Jag har läst Piketty – några reflexioner

Det har påståtts någonstans att Thomas Pikettys Kapitalet i tjugoförsta århundradet står i en massa bokhyllor men inte har lästs av så många. Den är ju ganska tjock. Jag köpte den på bokrean för några år sedan, och nu har jag läst den – inte så supernoga, men i alla fall läst och funderat litegrann.

Först kan sägas att jämfört med mycket nationalekonomiskt mumbo-jumbo så är boken lättläst och klar i framställningen. En originell sak är att Piketty ibland använder äldre fransk och brittisk skönlitteratur för att visa på hur vissa förhållanden uppfattades på 1800-talet. Det tror jag få matematikförgiftade moderna ekonomer skulle klara av, eller ens våga göra. Om de ens läser någon skönlitteratur …

Titeln, Kapitalet, får en del att tänka på Marx tjocka volymer (som jag självfallet läst), men Pikettys har knappast det marxska djupet. Om det är en fortsättning på Marx vill jag låta vara osagt. En grundläggande tanke hos Marx om kapitalismens utveckling och fall är ”lagen om profitkvotens fallande tendens”. Piketty klagar över att Marx text är oklar, och går vidare utan att ta ställning vare sig för eller emot. – Jag antar att om Marx på 1850-1860-talet hade haft tillgång till samma statistiska material som Piketty kunnat använda i nutid så hade den senares bok varit obehövlig. Och när Marx jobbade fram teorin om profitkvotens fall stödde han sig på grundliga studier av tidigare ekonomer (vilket framgår av de tre volymerna av Teorier om mervärdet, vilket visserligen inte är en textsamling som var avsedd för publicering direkt utan arbetsmaterial för Kapitalet, men som innehåller en massa intressant material.)

Marx hade dock, och Piketty har, en mycket tung bas i historiska data. Och där blir det verkligt intressant, om man nöjer sig med många intressanta observationer och data men inte kräver riktigt tunga slutsatser. Problemet är enligt Piketty att i allmänhet så växer kapitalinkomsterna snabbare än tillväxten i ekonomin, och då kommer kapitalägarna (oftast en liten grupp i samhället) att dra till sig en allt större del av samhällets rikedomar. De rika blir rikare, helt enkelt. De fattiga förblir fattiga. (En annan ekonom, grek-fransosen Arghiri Emmanuel, hävdade för bortåt femtio år sedan att arbetarlöner under årtusenden i stort sett ligger på existensminimum.)

Den enorma ojämlikheten är ett välkänt förhållande idag. Där Marx ville omstörta hela det skändliga systemet landar Piketty i en global kapitalskatt. (Det påminner om J A Hobson som i början av 1900-talet ville angripa imperialismen med skatter – Lenin använde senare Hobsons utredning men insåg att den mordiska imperialismen inte gick att skatta bort.)

Under större delen av civilisationernas flertusenåriga historia har tillväxten varit väldigt låg, eller i det närmaste stått stilla. Om kapitalinkomsterna varit obetydligt större än tillväxten har det ändå lett till ökad koncentration av rikedomar. Men så händer något som (tillfälligt?) ändrar bilden. In kommer 1900-talet.

Under 1900-talet slår krig och kriser till och det drabbar de traditionella förmögenheterna hårt i många länder. Den tidigare enorma skillnaden i inkomster och förmögenhet (även i Sverige) minskar kraftigt. Samtidigt uppstår en stor medelklass som inte bara har kapitalinkomster och en del egendom, utan också är bra avlönad. Vi får en samhällsstruktur med en liten extremt rik överklass (de som Occupy-rörelsen kallade för enprocentarna, men som i sin mest extrema del handlar om kanske 0,1 procent av folket), en ganska stor välmående medelklass, samt en underklass som knappast äger något.

Det är den där medelklassen som särskilt fångar min uppmärksamhet. Redan Emmanuel, som jag hänvisade till ovan, varnade för den tillfälliga naturen av dess välstånd. Många i denna klass är ju vanliga knegare, och historiskt sett så har ju den gruppen inte varit så välbetald – snarare tvärtom. Men vad händer nu? – Jag kan bland annat hänvisa till en bloggpost från förra året, baserad på en OECD-rapport. Den säger kort och gott att det som kallas medelklass har minskat under de senaste årtiondena. Då kan man ju räkna ut att inte så många medelklassare svingar sig upp till de rikaste skikten, utan de sjunker i stället nedåt. Det stämmer ju också rätt väl med hur Marx såg på den historiska utvecklingen.

Jag har skrivit en del på bloggen om medelklassens plågor tidigare, och det är för mig ganska uppenbart att här är en grupp med stor politisk betydelse. Revolutionär eller reaktionär. De västliga samhällenas produktiva bas förändras, vissa delar vittrar sönder – avindustrialisering och konkurrens med nya länder på uppgång – och i den processen så åker dessa medelskikt på allt hårdare smällar. Det blir oroligt, milt sagt. Både hos de drabbade och hos överklassen som gruvar sig för vad deras tidigare så pålitliga medelklass kan hitta på. Kanske gå ut på gatorna och kravalla? Kan man se det växande övervakningssamhället som delvis ett svar på denna oro? – Nå, den aspekten på medelklassens möjliga revolt går inte Piketty in på, annat än möjligen med någon dunkel antydning, men för de politiskt intresserade bör saken vara väldigt intressant.

Författare: bloggarbjorn

Många foton på bloggen är tagna med Canon IXUS fickkameror samt Nikon D3100, och på senare tid Nikon P900, samt en Xiaomi-mobil. De äldre bilderna som jag lägger upp (oftast svartvita) är mest från 1970-talet senare del, tagna med en Minolta SRT101, samt några med kameror från pre-digital tid vars märke jag glömt. Enstaka teckningar och målningar får slinka med också. För närvarande uppdaterar jag normalt bloggen var tredje dag. Händer det något sensationellt blir det tätare uppdateringar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s