Rysk megafon?

Tidningarnas ledarsidor, vad är de bra för? Har de någon ledande roll i politiken numera för olika grupper och partier att framlägga sina bästa argument och analyser av vad man nu tycker är intressant.  Läser någon detta?

För ett par dagar sedan (26/11) skrev herr Olof Ehrenkrona på SvD:s ledarsida följande:

Vita huset har i samarbete med Fox News framgångsrikt förvandlat frågan om den ryska inblandningen i presidentvalrörelsen 2016 till att, för Republikanernas del, i stället handla om Ukrainas inblandning. Fiona Hill, Nationella säkerhetsrådets Rysslandsexpert, konstaterade när hon förhördes att republikanerna hade köpt en rysk desinformationskampanj från underrättelseorganen. Det är utan konkurrens den mest framgångsrika underrättelseoperationen i Rysslands historia. Och den pumpas dagligen ut i Fox nyhetskanal som har förvandlats till en megafon med fullt påskruvad volym för Kremls propaganda.

Notera: en TV-kanal i USA som simmar i ungefär samma vatten som herr Trump i Vita Huset och en massa konservativa vanliga människor ute i landet ”har förvandlats till en megafon med fullt påskruvad volym för Kremls propaganda”. Och ”den mest framgångsrika underrättelseoperationen i Rysslands historia”. Låter detta troligt? Tror ens den som skrivit ledaren själv detta?

Skribenten Äre-krona.

5G

Saxat från Sveriges Radios hemsida

5G är jättegrejen i telefoni. Som syns av bilden ovan tror även gamla LME på 5G. På bolagets hemsida är de väldigt optimistiska.

By the end of 2025, we expect 5G to have 2.6 billion subscriptions covering up to 65 percent of the world’s population and generating 45 percent of the world’s total mobile data traffic, making it the fastest developing mobile communication technology to have ever been rolled out on a global scale.

Nu är det tre länder som är framåt vad det gäller att leverera 5G-system: Finland (Nokia), Kina (Huawei), Sverige (Ericsson). Notera att en del andra länder, som borde vara med i loppet ligger på efterkälken. Främst då USA, även om Apple nu skall börja jobba med saken. Sydkorea verkar vara på gång  genom Samsung. Av någon anledning tror jag lite mer på koreanerna.

Nu försöker USA kväva Huawei genom sanktioner, men det verkar inte fungera så bra. Kan det tänkas att USA försöker andra knep? Exempelvis köpa upp företag som klarar av den här tekniken för att på det sättet försöka komma ikapp kineserna? Patricia Hedelius, Svenska Dagbladet, spekulerade om det den 11/4 2019:

De kinesiska telekomleverantörerna Huawei och ZTE svartlistades under våren av USA. Nu ser amerikanska myndigheter över lösningar för att kunna erbjuda amerikanska operatörer en möjlighet att ekonomiskt fördelaktigt byta ut befintlig teknik från de kinesiska leverantörerna. Men byta till vad då? De senaste åren har alla amerikanska nätverksleverantörer slagits ut eller köpts upp. Nu säger president Donald Trump att han vill se amerikanska 5G-lösningar igen. Frågan är om han kan sätta tryck på amerikanska teknikbolag att köpa Ericsson eller Nokia?

Om USAmerikanerna kommer hit och viftar med en kappsäck dollar, hur kommer då den svenska sidan att reagera? Och de svenska myndigheterna (om det nu finns några sådana som har lite kraft och pondus kvar), kommer de att utropa ”varen svenske” till våra industrimagnater?

Kapitalismens nio liv

Här är en artikel, författad av George Chabert, som finns på Pål Steigans blogg och som jag försvenskat. Den knyter ihop ett antal stora rörelsen i samtiden, från 1960-talet och framåt. Det finns en del tankar om artikeln, men jag avstår från att lägga fram dem nu. Bara detta: om kapitalismen har nio liv, så har den inte tio … och hur många av sina liv har den hittills gjort av med?

Är det så här utsikten mot globalkapitalismens nya sköna värld ser ut?

