Olika filosofer i regnet

Har en känsla av att jag har lagt upp den här bilden tidigare, men den är rolig så i så fall får det bli en repris.

Först har vi skeptikern, som är misstänksam mot allt. Sedan peripatetikern som filosoferar medan han vandrar omkring. Cynikern kan utmärkas av ett förakt för det enkla/dumma folket. Eklektikern är öppen att plocka idéer från olika håll. Stoikern tar livet som det kommer. Epikurén tar helt enkelt vara på tillvarons små glädjeämnen.

H&M m.fl. mot Kina

Ja, vem vinner? Och vem har rätt? Den lilla filmen från Xinhua ovan kör tre ronder mellan kombattanterna. Jag noterade en märklig detalj. Vi kan förvandla det till en liten dialog:

H&M m.fl: Ni använder tvångsarbetare för att plocka bomull och därför vill vi inte har er bomull.

Kina: Det stämmer inte, vi har inga tvångsarbetare.

H&M m.fl: Det har ni visst!

Kina: Vi behöver inga tvångsarbetare eftersom bomullsplockningen är mekaniserad till 95 procent.

H&M m.fl: Det sk-ter vi i, vi ger f-n i om det är fel, vi vill inte ha er dj-a bomull i alla fall!

Kina: Haha, då vill ni väl inte ha våra pengar heller. Sedlarna är gjorda av bomull från Xinjiang!

Jag antar att man inte ens behöver sända inspektörer till bomullsfälten – med modern satellitteknik borde det vara möjligt att se om det åker omkring skördemaskiner när det är tid att plocka bomullen. De verkar ju vara ganska stora:

Bild

”Långsam-TV”

Eller som det heter på nysvenska: Slow television. Den 15 april är det meningen att vi skall börja kolla på älgar som möjligen kan simma över Ångermanälven om de känner för det. Och är det inget som händer i skogen kan vi koppla av och lyssna till bruset från älven eller kvitter från någon fågel. Dag ut och dag in.

Men redan nu finns det en häftig långkörare från Island. Här är länken till isländska TV:s kamera som bevakar vulkanutbrottet i Geldingadalir. Ibland sprutar det mycket, ibland lite mindre, men lavan kommer hela tiden, och lavafältet nedanför kratern blir allt större. Ofta är det klart väder, men det kan komma snöväder som gör att allt blir vitt. Ibland ser man människor och flygplan också. Men i stort sett är det ”slow”.

Så här kan det se ut. Häftig, eller hur!
Så här såg det ut när ett gäng älgar stod i Ångermanälven förra året och verkade fundera över riktningen i livet.

Nyss sas det på radionyheterna att den där vulkanen kan fortsätta att spruta lava i årtionden framåt. Förra gången den var aktiv (för åttahundra år sedan om jag minns rätt) höll den igång i trettio år.

Beträffande älgarna så tyckte jag de var lite tröga förra året. Ibland verkade det ju vimla av dem i skogen, men inte mer än drygt trettio (om jag minns rätt) hoppade i och simmade över. Det var några renar där också, men de stod inte i strandkanten och funderade, utan simma raskt och energiskt över. Man kanske måste hjälpa älgarna på traven lite grann. Tänk att en utsänd från TV smyger fram till en älgfamilj (älgko och ett par osnutna kalvar som hon ännu inte gett respass) vid älvstranden …

TV-mannen: Nå, är det inte dags att simma över, det är väl bra badväder idag!

Älg: Nä, det är för kallt i vattnet, och en massa is kvar.

TV-mannen: Ni nekar alltså att simma.

Älg: Det kan du skriva upp!

TV-mannen: Jahapp, tillåt mig då att presentera min nya fina älgstudsare, Moose Killer Special Machine Gun …

Älg: Jag tror vi hoppar i nu … tallplantorna är säkert mycket bättre på andra sidan!

(Ett annat, lite tråkigare alternativ, är väl att tipsa älgarna om andra vägar att gå över älven. Går de en ganska kort sträcka norrut kan de passera över en bro och kanske skrämma slag på några bilister, och en kort sträcka söderut om deras normala simställe finns en kraftverksdamm som kan vara trafikabel för älgar.)

Bra rutet, Arpi!

… om man behandlar människor som ”inköpta” förbrukningsvaror hör man inte hemma inom publicistiken. Eller i ledningen av någon organisation överhuvudtaget.

En insikt som tydligen slagit Ivar Arpi och andra avgående från tidskriftsprojektet Bulletin med den kraft som insikter kan slå om det är man själv som drabbas av någon otrevlighet. Med tanke på att kapitalismen just bygger på att människor köps in som förbrukningsvaror i produktionen (deras arbetskraft förbrukas och förvandlas till vinst för köparen) är det intressant att Arpi tänker åt det hållet – men kommer han att dra några vidare konsekvenser av detta?

