Ingen rädder …

SvD har idag en flersidesartikel om det kriminella livet. En avhoppare därifrån berättar om sina erfarenheter, vilka inte är så gloriösa som somliga kan tro:

På ett sätt var häktet den plats där jag kunde slappna av. Sover man i häktet är man trygg. Sover man hos sin bäste kompis så har man ändå pistolen under kudden. I vår värld ingick hatet mot polisen liksom i konceptet. Men egentligen är myndigheterna de snällaste delarna av en kriminell persons liv. Ingen är rädd för polisen.

Öööh, jaha, ingen rädd …

Nåväl, detta är nog sista inlägget på bloggen för detta år. Låt oss hoppas på ett blomstrande vackert 2021!

Julhälsningar

Den här bilden tog jag för en massa år sedan, när det ännu var riktiga snövintrar i det här landet.

Det här kanske är sista inlägget innan jul, och eventuellt före nyår också. Mina vakna läsare har väl ändå annat för sig än att sitta och läsa bloggar dessa dagar antar jag.

Man kan ju, i stället för bloggar, läsa intressanta böcker. Själv tänkte jag under den närmsta tiden försöka komma igenom Underskottsmyten av Stephanie Kelton, nationalekonom. Den verkar lättläst vad jag kan se, och handlar om ett ämne som jag berört tidigare här i bloggen: MMT, Modern Monetary Theory. Penningteori kan faktiskt vara intressant! Det borde bli något framtida blogginlägg om den här boken också.

Vad som kan verka lite avskräckande är att en recensent har meddelat att Kelton är ”En rockstjärna inom sitt fält”. Det ger mig tanken på massmöten som jublar åt plattityder från någon karismatisk men inte särskilt djup tänkare. Men så illa kan det nog inte vara (förhoppning) även om Kelton några sidor in i boken beskriver sig själv som ”tongivande” inom det här forskningsfältet. Det bör väl andra tala om i så fall.

Rock- och andra musiker avger dock toner. Om Kelton musicerar vet jag inte, men det gör verkligen en annan nationalekonom som dessutom är aktiv förespråkare för MMT – australiern Bill Mitchell som bloggar mycket och långt, och dessutom spelar i ett band. När jag kollar registret i Keltons bok nämns inte Mitchell vilket verkar konstigt eftersom han ändå är en av de främsta av MMT-arna (och dessutom vet hur man greppar en gitarr!). Undrar om det kan finnas motsättningar inom MMT-falangen som jag inte uppfattat. Det handlar ju om en rörelse som ännu måste kämpa hårt och slå sig fram mot ett nationalekonomiskt etablissemang, och då kan ju frågan uppstå hur hårt man vågar gå fram för att inte skrämma bort möjliga intresserade men ännu inte övertygade personer. Det kan vara så att Mitchell ses som mer radikal, vilket kan skrämma USAmerikaner. Hur som helst: MMT är en redig sprängladdning under såväl samtida politik som samtida nationalekonomi.

Vi får se hur det går med detta. Möjligheten/faran i att jag återkommer med ett eller flera inlägg är dock ganska stor.

Gagarin med telefon

Nyligen fick jag syn på den här bilden av Jurij Gagarin, den första människan i rymden. Men det jag fäste mig vid var inte mannen, utan telefonen. Jag tycker det ser ut som en Ericofon. Ericofonen tillverkades av L M Ericsson från 1956 till 1982, och var mest känd under namnet ”kobran”. Den nya djärva formen såg ju ut som en kobra!

Han sitter där och ser lite bekymrad ut. Möjligen är det någon som vill att han skall stoppa in ytterligare ett engagemang i en redan packad kalender.

Folkrepubliken Walmart – recension och diskussion

Phillips, Leigh & Rozworski, Michal: Folkrepubliken Walmart. Hur de globala storföretagen lägger grunden till socialismen. Verbal, Stockholm 2020. Översättning Per Björklund.

