Kinesisk syn på demokratisk socialism

Mot bakgrund av Sanders framgångar i USA:s politik har frågan om ‘demokratisk socialism’ kommit upp på dagordningen. Ur svensk synpunkt är det lustigt, i och med att socialdemokraterna som en gång just slog sig för bröstet som ‘demokratiska socialister’, inte känns vid beteckningen längre. Särskilt inte det där med ‘socialister’. Hu!

Här är en kinesisk uppfattning om vad demokratisk socialism är. Den är från 2009, och det framgår ganska klart att det var en trend som var på gång i Kina vid den tiden, och som kändes viktig för partiet att slå tillbaka. Följande kommer från Roland Boers blogg, där han citerar en kinesisk akademisk publikation.

Under de senaste åren, och särskilt inför KKP:s [Kinas kommunistiska parti] 17:e nationella kongressen, har trenden med demokratiskt socialistiskt tänkande ökat.

För att hjälpa människor att förstå essensen av demokratisk socialism publicerade en grupp marxistiska forskare och experter, inklusive Xu Chongwen, Zhou Xincheng, Zhang Quanling och Zheng Keyang, artiklar om denna fråga. De enades om att demokratisk socialism är en reformistisk trend av kapitalismen som gynnar mångfalden som dess vägledande ideologi, förnekar marxismens ledande ställning, kräver privatiseringar i det ekonomiska systemet och förnekar det offentliga ägandets dominerande ställning.

När det gäller det politiska systemet förespråkar demokratisk socialism ett flerpartisystem och parlamentarisk demokrati och förnekar kommunistpartiets ledning och proletär diktatur. Som det ultimata målet gynnar demokratisk socialism kapitalistisk reformism, förnekar kapitalismens historiska icke-varaktighet och det historiskt oundvikliga att det mänskliga samhället så småningom kommer att utvecklas till socialism och kommunism. Forskarnas artiklar betonade det faktum att socialism med kinesiska egenskaper kombinerar Kinas nationella förhållanden med tiden och en ny form av vetenskaplig socialism. Varje felaktig tolkning av den socialistiska vägen med kinesiska egenskaper som en demokratisk socialistisk väg är grundlös och i grunden fel.

Just den svenska socialdemokratin var väl lite ‘egen’, med en rätt kraftig vänsterliberal profil under en period. Men sedan några årtionden kan väl partiet gott sägas motsvara kinesernas beskrivning av ett demokratiskt-socialistiskt parti.

Ryssland rullar på

Vad politiker och ämbetsmän säger är en sak, likaså vad opinionsbildare tycker – och det kan skilja sig rätt mycket från vad investerare tänker och gör. Vad är den kapitalistiske investeraren intresserad av? – Vinst. Det är ju jakten på vinster som håller hela systemet igång. ”Pengar luktar inte” påpekade en romersk kejsare. Så vad investeraren gör, är att försöka beräkna var insatta medel ger bästa avkastningen, givet vilka risker man är villig att ta.

Rubrik i Svenska Dagbladet idag 24/2 2020:

Trots hårda sanktioner går Rysslands ekonomi allt bättre – och stärker Putins ställning.

Det går ju naturligtvis inte att skriva om Ryssland utan att dra fram Putin. Den karln verkar finnas överallt. Men det finns andra saker som torde vara intressantare för investerare än vad den ryske presidenten har för sig idag. SvD citerar en analytiker:

Idag när global ekonomisk osäkerhet är det största hotet betraktas Ryssland, tack vare sin starka makroekonomi, av ett ökande antal investerare som en säker fristad.

”Stark makroekonomi” betyder att den ryska staten har gott om pengar. ”Säker fristad” påminner väl om den gamla klyschan att ”marknaden gillar inte osäkerhet”. (Inte för sig själv alltså, alla andra kan gott få vara hur osäkra som helst, bara det inte stör vinstjakten.) Extrema marknadsliberaler hävdar också att ”marknaden har alltid rätt”, så ur den synpunkten kan väl marknadsliberalen inte kritisera att investerare placerar sina pengar i Ryssland. Detta även om politikerliberalen fäktar med armarna, hoppar upp och ner, och skriker ”Puuuuutin, Puuuuuuuuutin …!).