Kapitalismens nio liv, av George Chabert

Kapitalismens överlevnadsförmåga är enastående. Det som inte dödar den gör den bara starkare. Det som den antikapitalistiska studentrörelsen 1968 i grunden uppnådde, var att försvaga de sista skansarna mot kapitalismen. De trodde att de bekämpade den kapitalistiska ordningen, men det var snarare det motsatta. ”Det är förbjudet att förbjuda”; ”Njut utan hinder”; ”Allt – genast!”. Aldrig tidigare hade man så klart uttryckt det växande konsumtionssamhällets heligaste lagar! Som Milan Kundera sa: Studenterna var ”kapitalets omedvetna samarbetspartners”.

Denna önskan om frigörelse från moralens kedjor skulle visa sig mycket bättre tillsammans med kapitalismens krav än med samhällenas traditionella normativa ramar. I dag har denna utveckling tagit ännu ett steg: ”Självklart kan en mor vara far”, förkunnade den franska ministern för solidaritet och hälsa. Vänstersidans politiker – som nu har nya sociala rättigheter som sina främsta kännetecken – argumenterar för ”fler-föräldraskap” och ”transföräldraskap”, och obegränsad rätt att välja könstillhörighet. Vi kan vänta oss att folk i allmänhet i likställdhetens namn komma att kunna få nytta av behandlingar som idag gör det möjligt att förvandla en kvinna till far, och en man till mor. Kvinnor kan snart slippa att föda barn själva – på bekostnad av både kropp och karriär – genom att hyra en fattig kvinnas livmoder, och då helst med statligt stöd.

Konsumtionskapitalismen utnyttjar kravet på frihet till att avskaffa institutionella och kulturella hinder för att utvidga konsumtionssamhället till ständigt nya områden. Allt som av naturen var gratis stämplas med ett varumärke och blir till varor att sälja. Vattnet fylls på flaskor och säljs, och luften köps för miljarder i form av CO2-kvoter.

Det studentfesten 1968 och dagens ”transrevolution” gör med de traditionella samhällena kommer en storstilad invandring till Europa att göra med nationerna. Europas nationer, som i flera århundraden har definierat de mänskliga gemenskaperna, hindrar med sina tullavgifter och säregna lagar och regler den globala marknaden, och måste avvecklas i en eller annan eurozon. Allt som begränsar tillväxten måste avlägsnas, för inget skall kunna hindra fri flytt av kapital, varor och människor. Migranterna, som de västliga makterna massproducerar med sina upprepade militära interventioner, har flera viktiga funktioner. En sak är att migranterna försvagar den reglerade arbetsmarknaden och gör det omöjligt att upprätthålla välfärdsstatens kostsamma stödanordningar. Men det viktigaste är att de gör landets ursprungliga medborgare till migranter i sitt eget land. Som Kung Harald uttryckte det: ”Norrmän har också invandrat från Afghanistan, Pakistan och Polen, Sverige, Somalia och Syrien.” När alla är norrmän är ingen norrman.

Ingenting kan nu hindra kapitalismens frammarsch. Samhällena bryts ned till lösa gemenskaper av individer. Försvagandet av nationell sammanhållning leder till våldsammare samfund. I Frankrike lever polisen i ständig fruktan varenda vecka för attacker ur bakhåll. Myndigheterna är maktlösa, och medborgarna i gemen känner sig otrygga. De välmående skyddar sig i egna stadsdelar. Politik reduceras till kompromisser med minoritetens inbördes motstridiga ultimata, medan marknadskrafterna dryftar ekonomins spelregler.

Europa har överlåtit stora delar av den produktiva ekonomin till industriländer i Asien. Tillväxt mäts nu med utbyggnad av infrastruktur som hus, vägar, skolor, sociala tjänster och handel, alltså med allt det som utgör den passiva ekonomin. Den exponentiella demografiska tillväxt som följer avskaffande av nationella gränser och är nedtecknade i internationella avtal omöjliggör varje tanke på mindre tillväxt eller så kallad grön tillväxt. En taleskvinna för franska regeringen säger det rent ut: ”Vårt land kommer under åren framöver otvivelaktigt att konfronteras med massiva rörelser i befolkningen.”