Eftersom det här är ett ämne som intresserat mig under lång tid (samtidigt som det ignorerats av bluffvänstern) var det givet att jag direkt tog itu med den här boken. Jag är så att säga partiskt positiv. Som tidigare tjänsteman på ett stort industriföretag, och hyggligt inläst på marxistisk ekonomi, borde jag kunna bidra till diskussionen. (Det här är en kraftigt omarbetad version av en tidigare artikel på den här bloggen.)

Recension

Den tes som författarna först och främst vill banka in är att tekniken som möjliggör socialistisk planering redan finns och används idag i form av datakraft, program, algoritmer, streckkoder etc., – men den finns i kapitalistiska storföretag.

Som exempel tas först detaljhandelskedjan Walmart, baserad i USA. Den beröms för sin ”… operativa effektivitet, dess geniala logistik, dess arkitektur för smidig ekonomisk planering”. Boken säger: Tänk om detta ”… skulle kunna erövras och transformeras av de som strävar efter ett mer jämlikt och frihetligt samhälle”, sid. 3. Samma teknik och organisation kan alltså användas för att driva produktion och distribution i ett annat samhälle. Och därmed bli Folkrepubliken Walmart! Planeringsmetoderna må vara neutrala sedda som bara som verktyg (en hammare är bara en hammare, vare sig du slår in spik eller skallar med den), men det som du får ut av planeringen är inte neutralt ur klass/fördelningssynpunkt.

Som bekant drabbas de olika ekonomiska systemen av olika typer av kriser, mer eller mindre allvarliga. (Jag har försökt lista typerna här.) Ordet ‘kris’ låter ju oroväckande, och ofta är det otrevliga saker på gång. Boken beskriver två tendenser: dels att tekniska förändringar i samhällets produktion orsakar störningar, skador, lidanden, men också innebär stora positiva möjligheter bara tekniken används på rätt sätt.

Den tekniska utvecklingen förser oss alltså med lösningar långt bortom dagens tillämpningar. Walmart har ingen intern marknad där olika grupper får slåss om resurserna med sina egna budgetar och interndebiteringar kors och tvärs, utan alla arbetar mot samma mål. Internt fungerar firman alltså inte kapitalistisk. Leverantörerna integreras i detta samarbete. Slutsats: Det superkapitalistiska Walmart fungerar internt som en socialistisk planekonomi! För att omvandla denna effektivitet från kapitalism till socialism gäller ”bara” att rycka tömmarna ur Walmart-direktörernas händer och ta hand om styrningen själv!

En annan stor firma, e-handlaren Amazon, utmärker sig genom att samla in oerhörda mängder av kunddata från sökningar och eventuella köp på nätet. Med sådana kunskaper kan man förutse kundernas beteenden, och planera därefter. Exakta prognoser strävar man inte efter, ungefärliga prognoser (gissningar) fungerar bra för planeringsändamål. Och ju mer data som samlas, desto exaktare prognoser kan göras. Med sådana möjligheter bör man kunna ha planer som korrigeras med mycket kort varsel om leveranser, efterfrågan eller annat i omvärlden ändras.

Samtidigt är frågan hur det går med den personliga integriteten? Kommer dessa data bara att användas för att hjälpa oss att köpa saker som vi vill ha, eller försöka övertyga oss om att vi behöver dem innan vi ens vet det själv? Eller blir det helt enkelt ytterligare en del i ett statligt-privat övervakningskomplex?

Det påstås att planekonomi är omöjlig i en utvecklad ekonomi med oerhörda mängder av produkter. Tekniken i bolag som Walmart och Amazon bevisar att detta är fel, hävdar författarna. Det som finns i praktiken kan inte avfärdas som ‘utopi’ eller ‘omöjligt’. Därmed blir, som jag ser det, frågan inte ”kan vi göra detta?”, utan ”hur skall vi göra detta?”.

Diskussion

Skälet att ta över tömmarna utan att behöva ändra tekniken ligger i kapitalismens sätt att fungera. Behov och efterfrågan är inte samma sak. Företagen i kapitalismen finns för att utvinna vinst, vilket kräver efterfrågan från en marknad. De finns bara för behov om dessa kommer i form av en betalande efterfrågan. Sätten att hantera produktion och distribution kan ändras utan att den bakomliggande tekniken görs om (vilken den ändå kommer att göras på sikt).

