Allt glömt, inget lärt

”Inget glömt, inget lärt” kan man säga om folk som ältar gamla oförrätter men inte begriper att man själv kan ha orsakat plågorna. Annars kunde ju minnet i kombination med lite analys göra att man inte upprepar gamla felsteg.

För närvarande tycker jag dock ”allt glömt, inget lärt” verkar bättre, åtminstone om vi tillämpar det på de människor som tror att det kommer att bli så mycket bättre med Biden-Harris-regimen än Trumpregimen. Är det möjligen samma personer i farten nu som också jublade när Obama blev president? Han verkade ju så trevlig, pratade så fint, och var ganska brun. Och hur gick det med det? Och vad hette Obamas vicepresident, en politisk utväxt från ”träsket” som exempelvis nog aldrig röstat nej till något nytt krig?

Nä, nu är det samma stjärnögda tro igen: allt kommer att bli så bra, så bra … tills det inte är bra längre. Då får väl djupstaten i USA hala fram någon ny variant som de stjärnögda kan tro på ett tag, kanske en hbtq-personlighet, det verkar ju så progressivt och bra. Upplägget kanske fungerar en gång till, allt medan USA hasar allt längre ner i utförsbacken.

Hoppa hage med grävmaskiner?

Här återpubliceras ett gammal inlägg på Björnbrum-bloggen, först publicerat 8/10 2012. Det känns ganska aktuellt ändå.
Hoppar inte hage!

När nu den elektriska hastigheten styr det industriella och sociala livet, blir explosioner i form av kraschartade kriser någonting fullt normalt. Å andra sidan blir ”krig” av gammaldags modell lika outförbara som att hoppa hage med grävmaskiner. …

Borta är den militära organisationens tungrodda former. Små expertteam har efterträtt gårdagens medborgarhärdar i ännu snabbare takt än vad som var fallet vid omorganiseringen av industrin.

Sålunda skrev Marshall McLuhan i Media som kom ut 1964, citatet är från svenska pocketutgåvan 2001, sid. 408.

Den förnumstige må fnysa och påpeka att just när denna bok kom ut så blev också sammandrabbningen mellan ”medborgarhärar” från USA och dess allierade och lydstater  å ena sidan, och de indokinesiska folkarméerna allt våldsammare. Miljonarméer var i fält.

Men han såg tendensen, tolkade tecknen åt rätt håll. De gamla jättearméernas tid var redan förbi. På 1960-talet antogs svenska värnpliktsarmén slå tillbaka en invasion av Normandie-1945-typ, trots att den militära tekniken hunnit utvecklas en hel del redan då. Hur det svenska försvaret ser ut idag vet vi. Hur blir det i morgon? Blir det bara cyber-krig för hela slanten, eller blir det tvunget att återupprätta någon sorts mass-styrkor för att försvara demokrati exempelvis? För som vi vet är ju demokrati inte något oomtvistat – speciellt inte om vi ser till hur en demokrati faktiskt kan fungera och ta hand om folket önskemål och behov, och vilken avsky sådant väcker i vissa kretsar.

Ta exemplet Venezuela. Nu vann ju Hugo Chávez presidentposten igen rätt komfortabelt, med nära tio procentenheters marginal, men det torde inte avskräcka inre och yttre fiender som vill återföra landet till den imperialistiska fållan. Därför behövs det inte bara ytterligare sociala reformer, kamp mot korruption och kriminalitet etc., utan också ett väpnat och medvetet folk som kan stå emot sabotageförsök från ”små expertteam”. Fixar Hugo det? USA kommer inte att landsätta en flotta grävmaskiner för att störta demokratin i Venezuela, men det kan ju handla om ”små expertteam”!

Lite humor i grådasket

Kinesisk tecknare ger igen för USA:s jubel över kravallerna i Hongkong. – Well, ur USAisk synpunkt är väl kravaller i Hongkong en vackrare syn än när de sker på hemmaplan. Av detta lär man sig (kanske) att inte glädjas alltför mycket åt andras olyckor!
Jag antar att denna bild fixats hemma i USA, och är en satir över folk som påstår att gänget som bröt sig in i Kongressen ”egentligen” var förklädda Antifa-aktivister. Typisk bortförklaring när det är ens egna som har gjort bort sig.

Inte bara ”faktas tunga klubba”, utan även ”satirens bitande gissel”, kan vara metoder att studera och förklara tillvarons konstigheter. Tråkigt bara att folk har dött så att säga under resans gång. Men fruntimret som sköts när hon försökte ta sig in i ett hårdbevakat skyddsområde genom ett sönderslaget fönster har knappast någon annan än sig själv att klaga på.

