Viktigt

Om Kina säger något officiellt så kan det inte vara mer officiellt än om det sägs av Xi Jinping. Och nu säger Xi att löftet om att utplåna den värsta fattigdomen i Kina till kommunistpartiets hundraårsjubileum har uppfyllts. Läs mer om detta här.

Hundra miljoner människor lär ha berörts av det här löftet och lyftet de senaste åtta åren. Tio Sverige ungefär. De gamla rika länderna lär inte påverkas så mycket av detta, annat än att officiella media antingen kan tiga om saken eller fnysa bort den (”jamen, uighuuuurerna dååå?”), men jag antar att många i den globala södern kommer att vara intresserad. 700 miljoner riktigt fattiga finns kvar i dessa länder (ett halvt Kina om vi gör en jämförelse) och i själva verket är det väl Kina som stått för den största minskningen av fattiga under de senaste årtiondena. Det måste göra intryck.

Kina stannar dock inte med den här framgången. Bygget av ett samhälle med rimligt välstånd för alla fortsätter. Mål: klart till hundraårsminnet av Folkrepubliken Kinas hundraårsjubileum 2049.

Såg för övrigt ett lustigt twitterinlägg idag, där någon påpekade att innan coronan bröt ut så strömmade mängder av kinesiska turister in i Europa. De hoppade inte av utan åkte hem igen. Kanske de tyckte att läget hemma inte är så dåligt när allt kommer omkring, och att regiiiiiiimen gör ett rätt bra jobb?

Bild
Ibland får man intrycket av att vissa krafter vill att dessa glada svampplockare/odlare i Kina snarare skall få uppleva kärnvapenexplosioners svampmoln än fredliga små svampar.

Man kan inte vinna jämt …

… så det blir ingen ‘färgrevolution’ i Vitryssland, och det blir intressant att notera vad som sker efter nästa möte mellan Putin och Lukasjenka. Det inträffar i Moskva den 22/2. Snart, alltså. Möjligen ökas integrationen mellan Ryssland och Vitryssland ytterligare. ”Oppositionsledaren” får väl bli permanent ”ledare” i exil, så länge någon har lust att betala.

Jubileum

Tro’t eller ej, men den 21 februari 2007 kom de första inläggen på den här bloggen. Jag hade knappast tänkt att den skulle leva så här länge, och ärligt talat har den varit på väg att avlida några gånger. Men den traskar på …

Första inlägget handlade om primatforskning, och i det andra inlägget samma dag framgår att det var full vinter i Stockholm. Mälaren var frusen, men det kändes lite av vår i luften. Då kom också min första bild på bloggen, ett foto som jag tagit av just den frusna Riddarfjärden.

Och framtiden? – Jag utställer som vanligt inga löften. Problemet är inte att det inte finns något att skriva om. Det finns för mycket att skriva om.

Samarbete, som sagt

I Svenska Dagbladet av 17/2 2021 finns en debattartikel som väl mest syftar till att läkemedelsbranschen vill försvara sig mot kritik för sena leveranser av vaccin mot aktuell influensa. Men det finns några intressanta formuleringar med hänvisning till att branschen arbetat väldigt fort, mycket fortare än normalt (3-5 år för ett nytt vaccin). Varför? – Låt oss se:

Vad är det då som är huvudförklaringen till att vaccinutveckling, kliniska prövningar på tiotusentals människor, godkännandeprocess och produktion kunnat klaras av på ett år? Vi svarar att samarbete är den enskilt viktigaste faktorn. Akademiska forskare, läkemedelsföretag, finansiärer och reglerande myndigheter har jobbat sida vid sida på ett sätt som aldrig skett tidigare.

Jaha, samarbete. Det påminner mig något om en tidigare artikel här på bloggen, den om ”Folkrepubliken Walmart”. Butikskedjan Walmart fungerar som ett kapitalistiskt företag utåt, men internt och i förhållande till underleverantörer är det samordning och samarbete som gäller. Samarbete för att skapa kapitalistiska vinster, javisst, men som i princip skulle kunna omvandlas till socialistisk planekonomi.