Boken tar läkemedelsföretagen som exempel: icke lönsamma läkemedel tar man inte fram. Här behövs planering för behov, inte för efterfrågan. Eller grundforskning som är dyr: den biten överlåter företagen gärna till staten, för att komma in senare och tjäna pengar på eventuella resultat. Att företag kan bedriva rovdrift på människor och natur ända upp på global nivå är väl känt – bara det är lönsamt. Eller för att vända på saken: kapitalistiska lönsamhetskrav kan göra det olönsamt att inte vara destruktiv. Övergripande planering kan ta bort den drivkraften.

Men ta ett svenskt exempel: här råder bostadsbrist. Förmodligen är det inte en kontroversiell åsikt att det behövs stort byggande av billiga och bra lägenheter. Men hur ser det ut? Är det inte så att privata byggare hellre satsar på ”ett kundsegment som är berett att betala lite mer”, eller till och med dyra bostäder som uttryckligen byggs för att ägarna inte skall bo där utan de skall användas som uthyrningsobjekt? Här behövs inte så mycket av nya planeringssystem i offentlig regi för att få något gjort – men bättre system skulle säkert hjälpa till med ett nytt miljonprogram.

Eller Sveriges undervisningsväsen: är det väsentliga målet vinst hos skolbolagen idag, eller handlar det om samhällsvinster i form av utbildade människor som kommer att vara verksamma in i senare delen av detta århundrade? Planeras vård och omsorg för att det skall ge högsta vinst hos vård- och omsorgsbolag (inklusive rena skojare), eller är det mänskligt välmående som är vinsten?

Några kritiska anmärkningar på slutet

Boken kunde faktiskt ha kortats en del men ändå behållit spänsten och skärpt blicken på nuet och framtiden. Eftersom huvudtesen är att planeringsmedlen och -metoderna som finns idag i kapitalistiska storföretag är tillräckliga för att omvandlas till socialistisk planering kunde de långa historiska kapitlen om Sovjets femårsplaner, den offentliga hälsovården i Storbritannien och ett experiment i Chile under Allendes tid ha kortats ned betydligt. Detta till förmån för mer information om dagsläget på planeringsfronten, till exempel vad som händer om du handlar en påse morötter och påsen är märkt med en streckkod, eller vad som händer när kvantdatorn blir möjlig att använda i planeringssystem. (Boken nämner dock streckkoden som ett medel för att inhämta information om de enorma varuflödena, sid. 190.)

Dessutom besvaras inte frågan om hur socialismen skall kunna genomdrivas mot en motståndare som absolut inte vill röstas bort, och som är beredd till extrema motåtgärder som så ändå skulle bli fallet. Hur man bygger den nya demokratin är ”en fråga för en egen bok” – det är ungefär vad man får veta. Det är inte bra eftersom systembytet är ett problem som inte löser sig själv. Marx skriver att mänskligheten ställer inga större frågor än vad den kan lösa, eftersom ”… själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna för dess lösande redan är förhanden eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande”. Nu finns de materiella betingelserna. Varför vänta? Det här här som frågan om klasskamp kommer in, och där boken är ganska vag. Men läs den och fundera vidare själv.

Det refereras till olika böcker och artiklar, men inga noter exakt varifrån. Detta kanske är överambitiöst för många läsare, men det borde åtminstone ha funnits en litteraturlista.

Några bra länkar med anknytning till ovanstående text:

Karl Marx, Förordet till Till kritiken av den politiska ekonomin (1859)

Från Marx förord till Kapitalet I, 1867

En tidigare version av den här recensionen innehåller också texterna som länkats till ovan.

Folkrepubliken Walmart – recension

Phillips, Leigh & Rozworski, Michal: Folkrepubliken Walmart. Hur de globala storföretagen lägger grunden till socialismen. Verbal, Stockholm 2020. Översättning Per Björklund.

