippade med dessa specifika komponenter är kunskapsräntor.” Men varför anses intäkterna från upphovsrätt och patent endast vara räntor? Idén, designen och operativsystemet har alla producerats av mental arbetskraft som anställts av kapitalistiska företag. Företagen utnyttjar den arbetskraften och tillägnar sig mervärde genom att sälja eller hyra ut programvaran. Detta är produktivt arbete och det ger värde. Det skiljer sig inte från ett läkemedelsföretag som använder forskare att hitta en formel för ett nytt läkemedel som de kan sälja på marknaden med ett patent som hålls i åratal.

Av samma anledning kan produktion av kunskap (mentalt arbete) vara produktiv av värde och mervärde om det är mentala arbeten som utförs för kapitalet. I detta fall anges mängden nytt värde som genereras under den mentala arbetsprocessen av längden och intensiteten på det abstrakta mentala arbetet som utförs, givet värdet av de mentala arbetarnas arbetskraft. Mervärde är alltså det nya värdet som genereras av de mentala arbetarna minus värdet på deras arbetskraft, och exploateringsgraden är detta mervärde dividerat med värdet på deras arbetskraft.

Värdet av kunskap (och av vilken som helst mental produkt) kan införlivas i ett objektivt skal eller inte. I båda fallen är det en immateriell men materiell råvara vars värde bestäms av det nya producerade värdet plus värdet på de produktionsmedel som används. Dataprogrammeraren eller webbsidekonstruktören är i princip lika produktiv som arbetaren som skapar datorn, om båda arbetar för datorföretaget. Således innebär kunskapsproduktion produktion av värde och mervärde (exploatering) och inte ränta. När mentalprodukter (kunskap) har producerats kan de kapitalistiska ägarna sedan utvinna ”ränta” av sin immateriella egendom (den kunskap som produceras av mentalarbetare för dem) genom att tillämpa immateriella äganderättigheter. Men det är värdeproduktion först. Skillnaden mellan produktion och tillägnande är grundläggande.
Det är inte heller korrekt att säga att värdet av mentala arbeten och kunskapsvaror inte kan kvantifieras. För att stödja sitt påstående att reproduktion av kunskap inte har något värde citerar Rotta och Teixeira Marx: Vid sidan av den materiella förslitningen är maskinen emellertid också föremål för vad man kunde kalla moraliskt slitage. Den förlorar bytesvärde, i samma utsträckning som samma slags maskiner kan produceras billigare än förut, eller bättre maskiner konstrueras, som konkurrerar med de äldre.  I bägge fallen bestämmes dess värde, hur ung och livskraftig den eljest än må vara, inte genom den arbetstid, som faktiskt är förkroppsligad i den, utan genom den arbetstid som behövs för dess egen reproduktion eller för reproduktion av en bättre maskin. Den förlorar därför mer eller mindre i värde..” [Citatet finns Marx Kapitalet I, sid. 351f i 1969 års upplaga, Ivan Bohmans översättning.]

Rotta och Teixeira tror att detta visar att eftersom arbetstiden för att reproducera en maskin kan falla under värdet på den första maskinen på grund av teknisk utveckling (moralisk avskrivning) föreslår Marx att kunskapsvaror tenderar att inte ha något värde alls eftersom kunskap kan reproduceras oändligt utan arbetstid förlängs. Men detta citat från Marx hänvisar till värdet på varje ny produktionsprocess där arbetstiden som är involverad i värdet av en vara (maskin) faller. Men det skulle inte leda till att lönsamheten för investerat kapital faller ner till noll. Den genomsnittliga vinstnivån bestäms av de initiala fasta kapitalkostnaderna och eventuella cirkulerande kapitalkostnader som är involverade i reproduktionen. Lönsamheten bestäms fortfarande av alla produktionssteg för varan, även om värdet på varje nyproducerad vara faller.

Och kunskapsvaror kan inte produceras för ingenting bara för att de är materiella. Produktiviteten för fysiska, konkreta råvaror mäts i produktionsenheter per enhet investerat kapital. Detta gäller lika mycket för mental produktion, eller kunskapsvaror, till exempel ett videospel. Den mentala produkten kan ingå i ett objektivt skal (en DVD). De producerade DVD-skivorna kan räknas. Det kan också finnas i en digital fil och laddas ner från en webbplats till en dator och sedan till en annan. Antalet nedladdningar kan räknas. Kort sagt kan mentalproduktion eller kunskapsvaror räknas. På webbplatser kan antalet träffar räknas. Reproduktionen blir täljaren för produktivitet och lönsamhet.

Det ursprungliga investerade kapitalet, nämnaren, kan också mätas. Först finns det kapital som investeras i prototypen. Detta är inte bara fast konstant kapital (datorer, lokaler, anläggningar, chipsgjuterier, monteringsanläggningar etc.). Det cirkulerar också konstant kapital (råvaror) och rörligt kapital, löner, som går från mycket högt (för högt kvalificerade utvecklare) till låga. Sedan finns det kostnader för administration, förhandsreklam och andra marknadsföringskostnader. Sedan finns det ytterligare kapital som investerats i reproduktionen av kopiorna av prototypen. I verkligheten kan det totala värdet på kunskapsvaran vara högt, inte noll. Enhetsvärdet ges sedan av det totala värdet dividerat med antalet kopior som gjorts. Det är direkt proportionellt mot det totala värdet och omvänt proportionellt till mängden kopior. Värdet av att reproducera sådana kunskapsvaror går inte mot noll eftersom det alltid finns replikeringskostnader för kunskapsvaran vid leverans till användaren.

Återigen är reproduktionen av en kunskapsvara inte annorlunda än reproduktionen av ett nytt läkemedel hos ett farmaceutiskt företag. Inbyggt i läkemedlets pris är den initiala kostnaden för att anställa mental arbetskraft, testa läkemedlet för människor osv, produktion av piller, vätskor plus all utrustning för att administrera detta och så vidare. Visst kan enhetskostnaden för produktionen av varje ny piller falla till ett mycket lågt värde, men det betyder inte att det totala värdet och enhetsvärdet har sjunkit till noll.

Sammanfattningsvis är kunskap materiell (även om den är ogripbar) och om kunskapsvaror produceras under förhållanden med kapitalistisk produktion, dvs genom att använda mentalt arbete och sälja idén, formeln, programmet, musiken etc. på marknaden, kan värde skapas av mental arbetskraft. Värdet kommer då från utnyttjande av produktivt arbete, enligt Marxs värdelag. Det finns inget behov att åberopa konceptet med ränteutvinning för att förklara vinsten för läkemedelsföretag eller Google. Den så kallade ”räntefieringen” av moderna kapitalistiska ekonomier som nu är så populär som en modifiering eller en ersättning av Marx värdelag stöds inte av kunskapsvaruproduktion.