Spännande tider

Det händer mycket nu. Nytt kommer, samtidigt som gamla strukturer hänger kvar. Det kan ju sluta i en samling rejäla krascher när det nya tränger sig fram och det gamla bärs ut. Var beredd på att ducka!

En del gott folk tror att USA blir mer sympatiskt när Donald bärs ut, men det är tvivelaktigt. Kanske det viktigaste med honom var att han visade det landets rätta ansikte – som ju inte ser så tilldragande ut. Ny president på väg, men förmodligen mest med samma gamla skräp. De härskande i USA verkar inte ha insikten i hur man bär sig åt i en multipolär värld där det inte går att kommendera hur som helst. Man bör vara artig och diplomatisk och lyssna på andra, vilket knappast är en USAmerikansk dygd. Möjligen blir Biden-regimen ändå lite mer diplomatisk (och mindre underhållande och tok-rolig) än skojige Donald.

Jaha, här går jag och letar efter den multipolära nya världen!

USA blir svagare, och ännu värre är det när man är inne i ett byte av administrationer i Washington, och då är det läge för allierade som är irriterade på chefens beteende att göra egna manövrar. Ett exempel: den oundgänglige Bhadrakumar länkar till en artikel som omtalar att tyskarna har hittat en lösning för att färdigställa gasledningen Nordstream 2 utan att USA kan lägga sig i. En fond som ägs av delstaten Mecklenburg (med koalitionsregering av kristdemokrater och socialdemokrater) står för återstående bygge på ett sätt som skyddar de företag som utför det verkliga arbetet.

Tyska näringslivet vill ha den här gasen. Några tyska politiker är på USA:s linje. Därmed är färdriktningen bestämd. I princip påminner det om när svenska företag vill göra affärer med Kina, medan våra politiker (enligt påbud från Den Store Fadern i Washington kan man gissa) försöker försvåra och hindra för Huawei även när det skadar oss själva. Jag såg för övrigt att kineserna börjar komma igång med sitt kvantum-kommunikationsnät, så det händer saker därborta! Och det är saker som svenska företag nog gärna skulle vilja ha del av, bara politikerna höll sig lugna och artiga.

Via norska bloggen Derimot plockade jag upp den uppseendeväckande nyheten att EU inte längre erkänner Guaidó som Venezuelas president. Det borde man ju aldrig ha gjort, tilltaget är absurt. Förmodligen fattar politikerna detta, samt att det kan vara läge att rätta till saken när USA är i vänteläge. Undrar om engelsmännen också kommer på att de borde lämna tillbaka det venezuelanska guldet till sin rättmätige ägare?

Nåväl, USA är USA, och tack vare Donald och hans glada stormtrupper sjunker landet allt snabbare. Om det var ett kuppförsök den 6 januari så verkar inte kuppmakarna har studerat någon lämplig handbok i hur kupper utförs. Landets anseende i världen har knappast ökats efter uppträdena i Washington, och idag får den kalla krigaren Anne Applebaum nästan ett helt uppslag i SvD som ägnas åt hur fint och demokratiskt föredöme USA är, och hur glada man är i Moskva, Beijing och Teheran över knäppgökarnas stormande av kongressen för då är föredömet inte lika föredömligt längre. Men eftersom USA konsekvent behandlar Moskva, Beijing och Teheran som fiender får man väl ta konsekvenserna av detta och bli utskrattat och hånat. Iran har för övrigt gett USA till 21 februari att komma tillbaka till avtalet om icke-kärnvapen för Iran, och sker inte detta så blir det mer snurr på centrifugerna!

Biden lär inte kunna hindra supermaktens nedgång till något som börjar likna Tredje världen, och förutom pågående epidemi är möjligen nästa lågkonjunktur på gång. Eftersom Biden uppges vara ”underskottshök” (jag kanske återkommer till det begreppet i något senare inlägg) finns det alla chanser att hans regim kan möta lågkonjunkturen genom att göra den ännu värre.

Hur är det med Jack Ma, Alibaba och oligark-rövarna?

Det har ju varit en del larm under den senaste tiden angående den kinesiska IT- och e-handelsjätten Alibaba, och vad som hänt grundaren Jack Ma (hans riktiga namn är Ma Yun). Han påstås inte ha setts till på ett par månader, efter att ha riktat kritik mot Kinas bankväsen. President Xi Jinping lär vara misslynt, men det kan vara mer än ”kritik mot partiet” som spökar i den här historien.

Jack Ma våndas (?) över svåra beslut.

