Lästips, samt rättmätigt hån mot de mjukryggade

Det där med ”bälte och väg”, de nya sidenvägarna, eller vad man nu kallar det, är ju en stor grej. Här är förslag till läsning, en artikel av Pepe Escobar som ger en hel del av historien, samtiden, och kanske lite framtid för detta jätteprojekt. Och varför bland annat den iranska högplatån har betydelse.

Och här ett tweet från Irans utrikesminister med hån mot de tre undertecknarna av kärnenergiavtalet med Iran, Tyskland, Frankrike och Storbritannien. Först skrämdes de att backa från avtalet genom USA:s hot om 25 procent tullar på bilar. Men när de backat kom USA med nya krav … med andra ord så är det oklokt att låta en översittare få igenom sin vilja, för denne kommer bara att fortsätta.

Epidemier är inte bra

Om man översätter detta till nu-svenska så säger väl president Xi ungefär att ”det är inte okej med epidemier”.Extra otur i oturen är väl att det här slår till när Kina skulle ha sitt stora nyårsfirande.

Gott nytt år!

– Vadå, gott nytt år? Det har vi väl avverkat redan!
– Det kinesiska nyåret börjar idag.
– Vad har råttan däruppe med det att göra?
– Råttan ingår i den kinesiska djurkretsen, och nu är det råttans år som börjar. Råttan på bilden fanns hemma på gatan för några år sedan. Den hade lyckan att hitta en bra boplats under en trädrot, och dubbellyckan i att det fanns en fågelmatning bara någon meter bort. Fåglarna skvättade ner en massa lättåtkomliga frön från matningsbordet och ner på marken. Man ser lite av stigen som den nött upp genom snön fram till maten! Detta må i sanning ha varit en lyckligt lottad liten gnagare!
– Jaha, jag förstår … tror jag. Katterna får väl en del att göra också …

Jag har läst Piketty – några reflexioner

Det har påståtts någonstans att Thomas Pikettys Kapitalet i tjugoförsta århundradet står i en massa bokhyllor men inte har lästs av så många. Den är ju ganska tjock. Jag köpte den på bokrean för några år sedan, och nu har jag läst den – inte så supernoga, men i alla fall läst och funderat litegrann.

Först kan sägas att jämfört med mycket nationalekonomiskt mumbo-jumbo så är boken lättläst och klar i framställningen. En originell sak är att Piketty ibland använder äldre fransk och brittisk skönlitteratur för att visa på hur vissa förhållanden uppfattades på 1800-talet. Det tror jag få matematikförgiftade moderna ekonomer skulle klara av, eller ens våga göra. Om de ens läser någon skönlitteratur …

Titeln, Kapitalet, får en del att tänka på Marx tjocka volymer (som jag självfallet läst), men Pikettys har knappast det marxska djupet. Om det är en fortsättning på Marx vill jag låta vara osagt. En grundläggande tanke hos Marx om kapitalismens utveckling och fall är ”lagen om profitkvotens fallande tendens”. Piketty klagar över att Marx text är oklar, och går vidare utan att ta ställning vare sig för eller emot. – Jag antar att om Marx på 1850-1860-talet hade haft tillgång till samma statistiska material som Piketty kunnat använda i nutid så hade den senares bok varit obehövlig. Och när Marx jobbade fram teorin om profitkvotens fall stödde han sig på grundliga studier av tidigare ekonomer (vilket framgår av de tre volymerna av Teorier om mervärdet, vilket visserligen inte är en textsamling som var avsedd för publicering direkt utan arbetsmaterial för Kapitalet, men som innehåller en massa intressant material.)

Marx hade dock, och Piketty har, en mycket tung bas i historiska data. Och där blir det verkligt intressant, om man nöjer sig med många intressanta observationer och data men inte kräver riktigt tunga slutsatser. Problemet är enligt Piketty att i allmänhet så växer kapitalinkomsterna snabbare än tillväxten i ekonomin, och då kommer kapitalägarna (oftast en liten grupp i samhället) att dra till sig en allt större del av samhällets rikedomar. De rika blir rikare, helt enkelt. De fattiga förblir fattiga. (En annan ekonom, grek-fransosen Arghiri Emmanuel, hävdade för bortåt femtio år sedan att arbetarlöner under årtusenden i stort sett ligger på existensminimum.)