Vad det gäller läkemedel, och vacciner i det här speciella fallet, kan det finnas andra mål än ren vinst, även om jag antar att företagen i väst styrs av vinstdrivna kapitalister. Det finns ett tryck på läkemedelsbranschen från politiker och allmänhet att fixa något snabbt. På grund av det akuta läget har skapandet av nya vacciner tagits fram mycket snabbare än normalt – förhoppningsvis utan att det blir några tråkiga biverkningar längre fram – och nyckeln till detta är SAMARBETE. Låter inte det också som lite socialistiskt? Vi har nu ytterligare en kris som visar att det som nyss var omöjligt nu låter sig göras, och ingen är förvånad över det eller ber om ursäkt (jämför med när stater plötsligt har kunnat ta fram enorma penningsummor för att rädda skakiga ekonomier, trots att dessa pengar formellt sett inte finns). Jag skulle inte vilja kalla det för en generell princip som kan tillämpas överallt, men det ser ut som om stenhård konkurrens förstör medan samarbete utvecklar samhället, särskilt om en rejäl kris sätter en blåslampa i häcken på de ansvariga.

Undrar hur det är med rysk, kinesisk och indisk läkemedelsindustri. Ryssar och kineser har ju lyckats få fram bra och hanterbar vaccin som nu sprids över världen. Hur har det organiserats på forsknings- och produktionsstadierna? På tal om samarbete och Ryssland så skrev den gamle ryske anarkisten Kropotkin en bok betitlad Ömsesidig hjälp – en evolutionsfaktor. Den kanske är värd att läsa? Hittade en svensk översättning här.

Tillägg: här är en lång intervju med Rysslands utrikesminister Lavrov, där såväl vaccinfrågan som en massa andra frågor berörs.

På väg mot nästa krig?

Sveriges Radio berättar att USA:s ledare börjar bli nervösa på allvar. På grund av Kinas ökande militära kompetens måste en del av USA:s nedlagda flygbaser i östra Stilla havet åter tas i bruk. I stället för ett fåtal stora, som Andersonbasen på Guam, måste resurserna spridas ut för att inte riskera att ödeläggas vid ett enda anfall. Guam ligger inom räckhåll för Kinas robotar.

Samma sak gäller hangarfartygen. Jag har nämnt det här tidigare på bloggen, men då gällde det att hangarfartygen riskerade att sänkas om de gick väster om Filippinerna (kolla det här inlägget som är dryga tio år gammalt!).

Guam ligger rätt långt öster om Filippinerna, så möjligen har räckvidden för de kinesiska robotarna blivit längre, och kanske träffsäkerheten och förmågan att undgå luftvärn också. Fler och mindre flygfält, fler och mindre hangarfartyg – det är USA:s lösning på det här. Ett annat alternativ kunde ju vara att sluta hota med att skjuta sönder en allvarlig konkurrent, men det finns väl knappast i planeringen.

För många år sedan lyckades USA utnyttja splittringen mellan Kina och Sovjet för att förbättra sin position. Idag är detta ett mindre troligt alternativ. Om inte ledarna i Kina och Ryssland är korkade (det är de inte) kommer de inte att gå med på en upprepning.

Jag har sett uppgifter om att det faktiskt kommer att slutas en formell militär allians mellan de två (och även uppgifter som talar emot detta), men samordningen verkar stärkas såväl inom ekonomi som försvar. Tillsammans med ett antal andra stater och rörelser blir det ett formidabelt block. En skillnad mellan dem och USA är att USA söker global dominans. Kina och Ryssland är främst aktiva i sina respektive närområden och har få positioner långt borta från hemlandet och nöjer sig med regional dominans. Den gamle preussiske militärteoretikern Clausewitz (jag läste några sidor av honom en gång) påpekade att i allmänhet är försvararen i ett bättre läge än angriparen. I det här läget blir USA angriparen som måste operera långt från hemlandet.

Den 19/2 2021 undertecknade Xi Jinping en order angående internationellt militärt samarbete. Vad det går ut på i praktiken berättas inte, men det borde inte vara otänkbart att man exempelvis samordnar sina marin- och flygstyrkor i Stilla havet.

