Arvssynd i ett par versioner

Bilden har inget med texten att göra. Tog den för några år sedan, tror det kan vara bergssyra.

Inom delar av kristenheten finns ett begrepp som kallas ”arvssynden”. En kort översikt finns här. Den bygger i princip på att Adam och Eva dummade sig när de levde sköna livet i Paradiset och blev utsparkade därifrån. Saken kunde vara över med det, men de blev dödliga, och deras ursprungliga synd hänger kvar genom deras dödliga efterkommande i generation efter generation. Enligt detta begrepp behöver du alltså inte göra något olämpligt (knycka frukt från Kunskapens träd, eller liknande) för att vara belastad med denna synd – den bara hänger med dig som en oönskad börda! Praktiskt kanske, om man nu inte vill utföra en massa ansträngande synder, men känns ändå inte helt riktig. Först när Jesus kommer och frälser oss från synden … etc. etc.

Arvssynd låter som ett sätt att skrämma och kuva folk. Nu har det dykt upp något liknande i dagspolitiken, fast det nu är mer begränsat. Gamla arvssynden gällde hela mänskligheten – den nya faller inom raskampen. Förhoppningar om att rastillhörighet får minskad (se not 1) eller helt ingen betydelse verkar ha upplösts i det blå och försvunnit i rökridåer från eldsvådor och tårgas. Nu har en sorts rasmotiverad arvssynd lastats över på vita människor, vad de än har gjort eller inte gjort. Är du vit är du skyldig till något (se not 2).

Hm, nej, det där går jag inte på. Nu minns jag bakåt i tiden igen, det måste ha varit 1967 och Black Power-ledaren Stokely Carmichael var i Stockholm. Han (eller någon annan) yttrade något i stil med att endast de svarta fick bestämma vad rasism är. Ung var jag då, men ändå tyckte jag det kändes skumt. Kunde vem som helst – tillhörande ‘rätt’ grupp – häva ur sig vad som helst utan kritisk granskning var ju dörren öppen för att vem som helst – vilken odåga som helst – kunde komma med vilka krav som helst. Jag kände inte för att gå med på det. Lymlar finns överallt, varför låta dem härja oemotsagda!? (Se not 3.)

Nå, åter till huvudämnet: mitt i en berättigad kamp mot rasism i USA sparkas rimlighetens dörr sönder av lymlar och virrpannor och folk med väldigt skumma och märkliga dagordningar. Och de utnyttjar den vita ‘arvssynden’ till att trycka fram sina skumma och märkliga dagordningar. Vi måste hålla med och hålla tyst (eller inte, vi får väl säga att vi håller med möjligen), annars är vi ‘rasister’. I praktiken driver de fram en situation där vi står, eventuellt på knä då, helt utan självförtroende inför en gastande mobb som inte ser antirasism som en skäl utan som en ursäkt, eller att vi vägrar att vara med om självspäkningen. Har ligisterna kunnat ta ett steg framåt kommer de snart att ta ett till.

Man kan säga ‘anti-rasism’, eller helt enkelt tala om att folk skall behandla varandra anständigt utan att gå in på biologiska detaljer. Men då gäller det att dra upp en rågång mot folk som är ute i andra ärenden. Kanske helt motsatta ärenden. – Låt dem inte kuva dig med någon påhittad ‘arvssynd’.

***

Not 1. Jag har läst informationsblad för några mediciner. Ett varnade uttryckligen människor med svart färg att äta en av tabletterna. I ett annat varnades, om jag minns rätt, personer från Sydasien för att äta pillren. Det finns skillnader mellan folk och folk, men inte de skillnader som rasister hakar sig fast på.

Not 2. Ja, det finns rasism från vita riktade mot folk av annan kulör. Men hur är det med rasism bland gula människor i östra Asien, japaner och koreaner exempelvis? Eller från araber mot svarta afrikaner (Franz Fanon nämner det i Jordens fördömda, om jag minns rätt.) Det går nog att plocka fram fler exempel där inga vita syns till men där rasismen blomstrar.