Eftersom det här är ett ämne som intresserat mig under lång tid (samtidigt som det ignorerats av bluffvänstern) var det givet att jag direkt tog itu med den här boken. Jag är så att säga partiskt positiv. Den passar bra i den modell som Marx skissade upp i mitten av 1800-talet. Jag återkommer till detta efter att ha gjort några anmärkningar av kritisk natur.

Boken kunde faktiskt ha kortats en del men ändå behållit spänsten och skärpt blicken på nuet och framtiden. Eftersom huvudtesen är att planeringsmedlen och -metoderna som finns idag i kapitalistiska storföretag är tillräckliga för att omvandlas till socialistisk planering kunde de långa historiska kapitlen om Sovjets femårsplaner, den offentliga hälsovården i Storbritannien och ett experiment i Chile under Allendes tid ha kortats ned betydligt. Detta till förmån för mer information om dagsläget på planeringsfronten, till exempel vad som händer om du handlar en påse morötter och påsen är märkt med en streckkod. (Boken nämner dock streckkoden som ett medel för att inhämta information om de enorma varuflödena, sid. 190 – tillgång på information möjliggör ju planering och beslut.)

Dessutom besvaras inte frågan om hur socialismen skall kunna genomdrivas mot en motståndare som absolut inte vill röstas bort, och som är beredd till extrema motåtgärder som så skulle bli fallet. Hur man bygger den nya demokratin är ”en fråga för en egen bok” – det är ungefär vad man får veta. Men jag tror att det är en väldigt viktig fråga.

Det refereras till olika böcker och artiklar, men inga noter exakt varifrån. Detta kanske är överambitiöst för många läsare, men det borde åtminstone ha funnits en litteraturlista.

Nå, slut på klagomål och över till boken, som för övrigt också har fått en entusiastisk recension här).

Den tes som författarna först och främst vill banka in är att tekniken som möjliggör socialistisk planering redan finns idag i form av datakraft, program, streckkoder etc., men den finns i kapitalistiska och inte så snälla storföretag. Walmart, baserat i USA, beröms för dess ”… operativa effektivitet, dess geniala logistik, dess arkitektur för smidig ekonomisk planering”. Boken säger: Tänk om detta ”… skulle kunna erövras och transformeras av de som strävar efter ett mer jämlikt och frihetligt samhälle”, sid. 3. Walmart har ingen intern marknad där olika grupper får slåss om resurserna med egna budgetar och det interndebiteras hej vilt, utan alla arbetar mot samma mål. Leverantörerna integreras i detta samarbete. Författarna berättar också om ett annat storföretag som fick för sig att arbeta som om olika avdelningar var egna företag på en intern marknad, och det kraschade. Lite av den trenden såg jag i mitt gamla bolag, för övrigt.

Här har vi kärnpunkten: företagen i kapitalismen finns för att utvinna vinst, vilket kräver efterfrågan från en marknad. De finns inte för att ta hand om behov om dessa inte är lönsamma. Samma teknik och organisation kan alltså användas för att driva produktion och distribution med olika syften. När socialdemokrater i Sverige hävdade att ägandet inte spelar någon roll (när man just var i färd med att privatisera offentlig egendom) hade de fel. Frågan är om de begrep det själva?

När privata läkemedelsföretag inte vill ta fram vissa mediciner är det av ekonomiska skäl – efterfrågan saknas. En offentlig tillverkare skulle kunna se till behovet i stället. Planering för efterfrågan eller planering för behov: det är frågan. Grundforskning är inte något som vinstdrivna företag gärna ger sig på eftersom den kan kosta mycket och ge litet. Om däremot statlig finansiering träder in så träder också företagen in på ett senare stadium – om det finns givande forskningsresultat att göra pengar på.