Till skillnad mot somliga västländer (inklusive Sverige) har inte Ryssland och Kina hittills fört något särskilt militant språkbruk, men nu är det fråga om inte röstläget har börjat ändras. Kanske är hoppet om ett civiliserat uppträdande från ”partners” i väst borta vid det här laget? Nyligen har ryske utrikesministern Sergej Lavrov i princip bett EU att dra åt h-e. En intervju med honom om olika ämnen (där även Sverige och den utvisade diplomaten berörs) har vi här. Tyskland måste skärpa sig om man vill ha mer rysk naturgas.

Samtidigt vill sex svenska riksdagspartier stoppa gasledningen mellan Tyskland och Ryssland, vilket inte är särskilt vänskapligt mot något av dessa länder. Nu är ursäkten Navalny, hade det inte varit han hade det nog varit något annat. Men det sänker knappast spänningen i Östersjöområdet. Snarare tvärtom, och då ligger Sverige ”tack vare” den förda politiken mitt i skottlinjen.

Det finns alltså tendenser som är väldigt oroande, bland annat med ett USA som vägrar att existera i en multipolär värld. Samtidigt undrar jag om det blir storkrig, helt enkelt för att det är svårt att se hur det skulle utveckla sig. USA och dess underhuggare kan ställa till mycket oreda, de kan bedriva lokala och regionala krig, men knappast köra Operation Barbarossa 2.0.

Nej, krig av gammaldags modell, med massinvasioner och massarméer, blir lika outförbara som att hoppa hage med grävmaskiner. Små ”expertteam” (för att citera McLuhan) kan inte ockupera och kontrollera den enorma landmassa som Kina och Ryssland utgör. Alltså blir det antingen den totala kärnvapensmällen, eller också ett evigt småprovocerande längs gränserna kombinerat med sanktioner, propaganda, sabotage och försök till ”regimförändringar” och styre via quislingregimer. Detta är givetvis irriterande, men om ledarna i Moskva och Beijing är klara över vad som händer och vet vad som bör göras borde det vara möjligt för dem att hålla ut och fortsätta att växa i styrka. De har varit tålmodiga och försiktiga, och det verkar löna sig i längden.

Äkta konst, eller ”installation”?

Installation skapad av naturis + mindre isbrytande fartyg + vinterkyla

Nu är det liv för att några personer på Konstfack fått för sig att en sal på skolan inte kan heta ‘Vita havet’, för det kan ge rasisiska tankar. Stor debatt har utbrutit.

Dessa ”några personer” kallar sig Brown Island, där brown/brun kan föra tanken till en viss rörelse med bruna skjorter. Jag vet inte om detta är en tillfällighet eller avsiktligt. Med tanke på att vissa andra underligheter utgått från Konstfack tidigare (Anna Odell som skulle spela sjuk och hoppa från Liljeholmsbron, och en pajsare som slog sönder en tunnelbanevagn) kan man undra om det här också är någon sorts konstprojekt. Det kanske i själva verket är ytterligare ett examensarbete?

Eller finns det ‘anti-rasister’ som är så in i h-e dumma …?

Stora hamnar

Här är ett klipp från SvD 20210215. En intressant lista över världens största hamnar, räknat i containervolymen de hanterar. (Räknas i TEU, Twenty-foot equivalent unit. En container idag är normalt på 20 TEU. Det här måttet har tydligen uppfunnits av folk som inte är inkörda på det metriska systemet.) Nåväl, vad vi lär oss är att 8 av världens 15 största hamnar ligger i Folkrepubliken Kina. Nu står Hongkong som Hongkong, men HK är ju en speciell administrativ region inom Folkrepubliken Kina, inte en självständig enhet. Så det blir åtta.

Vad Taiwan har för status beror av vem som frågar. Singapore är ju otvetydigt självständig, men bygger på kineser som en gång invandrade till Malackahalvön. Östasiens dominans blir än mer förkrossande om man räknar med Korea. En arabisk och två västeuropeiska hamnar finns med på listan, men intressant nog inga amerikanska. Så den här listan ger vissa anvisningar om var världens ekonomiska tyngdpunkt ligger idag, och kommer att ligga i morgon också.

När staten inte är som ett hushåll

(Några noteringar nedskrivna för eget bruk, och som fortsättning av föregående inlägg.)