Den påstådda ”äldrevågen” är mycket mindre problematisk än den växande ”invandrarvågen”. Investeringarna i den passiva ekonomin, finansierad med lån på den internationella lånemarknaden, kväver med pengar maktlösa stater på ruinens brant. De mäktiga finansaktörerna kan råda ohindrade: Som EU-byråkraten Günther Oettinger sa: ”Marknaden kommer att lära italienarna att rösta rätt.” Välståndet för ett fåtal kommer nu att nå nya historiska höjder: under 2018 bodde det i Frankrike, enligt den statliga statistikbyrån Insee, 9,3 miljoner under fattigdomsgränsen, medan de rikas förmögenheter ökade med 60%. Vi kan lugnt med den amerikanske filosofen Fredric Jameson dra slutsatsen: ”Det är nu lättare att föreställa sig världens slut än kapitalismens slut.”

Ett nytt parti?

Enligt rapport har olika grupper samlats för att ta ett enat initiativ för att bilda ett maoistiskt parti i Sverige. Vilka grupper och orter det rör sägs inte. Möjligen är det en medveten strategi, eftersom partiet redan från början tänks var ett kaderparti som arbetar med inriktning på att det kan bli illegalt.

Det kanske går att se var grupperna arbetar genom att titta på notiserna på Kommunistiska Föreningens hemsida där olika lokala aktiviteter rapporteras. Hur det är med ”peru-kommunisterna” på Maoistiskt forum vet jag inte, men deras ganska träiga propaganda gör väl få människor glada. Vem kastar sig ivrigt över en artikel som har denna rubrik? – Svaret är nog ”de redan frälsta”.

Kommunistiska Föreningen skriver åtminstone på läsbar svenska. Huruvida de svenska maoisterna är gonzaloiter vet jag inte. Det framgår inte av de femton punkter som konferensen antog enhälligt, även om Peru finns på deras lista över pågående folkkrig. (De övriga är Indien och Filippinerna som är trovärdiga som krigsskådeplatser, samt Turkiet som är mer tveksamt – och i Peru händer väl inte mycket på den fronten alls?)

Om det här kommer att fungera? – Tja, om man skall lära av erfarenheterna så kraschade ju ett liknande försök för några år sedan med Oktoberrörelsen just när den verkade få fart. Kommer det att gå bättre nu?

De femton punkterna från konferensen anger någon sorts riktning som känns igen från tidigare års hårda marxist-leninister, fast man (som en kommentator anmärkte) nog inte hade riktig koll på huvudmotsättning respektive grundläggande motsättning under olika stadier av kapitalismen.

En del andra punkter kan man fundera över. Migrationsfrågan ligger här som en het potatis, och jag har en känsla av att en del aktivister försöker önsketänka bort den. I stället hoppar man glatt in i kampen för migranter/flyktingar (ett exempel här) utan att fundera på eventuella konsekvenser. De som funderar skälls för ”socialpatriotism”. Gissningsvis är detta ett försök att dra åt sig folk från Kommunistiska Partiet som är missnöjda med att en del folk i KP vågar lufta kritik mot migrationspolitiken.

Det finns ytterligare saker bland de femton punkterna som man kan sätta +, – eller ? för, men jag återkommer eventuellt om det. Ärligt talat, just nu är det här ju ingen jättefråga i den svenska politiken.

Kör Sverige från baksätet?

Här är en komplettering från SvD i morse:

”Om den svenska sidan uppför sig som en baksätesförare kan det ses som orimligt”, säger Kim Myong-Gil, en av Nordkoreas förhandlare, i ett uttalande via regimens nyhetsbyrå KCNA. Han syftar på att Sverige, enligt Nordkorea, nyligen framförde en önskan från USA om att hålla nya samtal. Sådana försök att medla fram en dialog är onödiga nu när USA och Nordkorea redan känner till varandras ståndpunkter, säger Kim Myong-Gil. ”Den svenska sidan bör vara välunderättad nog för att förstå situationen och uppföra sig”, tillägger han. Samtidigt tackar han Sverige för att ha stått värd för samtalen i Stockholm i oktober, som avbröts av Nordkorea.

Putin kan införliva …

Jag går igenom mina gamla bilder och hittar bland annat det här guldkornet, en löpsedel från 30 mars 2014.

Införliva i vad då? kan man undra. Hur som helst, nu har herr Putin i Kreml haft över 5½ år på sig, minst att införliva, men det verkar bara vara snack och ingen verkstad. Och i Finland har han väl varit några gånger under de åren, utan att lämna kvar några divisioner när han åkte hem igen.