En avslutande fundering: om det är så att Ryssland klarar sig bra trots den ekonomiska krigföringen, vad kommer att hända om det är sanktionspolitiken i stället för Ryssland som på något sätt kraschar? Handel handlar om åtminstone två parter. Kommer tyskarna, och andra i EU som anser sig ha direkt ont av sanktionerna, kunna återvinna vilande marknader i Ryssland om handeln släpps fri igen, eller är dessa marknader intagna av andra leverantörer (ryska eller från vänskapligt sinnade länder)? Ryssland kan ju komma så lång i importsubstitution att man strunta i att ta tillbaka de gamla opålitliga leverantörerna.

Sanktionerna har gjort att Ryssland fått dels starta egen produktion av vad som tidigare importerats, dels börjat handla med andra som inte är med i sanktionskriget. En tanke är att efterverkningarna av sanktionerna kommer att leva kvar i vissa stater – men inte i Ryssland som från ett hyfsat gott läge kan gå till ett rejält ekonomiskt uppsving. Detta medan det arma Västeuropa gnällande släpar efter.

Stalinism – jaha?

Jag minns inte om jag skrivit någonstans, eller bara hade tanken att skriva, att en organisation som släpper in så kallade trotskister bör vara försiktig – för det finns alltid en risk att dessa personer vid något olämpligt tillfälle börjar sprida anklagelser om ”stalinism” omkring sig. Att personerna som anklagas ofta inte har mycket att göra med J V Stalins politik och idéer spelar mindre roll (eller att Stalin själv var mot termen ‘stalinism’, han förklarade sig vara Lenins lärjunge), det är själva anklagelsen som är det viktiga. Ett suddigt, oprecist tillmäle är svårt att argumentera emot eftersom det just är suddigt och oprecist. Ungefär som ”du e dum, för du e dum”.

Då har vi herr Svensson som jag omnämnde för några dagar sedan. Han och hans grupp har släppts in i Vänsterpartiet. Vänsterpartiet går det ganska bra för just nu (detta är ett försök till objektiv värdering av mig, inte en värdering av deras politik som jag kan ha synpunkter på, om vi säger så.) Nu är det fråga om att byta partiledare. I det läget kan man ju diskutera olika kandidaters olika för- och nackdelar på ett praktiskt och konkret sätt. Men …

Några citat från Svensson. Här, här,  här.

Rossana Dinamarca tillhör den stalinisminfluerade högerfalangen inom Vänsterpartiet. … Vänsterpartiet skulle inte må bra om en högerinriktad mer stalinisminfluerad person blev partiledare. 

(Vad består influensen i? Att vilja organisera femårsplaner och besegra fascismen?)

Media i allmänhet beskriver oftast de stalinism-anfäktade personerna inom Vänsterpartiet som varande vänstern inom Vänsterpartiet.

(Anfäktade, influerade?  – Eller möjligen personer som möjligen skulle kunna göra något praktiskt och, för att använda gammal högtidlig retorik, ”ställa sig på arbetarklassens och det arbetande folkets sida”. Sådana måste ju ur borgerlig synvinkel vara besvärliga, och därmed är angrepp även från ultravänstern användbara. Eller om dessa hemska stalinister skulle vända sig mot dagens värsta imperialistmakt – det måste ju fördömas!)

I vissa kretsar inom Vänsterpartiet, kanske främst bland yngre människor som inte levde när realsocialismens, dvs stalinismens länder i Östeuropa existerade, kan en viss vurm för öststatskommunismen skönjas. Det är precis samma uppfattningar som också präglar Kommunistiska Partiet men i en tydligare och mer öppen version. Det är en inställning som många anser vara vänster.

I själva verket är det motsatsen, Östeuropa och Sovjet var en samling odemokratiska länder där arbetarklassen hade noll inflytande. Denna vurm för diktaturer är svårförståelig och kanske extra svårförståelig när det också uppfattas som att personer som omfattar denna syn på verkligheten uppfattas som stående till vänster inom Vänsterpartiet. Att vara för odemokratiska system kan aldrig vara radikalt, aldrig vara vänster. Detta har betydelse för diskussionen om Vänsterpartiets nya program och nya partiledare.