Not 3. För en del år sedan var parollen ‘Reclaim the Street’ ett upprop mot den kommersialiserade staden. Gatufester anordnades, även i Stockholm. De sabbades grundligt av element som var ute efter att plundra, slåss och förstöra. – Rent generellt kan ‘Svarta blocket’ ses som borgerlighetens stormtrupper under anarkistisk täckmantel, även när de uppträder under anti-rasistisk täckmantel. Kriminella av en typ som den klassiska socialistiska rörelsen inte vill ha med att göra, trasproletärer. De är destruktiva.

Fick jag rätt …?

… med tanke på den inledande profetian i gårdagens bloggpost? Nåväl – se här (klippt från Sveriges Radios hemsida):

Ibland är verkligheten jäkligt förutsägbar. Det kan ju bero av att en hel del människor inte följer nedanstånde råd om dricka:

Fotograferad på midsommardagen, Stockholm, Reimersholme. Man kan ju tillägga att varmt väder och starka drycker i sig kan vara en olämplig kombination, och i det läget är det nog bättre med exempelvis Stockholms kommunala vattenledningsvatten än eldvatten.

Är rubrikerna klara? – Whose Life Matters, Actually? -Trevlig midsomar!

Det ser ut att bli en solig midsommarhelg här i Rikshuvudstaden, och runtom i landet. Jag antar att medieredaktionerna redan berett sig på att rapportera från firandet. Det är ju i stort sett att återanvända tidigare års rubriker och artiklar. Så här ungefär:

Fylla, slagsmål och misshandel över hela landet under midsommarhelgen. Fulla fyllefinkor från Smygehuk till Treriksröset. ”Ungefär som en vanlig storhelg” säger polisen .

Det där med oroligheterna i USA – är det bara bra? Eller finns det andra krafter som driver processen än gatufolket och Black Lives Matter? Krafter som kanske har andra mål än folket på gatorna? Pepe Escobar skriver:

An undisputed, genuine grievance – over police brutality and systemic racism – has been completely manipulated, showered with lavish funds, infiltrated, and even weaponized against “the regime”.

Vilka är det som går in och stödjer BLM då? Escobar ger en imponerande lista av storföretag:

When we look at who’s supporting Black Lives Matter – and Antifa – we find, among others, Adidas, Amazon, Airbnb, American Express, Bank of America, BMW, Burger King, Citigroup, Coca Cola, DHL, Disney, eBay, General Motors, Goldman Sachs, Google, IBM, Mastercard, McDonald’s, Microsoft, Netflix, Nike, Pfizer, Procter & Gamble, Sony, Starbucks, Twitter, Verizon, WalMart, Warner Brothers and YouTube.

Men så kommer klassaspekten in, och varför storbolagen skulle stödja BLM:

…  then we have to look at what really matters; the class war dynamics in what is in fact a caste system… Black Lives Matter, the organization and its ramifications, is essentially being instrumentalized by selected corporate interests to accelerate their own priority: to crush the U.S. working classes into a state of perpetual anomie, as a new automated economy rises. … 

Den genuina folkliga explosionen mot polisvåld, rasism och elände i största allmänhet kan alltså ses i en annan synvinkel, där externa krafter (storföretag, Demokratiska partiet) försöker vrida den till egen fördel. Jag har sett förslag att om det handlar om en ”färgrevolution” i USA, att social oro skall göra att Trump-regimen faller (och Demokraterna tar över). Det typiska för färgrevolutioner är väl att grovjobbet görs av ungdom på gatorna som får smörj av polisen, och när ”revolutionen” eventuellt har lyckats så blir de raskt utsopade i kulisserna igen. – Det må så vara, men varför skall folk utanför USA delta i kampanjen i så fall? Det är irriterande när kidsen inbillar sig att Sverige är någon sorts USA.

Trevlig midsommar!

Hur många chanser?

Jag plåtade den har affischen nyligen. Det är reklam för Situation Stockholm, en gatutidning som säljs av folk med problem, problem nog ofta sammanhängande med olämpliga intag av vissa drycker och kemikalier. Det kan väl ge någon sorts stabilitet i tillvaron för hemlösa, uteliggare, missbrukare.

Det som jag noterade är frasen ”och en andra chans”. Andra? – Här klipper mitt gamla osorterade minne till igen: för rätt många år sedan läste jag en intervju med ett par socialarbetare som arbetade med klientelet som hänger utanför Systemet, i tunnelbanestationer etc etc. Och en av dem gjorde en kommentar som lät ungefär som: ”Dom har fått tusen chanser. Får dom en till så bränner dom den också.” – Svåra fall alltså.