Ett knep för att få folk att acceptera nedskärningar, ”besparingar”, i offentligt finansierade program, är att dra jämförelsen mellan staten och ett hushåll. ”Det finns inga pengar, var ska du få pengar ifrån?” Då förs diskussionen bort från de problem som ska lösas i skola, vård, omsorg etc., och i förvandlas i stället till någon sorts budgetförhandling.

Men hur är det – är stat och hushåll jämförbara enheter? De flesta vet ju att ett hushåll inte har obegränsade resurser. Man måste se till att utgifter och inkomster balanseras. Det går inte att leva över sina tillgångar i all evighet om man är en vanlig lönearbetare. Men vi måste se den viktiga skillnaden mot staten. När den hånfulla frågan kommer: ”var ska duuu få pengar ifrån?” är det lätt att göra följande anmärkning: ”Om jag är en stat som har sin egen valuta är svaret lätt. Staten kan skapa de pengar som behövs”. (De EU-stater som gått över till € har inte den möjligheten att parera ekonomiska kriser med hjälp av egna pengar, de måste göra som ett hushåll och få in pengar utifrån.)

Notera alltså att stater som Sverige, Norge, USA, Japan, med flera har sina egna kronor, $, yen etc., och därmed har möjligheten att skaka fram pengar utan att behöva springa och låna, höja skatter och avgifter etc. (Notera att pengarna inte behöver baseras på något, exempelvis guld. Fram till ungefär första världskriget hade många stater en bas av värdemetallersom skulle garantera den egna valutans värde. ) Låt oss också slippa tjatet om att ”trycka pengar”. Numera trycker man på tangenterna på datorns tangentbord, och vips! så är nya miljarder skapade i ett konto. Inte fasen står det en tryckpress och sprutar ut färska sedlar!

Nu börjar vi förstå varifrån pengarna kommer som staten ger ut. ”Jamen, staten tar ju in skatter från oss” ropar väl en misslynt kör. ”Titta vad staten slösar med våra surt förvärvade slantar!”

Men skattebetalarna är ”bara” en mellanstation. Staten skapar pengarna som sedan skickas ut till folket, och en del av den summan går tillbaka till utfärdaren i form av skatter, avgifter och liknande. Den stat som gratis kan plocka fram nya pengar kan träda in i händelse av ekonomiska kriser och direkt betala insatser för att anställa folk på olika arbeten eller hyra andra resurser som är nyttiga på något sätt men som ligger oanvända. Därmed är ett svårt ekonomiskt problem löst: ”vem betalar, och hur?”

Vad det gäller pengar kan man säga att statens uppgift är (eller borde vara) att se till att det finns tillräckligt med pengar för att samhällets ekonomiska transaktioner skall fungera smidigt. Inte för mycket och på fel ställe (det kan orsaka inflation), inte för lite (det kan få olika verksamheter att upphöra eller åtminstone fungera sämre än vad som är rimligt. (Frågan om inflation är alltså viktig, vilket kan bli ett problem om det här missköts, men jag tar den kanske separat någon gång – vad än kritikerna säger så är inflationsbekämpningen med i MMT-arnas funderingar.)

Jag har väl tidigare skrivit att MMT:s penninghantering inte löser de grundläggande samhälleliga problemen, men det kan innebära lättnader under kriser och att folk får en känsla av att saker kan ändras till deras fördel. MMT med sin arbetsgaranti är smakligare än den formellt kravlösa medborgarlönen, men problemet med en döende kapitalism rår man inte på. Där krävs det handgripligare politiska insatser. Jag skulle dock tro att staternas ingripanden för att rädda vacklande ekonomier under 2000-talet (när bankchefer börjar erkänna att de faktiskt kan plocka fram pengar genom att peta på en dator) gör att det allmänna motståndet mot att ta ”pengar ur tomma luften” bör minska. Vad som saknas i denna borgerliga version är trovärdig inflationsbekämpning och arbetsgaranti, och möjligen något annat som jag inte kommer på just nu.

Men, för att göra en avslutning, kan man få folk att inse att staten med rätt att ge ut pengar är något helt annat än ett hushåll som får sina pengar utifrån, då har man kommit en bit på vägen.

Hur räkna och avveckla arbetslöshet?