Där kom ju till sist en sorts förklaring, vilket exempelvis även innebär att människor i före detta DDR, som är gamla nog för att ha varit med då och tyckte en del saker där var bra, är ”stalinister”. Notera det skumma uttrycket ”vurm”. ”Överdrivet intresse, mani” enligt SAOL. Vilken ”mani” uttrycks om en person, kanske till och med helt korrekt, hävdar att vissa sociala frågor sköttes bättre förr i vissa länder? – Ingen mani alls. Det där med ”vurm” låter mer som ett försök att skrämma folk till tystnad, att förnedra, att påskina att man själv har en högre moralisk position. Går vänsterpartister i allmänhet på detta? I så fall har väl den trotskistiska ”entrismen” fungerat.

Hur som helst, det är låga krav på att vara ”stalinist” enligt herr Svensson. Några studier av Stalins verk verkar inte krävas, eller djupare kunskaper om de stormiga åren efter ryska revolutionen med dess stordåd och felsteg, inte ens att man har ett porträtt av mannen i bokhyllan. Det verkar lite svagt, men det är ju bara jag som tycker det …

Bloggen blir tonåring!

Den 21 februari 2007 publicerades den första posten på denna blogg. Mycket märkligt att den fortfarande är vid liv, även om den faktiskt var på väg att avlida för några år sedan. Tretton år blir Björnbrum, och det är ganska oväntat.

Går bloggen mot en ny vår, kommer några nya intressanta tankar att slungas ut i cyberrymden? Vem vet, man tar en dag i taget. Och nu är det egentligen mest de första flyttfåglarna jag väntar på. Som den välfödda ringduvan på bilden ovan. Det kanske kan bli en bloggrapport om det också.

Hur läget på vår-fronten var den 21 februari 2007 framgår för övrigt av en bild jag tog just den dagen. Ingen vår, det var riktig vinter, isen låg på Riddarfjärden, och på isen låg någon sorts plattformar som hörde samman med … ja, jag minns inte vad det var. Lade man ner rör för fjärrvärme eller liknande? Vackert väder var det i alla fall. Och utsikten mot Stadshuset och Stockholms centrum stördes ännu inte så mycket av konstiga nybyggnader.

Strategi för Irak, har Sverige det? Samt några andra reflexioner

SvD skriver den 13/2:

Försvarsmakten återupptog förra veckan sin utbildningsinsats
i Irak, som i början av januari avbröts i det
spända läget mellan USA och Iran, rapporterar Sveriges
Radio Ekot. Försvaret har i flera år fungerat som rådgivare
och utbildat lokal militär i Irak. Insatsen stoppades
tillfälligt efter det att USA dödat den iranske toppgeneralen
Qassem Soleimani i Irak den 3 januari, men har nu
dragit i gång igen.

Hos Försvarsmakten skrivs det om en övning Aurora som skall genomföras under maj-juni i år:

För första gången kommer ett tiotal svenska officerare tillsammans med amerikanska kollegor att bemanna det amerikanska Patriot-batteriet som deltar i övningen. Den blandade svensk-amerikanska bemanningen i förbandet är ett led i införandet av det toppmoderna Patriot-systemet i det svenska luftvärnet.

Skall vi försöka knyta ihop det här på något sätt? Några väsentligheter kanske kan läggas till för att göra bilden klarare. Exempelvis detta:

  • Mordet på Soleimani gjorde att Iraks parlament och regering har krävt att de utländska trupperna lämnar landet.
  • USA och somliga av dess underhuggare, här har vi Sverige som exempel, vägrar att lämna, och är därmed att betrakta som ockupanter.
  • Iran har utfört motangrepp med robotar mot USA:s baser i Irak och varnar för att mer vedergällning är att vänta. 
  • Trots att angreppen offentliggjordes i förväg via olika kontakter kunde USA inte försvara sig mot de iranska missilerna.
  • Framgången visar att alla USA-baser i västra Asien (då också inkluderande anläggningar som disponeras av USA:s underordnade ockupationstrupper) ligger inom skotthåll för Irans missiler, drönare, kryssningsrobotar, eller inom skotthåll för lokala styrkor.
  • Stater som samarbetat tätt med USA och varit mycket aggressiva mot Iran (som Saudiarabien och Förenade arabemiraten) har tonat ner polemiken när man insett vad iranierna kan göra.
  • Svensk militär samövar i Sverige med USA (överockupanten i Irak) i användning av ”det toppmoderna Patriot-systemet”.
  • Patriot visade sig inte användbar i Irak mot Irans robotar, eller i Saudiarabien mot jemenitiska drönare.