Flopp-jubileum

Århundradets börsflopp
Telia firar 20-årsjubileum

Detta var rubrik i SvD den 11/6, med hänvisning till att det i morgon är 20 år sedan 20 procent av aktierna i Telia såldes ut till allmänheten. Jaja, staten gjorde en bra affär, köparna gjorde det inte.

Inte så konstigt med det. Jag arbetade då på ett större telekom-företag. Ingen jag pratade med där skulle köpa Teliaaktier. Varför? – Televerksmonopolet fanns ju inte längre visste man, konkurrenter vällde in på marknaden, det var inte givet att just Teliaaktierna skulle rusa upp till supertopp-kurser. Snarare tvärtom. Och misstanken stämde – aktier som köptes för 85 kronor år 2000 ligger på ungefär 30 idag.

Det var en enorm reklamkampanj då för att sälja teliaaktien, och den var bedräglig. Folk lurades att det var en super-investering. Ingen talade om att börsen är en spelhåla. Vinst är inte garanterad, i alla fall inte för spelarna. Och tiden var synnerligen olämplig:

Den 22 maj höll Rosengren och Kark [ansvarig (?) minister respektive Telia-chef] pressträff där datum för börsnotering meddelades samtidigt som Stockholmsbörsen föll med 3,8 procent. Det kan ses som ett tecken i tiden som många då tyvärr valde att inte se. Aktiemarknaden var nämligen i gungning, tidigare på våren hade näthandelsföretaget Boo.com gått i konkurs i en spektakulär krasch och det som historiskt fick namnet ”itbubblan” var nu på väg att spricka.

Stockholmsbörsen skulle visa sig nå sin absoluta topp i mars, samtidigt som dåvarande statsministern Göran Persson i en intervju i Dagens industri gav rådet: ”Köp mer aktier” och ”börsen är aldrig övervärderad”.

Haha, han var rolig, den där Persson. Varför inte köra en paroll i stil med: ”Spela på börsen, simma med hajar!” Eller ”varje gång rouletten snurrar så vinner du!”. Nja, den som vinner är den som äger casinot.

Persson förresten, var det inte han som snodde miljarder av våra pensioner på 90-talet? Tänkte han att det skulle kompenseras genom att alla blev aktiespekulanter (”kupongklippare” som man sa förr när aktierna inte var datafiler utan av papper) och kunde kassera in enorma utdelningar?

– Jag skulle bara spara lite i aktier, som dom säger att man ska göra, och så blev det så här kallt och otrevligt om mage!

Hur går vi vidare nu?

Några privatspanare samlas och undrar: ”Hur går vi vidare nu?”

Jag är ju inte så kallad privatspanare, men som nätaktiv måste jag väl ses som en auktoritet på många (nästan alla?) områden. Avslutandet av Palme-utredningen igår orsakade en hel del bryderi, och många är missnöjda och/eller misstänksamma – är verkligen vägs ände nådd i detta fall? – Nå, bara några punkter från min del, baserad på inte alls djupgående studier utan bara lite saker jag råkat läsa mig till och kanske dragit slutsatser av:

