Folkrepubliken Walmart – recension och diskussion

Phillips, Leigh & Rozworski, Michal: Folkrepubliken Walmart. Hur de globala storföretagen lägger grunden till socialismen. Verbal, Stockholm 2020. Översättning Per Björklund.

Eftersom det här är ett ämne som intresserat mig under lång tid (samtidigt som det ignorerats av bluffvänstern) var det givet att jag direkt tog itu med den här boken. Jag är så att säga partiskt positiv. Som tidigare tjänsteman på ett stort industriföretag, och hyggligt inläst på marxistisk ekonomi, borde jag kunna bidra till diskussionen. (Det här är en kraftigt omarbetad version av en tidigare artikel på den här bloggen.)

Recension

Den tes som författarna först och främst vill banka in är att tekniken som möjliggör socialistisk planering redan finns och används idag i form av datakraft, program, algoritmer, streckkoder etc., – men den finns i kapitalistiska storföretag.

Som exempel tas först detaljhandelskedjan Walmart, baserad i USA. Den beröms för sin ”… operativa effektivitet, dess geniala logistik, dess arkitektur för smidig ekonomisk planering”. Boken säger: Tänk om detta ”… skulle kunna erövras och transformeras av de som strävar efter ett mer jämlikt och frihetligt samhälle”, sid. 3. Samma teknik och organisation kan alltså användas för att driva produktion och distribution i ett annat samhälle. Och därmed bli Folkrepubliken Walmart! Planeringsmetoderna må vara neutrala sedda som bara som verktyg (en hammare är bara en hammare, vare sig du slår in spik eller skallar med den), men det som du får ut av planeringen är inte neutralt ur klass/fördelningssynpunkt.

Som bekant drabbas de olika ekonomiska systemen av olika typer av kriser, mer eller mindre allvarliga. (Jag har försökt lista typerna här.) Ordet ‘kris’ låter ju oroväckande, och ofta är det otrevliga saker på gång. Boken beskriver två tendenser: dels att tekniska förändringar i samhällets produktion orsakar störningar, skador, lidanden, men också innebär stora positiva möjligheter bara tekniken används på rätt sätt.

Den tekniska utvecklingen förser oss alltså med lösningar långt bortom dagens tillämpningar. Walmart har ingen intern marknad där olika grupper får slåss om resurserna med sina egna budgetar och interndebiteringar kors och tvärs, utan alla arbetar mot samma mål. Internt fungerar firman alltså inte kapitalistisk. Leverantörerna integreras i detta samarbete. Slutsats: Det superkapitalistiska Walmart fungerar internt som en socialistisk planekonomi! För att omvandla denna effektivitet från kapitalism till socialism gäller ”bara” att rycka tömmarna ur Walmart-direktörernas händer och ta hand om styrningen själv!

En annan stor firma, e-handlaren Amazon, utmärker sig genom att samla in oerhörda mängder av kunddata från sökningar och eventuella köp på nätet. Med sådana kunskaper kan man förutse kundernas beteenden, och planera därefter. Exakta prognoser strävar man inte efter, ungefärliga prognoser (gissningar) fungerar bra för planeringsändamål. Och ju mer data som samlas, desto exaktare prognoser kan göras. Med sådana möjligheter bör man kunna ha planer som korrigeras med mycket kort varsel om leveranser, efterfrågan eller annat i omvärlden ändras.

Samtidigt är frågan hur det går med den personliga integriteten? Kommer dessa data bara att användas för att hjälpa oss att köpa saker som vi vill ha, eller försöka övertyga oss om att vi behöver dem innan vi ens vet det själv? Eller blir det helt enkelt ytterligare en del i ett statligt-privat övervakningskomplex?

Det påstås att planekonomi är omöjlig i en utvecklad ekonomi med oerhörda mängder av produkter. Tekniken i bolag som Walmart och Amazon bevisar att detta är fel, hävdar författarna. Det som finns i praktiken kan inte avfärdas som ‘utopi’ eller ‘omöjligt’. Därmed blir, som jag ser det, frågan inte ”kan vi göra detta?”, utan ”hur skall vi göra detta?”.

Diskussion

Skälet att ta över tömmarna utan att behöva ändra tekniken ligger i kapitalismens sätt att fungera. Behov och efterfrågan är inte samma sak. Företagen i kapitalismen finns för att utvinna vinst, vilket kräver efterfrågan från en marknad. De finns bara för behov om dessa kommer i form av en betalande efterfrågan. Sätten att hantera produktion och distribution kan ändras utan att den bakomliggande tekniken görs om (vilken den ändå kommer att göras på sikt).