Den enorma ojämlikheten är ett välkänt förhållande idag. Där Marx ville omstörta hela det skändliga systemet landar Piketty i en global kapitalskatt. (Det påminner om J A Hobson som i början av 1900-talet ville angripa imperialismen med skatter – Lenin använde senare Hobsons utredning men insåg att den mordiska imperialismen inte gick att skatta bort.)

Under större delen av civilisationernas flertusenåriga historia har tillväxten varit väldigt låg, eller i det närmaste stått stilla. Om kapitalinkomsterna varit obetydligt större än tillväxten har det ändå lett till ökad koncentration av rikedomar. Men så händer något som (tillfälligt?) ändrar bilden. In kommer 1900-talet.

Under 1900-talet slår krig och kriser till och det drabbar de traditionella förmögenheterna hårt i många länder. Den tidigare enorma skillnaden i inkomster och förmögenhet (även i Sverige) minskar kraftigt. Samtidigt uppstår en stor medelklass som inte bara har kapitalinkomster och en del egendom, utan också är bra avlönad. Vi får en samhällsstruktur med en liten extremt rik överklass (de som Occupy-rörelsen kallade för enprocentarna, men som i sin mest extrema del handlar om kanske 0,1 procent av folket), en ganska stor välmående medelklass, samt en underklass som knappast äger något.

Det är den där medelklassen som särskilt fångar min uppmärksamhet. Redan Emmanuel, som jag hänvisade till ovan, varnade för den tillfälliga naturen av dess välstånd. Många i denna klass är ju vanliga knegare, och historiskt sett så har ju den gruppen inte varit så välbetald – snarare tvärtom. Men vad händer nu? – Jag kan bland annat hänvisa till en bloggpost från förra året, baserad på en OECD-rapport. Den säger kort och gott att det som kallas medelklass har minskat under de senaste årtiondena. Då kan man ju räkna ut att inte så många medelklassare svingar sig upp till de rikaste skikten, utan de sjunker i stället nedåt. Det stämmer ju också rätt väl med hur Marx såg på den historiska utvecklingen.

Jag har skrivit en del på bloggen om medelklassens plågor tidigare, och det är för mig ganska uppenbart att här är en grupp med stor politisk betydelse. Revolutionär eller reaktionär. De västliga samhällenas produktiva bas förändras, vissa delar vittrar sönder – avindustrialisering och konkurrens med nya länder på uppgång – och i den processen så åker dessa medelskikt på allt hårdare smällar. Det blir oroligt, milt sagt. Både hos de drabbade och hos överklassen som gruvar sig för vad deras tidigare så pålitliga medelklass kan hitta på. Kanske gå ut på gatorna och kravalla? Kan man se det växande övervakningssamhället som delvis ett svar på denna oro? – Nå, den aspekten på medelklassens möjliga revolt går inte Piketty in på, annat än möjligen med någon dunkel antydning, men för de politiskt intresserade bör saken vara väldigt intressant.

Ett öppet fält att intaga?

Fenomenet är klarlagt sedan länge: när de flesta, eller kanske alla, politiska partier samlar sig på ett marknadsliberalt fält kommer fälten bredvid – till höger och vänster – att bli lediga för nya krafter att ockupera. Det kommer att hända saker där.

(Sidoanmärkning: Ibland är det på ett tidigt stadium osäkert var ett parti hamnar. Sverigedemokraterna verkade i början kunna hamna åt vänster eller åt höger, men har nu som det verkar via en högersväng dragits in i det marknadsliberala fältet. Det är nog inte så konstigt med ett parti där övertygelserna och kunskaperna inte sitter så djupt och gärna kompromissas med. Därmed finns det åter stora öppna ytor i politiken.)