  • Skandia-(före detta Thule-)huset var högkvarter för Stay Behind, en grupp som skulle vara motståndsrörelse om Sovjet ockuperade Sverige
  • Den utpekade Palme-mördaren arbetade i huset, och
  • hade också en inställning och bekantskapskrets som kan betecknas som hatisk mot Palme, på gränsen till hysteri
  • Huset hade en bakväg för gruppen att smita ut och in
  • Jag har inte hört att de hade vapen där, men är det otroligt?
  • Stay Behind innehöll (innehåller ännu?) såväl höger-hysteriker som socialdemokrater på högerkanten
  • En del fick för sig att Palme med sin politik av ”Gemensam säkerhet” höll på att sälja oss åt Sovjet
  • Gruppen har spaning, får reda på hur Palme kan tänkas röra sig den aktuella kvällen, och organiserar ett mord (i första hand inte av Stig E.)
  • Eventuellt rör Palme till planen genom att börja GÅ hemåt, varvid en reservplan får tillgripas
  • vilket innebär att Stig E. i reserven kontaktas, han plockar en puffra ur vapenförrådet och springer ut på gatan – PANG,
  • varpå han kilar in igen via hemliga ingången, och så ut igen för att vara ”vittne”.
  • Detta bör duktiga utredare ha kunnat plocka fram snabbt, men problemet blir då att Palme bevisats mördats av en grupp där även framstående socialdemokrater ingår. Det ser ju lite illa ut om de skulle vara inblandade i mordet på sin egen ordförande! Alltså måste utredningen köras ut på alla möjliga sidospår så mycket det bara gick, och den uppenbart skumme Stig E. kunde i lugn och ro gå och supa ner sig.
  • (Ett alternativ: Stig E:s roll kan ju ha varit att förvirra, för att hjälpa den riktige skytten att komma undan.)
  • Extra fundering: Stay Behind-grupper i Västeuropa visar flera exempel på våld som inte kan motiveras av att sovjetiska soldater bankade på porten. Det gäller Belgien och Italien, kanske har förekommit på annat håll också – i Sverige ..?

Eller något i den stilen. Enda chansen nu att få rätsida på den här historien är väl om någon gammal högersosse ändå drabbas av ånger på dödsbädden och avger en fullständig bikt innan sista smörjelsen utdelas.

Att se den andre

En del är jättearga på Carl Bildt. Alltid. Jag tycker det är bättre att vara arg för det man tycker är krokigt, och kanske i stället hålla med om det kommer något intressant och positivt från det hållet. Här är slutklämmen på hans senaste bloggpost, jag har kursiverat slutsatsen:

Vita Huset har nu bestämt att upp mot en tredjedel av kvarvarande amerikanska trupper i Tyskland skall dras tillbaka. Det sägs att beslutet togs utan att Berlin informerades i förväg.
Det är en betydande reducering. Det sägs att det innebär att det speciella förband med F16-flygplan som fortfarande finns i Tyskland tillhör de som nu dras bort, och det skulle innebära att F16-förbandet i Aviano i norra Italien är det enda kvarvarande amerikanska stridsflygförbandet på den europeiska kontinenten.
Samtidigt fortsätter man självfallet olika typer av viktiga gemensamma övningar.
Och det är viktigt, även om jag nog tillhör dem som tycker det är onödigt att flyga B1B-bombflygplan över områden alltför nära Ryssland, t ex när detta nyligen skedde också över Ukraina. Jag kan väl föreställa mig reaktionerna på någon typ av motsvarande ryskt uppträdande.
Det finns anledning till försiktighet med sådant som riskerar att uppfattas som provocerande.

Här ger Bildt ett exempel på att ”se den andre”. Det är inte alla som gör det. Han uppfattar att det kan vara provocerande för ryssarna att låta NATO-flygplan som kan utrustas med kärnvapen röra sig nära ryskt territorium. Och inte bara det, han säger att detta kan vara ett skäl att inte göra så. (Jag kan tänka mig att somliga snarare verkligen ser det som ett skäl – ju mer provokationer desto bättre, och svarar ryssen är det bara att köra igång stora mediedrevet om hur aggressiv ”Putin” är, och blir det kärnvapenkrig kommer de evangelikala galningarna snabbare till himlen. Detta trots Putins coola konstaterande att ”vi kommer till himlen, men ni kommer bara att dö”.)

– Är det en fågel, Stålmannen – eller en NATO-bombare med kärnvapen som flyger däruppe?

Ryssen har också känslor, och tänk om ryska bombplan systematiskt började stryka längs NATO-staternas gränser. (Jag har för mig att upprörda känslor utbröt för några år sedan när ryska plan för första gången på många år flög utanför norska kusten, och att det blev oro när långdistansbombare flög till Venezuela och deltog i övningar i Karibien. Ryska flygningar över internationellt vatten i Östersjön gör också en del människor upprörda – att USA-plan är härinne upprör tydligen inte.)

Att USA minskar ockupationsstyrkorna i Tyskland är intressant. Hur skall det tolkas? – Jag vet inte. Kommer de att flyttas hem, eller till något slagfält i Tredje världen?

Tillägg: Pål Steigan skriver att trupperna skall flyttas till Polen. Sitter det månne någon och planerar operation Barbarossa 2.0?