En tanke angående planeringen av Sveriges undervisningsväsen: är det väsentliga målet vinst hos skolbolagen idag, eller handlar det om vinster i form av utbildade människor som kommer att vara verksamma in i senare delen av detta århundrade? Planeras vård och omsorg för att det skall ge högsta vinst hos vård- och omsorgsbolag (inklusive rena skojare), eller är det mänskligt välmående som är vinsten? – Planeringsmetoderna må vara rätt neutrala sedda som verktyg (en hammare är bara en hammare, vare sig du slår in spik eller skallar med den), men det som du får ut av planeringen är inte neutralt ur klassynpunkt.

Som bekant drabbas de olika ekonomiska systemen alltid av kriser, mer eller mindre allvarliga. Det kan vara olika orsaker, och även kriserna kan se olika ut. (Jag har försökt lista typerna här.) Ordet ‘kris’ låter ju oroväckande, och ofta är det otrevliga saker på gång. Men i det här fallet finns två tendenser: dels att tekniska förändringar i samhällets produktion (datorisering, AI) orsakar störning, skador, lidanden, även om somliga kan tjäna grovt på dem. (Hur kapitalets användning av modernaste tekniken drabbar de arbetande beskrivs i den här boken, men för svenska förhållanden kan man läsa Kapitalets automatik av Mikael Nyberg.)

Men dels också att störningarna kan förvandlas till något nyttigt, en möjlighet att göra något nytt. Och därmed kan elaka Walmart, med sina fantastiska system där man internt arbetar enhetligt och effektivt, visa vilka möjligheter som en planerad marknad ger. Det gäller ”bara” att rycka tömmarna ur Walmart-direktörernas händer och ta hand om styrningen själv!

En annan elak stor firma, näthandlaren Amazon, utmärker sig genom att samla in oerhörda mängder av kunddata. Det är ju ganska enkelt när det handlar om kunder som gör sina sökningar och eventuella köp på nätet. Man noterar och sparar. Med sådana kunskaper kan man så småningom börja förutse kundernas beteenden och planera därefter. Exakta prognoser strävar man inte efter, men ungefärliga, och det blir ändå prognoser (gissningar) som fungerar bra för planeringsändamål. Med sådana möjligheter bör man kunna ha planer som korrigeras med mycket kort varsel om leveranser, efterfrågan eller annat i omvärlden ändras. Det gick inte i de gamla handräknade sovjetiska ettårs- och femårsplanerna, trots att avancerade beräkningsmetoder (lineär programmering) hade tagits fram redan på 1930-talet. Med rejäl datorisering hade kanske även de sovjetiska planerna kunnat klara sig bättre, men så skedde inte.

En annan aspekt på att mängden personliga data samlas hos privatföretag (och hos andra organisationer) är dock hur det går med den personliga integriteten och tryggheten? Kommer dessa data bara att användas för att hjälpa oss att köpa saker som vi vill ha, eller försöka övertyga oss om att vi behöver dem? Eller blir det helt enkelt ytterligare en del i ett statligt-privat övervakningskomplex?

Exemplen från Walmart och Amazon inriktas mest på ekonomins distributionssida. Tillverkade saker skall ut till konsumenterna så billigt som möjligt. Skulle resonemanget ändras om man tog tillverkande företag som bas? – Jag har inte funderat så djupt på den saken. Men det är ju ändå företags massproduktion som är basen för industrikapitalismen. Rollen för Walmart & Co. är ju mellanhandens: att få ut varorna till slutkunden så att kretsloppet fram och åter fungerar smidigt och så snabbt och billigt som möjligt. (Se för övrigt det här om snabba leveranser från kinesisk synvinkel.)

Boken motiverar starkt för att argumentet mot planekonomin, att den är omöjlig i en utvecklad ekonomi med oerhörda mängder av produkter, inte stämmer. Bolag som Walmart och Amazon bevisar detta i praktiken. Något som finns i praktiken kan inte avfärdas som ‘utopi’ eller ‘omöjligt’. Därmed blir, som jag ser det, frågan inte ”kan vi göra detta?”, utan ”med vilket mål skall vi göra detta?”. Den andra frågan kan, med hänsyn till det rådande klassamhället och dess härskande särintressen, kompletteras med ”får vi göra det?” Som Marx skriver (se nedan) ställer sig mänskligheten inga större frågor än vad den kan lösa, eftersom ”… själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna för dess lösande redan är förhanden eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande”. Nu finns de materiella betingelserna. Varför vänta? Det här här som frågan om klasskamp kommer in, och där boken är ganska vag. Men läs den och fundera vidare själv.

