Lästips – rysk-kinesisk allians

Jag brukar göra tummen upp för den gamle indiske diplomaten Bhadrakumar, som ofta har intressanta reflexioner om världspolitiken. Här är tips för långläsning om förhållandet mellan Kina och Ryssland de senaste årtiondena, om hur de alltmer utvecklat sitt samarbete till något som liknar en allians.

Man kan intressera sig för olika aspekter av den här utvecklingen. Är det verkligen en regelrätt allians det rör sig om? Man tänker ju att i så fall måste det finnas en överenskommelse som säger att ”om jag råkar i krig så hjälper du mig, och vice versa”. Men Bhadrakumar ser en flexibel modell:

… the Russia-China alliance does not conform to the norms of a classic alliance system. For want of a better way of characterising it, one may call it a “plug-in” alliance. In the normal life, it can perform a range of “customisable options” while also provide support for any specific functionality that may arise. It enjoys a great deal of flexibility. The Russia-China alliance has no intention to militarily confront the US. But its posturing is geared to deter a US attack on either, or both. Simply put, a race of attrition is on. And it is going to be more and more frustrating for the US, as Russia has lately moved in to challenge the so-called “Indo-Pacific strategy”. 

De här artiklarna innehåller mycket – inte konstigt, när det här berör det globala politiska spelet – och man kan titta närmare på olika aspekter och kanske fundera kritiskt. En genomgång hittar vi här, hos Moon of Alabama. Vad som fick mig att fundera var Bhadrakumars presentation av Tyskland och Japan som stater som börjar artikulera sig alltmer (fast de knappast har kraft att sätta igång nya fälttåg som i gamla tider). Det har ju varit vanligt att se Tyskland som en makt som vill dra sig ur USA:s strupgrepp för att kunna göra affärer med Ryssland igen, och slippa den även för Tyskland kostsamma sanktionspolitiken. Jag får intrycket av att Bhadrakumar anser att Merkel spelar ett annat, revanschistiskt spel. Om du har tid och lust, så läs och fundera!

Som att prygla en död häst

Ja, man kan ju få intrycket av att Vitryssland-historien nu har gått in i ”prygla en död häst”-fasen. Det blir ingen ”färgrevolution”. Till skillnad mot Ukraina verkar vitryssen inte i gemen var särskilt russofob eller begiven på att bilda fascistiska kampgrupper som gärna tillgriper extremt våld. Det händer inte mycket – eller kanske inget alls – som gör att ett så kallat regimskifte och upprättande av en ny ”västvänlig” regim är troliga längre. Men det går ju inte bara att blåsa av kampanjen och säga ”ok, vi förlorade, vi ger upp”. Något sådant vore ju otänkbart.

Dock, Ryssland har som vanligt tagit det lugnt, men vidtagit åtgärder. Idag har ryske försvarsministern Shoigu åkt till Minsk för överläggningar, och en flerstatlig militärmanöver genomförs. Ryssarna väsnas inte så mycket, men de upplyser stillsamt om att NATO/USA bör vara försiktiga med vad man försöker göra i Vitryssland. Det är klart att någon tok i väst ändå försöker något, men ryssarna har definitivt satt ner foten och skruvat upp risknivån om ändå någon försöker med ”något”. Och vem vill starta ett krig som handlar om Vitryssland? Men lite trötta mediakampanjer kan ju fortsätta (= piska den döda hästen) ett tag till.

Tipset om det här besöket i Minsk, och länken till ryska nyhetsbyrån TASS, fann jag för övrigt hos den indiske veterandiplomaten Bhadrakumar, i hans twitterflöde. Hans blogg Indian Punchline har jag satt på länklistan här till höger. Väldigt ofta läsvärd vill jag påstå!

Först: vägra kolla. Sedan: underkänn!

Ett citat från Moon of Alabama:

International election observer missions are supposed to watch that the individual legal voting rules of a country are followed. They are expected to report any irregularities they detect. Unfortunately there are now attempts to pervert their purpose. The active withholding of observer missions is now used to delegitimize elections even when those are fair and follow all the relevant rules. Recent examples are the presidential election in Belarus and the upcoming congressional election in Venezuela.

Det här är alltså inte några teoretiska funderingar. För närmare detaljer, följ länken i början av det här inlägget. Regeringarna i Vitryssland och Venezuela har inbjudit valobservatörer. Observatörerna vägrar komma (på vems order?). Sedan larmar man om att det är fel i valprocesserna – utan att ha varit där. Fult knep, hur som helst. Undrar vad syltryggarna i svenska regeringen säger om det?

Hunger i rikemanslandet

Ett klipp från dagens Svenskan. Att det finns en massa rika människor i ett land gör inte landet rikt. ”En massa” betyder ju förövrigt i det här fallet en ganska liten grupp rika och superrika. Men förutom dessa, och en ganska stor mellangrupp, finns det alltså ungefär 17 procent av de vuxna USAmerikanerna som har svårt att få mat för dagen. Och så finns det naturligtvis mängder av barn som inte heller får den mat de behöver. Jag gissar att många i mellangruppen mellan de rika och de utfattiga riskerar att rasa ner i den fattiga gruppen.

Naturligtvis går det här att lösa. Dessvärre styrs USA av två partier som i sin tur styrs av de som inte är intresserade av att lösa problemen (de rika har ju ingen brist på mat i kylen), och problemen är därmed antagligen i stort sett omöjliga att lösa den parlamentariska vägen.

Det står ”Trumps USA” i klippet. Men det här gäller Obamas USA, Bushs USA, Clintons USA … . Det gäller USA. Nu håller Kina på att städa bort de sista resterna av extrem fattigdom i sitt land. Kanske något för USA:s herrar att studera?

Putin friad: inte diktator

Ryssland sträcker sig visserligen över två kontinenter, men den politiska, ekonomiska och demografiska tyngdpunkten torde ändå ligga i Europa. V. V. Putin måste alltså ses som en europeisk ledare. Samtidigt har han tätt som oftast anklagats för att vara diktator. (Notera att sådana påståenden aldrig riktades mot hans föregångare Jeltsin, trots att denne bland annat lät bombardera det folkvalda parlamentet när det inte gjorde som han ville.) Men på senare tid har det kommit nya signaler: det finns bara en europeisk diktator – ”Europas sista” – och gissa vem det är! Inte Putin! Det finns bara en kvar, och den killen styr landet som jag envisas med att kalla Vitryssland!

Just det, här har vi saken svart på vitt (med lite färger inlagda av mig): den siste diktatorn sitter i en stat som är 100% europeisk!

Jaja, ”kvinnorna som vill …”. Vad händer härnäst? ”Barnkorståget som vill …”.

Har du tänkt på att det är väldigt sällan som man får läsa någon intervju med en vitrysk person som är emot demonstrationerna och strejkerna, men som stödjer presidenten. Är det för att sådana personer är sällsynta? Är det för att deras åsikter inte passar in i agendan om ”Europas sista diktator”?

Och, ärligt talat, har inte den franska regimens våld mot De gula västarna varit några grader värre än vad som skett i Vitryssland – men utan att omvärlden protesterat?