Lite klipp om epidemin och marknadsliberal inkompetens

Det är mycket med viruseländet nu. Men en del görs i alla fall. Ovanstående visar att Kuba är på gång. Det uppmärksammas till och med i SvD idag:

Kubas läkemedelsmyndighet har godkänt ytterligare ett inhemskt covid-19-vaccin för slutfastester. Önationen, som har lång erfarenhet av att utveckla och exportera vaccin, är ett av få länder i regionen som inte har börjat vaccinera mot covid-19 än, eftersom man räknar med de inhemska vaccinen.

Vad kan följa på detta? – Nya liberala hatutbrott mot Kuba kanske?

I samma dagens SvD hittar man följande förklaring av en forskare till varför England lyckas så bra med vaccinering, medan rubriken säger: ”Därför halkar EU efter i vaccineringen”:

– Storbritannien fick ett försprång, då de var först med att godkänna ett vaccin. Avtalen mellan länder och läkemedelsbolag är ju sekretessbelagda, men det verkar som att de kanske varit lite bättre på att skriva avtal på ett sätt som är bindande, till exempel med Astra Zeneca. Dessutom utvecklades vaccinet i Oxford. De har hela linjen, från forskning till produktion, i Storbritannien, säger Farshid Jalalvand.

Just det, observera det sista: De har hela linjen, från forskning till produktion! Det måste ju vara viktigt att kunna kontrollera hela processen från ax till limpa när det blir kris! Tyskarna börjar bli desperata över EU:s hantering av vaccinanskaffningen:

Om inte EU växlar upp vaccindistributionen är Tyskland öppet för att köpa in det ryska Sputnik V, som ännu inte är godkänt av Europeiska läkemedelsmyndigheten. Det säger landets hälso- och sjukvårdsminister Jens Spahn.

Detta var också SvD idag. Men låt oss gå till gårdagens tidning, där 1½ sida ägnades åt frågan varför Sverige hade, men avvecklade processen ”från ax till limpa” vad det gällde medicin- och vaccinframställning. Redan rubriken pekar ut en skyldig: En dos Carl Bildt räcker inte långt.

Nere i texten kommer en precisering som mindre pekar på individer och mer på bristfälligt tänkande.

Vi har ingen svensk vaccinfabrik.

Fast vi kunde ha haft en.

Hur kunde det komma sig? – Jo, fram till 1990-talet hade Sverige något som hette Statens bakteriologiska laboratorium SBL. Där kunde man köra processen ”från ax till limpa” vad det gällde mediciner och vaccin. En klar nationell tillgång måste man säga. Men inte i dåtidens nyliberala svärmeri. SBL skulle bort! Några SBL-are skrev en bok om det:

Statens bakteriologiska laboratorium var en vaccinfabrik. Absolut. Det var också en kyrka där mikrobiologer, djurskötare, virologer, ingenjörer och epidemiologer dyrkade modernismen.

Åtminstone om man får tro den där boken som de skrev 1993 för att den jävligt inkompetente Carl Bildt – så säger de inte rakt ut, men det är vad de vill framföra – fick för sig att lägga ner alltihop i övertygelsen att marknaden skulle klara saken bättre. Argumentet att det var snudd på korrupt att en och samma statliga institution utvecklade, tillverkade, sålde och kvalitetskontrollerade vacciner klarade laboratoriet inte av att bemöta.

Allting styckades och skingrades. Vaccintillverkningen såldes till privata bolag. Det andra – forskningen och tillsynen – gled i väg i olika riktning.

Verkligen genialt. De fjuniga ungliberalerna (och äldre inte fullt så fjuniga, men av samma skrot och korn) hade ju naturligtvis rätt eftersom marknaden har alltid rätt. Konstigt att det slagordet inte hörs så mycket numera, förresten … Nåja, det finns åtminstone vissa ljusningar, åtminstone enligt SvD idag:

Svenska bolag redo att tillverka Sputnik V

”Genom sig själv …

… känner man andra”, eller ”han som sa’t, han va’t” är kända uttryck. USA:s möjligen senile president har kallat Rysslands klartänkte statsöverhuvud ”mördare”. Putin gör en elegant kontring. Samtidigt har ryske ambassadören i Washington kallats hem (det brukar väl heta ”för konsultationer”), så situationen är inte helt angenäm. Pål Steigans blogg uppmärksammar att det har varit väldigt hög militär aktivitet i Europa nyligen. Är det något på gång, eller bara ett sätt för militärerna att hålla sig sysselsatta? – Hur som helst, de som drog en lättnadens suck när Biden kunde placeras i Vita huset har nog anledning att fundera en gång till. Hur mycket har egentligen ändrats sedan Trump fick gå? Kanske mest att Biden inte skickar ut roliga tweets?