Historien är inte slut med SD:s svängar över fälten. Och då kan vi se åt vänster (vilket jag själv tycker är trevligare). Något har legat i luften ett tag. Nu verkar det som företeelsen verkligen börjar organisera sig: en vänster som klarar av att kombinera en samhällspolitik för det arbetande folket med kritik mot avarterna som den stora migrationen skapar. Från enstaka röster har det gått till grupperingar och organisering, till avhopp från existerande organisationer och nybildningar. Ännu inte organisering på riksnivå, men lokalt.

(Sidoanmärkning: Lokalt är viktigt. Om vi ser till högerkanten så försökte Alternativ för Sverige bilda organisationen huvudsakligen uppifrån – vad jag vet ställde man inte upp i några lokalval och satsade direkt mot Riksdagen. Det fungerade inte, gissningsvis för att man inte hade bra folk som kunde mobilisera lokalt samt att man var sent ute att anmäla sitt deltagande i valet. Samt att framtoningen nog var lite väl juvenil – AfS grundades ju på SD:s utsparkade ungdomsförbund.)

På senaste tiden har det skett en del avhopp från Kommunistiska Partiet, KP, där kritiken just handlar om migrationen och dess avarter. Avdelningarna i Malmö, Varberg och Norrköping, samt Karlstad, har jag sett angivna som platser som förlorat medlemmar. Med Malmö blir det extra intressant, för där har före detta KP-are bildat ett lokalt parti, Malmölistan. Om varbergare och andra tänker sig något liknande vet jag inte, är du informerad om det kan du ju höra av dig!

Det kan ju också vara så att olika KP-avhoppare har olika motiveringar: somliga vill ha en mindre ‘medelklassig’ inriktning på partiets politik, andra vill ha mer av den varan. Här finns en lite burkig intervju med Nils Littorin, Malmölistans ledare (antar jag att han är). Och här är en artikel av honom. Nils tillhör ‘mindre-gruppen’ om jag uppfattar saken rätt. Och tänker man sig bygga en större organisation, kanske till och med riksomfattande, är det nog ‘mindre-folket’ som skall göra’t. De KP-are som önskar mer medelklass kan ju lämpligen gå över till Vänsterpartiet.

Även i Helsingborg har det bildats en grupp av liknande typ. Av namnet att döma verkar den har större ambitioner än det lokala: Framåt Sverige. Ansiktet utåt är en före detta KP-are. Här finns han på fejsboken och pratar i några filmer.

Sedan finns ju Örebropartiet som får anses som rätt etablerat, med ett par kommunala mandat.

Sammanfattningsvis: klassisk socialistisk klasspolitik, kombinerad med stram migrationspolitik, kan bli ett vinnande koncept för en grupp/grupper som lyckas inta det fria vänstra fältet samt nå ut med budskapet i bredare kretsar. Skulle inte den nuvarande regeringen krascha snart så har man ett par år på sig att få en organisation på plats. När det pratas om att ”bekämpa sverigedemokraterna” tror jag faktiskt mer på grupper av den här typen – vare sig man vill kalla dem ‘vänsterpopulister’ eller något annat – än de gamla trötta socialdemokraterna och resten av gänget på det marknadsliberala fältet.

Intressant plats för förhandlingar om Libyen

Det har alltså förts förhandlingar om vapenstillestånd i det libyska inbördeskriget. Detta har inte givit något resultat. Inte så märkligt, förhandlingar misslyckas ju ofta.

Men plats och arrangörer, det är mer uppseendeväckande. Förhandlingarna har förts i Moskva, och Turkiet och Ryssland har varit medlare mellan de två libyska fraktionerna. Det betyder ju att USA/NATO har skuffats åt sidan, samtidigt som det libyska kriget (eller man kanske bör säga ”krigen”?) är deras skapelse.

Vare sig Ryssland eller Turkiet deltog så vitt jag vet inte i kriget som krossade Libyen, så de är förmodligen lämpligare som medlare än USA eller blodtörstiga europeiska NATO-stater (eller för all del Sverige som spelade en ful roll i Libyen). För Turkiet kan man ändå sätta ett frågetecken i och med att turkiska trupper skall skickas för att stödja den ena fraktionen i Libyen. Å andra sidan har väl ryssarna kontakter med den andra fraktionen, så det kanske jämnar ut sig.