I Baltikum kan jag inte minnas att han varit – det kan ju vara så att frånsett en viktig sak så har de där småstaterna ingen större betydelse för Ryssland längre. ”En viktig sak” är att Ryssland, av klart godtagbara historiska skäl, inte vill ha stora fientliga styrkor i Estland i närheten av Sankt Petersburg. Minnet av belägringen 1941-1944 har inte försvunnit.

Det där ”kan” får mig att tänka också på andra märkligheter på löpsedlarna, i stil med ”din/ditt XXX kan vara en okänd sjukdom”. Och, ärligt talat, är inte den här löpsedeln ungefär i samma klass?

Sverige i topp!

Det finns en del som tycker Sverige är rätt skruttigt, dekar ned sig, etc. Men här har vi forskning som placerar fosterlandet på topp. Från ekonomen Michael Roberts har jag kopierat nedanstående diagram:

Det kommer från ett längre inlägg där Roberts och medarbetare har studerat imperialismen i dagens värld, och försökt beräkna vilka stater som tjänar bäst på kapitalflöden (profiter, räntor och hyror) i det kapitalistiska världssystemet. Och där framträder cirka tio stater som framstår som goda imperialistiska ‘inkomsttagare’. I detta fall är inkomsten per kapita det avgörande måttet, och Sverige ligger högst! Enligt det här sättet att mäta skulle alltså Sverige vara mer imperialistiskt än storfräsare som Storbritannien och USA. Var stolt, Moder Svea!

En överraskning åtminstone för mig är att Ungern är med på listan. (Syd)Korea är knappast en överraskning, man har en stark ekonomi och omgivningen är nog rädd för vad som kan hända om Syd och Nord går samman och utnyttjar sina resurser maximalt.

Kina ligger väldigt lågt och Roberts har, om jag minns rätt, tidigare hävdat att Kina inte är kapitalistiskt och därmed inte skulle kunna driva en imperialistisk politik med kapitalexport. Dessutom antar jag att per kapita-inkomst i Kina inte kan bli så stor om den skall delas upp på 1,4 miljarder människor.

Just nu har BRICS stormöte i Brasilien. Xi Jinping är där och skakar tass med Bolsonero. Alla BRICS-länderna finns med i diagrammet, men på väldigt låga nivåer.

Är detta vår egen smilande över-imperialist?

 För att återgå till Sverige – kapitalexport, och inkomster av den exporten, är ju en grundbult i imperialismen enligt Hobson och Lenin. Att av detta följer internationell statlig konkurrens och uppgörelser ända till krig följer så att säga med på köpet. Bör den svenska utrikespolitiken särskilt efter år 2000 ses i det ljuset?

Kina satsar i Grekland

Här har jag försökt ge en artikel på Pål Steigans blogg svensk språkdräkt. Kinas president Xi är ju ute och reser igen, via Grekland till Brasilien för BRICS-möte, och Grekland kan utvecklas till Kinas brohuvud mot de europeiska marknaderna. Några intressanta uppgifter som förekommer är graden av kinesiskt ägande i stora europeiska hamnar. Sett i det sammanhanget verkar det kinesiska intresset för någon liten hamnmöjlighet på svenska västkusten inte så uppseendeväckande, men det projektet tror jag försvann i den allmänna hysterin.

En annan varning finns i slutet av artikeln: om grekerna är med på den här utvecklingen med allt tätare samarbete med Kina finns det inga möjligheter att få stopp på det – i alla fall inte med fredliga medel. Notera det sista. Fredliga. Det finns stora möjligheter för USA att ställa till nya kriser på Balkan genom att hetsa olika grupper mot varandra. När man halkar bakåt och inte hänger med i konkurrensen, men inte vill acceptera det, duger väl vilka tjuvknep som helst.

Xi Jinping i Pireus

Nu över till Pål S:

Kinas president Xi Jinping har besökt Grekland och hamnstaden Pireus, där Kina redan driver hamnen. Den kinesiske presidenten mottogs på röda mattan av den grekiske statsministern Kyriakos Mitsotakis, och de två understryker den stora strategiska betydelsen av förhållandet mellan de två länderna. För Grekland ger detta en högst efterlängtad möjlighet till att få näsan över vattnet efter ett årtionde av ekonomisk katastrof. För Kina är Grekland ingången till Europa, och bara första ledet i en mycket större strategi, det kända Belt and Road-initiativet, silkesvägsbältet.