Samtidigt är ett möte på hög nivå mellan USA och Kina på gång, i Alaska. Den ständigt intressante journalisten Pepe Escobar antar att kineserna kommer att göra hajfenssoppa av amrisarna.

Moon of Alabama har en bredare översikt med flera intressanta punkter, bland annat att en samling franska militärer har protesterat mot hur NATO sköts och inriktas mot fel hot.

Bäst eller sämst i klassen?

Nytt meddelande från Eurostat, EU:s statistikkontor. Intressant nog kan det ge argument både till den som tycker att Sverige är bäst i EU, och den som tycker Sverige är sämst, i att dela ut medborgarskap år 2019. Om man tittar lite på bakgrundsinformationen framgår att britter och syrier är stora vad det gäller att få medborgarskap i Sverige.

Nu var det delstatsval i Tyskland igen

Ungefär en timme efter att vallokalerna stängt i tyska delstaterna Baden-Württemberg och Rheinland-Pfalz såg resultatet ut som ovan. Jag är inte så insatt i tysk politik, men tror att det knappast blev några överraskningar. CDU backar bland annat efter att några av dess politiker burit sig illa åt (pandemi-parasitering). Partier med populära ledare hemma i delstaten klarade sig bra. Det var väl vad som troddes skulle ske också.

Vänstern die Linke lyckades inte bryta igenom femprocentsspärren för representation i delstatsparlamenten och Afd backade i båda men håller sig kvar i alla fall. Möjligen är ca 10% av rösterna vad det här partiet kan räkna med i västra Tyskland.

Är det mening att det här skall visa hur nästa val till förbundsdagen går så är det lite dystert för de flesta av partierna. Möjligen med undantag för de gröna (hur gröna de nu verkligen är) och liberalerna i FDP.

Månbas

Det är minst två stater med om att bygga en station på Månen: Kina och Ryssland. Ett avtal om detta har träffats. En intressant detalj som jag såg någonstans tidigare i veckan var att tidigare fanns planer om ett ryskt-USAmerikanskt samprojekt på Månen. Det verkar nu ha skrinlagts. Man kan väl anta att det ur rysk synpunkt har blivit omöjligt att samarbeta: kan man göra det med en stat som för att allt värre ekonomiskt krigföring och propaganda mot en själv? – Nå, det är väl bara att hoppas att det går bra (och att det inte sker något i stil med gamla TV-science-fictionserien ‘Månbas Alfa’, nämligen att hela Månen blåser iväg från Jorden ut i rymden).

Hata Sverige???

Jag har lite minnen av någon bamseartikel i Dagens Nyheter, möjligen från 1990-talet när nyliberalerna som ideologisk strömning härjade som värst. Det var några unga nyliberaler som gavs stort utrymme men väl framstod som rätt blåsta i roten. De tyckte ju inte om staten minsann. Stater är inte bra. Gränser är dåliga som hindrar individens frihet. Så om staten försvann vore det bra. Den stackars individen är ju så nedtryckt av staten.

De funderade på om det möjligen kunde finnas någon förebild redan under deras tid – Somalia kom som förslag. – Suck. Med sådana visioner förstår man att denna rörelse aldrig blev någon massföreteelse.

Som politisk strömning blev den extrema nyliberalismen inte särskilt betydande. Den kunde möjligen fungera som en avledande manöver medan de makthavande liberalerna utan större hänsyn till ‘individen’ jobbade på för att avveckla folkhemmet. Och jag undrar om något kapitalistiskt företag vågade släppa in hängivna nyliberaler i sina styrande organ. Ett företag kan ju knappast fungera efter extremt individualistiska eller anarkistiska principer.

Nu över till samtiden. För några dagar sedan blev jag uppmärksammad på en märklig kampanj som drivs av Syndikalistiska ungdomsförbundet, SUF. De påstår sig vara revolutionärer med viss anknytning till Syndikalisterna, och då kan man väl kalla dem anarkister? Anarkister vill ju bli av med staten, helst redan igår.

Och trogna sådana principer har de nu startat kampanjen ”Hata Sverige”. Den förklaras på ett par sidor från SUF/Malmö, här och här. Det låter ju väldigt militant, kanske till och med nihilistiskt. Kanske någon svartsynt rysk anarkist/nihilist från 1800-talet (”ned med allting”) spökar i bakgrunden som inspiratör. – Hur som helst: min poäng är att de här SUF-arna har en del gemensamt med det sena 1900-talets statshatande nyliberaler, och kanske även med dagens globalister (fast de senare är kloka nog att inte uttrycka sig så in i norden dumt när de vill riva gränserna). Ett militant språk kanske kan dölja den småborgerliga/trasproletära grundtanken, men det kan inte få den att försvinna.