Ett uttalat mål från flera mäktiga krafter i västra Asien är att tvinga ut USA från området Afghanistan till Medelhavet. För att härska behövs ”stövlar på marken”, men USA och dess springgossar har inte tillräckligt med stövlar för att kontrollera hela detta väldiga områden, och med flygkrigföring vinner man inte mot långvariga folkstödda krig. Hade flyget varit avgörande så hade nog kriget i Afghanistan varit över för många år sedan.

Men nu finns det alltså USA:s mark- och sjötrupper utspridda på en massa baser. För var och en av dessa (inklusive hangarfartygen) gäller vad en iransk företrädare sade förra året: Vi ser dem inte som hot, vi ser dem som mål. Iran har visat att man kan slå långt utanför det egna territoriet, och att man har vänner långt utanför Iran också – vänner med militär kapacitet. Dessutom har USA få pålitliga vänner av format kvar i området, och det gör dess system av baser än mer osäkert. Varje USA/USA-allierad militär styrka som befinner sig i området kan närsomhelst angripas – den är nog ett hot mot omgivningen, men mer av ett mål för motståndet, och på gränsen till att vara gisslan. I det läget är det nog svårt att tänka mycket långsiktigt och strategiskt, utan det blir mer ett ständigt bytande av taktik för att lösa återkommande kriser.

Till skillnad mot amerikanerna verkar iranierna tänka långsiktigt och försiktigt, inte springa iväg och överila sig. Strategin kan kanske betecknas som en form av långvarigt folkkrig. ”Ni har klockorna men vi har tiden”, kunde de säga som vill ha ut amerikanerna.

Och bakom anti-USA-krafterna finns två andra makter som också är vana att tänka långsiktigt, strategiskt: Kina och Ryssland.

Hur ser det svenska strategiska tänkandet ut – finns det något sådant, eller bara ett lealöst vinglande i kölvattnet efter ”Amerika”? Att plocka bort svenskarna från Irak, helst innan exempelvis en irakier som de utbildar börjar skjuta på dem, är faktiskt ett rimligt krav. (Att allierade soldater plötsligt visar sig vara dödsfiender har amerikanerna erfarenheter av från Afghanistan, så tanken är inte orimlig att sådant kan hända även i Irak, och även mot svenskar.)

En strategi som mest verkar syfta till att vara USA till lags ser inte vettig ut om det är svenska intressen som skall främjas. Någon insiktsfull person har hävdat att det värsta man kan göra är att vara allierad till USA – USA behandlar inte sina underhuggare väl, och de kan sparkas ut när som helst av vilket skäl som helst.

Asien och Kina tar ledningen

Det finns något som heter World Intellectual Property Organization. Det handlar om patent, varumärken och liknande, och sammanställning av statistik.

Vad säger WIPO om Asiens prestationer 2018:

For the first time, Asia accounts for two-thirds of patent, trademark and industrial designfiling activity

”Asien” här innefattar också andra storfräsare som Sydkorea, Japan och Indien. Asien kommer! Men hur är det med Kina och patenten:

In 2018, China received nearly half of all patent applications in the world

Finns det siffror på det? Kineserna själva måste ju suga på den här goda karamellen och berätta hur god den är! Jodå, här är uppgifter saxade från kinesiska Folkets Dagblad:

Last year the number of patent applications in China totaled 1.54 million, accounting for almost half of the global total, according to a report released by the World Intellectual Property Organization.

The number of patent applications in the United States stood at 597,141, ranking second globally. It represented a 1.6 percent decline from the previous year, which also marked the first drop in 10 years. The US was followed by Japan (313,567) and South Korea (209,992).

In general, last year global innovators filed 3.3 million patent applications …

Det där med patent är ju intressant (fast det framgår att siffrorna inte gäller patent, utan patentansökningar). Särskilt om man anser att kineserna stjäl ihop sina tekniska kunskaper. Det går inte ihop. Jag misstänker att det är ganska svårt att ta patent på kunskaper, metoder etc. som andra redan har patenterat. Den rimliga slutsatsen är att kineserna är kluriga vetenskapare, uppfinnare och konstruktörer. Det är ju inte första gången i världshistorien som Kina ligger i framkanten, och det efterblivna Kina får nog ses som en historisk parentes.