The Guardians Helena Smith borstar dammet av sina klassiker när hon använder rubriken Xi Jinping kommer till grekerna bärande på gåvor. Detta anspelar på ett citat från Vergilius’ verk Ænidenoch lyder där ”Lita inte på grekerna, även om de kommer med gåvor”, något som återigen naturligtvis anspelar på berättelsen om den trojanska hästen. Smith antyder alltså att Grekland kan komma att spela rollen som Kinas trojanska häst i Europa. Och det var ju det som USA:s utrikesminister Mike Pompeo menade då han i oktober 2019 varnade Grekland och andra mot ett avtal med Kina som var ”för bra för att vara sant”.

Det som Pompeo naturligtvis har rätt i är att Kina har mer omfattande avsikter än att driva handel. Kina främjar sina intressen genom ekonomiska avtal, som om det vore något nytt från stormakters sida. Men han missar också, eftersom han säger att det värsta med dessa avtal är att de leder till att Kinas partners hamnar i orimlig skuld.

Väst kan inte undervisa Grekland om skuld eftersom IMF, och EU har gjort landet till låneslav i mer än tio år. Det Kina erbjuder är handel, investeringar och arbetsplatser. Det är ett anbud Grekland har svårt att säga nej till, och det gör de inte heller.

Sexton avtal mellan Grekland och Kina undertecknades under besöket. Bland dessa fanns ytterligare investeringar i hamnen i Pireus, något som vill göra den till en allvarlig konkurrent till Rotterdam och Antwerpen som idag är Europas livligaste hamnar. (Inom parentes må man anmärka att Kina också äger 35% av hamnen i Rotterdam, 85% av hamnen i Brügge, 51% av hamnen i Valencia och 25% av hamnen i Marseille.) Det har ingåtts ömsesidiga handels- och investeringsavtal. Grekland räknar med att exportera mer olivolja, vin och andra jordbruksprodukter till Kina, däribland kiwifrukt (!). Det skall etableras samarbete inom medier, radio och civil luftfart. Det kommer att inrättas ett kontor för Bank of China i Aten, och Kina kommer att gå in i ett projekt för att bygga elförsörjningfrån fastlandsgrekland till Kreta. Den kinesiska kulturella och akademiska positionen i Grekland skall styrkas genom ett Konfuciusinstituti universitetet i Thessalien. Kina skall också investera i ett 50MW solenergiprojekt i Grekland.

Xi Jinping tillfrågades om han var enig i att Grekland borde få tillbaka Parthenonskulpturernafrån Brittish Museum, som britterna nekar att ge tillbaka, och han svarade: ”jag är inte bara enig, jag stödjer kravet fullt ut.

Från Grekland är Kina redan igång med flera infrastrukturprojekt, och och inte minst järnvägar genom Balkan fram mot den stora tyska marknaden. Kina bygger höghastighetsjärnvägen mellan Belgrad och Budapest. De planlägger också en järnvägfrån Pireus och Aten via Skopje i Nordmakedonien till Belgrad, så att det blir en sammanhängande linje mellan Pireus och Budapest.
Xie Fuzhan, ordförande i Kinas akademi för samhällsvetenskaper, sa att ”förhållandet mellan Kina och Grekland kan betraktas som en modell för andra EU-länder”, och det är mycket sannolikt att han får rätt i det. Men kinesernas propagandafolk måste skärpa sig. Det är möjligt att det fungerar i Kina när de kallar Pireus för drakens huvud i Europa, i Europa fungerar det inte. Pompeo skulle kunna klippa det rätt in i sina tal utan att ändra ett ord.

Kina har världens näst största ekonomi, störst mätt i köpkraft. Under 2020-talet kommer den kinesiska ekonomin att passera USA också i nominella tal. Om Kina önskar att göra Grekland till brohuvud för silkesvägbältetoch grekiska myndigheter önskar det, så finns det ingen makt i världen som kan hindra det – i varje fall inte med fredliga medel. Därmed blir Pireus Kinas port till Europa.