Affisch från Somalia för första maj 1977. Marx, Engels, Lenin samt dåvarande presidenten Siad Barre antar jag. Och en man i blåställ som i en väldigt ansträngande kroppsställning vinkar med Kommunistiska Manifestet. Dock knappast ett land som var redo för socialismen. Inte enligt gubbarna högst upp i alla fall.

Här är några utdrag om vad Marx tänkte om samhällelig utveckling. Jag hävdar, bör det kanske sägas, inte att Marx hade rätt i varje ord – ibland blev det fel. Men det viktiga är att han hade ungefär rätt. Klart bättre än att ha exakt fel.

Karl Marx, Förordet till Till kritiken av den politiska ekonomin (1859):

I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter. Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet. Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen överhuvudtaget. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande. 

På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning. 

Då man betraktar sådana omvälvningar måste man ständigt skilja mellan den materiella omvälvningen i de ekonomiska produktionsbetingelserna, vilken kan naturvetenskapligt exakt konstateras, och de juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska, kort sagt ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den. Lika litet som man bedömer en individ efter det, som han tänker om sig själv, lika litet kan man bedöma en sådan omvälvningsepok efter dess medvetande. Man måste tvärtom förklara detta medvetande ur det materiella livets motsägelser, ur den konflikt som råder mellan de samhälleliga produktivkrafterna och produktionsförhållandena. 

En samhällsformation går aldrig under, innan alla produktivkrafter utvecklats för vilka den har tillräckligt spelrum, och nya, högre produktionsförhållanden uppträder aldrig, förrän deras materiella existensbetingelser mognat i det gamla samhällets eget sköte. Därför ställer sig mänskligheten alltid blott sådana uppgifter, som den kan lösa, ty närmare betraktat skall det ständigt visa sig, att själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna för dess lösande redan är förhanden eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande. 

I stora drag kan asiatiskt, antikt, feodalt och modernt borgerligt produktionssätt betecknas som progressiva epoker av den ekonomiska samhällsformationen. De borgerliga produktionsförhållandena är den samhälleliga produktionsprocessens sista antagonistiska form, antagonistisk inte i betydelsen av individuell antagonism utan en antagonism, som uppkommer ur individernas samhälleliga levnadsbetingelser, men de produktivkrafter, som utvecklas i det borgerliga samhällets sköte, skapar samtidigt de materiella betingelserna för lösandet av denna antagonism. Med denna samhällsformation slutar därför det mänskliga samhällets förhistoria.

Från Marx förord till Kapitalet I, 1867:

I och för sig är det här inte fråga om den högre eller lägre utvecklingsgraden av de samhälleliga motsättningar, som har sin upprinnelse i den kapitalistiska produktionens naturlagar. Det är fråga om själva dessa lagar, om dessa påträngande tendenser, som verkar med järnhård nödvändighet. Det industriellt mera utvecklade landet visar det mindre utvecklade endast bilden av dess egen framtid. …

Den ena nationen bör och kan ta lärdom av den andra. Även om ett samhälle har kommit sin egen utvecklings naturlag på spåren – och det yttersta syftet med detta verk är att avslöja det moderna samhällets ekonomiska rörelselag -, så kan det varken hoppa över eller dekretera bort naturenliga utvecklingsfaser. Men det kan avkorta och mildra födslovåndorna.

Folk att lita på!

Tidningen Proletären firar sitt femtioårsjubileum med bland annat en jubileums-bilaga. I början av 1970-talet var ju dåvarande KFML(r) väldigt aktivt bland annat på varven i Göteborg, och dess medlemmar såväl arbetade som sålde tidningen på jobbet. Nu kunde man tänka sig att ledningen inte skulle gilla dessa upprorsmakare, men så var inte riktigt fallet, vilket framgår av följande fråga och svar …

Fick ni problem med ledningen för
att ni sålde tidningen på arbetsplatsen?