Att arbetslöshet är ett gissel är knappast något att tvivla på. Såväl ekonomiskt som socialt är arbetslösheten ofta nedbrytande för den arbetslöse och dennes omgivning. Arbetslöshet blir ett slöseri med människan i samhället, om man uttrycker det generellt. Den är både ett individuellt och allmänt problem.

Hur räknar man arbetslöshet? – Det finns olika metoder (enkäter, människor som får understöd av någon typ på grund av arbetslöshet, inskrivna hos arbetsförmedlingar, andra typer av undersökningar). Men får man med alla som är arbetslösa då? Hur är det med människor som som har givit upp att söka arbete för att det verkar hopplöst? Eller människor som skulle vilja arbeta mer än vad de gör? Och kan man lita på statistiken: det kan finnas motiv för ansvariga politiker att mixtra med arbetslöshetssiffror som kan vara besvärande i nästa valrörelse, och då helt enkelt låta en del arbetslösa vara oräknade.

Och var skall de arbetslösa hitta arbete, särskilt om det inträffar en svår lågkonjunktur eller andra kraftiga omställningar i arbetslivet/näringslivet? Eller om de råkar vara ”för gamla” för att anställas? Eller har ”fel” utbildning, eller är ”fel” på något annat sätt men som ändå är arbetsföra? (Jag utgår från att de som verkligen är super”fel” är ganska få, de får vi ta i en annan diskussion.)

Här har MMT-folket en samtidig lösning för dessa två frågor: vilka är arbetslösa, hur skall de få arbete? En uppfattning av hur kan man få exempelvis genom att läsa Stephanie Keltons bok Underskottsmyten, och fundera lite mer över vilka möjligheter som ligger inom MMT. Jag tar det väldigt kort:

Utgångspunkten är en generell arbetsgaranti. En stat som ger ut sina egna pengar kan utan problem finansiera program som garanterar arbete för alla som önskar. (Jag utgår från att förutom eget penningsskapande så krävs att garantin begränsas till de egna medborgarna, här går det inte med öppna gränser.) De arbetslösa blir helt enkelt de som kommer och vill utnyttja arbetsgarantin. Om den fungerar kan de övergå till att bli arbetande med marknadsmässiga löner och andra förmåner som förknippas med lönearbete, samt känna sig behövda i samhället (bra för självkänslan). När ekonomin dyker och arbetslösheten ökar så slussas folk in i nya offentliga redan förberedda program, och krisen mildras. (Kelton kan i detta se tillbaka till 1930-talets New Deal i USA.) När ekonomin går uppåt igen och företagen anställer kan garantiprogrammen dras ner.

Arbetsgarantin innebär att vilande resurser används, gärna till samhällets fördel, men behöver inte användas där ekonomin rullar på av sig själv. Och den stat som har egen penningutgivning kan finansiera detta själv.

Nu finns det kritiska frågor som kan ställas. Exempelvis marxister pekar nog på att de grundläggande problemen i kapitalismen inte löses med MMT och arbetsgaranti. Det kommer lik förbaskat att bli kriser om man inte också gör andra kraftiga förändringar i hur systemet fungerar.

Petiga personer kan undra vad för arbeten som skall utföras – blir det meningslösa ”gräva hål i marken och skotta igen dem igen”-arbeten, eller något värdefullt? – Man kan ju tänka sig att super-slimmade organisationer kan behöva påfyllning (vi kan ju tänka på dagens vårdsektor), och när de fått påfyllning kanske det inte längre är politiskt möjligt att sparka de extra intagna i ett garantiprogram när tiderna blir bättre igen.

Naturligtvis kommer det att finnas mängder med problem, men någorlunda möjligt att förverkliga bör arbetsgarantin vara. Men det finns en maktfråga här: om garantiprogrammen mer eller mindre sopar bort arbetslösheten, och det inte längre finns en armé av arbetslösa i samhället, minskar kapitalets makt i förhållande till arbetet. Det är nog inte populärt för krafter som vill trycka ner löner och arbetsvillkor, och ha en liten och skrämd kader på arbetsplatserna.

Hur som helst: får man välja mellan medborgarlön respektive MMT&arbetsgaranti väljer jag helt klart det senare.