Nu har nyhetsbyrån Xinhua (Nya Kina) släppt ut en artikel som inte talar om var Ma finns eller vad han gör, men i stället syftar till att rita upp de större linjerna som gör att kinesiska staten tar en extra titt på bland annat Alibaba. Och där är man inte långt ifrån diskussionen i Europa och Nordamerika när man frågar sig vad som bör göras med jättar inom IT-branschen som samtidigt är farligt stora men kanske för stora för att få gå i konkurs. (Ett problem som för övrigt känns igen från bankvärlden.) Angående herr Ma själv avslutas artikeln med följande positiva anslag:

Under de senaste decennierna har Jack Ma och hans företag tillsammans med tiotusentals privata företag och entreprenörer varit vittnen till och bidragit till Kinas snabba ekonomiska utveckling och sociala omvandling. Deras roller i Kinas framtida utveckling kommer att förbli lika viktiga, om inte mer. Och Pekings regleringsåtgärder för Alibaba och andra liknande är för att garantera att privata företag kan fungera fullt ut enligt landets lag.

Det låter ju inte som avsättning och ivägskickande för att uppfostras av arbetare och bönder direkt, däremot en uppmaning om att inte bli en oligarkisk rövare.

Texten som följer är en avkortning och sammandrag av Xinhuas artikel:

Antitrustundersökningen som lanserades i slutet av förra året är inte avsedd att motverka teknikföretagen. Den avspeglar Pekings beslutsamhet att intensifiera marknadsenheternas uppfyllande av anti-monopolregler, stärka rättsstatsprincipen i internetindustrin och säkerställa lika villkor för att förhindra systemrisker i den kinesiska ekonomin, särskilt den finansiella sektorn, i återhämtningen efter pandemin.

Det signalerar inte på något sätt att Peking kommer att minska sitt stöd till privata företag, utan snarare att genom lagregler vägleda och driva på landets stora icke-offentliga sektor så att den kommer att blomstra på ett hälsosammare och mer hållbart långsiktigt sätt och därmed bidra bättre till Kinas högkvalitativa utveckling.

Under de senaste åren har vissa internetföretag haft en unik position för att utnyttja den kombinerade styrkan av data, teknik och kapital för att uppnå en explosiv expansion.

En sådan högkonjunktur utan adekvat tillsyn kan uppmuntra illojal konkurrens, pressa ut konkurrenter, utgöra nya utmaningar för den traditionella detaljhandelsindustrin, såväl som små butiksägare och försäljare, och skada konsumenternas legitima rättigheter och intressen. Om den lämnas obevakad kan social stabilitet också äventyras.

Ännu värre är att en oordning som går utöver lagar och förordningar skulle ge upphov till kommersiell oligarker som är ”för stora för att misslyckas” och leda till en ”vinnaren-tar-allt”-miljö i företagen, vilket kommer att minska marknadsaktörernas effektivitet, hindra innovation och konkurrens och fördröja tillväxten av relevanta branscher på lång sikt.

I åratal har Kina ständigt ökat sina ansträngningar för att bygga rättsstatsprincipen om monopolreglering inom internetindustrin i syfte att säkerställa lika deltagande i marknadskonkurrens för alla typer av marknadsaktörer.

Utkastet till revidering av antimonopollagen, som utfärdades i början av 2020, fastlade för första gången till föreskrifter för att bestämma internetföretagens dominerande marknadsposition.

Riktlinjerna för anti-monopol i plattformsekonomin, som utfärdades i november 2020 och har avslutat offentligt samråd, omfattar en uppsättning utkast till regler som kan tvinga in det monopolistiska uppförandet av landets bästa internetföretag.

I år kommer lagar och förordningar om identifiering av plattformsmonopol, hantering av datainsamling och användning samt skydd av konsumenternas rättigheter och intressen att optimeras, enligt ett uttalande som släpptes efter den årliga centrala ekonomiska konferensen som hölls i december i Peking .

Slut på referatet av artikeln. Om chefen för Alibaba har någon ambition att bli en av de 40 oligarkiska rövarna ser det ut som om den kinesiska staten har kraft att ta honom i örat och läsa lagen klart och tydligt. En klar skillnad mellan kapitalismen i Kina och kapitalismen i de liberal-kapitalistiska staterna.

Mittens rike

Här är ett par bilder som klippts från Twitter. En gång kan vara en tillfällighet, men här är två som dessutom kom upp nästan samtidigt på Twitter och har samma utformning: Xi Jinping i mitten, omgiven av ledare från andra länder. Är det ledaren för Mittens rike, omgiven av ledare från mer perifera länder och organisationer, som vi ser? Undrar hur medel-kinesen ser på den frågan!