För en fosterlandsvän …

… är det väl nationaldag alla dagar? Att Sverige fick en nationaldag ungefär samtidigt som eliten pytsade in landet i EU bör väl ge upphov till reflexioner – hur fosterlandsvänliga är landets överhet egentligen? Men överheten och folket är ju inte samma sak.

Äppelblom i vårt land – alltid lika vacker!

För dagens slabbiga ”vänster” är det här en sak man inte klarar av att hantera. Hemsk med nationalism, det är väl rent av rasism!? – Jag minns vänstern omkring 1970, den var i stor utsträckning inspirerad av de stora nationella befrielsestriderna runt om i världen, samt strävan att hålla undan Sverige från ett hotande tredje världskrig och från europeiska elitprojekt. Kampen i Sverige var en del av en världsomspännande kamp, men här var det vår kamp, på egna villkor. Omkring 1970 var det ännu en lycklig tid när ingen Mona Sahlin påstod att svenskarna inte hade någon kultur annat än löjliga ”små grodorna” (jämfört med kurderna då, som hade riktig kultur!) – ja, sådana grodor hade ännu inte hoppat ur ledande politikers munnar.

De internationella erfarenheterna säger oss att de stora framgångarna för nationella befrielserörelser och länder som valt sin egen väg utanför imperialismens kontroll nås när socialister och patrioter går ihop. I Sverige, ett imperialistiskt land, är den enheten svårare, och den underlättas inte av att delar av ”vänstern” uppträder rent negativt och överlämnar patriotismen till folk på högerkanten.

Lätta vänliga sommarmoln över före detta folkhemmet

Det finns en möjlighet att allt går åt helvete, helt enkelt genom gammelsvensk lathet, dumhet, feghet, falskhet, slapp-liberalism där nästan vad som helst tolereras. Under större delen av sin historia var Sverige en fattig utkant. Sedan kom hundra år av uppgång på många områden. Nu kanske det är slut med det, och landet glider ner i en tröstlös stagnation, då och då avbruten av några skottsalvor eller en explosion.

Jag var och satt några blommor vid en gravplats för några dagar sedan. Det finns många lappar där med detta utseende:

Familjer, släkter, verkar dö ut. Ingen känns längre vid de äldres gravplatser. Ja, en del släkter kan verkligen ha försvunnit, dött ut eller utvandrat. Men jag undrar hur många gravar som ”upphör” därför att dagens yngre helt enkelt ger fan i dem?

På den här väggen såg jag många röda ”upphört”-lappar, men också en hel del vita där man ännu sökte gravrättsinnehavare.

Ett folk som ger f-n i sina gravar kan möjligen vara på utdöende. Gravarna är ju faktiskt en länk bakåt i vår historia, till människor som gör att vi är vad vi är idag.

Ja, det var väl några dystra tankar, men jag avslutar med ytterligare några bilder från ett sommarvackert land.

Det var lustiga molnformationer den dagen i början av juni …

… och små molntussar gled fram över äppelträdet i Sverige.

Jag har läst en bok: Schlaug "Vad ska vi ha samhället till?"

Den här boken skulle man kunna skriva mycket om. Men jag säger bara: Läs den om du är intresserad av alternativ i politiken och hur man kan/bör organisera samhället! Nästan varenda sida innehåller intressanta synpunkter och observationer, serverade med inlevelse. Är Schlaug förbannad så talar han om att han är förbannad. Ibland får jag en känsla av att han klipper till hårdare än vad ens de flesta som kallar sig socialister vågar göra idag (kan ju bero av att han är helt politiskt obunden sedan han ombads lämna ett alltmer förborgerligat Miljöparti, men ändå …).

Det handlar alltså om Birger Schlaug, Vad ska vi ha samhället till?, Verbal förlag 2020.

Efter att ha uttryckt mig så positivt kan jag slänga in några klagomål. Dels att Schlaug utbrister i konjunkturmässig klagan över ”Putin”. Någon sida går väl åt till det. Men om inte Putin hållit i rodret så gott det går, vem hade då gjort det? Det fanns ju andra namn i slutet av 1990-talet, och en del av dem var väl inte så roliga om man säger så. Varför inte köra med hypotesen att Putin skött riket ganska bra med tanke på omständigheterna, om man nu tycker borgerligt liberala politiker är acceptabla? – Och ingripandet mot jihadisterna i  Syrien är värt oerhört mycket, hur mycket det nu gnälls om det.