Hur som helst, det verkar behövas en erfaren diplomat som Rysslands Lavrov för att få något att hända i denna eländiga och onödiga konflikt.

Finns det inga gränser för USA:s nedrigheter?

I slutet på en bloggpost där den indiske veterandiplomaten M. K. Bhadrakumar skriver om USA:s försök att få in trupper på Sri Lanka, kommer ett nytt uppseendeväckande avslöjande av hur ruttet amerikanerna kan uppträda. Och jag tror det finns lärdomar för Sverige i det här också.

… if Iraq’s current plight is anything to go by, once the Americans set up shop on Sri Lankan soil, it will be impossible for Colombo to ever evict them. Trump is now threatening Iraq that it risks losing access to a critical government bank account if Baghdad kicks out American forces.

To quote from Wall Street Journal, “The State Department warned that the U.S. could shut down Iraq’s access to the country’s central bank account held at the Federal Reserve Bank of New York, a move that could jolt Iraq’s already shaky economy, the officials said.”

 “Iraq, like other countries, maintains government accounts at the New York Fed as an important part of managing the country’s finances, including revenue from oil sales. Loss of access to the accounts could restrict Iraq’s use of that revenue, creating a cash crunch in Iraq’s financial system and constricting a critical lubricant for the economy.”

Alltså: USA hotar att sno irakiska regeringspengar som finns på ett konto hos Federal Reserve Bank i New York om USA-trupperna i Irak utvisas. Kan det kallas för något annat än utpressning och stöld?

Lärdomar: om amerikanerna tar sig in i ett land är det omöjligt att bli av med dem (med fredliga medel får vi väl tillägga). Samt att man skall inte ha pengar på konton som USA kan komma över. (Och att låta ens guldreserv ligga i USA är också dj-t dumt, för att göra ytterligare ett tillägg.) Det är något för svenska politiker att fundera på.

Ovanligt hårda ord från Putin

President Putin och hans medarbetare är knappast kända för att vråla ut hotelser och förolämpningar (de är alltså inte USAmerikaner, om man vill vara polemisk). Men här är ett ovanligt aggressivt uttalande av honom som behandlar en historisk fråga, nämligen hur Polen agerade året innan Andra världskriget bröt ut. Det är en ful historia, där Polen gick ihop med Tyskland och Ungern för att krossa Tjeckoslovakien. För att göra historien kort så hindrades Sovjet från att ingripa på Tjeckoslovakiens sida. Året därpå angrep Tyskland Polen, med ett fruktansvärt pris för polackerna och de central- och östeuropeiska judarna. Det var Sovjets röda armé som fick rensa bort nazisterna, vilket i sin tur idag (indirekt, men i alla fall) beklagas av bland annat polska politiker och gör att monument till befriarna förstörs.

Det som verkligen slog mig hårt, säger jag er ärligt, var hur Hitler och Polens officiella representanter diskuterade det så kallade judiska problemet. Hitler berättade för utrikesministern och sade senare rakt på sak till den polska ambassadören i Tyskland att han hade en plan för att skicka den judiska befolkningen till Afrika, till kolonierna. Föreställ er 1938 att utvisa judar från Europa till Afrika. Skickar dem till deras utrotning. Till förstörelse. Och här är vad den polska ambassadören svarade till detta och skrev i sin rapport till den polska utrikesministern, herr Beck: ”När jag hörde detta”, skrev han, ”svarade jag” (till Hitler menar han), ”att om han gör det, kommer vi att bygga ett vackert monument till honom (till Hitler) i Warszawa.” Bastard! Det antisemitiska grisen. Det finns inget annat sätt att säga det. Han var i full solidaritet med Hitler i hans anti-judiska, antisemitiska känsla och dessutom föreslog han att det skulle byggas ett monument till Hitler i Warszawa för att denne förföljde det judiska folket. Och han skrev till sin beskyddare, utrikesministern, uppenbarligen i hopp om förståelse och godkännande. Han skulle inte ha skrivit detta utan anledning. Hur som helst, jag kommer inte gå in på mer detaljer nu, men i alla fall vill jag betona igen: vi har tillräckligt med material för att förhindra att någon förstör minnet av våra fäder, våra farfäder och alla de som gav sina liv för seger över nazismen. Jag vill bara notera att det är den här typen av människor, människor som de som förhandlade med Hitler då, är nu samma typ av människor som vanställer monument till befrielsesoldaterna, Röda arméns soldater som befriade Europas länder och Europeiska folk från nazismen. Dessa är deras följare.