Att resonera om vetenskaplig och teknisk utveckling historiskt och i nutid är inget främmande för de kinesiska ledarna. Aktuella exempel kan man hämta från Xi Jinpings tal. De har utgivits i ett par volymer under den engelska titeln The governance of China, och jag håller på att läsa igenom volym två. Ettan var slutsåld när jag försökte beställa, men tvåan innehåller en del intressanta saker i alla fall.

(Vad den inte innehåller, så långt jag läst hittills och förmodligen inte i fortsättningen heller, är några diskussioner om klasskamp. Gamle ordföranden Mao hävdade att klasskamp var nyckellänken, och där torde han ha viss – men inte fullständig – uppbackning från Marx och andra klassiker, men nye ordföranden Xi för en annan diskussion. Samtidigt utgår jag ifrån att inget som står i denna bok inte är godkänt av kollegorna i högsta ledningen – det här är partiets ståndpunkter som återges.

Slut på utvikningen. Innan vi går vidare: en blick på klassisk kinesisk teknik! Kör igång filmen så blir det snurr på grejorna!)

Om man skall studera utvecklingen av kinesisk teknik och vetenskap får man börja långt bort i historien. I ett tal som Xi höll 2016 säger han att av 300 viktiga uppfinningar och upptäckter som gjordes före 1500-talet så var 173 kinesiska. Talet är ”A Deeper Understanding of the New Development Concepts” och ”innovationsdriven utveckling”. Om detta säger Xi bland annat om historien:

China has the motivation and the skills required for successful innovation. China’s development … can be attributed to its scientific inventions and innovation Ancient China’s achievements in astronomy, calendar, mathematics, agriculture, medicine and geography were remarkable. These inventions were closely related to economic activity, providing forceful support to the development of agriculture and the craft industries. 

Och så fortsätter han om vår tid, med blicken framåt:

Nowadays, social and economic development throughout the world relies more on theoretical, institutional, scientific, and cultural innovation, while new competetive edges are to be gained through the capacity for innovation. …

Despite being the world’s second largest, China’s economy is obese and weak. Indadequate capacity for innovation is its Achille’s heel. Innovation-driven growth has become the pressing demand for China’s development. Therefore I stress repeatedly that innovation is development; innovation is the future.

Den kinesiska ”Jadekaninen” skuttar (nja?) iväg på Månen

Att Kina så att säga är tillbaka på spåret vad det gäller vetenskap och teknik finns det fler bevis för än spåren i Månens grus och sand som ”Jadekaninen” gör. Och det är ingen tillfällighet, och inget nytt, såvida man inte ser Kinas nedgång och elände från början av 1800-talet och fram till mitten av 1900-talet som normalt. I och med att Folkrepubliken Kina bildades 1949 kunde man börja städa upp och tänka på utveckling av vetenskapen igen. I början kunde det inte gå så fort – resurser och kunskaper fattades. Men grunden lades under Maos tid, och det är därifrån som utvecklingen skenat iväg, ibland ikapp och till och med förbi de gamla industristaterna i väst. USA darrar: Om kinesiska mobiltelefoner och telefonnät vore dåliga fanns det väl knappt någon orsak att försöka döda dem med sanktioner?

Om vetenskap säger Xi (i talet ”Build China into a World Leader in Science and Technology”, 2016)) bland annat:

Science and technology are the bedrock upon which a country relies for its strength, enterprises for success, and people for a better life. Great scientific and technological capacity is a must if we are to make China strong and improve our lives. …

History shows that the countries that realized modernization by making the best use of the scientific and technological revolution were all strong in science and technology, and those that became world leaders by making the best of the revolution all possessed cutting-edge technologies in key fields.

Praktiskt tillämpning av kvantfysiken kan ju tas som ett exempel, med kvantdatorer och -kommunikation. Där ligger kineserna bra till.

(En avslutande reflexion inom parentes: Under Maos tid nämndes idealet ”röd och expert”, alltså personer som både hade en lämplig politisk åskådning och kunde sitt jobb. Problemet verkade vara att under vissa perioder så skedde en förskjutning, så att ”expert” förminskades kraftigt i förhållande till ”röd”. Det torde ha skadat arbetet för vetenskap och teknologi under perioder av Kulturrevolutionen – samtidigt som Kina då bland annat sköt upp sin första satellit. Bilden är alltså inte entydig. Av Xis resonemang kan man se att partiets ledande roll inskärps gång efter gång, men däremot är det suddigare hur ”rött” partiet verkligen är.)