Boken tar läkemedelsföretagen som exempel: icke lönsamma läkemedel tar man inte fram. Här behövs planering för behov, inte för efterfrågan. Eller grundforskning som är dyr: den biten överlåter företagen gärna till staten, för att komma in senare och tjäna pengar på eventuella resultat. Att företag kan bedriva rovdrift på människor och natur ända upp på global nivå är väl känt – bara det är lönsamt. Eller för att vända på saken: kapitalistiska lönsamhetskrav kan göra det olönsamt att inte vara destruktiv. Övergripande planering kan ta bort den drivkraften.

Men ta ett svenskt exempel: här råder bostadsbrist. Förmodligen är det inte en kontroversiell åsikt att det behövs stort byggande av billiga och bra lägenheter. Men hur ser det ut? Är det inte så att privata byggare hellre satsar på ”ett kundsegment som är berett att betala lite mer”, eller till och med dyra bostäder som uttryckligen byggs för att ägarna inte skall bo där utan de skall användas som uthyrningsobjekt? Här behövs inte så mycket av nya planeringssystem i offentlig regi för att få något gjort – men bättre system skulle säkert hjälpa till med ett nytt miljonprogram.

Eller Sveriges undervisningsväsen: är det väsentliga målet vinst hos skolbolagen idag, eller handlar det om samhällsvinster i form av utbildade människor som kommer att vara verksamma in i senare delen av detta århundrade? Planeras vård och omsorg för att det skall ge högsta vinst hos vård- och omsorgsbolag (inklusive rena skojare), eller är det mänskligt välmående som är vinsten?

Några kritiska anmärkningar på slutet

Boken kunde faktiskt ha kortats en del men ändå behållit spänsten och skärpt blicken på nuet och framtiden. Eftersom huvudtesen är att planeringsmedlen och -metoderna som finns idag i kapitalistiska storföretag är tillräckliga för att omvandlas till socialistisk planering kunde de långa historiska kapitlen om Sovjets femårsplaner, den offentliga hälsovården i Storbritannien och ett experiment i Chile under Allendes tid ha kortats ned betydligt. Detta till förmån för mer information om dagsläget på planeringsfronten, till exempel vad som händer om du handlar en påse morötter och påsen är märkt med en streckkod, eller vad som händer när kvantdatorn blir möjlig att använda i planeringssystem. (Boken nämner dock streckkoden som ett medel för att inhämta information om de enorma varuflödena, sid. 190.)

Dessutom besvaras inte frågan om hur socialismen skall kunna genomdrivas mot en motståndare som absolut inte vill röstas bort, och som är beredd till extrema motåtgärder som så ändå skulle bli fallet. Hur man bygger den nya demokratin är ”en fråga för en egen bok” – det är ungefär vad man får veta. Det är inte bra eftersom systembytet är ett problem som inte löser sig själv. Marx skriver att mänskligheten ställer inga större frågor än vad den kan lösa, eftersom ”… själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna för dess lösande redan är förhanden eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande”. Nu finns de materiella betingelserna. Varför vänta? Det här här som frågan om klasskamp kommer in, och där boken är ganska vag. Men läs den och fundera vidare själv.

Det refereras till olika böcker och artiklar, men inga noter exakt varifrån. Detta kanske är överambitiöst för många läsare, men det borde åtminstone ha funnits en litteraturlista.

Några bra länkar med anknytning till ovanstående text:

Karl Marx, Förordet till Till kritiken av den politiska ekonomin (1859)

Från Marx förord till Kapitalet I, 1867

En tidigare version av den här recensionen innehåller också texterna som länkats till ovan.

Författare: bloggarbjorn

Många foton på bloggen är tagna med Canon IXUS fickkameror samt Nikon D3100, och på senare tid Nikon P900, samt en Xiaomi-mobil. De äldre bilderna som jag lägger upp (oftast svartvita) är mest från 1970-talet senare del, tagna med en Minolta SRT101, samt några med kameror från pre-digital tid vars märke jag glömt. Enstaka teckningar och målningar får slinka med också. För närvarande uppdaterar jag normalt bloggen var tredje dag. Händer det något sensationellt blir det tätare uppdateringar.

En tanke på “Folkrepubliken Walmart – recension och diskussion”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s