Alltså: det finns folk i Polen idag (och väl i Litauen och Ukraina) som är av samma skrot och korn som den polack som ville resa ett monument över Hitler och som alltså är bastarder och grisar (orättvist mot grisarna tycker jag). Här är en film där Putin säger det som jag översatt ovan. Det börjar ungefär 3:08 i filmen.

Kritik mot Macron

Denna kritiska synpunkt mot herr presidenten i Frankrike är inte från idag. Jag tog bilden första maj 2018, tror att plakatet bars i syndikalisternas tåg. Men aktuell är den nog ännu. ”Macron = flatulence”, kan det vara en rimlig översättning till franska, ifall man vill skicka budskapet till herrn själv i fråga?

Kina + Israel, vad händer?

Lite under radarn har förbindelserna mellan Israel och Kina utvecklats mycket under senare år. En artikel från nyhetsbyrån Nya Kina (Xinhua) ger några uppgifter som verkar ganska uppseendeväckande: Kina är Israels största handelspartner i Asien och Israels näst största handelspartner i världen.

Man kan undra om det bara handlar om affärer, eller om det finns andra överväganden inblandade. Kinas jätteprojekt med ”belt and road” utvecklar sig genom Asien och kanske Israel kan bli delaktig. Eftersom landet ligger vid Medelhavet är hamnkapacitet viktigt, och 2021 kommer kineserna att ta över hamnen i Haifa. Det är en sak. – Om kineserna tar över hamnen i Haifa blir amrisarna sura och vill kanske inte låta sin medelhavsflotta gå in där. Men som någon iranier påpekade förra året så är USA:s hangarfartyg snarare att se som ‘mål’ än som ‘hot’, och det kanske vore billigast för USA att skrota dem.

En annan sak är hur den israeliska ledningen i stort ser på framtiden. De tidiga zionisterna kunde utnyttja engelsmännen som stöd, under en kort period var Sovjetunionen viktig som hjälpare, men sedan har det under lång tid var USA som stått för det viktigaste stödet. Men nu är USA på nedgång, och såväl Kina som Ryssland stärker sina positioner i västra Asien under de pågående kriserna. Det är kriser där Israel varit inblandade (som i Libanon och Syrien) men där israelerna får allt svårare att agera. Är Israel längre en makt som kan agera efter eget gottfinnande, eller har man förvandlats från ‘hot’ till ‘mål’? (Mål för libanesiskt eller iranskt raketbombardemang alltså.)

Om krig inte längre är ett vettigt alternativ får man hitta på något annat, exempelvis att återigen byta skyddsmakt för att försöka fortsätta sitt projekt. Men då är ju frågan om Moskva och pappa Peking kan ha starkare synpunkter på hur israelerna beter sig än de ständigt undergivna amerikanerna.

Både Moskva och Peking har visat sig bra på att bygga relationer med de flesta, även tidigare fientliga, härskare i Västasien, så det här kan bli intressant framöver. Ibland känns det som en viss arbetsdelning: Ryssland sköter en del tunga militära bitar, medan kineserna tar hand om ekonomin. Medan kriget mal på i östra Ukraina, gissningsvis med en del ryskt stöd, investerar kineserna glatt i resten av landet och verkar ha goda kontakter med Kiev. I Syrien bombar ryssarna bort väst- och israelstödda islamister medan kineserna jobbar med sina sidenvägar. Det blir mycket för de politiska planerarna i Jerusalem att fundera över.