En avslutande reflexion, del två. Ta en titt på det här trevliga huset, beläget på Kungsholmen i Stockholm, fotot tog jag för ungefär ett år sedan:

Vad har det med Kina, vetenskap eller teknologi att göra? – Så här är det: huset är den så kallade Triewalds malmgård. Mårten Triewald var igång under tidigt 1700-tal, och på 1720-talet var han i England och ägnade sig åt vad som i våra dagar kallas industrispionage. Han införskaffade uppgifter om hur man bygger ångmaskiner, som då var ganska nymodiga historier. I slutet av 1720-talet byggdes en sådan efter Triewalds uppgifter för att pumpa vatten ur Dannemoragruvorna i norra Uppland. Men försöket varade bara några år, ångmaskinen höll inte måttet och var sämre än äldre sorters teknik för pumpning. Sedan hände inte mycket mer på ångmaskinfronten förrän Stockholm fick en stor ångbåtsflotta hundra år senare.

Lärdomar: kunskaper om teknik kan flyttas på olika sätt. För att överföringen skall vara effektiv måste mottagaren förstå hur tekniken fungerar och hur den bäst används. Mottagaren måste också ha förmåga att göra modifieringar, att efter behov göra förbättringar och kanske till och med låta den ursprungliga tekniken bli bas för någon helt ny tillämpning. Det är detta som kineserna nu verkar bemästra allt bättre, alltmedan de gamla industriländerna sjunker ner i ett allt sorgligare gnäll, alternativt försöker sätta så många krokben som möjligt för kineserna. Att kineserna försöker hämta in nyttiga teknikdata är inte konstigare än att amerikanerna gör det, och det ser väl numera närmast ut som om kineserna ändå klarar sig rätt bra på egen hand. Med amerikanerna kan man fråga sig hur det är, när de försöker dammsuga hela jordens kommunikationsnät för att hitta något matnyttigt, och inte alls hänger med i 5G-konkurrensen. )

(En ännu senare reflexion: Sverige har varit framstående inom vetenskap och teknologi, och är det fortfarande. Det är ju vi, finnarna och Kina som har 5G-tekniken. Men det känns som om detta håller på att glida bort på grund av ointresserade politiker och ointresserat folk. Har vi något att lära oss av den kinesiska andan?)

Svensson är en fegis

Inte många vet att den här bloggen existerar – ur den samlade mänsklighetens synvinkel är den icke-existerande. Men av någon anledning väcker den ändå irritation. Det är en figur i Göteborg som heter Svensson som öst ur sig diverse otrevligheter mot gamle Björnbrum samt några andra bloggar av liknande inriktning.

Är man otrevlig finns det risk att den drabbade är mot-otrevlig. Men Svensson är en fegis, han har blockerat så att Björnbrum inte kan gå in och kommentera på hans blogg och står därmed oemotsagd. Dessutom frångår han vad jag antar är normal god bloggarstandard: han presenterar inga länkar som kunde tänkas underbygga vad han påstår.

Men jag lägger en länk till hans bloggpost (här är den) så kan ju den intresserade gå dit och kolla, och sedan komma tillbaka och tala om här om något av kritiken stämmer. (Orkar någon det?) Det är extremt sällsynt att kommentarer raderas här vill jag påpeka. Men försök diskutera sakfrågor om det skall diskuteras.

En plötslig och bedövande insikt?

Citat från en debattartikel i dagens SvD, författad av Fredrik Sjöholm professor, Ekonomihögskolan vid Lunds universitet och Institutet för näringslivsforskning

Sverige kommer inte kunna ändra den politiska utvecklingen i Kina hur mycket vi än skulle vilja.

Detta tyder på viss insikt om problemets volym. Fast möjligen inte någon insikt om att det inte är Sveriges sak att ”ändra den politiska utvecklingen i Kina”, utan det är något som kineserna själva får ta hand om, om de känner för det.

Här skulle man också kunna fundera över den kapitalistiska världens inställning till socialistiska stater. Den innehåller ungefär två uttalade motsatta ståndpunkter som man kan hoppa emellan, utan att därför erkänna att man plötsligt bytt fot: Antingen så måste kommuniststaten krossas med vilka medel som helst, eller också måste kommuniststaten rädda oss (exempelvis undan fasciststaten eller rejäla kriser inom det kapitalistiska systemet). Men jag lämnar det åt sidan för tillfället.