– Nej, tvärtom! Arbetsledningen
tyckte ju att r-arna var väldigt bra,
eftersom vi hade en väldigt hög arbetsmoral.
Man var väl påläst, man
kom till jobbet, man gjorde sitt jobb.
Det var liksom folk att lita på.

Antagligen var väl ledningen mer intresserad av att få jobbet gjort än att ha en massa slashasar i verkstan, även om de senare kanske var pålitliga i rollen som småborgare.

Logistik och socialism

Den som har haft kontakt med marxismens källor (Marx & Engels, alltså) känner till följande grundläggande tankar om samhällenas utveckling: det viktigaste är människorna och deras kunskaper (produktivkrafterna) och användande av tillgängliga resurser. De utgör samhällets bas. När basen ändras kommer det övriga (ägandeförhållanden, kultur, politik, juridik etc.) också att ändras.

Oftast är ändringar i basen inte systemhotande, utan befintlig samhällsmodell traskar på och överlever kriser efter smärre modifikationer. Men ibland kan ändringarna i basen vara så radikala att hela samhället måste göras om. Och den slutliga förändringen som M & E kunde spekulera om var kapitalismens sammanbrott och socialismens/kommunismens nya samhälle. (Vad som kan komma därbortom ville M & E inte spekulera om. Marx nöjde sig med att notera att kommunismens seger innebär att människans förhistoria tar slut och att den verkliga historien kan börja.)

Förarlöst fordon för varutransporter direkt från lager till konsumenter på en gata i Hangzhou i Kina. Killen till höger tittar på något som kanske kan konkurrera ut mänskligt skötta leveranser inom en snar framtid, leveransmodulen Xiao G.

När man talar om ”revolution” kan det tas i flera betydelser. Det kan vara så att förhållandena i samhället blir ohållbart för många, och till slut samlar sig massorna och kastar ut de gamla odugliga och snikna härskarna.

Men, givet vad jag skrev i början, kan drivkraften se annorlunda ut. Djupgående politiska och ekonomiska förändringar kan tvingas fram av formellt opolitiska nyheter i samhällets bas. Kanske detta är mer tvingande än arga folkmassor när det verkligen handlar om att förändra samhället. Utan att vara alltför tvärsäker gissar jag att Marx hade rätt vad det gällde den socialistiska revolutionens möjligheter: det måste finnas ett utvecklat samhälle som grund, det går inte att hoppa över mellanstadier i utvecklingen fram till socialism.

Men – och detta är viktigt i mitt resonemang – så kommer trycket till förändring att bli omöjligt att stå emot när den samhälleliga basen med sina allt mer avancerade produktivkrafter blir så ändrad att samhällets kultur, politik, juridik, ägandeförhållanden etc. inte längre hänger med. Exempel: Kampen om fildelning för något årtionde sedan kan tas som en förpostfäktning i en större kulturell och juridisk strid om vem som äger vad i ett datoriserat samhälle. Eller dagens bekymmer med sociala media (hur länge får jag skriva det här?).

För att uttrycka det annorlunda: när produktivkrafterna blir tillräckligt utvecklade blir invändningarna mot socialism som ”utopi” meningslösa. ”Ni påstår att planekonomi inte går att fixa organisatoriskt – men titta på de här systemen som i realtid täcker hela kedjan från produktion till konsumtion och tillbaka igen! Ni kan prata om Sovjet med handräknade femårsplaner, vi pratar om datoriserade system där händelserna uppdateras omedelbart!”

Nu kommer ju inte dagens superkapitalister och deras politiker att ge upp godvilligt och erkänna att det är dags att dra sig tillbaka (undantaget kan väl vara i Kina, där partiet har sista ordet), så det räcker nog ändå inte med att den tekniska grunden finns. Men det finns ju också kunniga människor på andra nivåer i samhället, och mängder av folk som råkar illa ut när tekniken används på ett sätt som är skadligt för dem. Eller som helt enkelt börjar tänka att det nuvarande systemet är omoraliskt. Alltså bör det finnas både teknisk grundval och folk som kan agera efter dessa förutsättningar.