Kort mellanspel, med simmande älg i Ångermanälven. Klippt från ”slow television”.

Ett misstänkt faktafel tänkte jag hacka lite på. På sid. 272 skriver Schlaug om den så kallade Alternativrörelsen som fanns 1981 när Miljöpartiet bildades. Denna kännetecknades av en massa fina saker: större tilltro till människor än stat och kapital, självtillit, delaktig demokrati, kooperativ, stor frihet för individen … Sammanfattningsvis  ”Mer tro på Peter Kropotkin än på Karl Marx.” Och där följer hänvisning till fotnot 235 som säger ”Peter Kropotkin (1882-1921), av marxister ofta kallad utopisk socialist och av Marx kraftigt begabbad.”

Hade Kropotkin varit född 1882 så hade överlappningen mot Marx varit kort – Marx dog 1883. Men Kropotkin föddes 1842 och bodde tidvis i England. Detta innebär dock inte någon polemik från Marx sida. Jag vet inte hur effektiv sökmaskinen är, men har inte hittat att Marx skrivit något alls om Kropotkin. Och jag misstänker att det inte är Kropotkin det rör sig om, utan en annan och äldre ryss:  Bakunin. Marx och denne herre var ordentligt i luven på varandra, vilket inte var så underligt. Jag tror inte alla ”alternativare” i Sverige skulle ha gillat Bakunins tilltag med illa organiserade upprorsförsök på olika håll, försök som tämligen omgående oskadliggjordes av de makthavande och skadade folk i onödan. Marx gjorde det definitivt inte.Marxister och anarkister gick dåligt ihop.
Kropotkin var däremot en mer sympatisk figur, och kan ses som pionjär vad det gällde miljöarbete och diskussion om hur människan fungerar som samarbetande varelse. Hans Åkrar, fabriker och verkstäder i morgondagens samhälle är fortfarande läsvärd. (Han tappade fattningen 1914 och blev patriot, men det är en annan historia.)
”Tiden för eftertanke blir allt kortare. Långa tankar blir bristvara.” (sid. 104) Bara ett exempel på hur Schlaug kort kan få till en stor sak att tänka på.
Jag antar att boken var färdigskriven redan förra året, och helt klart innan senaste epidemin slog ut på allvar. Ett sympatiskt drag hos Schlaug är att han verkar fatta att det finns en underklass som har det svårt att få det dagliga att gå ihop. Och då kan det gå så här:
Hur lätt är det för den som är beroende av varje tillfälligt påhugg att stanna hemma vid tuberkulos eller som smittad under en epidemi eller pandemi? (sid. 96)
Just det – pandemi. En skribent som Mikael Nyberg fattar det här direkt (hade lite synpunkter på hans bok här). Det bildas ett allt större skikt av människor som är beroende av att när som helst kallas in till jobb, och som knappast har råd att neka även om de inte mår bra – och därmed kan ta med sig ett otäckt virus till åldringsboendet.
Jag tänkte på Nyberg direkt när jag läste detta (sid. 24) om Per Bolund, miljöpartist, som 2014 uttalade sin vision:
När jag kommer nerför trappan står min frukostpåse utanför ytterdörren som vanligt … Jag öppnar tvättpåsen som kom från tvätteriet igår kväll och tar fram en struken skjorta och ett par byxor. Samtidigt skickar jag en tacksamhetens tanke till min stilguide, han lyckas alltid köpa in rätt kombination plagg för att skapa en klädstil jag trivs med … ett enkelt och smidigt liv baserat på mängder av tjänster. … läxhjälpen tar hand om barnen även i kväll.
Vad i h-e är detta? Schlaug fattar att det är ”den nya tidens arbetare, gärna i form av prekariat” som levererar tjänster till de bättre bemedlade. Bolund tycks inte begripa det, och den officiella ”vänstern” i Sverige har inte mycket synpunkter på detta. Kanske beror av att dess ledare nog kan räknas till medelklassen som inte behöver solka ner sig med springjobb.

Hur som helst: en mycket läsvärd bok!