Några citat med kommentarer:

Sverige är ett land som bygger på exploatering och ojämlikhet. Problemen sträcker sig från rasism och sexism till hemlöshet och polisvåld. För att rädda oss krävs det att vi lär oss hata landet som hatar oss.

”Exploatering” bör vara kapitalets utvinnande av merarbete och mervärde, men detta försvinner raskt i det vidare resonemanget till förmån för frågor som är lättare för just kapitalet att svälja. ‘Låt aktivisterna jobba med rasism så kör vi vidare med våra grejor’ kan man väl tänka sig att kapitalisterna tänker. ”Landet” är inte en organism som kan hata eller ha några andra känslor heller. Däremot kan olika grupper, individer, klasser etc. ägna sig åt att hata. Det är en annan sak än ”landet”.

Mer klipp ur texten:

Staten är kapitalismens verktyg; den håller arbetarklassens missnöje på en lagom nivå. Revolterar vi finns den där och skjuter oss. Håller vi oss lugna finns den där för att försvara de rika. Om vi som arbetarklass ska kunna bygga ett bättre samhälle måste maktsamhället försvinna. Staten måste krossas, så som den krossar oss.

Kapitalisterna har inga personliga behov av att arbetarklassen är missnöjd alls. Missnöjet kommer ur hur systemet i sig fungerar, det är där klyftor och missförhållanden skapas av dess inneboende logik, konflikter växer och folk kan eventuellt börja hata – eller göra något praktiskt åt saken. Men hur är det möjligt utan att ha en stor del av de berörda med sig? Finns det möjligen faktorer som gör att man måste tänka annorlunda än dessa syndikalistungdomar? Och om staten krossas som det ser ut idag och under den närmsta framtiden, innebär inte det att någon annan stat kommer att ta över på något sätt?

Gränserna är nationalismens bästa vän. Genom att dra linjer på kartor splittrar de arbetarklassen i småbitar. Gränser är att hävda rätt till att förbjuda människor bra liv, enbart baserat på förfäder länge sedan döda, och slag länge sedan glömda. Gränser är ett vidrigt koncept. Så mycket död, sorg och elände har uppkommit till följd av gränser. Det är dags att inse att våra medmänniskor inte är våra fiender och överge nationsgränser.

Varför inte säga att gränser kan vara arbetarklassens vän? Just som avgränsning mot kapitalismens oinskränkta välde? Det finns inget som säger att arbetarklassen automatiskt kommer i ett bättre läge om gränserna försvinner. Däremot gillar ju globalister avvecklandet av gränser … därför att de gillar kapitalets fria rörlighet. I en värld med kapitalets fria rörlighet blir arbetarna illa ansatta. Har arbetarklassen i västra Europa stärkts genom EU:s nedmontering av gränser (som man senare måste montera upp igen när friheten började få otrevliga följder)? Att folk som kämpar för den dagliga överlevnaden skulle ena sig är inte garanterat. Snarare är det troligt att olika grupper kommer att hetsa och hetsas mot varandra. Det är där vi hamnar om ungsyndikalisterna skulle få igenom sin politik. Ett globalt maktlöst proletariat, på ena sidan trakasserat av kapitalet, på andra sidan av trasproletariatet. Ta bort pratet om ”arbetarklass” från syndikalisternas argumentering så hamnar man ganska nära de extrema marknads/nyliberalernas position. Gränslösheten fungerar redan nu som ett medel för att riva välfärdssamhället. Ungsyndikalisterna verkar vilja köra vidare på den linjen. Varför?

En sista reflexion: de största framgångarna som revolutionära rörelser har nått under 1900-talet var när kommunister anknöt till den nationella kampen. Mot främmande välde, mot invasioner, för eget självbestämmande och utveckling. Den kraft som där utvecklades kanske är utan motstycke. Den hade inte varit möjlig om kampen hade skett med målet att utplåna det egna hemlandet, formellt till gagn för en arbetarklass som knappast varit med på det ändå. I stället för att hata gränser kunde det vara bra att ha en hållbar linje i den nationella frågan, och göra klart för så många som möjligt att en sådan finns också i Sverige och inte bara långt bort i världen, och diskutera hur öppet landet skall vara och vilka begränsningar/gränser som är lämpliga att upprätthålla.

Om ungsyndikalisterna ”hatar staten” kunde de ju betala tillbaka en del av de medel som staten lagt ut på deras uppehälle (barnbidrag, skola, hälsovård och vad det nu mer kan vara). För man vill väl inte ta emot bidrag av någon som man hatar?