Nu ett raskt hopp till praktiken! Jag råkade få syn på en artikel i Time om ny utveckling av logistik i Kina. Det handlar om leveransföretaget Cainiao som ägs av det enorma e-handelsföretaget Alibaba. Läsningen av denna artikel kan vara lite dyster för den som tänker sig att leveranser (om de ens kommer) under socialismen måste ta en evighet. För här går det undan i Kina, och kanske snart i hela världen. Det lilla fordonet på bilden ovan skickar en signal till kunden när den startar med sin last av paket, och en ny signal när den kommer fram till platsen där paketet skall hämtas. Ungefär utanför mottagarens dörr, antar jag.

Dock är Xiao G inte slutmålet, det är, skall vi säga liiite större:

The Xiao G is part of Cainiao’s plan to create a single ecosystem for all logistics firms across the world to plug into, allowing for the seamless transfer of goods between companies and jurisdictions. Just as myriad smartphone makers all operate on Google’s Android, Cainiao envisages thousands of independent logistics firms can operate within its system, sharing everything from labeling standards to customs information.

I dagens läge kan Cainiaos plattform för logistik, där man samarbetar med en mängd andra logistikfirmor och transportörer, frakta ett ettkilospaket över hela Kina inom ett dygn till en kostnad av ca. 2,56 i svenska kronor. Målet är att inom tre dagar kunna transportera var som helst över hela Jorden, till ett pris av ca. 25.50. (Jämförelse: idag tar det fem dagar att skicka ett halvkilos paket med DHL från Shanghai till London, och priset är ca. 850 kronor.) En sådan snabb leverans över gränser kräver rejält datastöd för att bl.a. få snabb tullklarering, och det finns redan. (Jag såg tidiga sådana system redan på 1990-talet, så kom inte och prata om ”utopi”. Att koppla ihop hela kedjan från konstruktion/produktion till kund, inklusive ekonomiska transaktioner, tullar, farligt gods etc. via datanät och sammankopplade datorer är inget konstigt idag. Här är ett av mina äldre inlägg i detta ämne.)

Så här ser artikelförfattaren i Time på den längre utvecklingen:

In the near-term, having a state-of-the-art logistics system gives Chinese manufacturers a competitive edge to offset rising wages in a rapidly developing society.
But it’s also a strategic advantage that chimes with Beijing’s China Standards 2035 plan to set global benchmarks for next-generation technologies like 5G, Artificial Intelligence (AI) and the Internet of Things (IoT). Although China has been making steady gains in this regard—contributing a significant number of protocol standards for 5G wireless networks, for example—Cainiao’s logistics endeavors may be the first time the world’s most populous nation writes truly global rules.

I dag är det kapitalistiska vinstkrav, inte människovänlighet, som driver på för omvandling i logistiksektorn. Dels höjs produktiviteten i transporterna och tas bort dödtid i distributionskedjorna: mer varor skickas på kortare tid till lägre kostnader. Dels kan producenten ta betalt snabbare av kunden. Och leverantören kan minska sina lager och vara mer ”just in time” när efterfrågan kommer. (För någon vecka sedan råkade jag få syn på en annons från ett svenskt företag, Slimstock, som arbetar just med logistik. På deras hemsida kan man se vilka vinster de hävdar företag kan göra genom att använda deras tjänster.)

Kina må vara hur kapitalistiskt som helst för närvarande, men dessa påhittiga kineser bygger för framtiden. Man kan gissa att partiet har folk som håller ett vakande öga på utvecklingen. För de tekniska genombrotten kommer att få allt fler människor att fråga sig för vem/vad det nuvarande systemet är bra, och hur det kan behövas stuvas om. Alternativet, att det bara rullar på, kan bli väldigt otrevligt.