I raketernas era

Hittade den här kartan hos BBC. Eilat ligger strax nedanför nedre kanten.

Det finns mycket man kan fundera över, när nu nästa omgång brakar loss vid Medelhavets östra strand. En fråga löstes idag, när det visade sig att Hamas raketer från Gaza når ända ner till Eilat vid Röda havet. Att de kan slå ner i Tel Aviv och Jerusalem vet vi redan tidigare, men nu ser det ut som om hela Israel (och en hel del områden utanför) ligger inom skotthåll.

I och för sig skulle man kunna bomba kärnanläggningen i Dimona, men jag antar att det är det sista som lokalbefolkningen (palestinierna i Gaza är alltså att räknas som lokalbefolkning här) skulle ta sig för – risken för att sprida radioaktivitet i områden man tänker ta tillbaka är inte ett lockande alternativ. Möjligen skulle desperata zionister kunna hitta på något sådant om de inser att spelet är förlorat och de måste sticka iväg.

Nu verkar raketerna från Gaza vara av den enklare typen: de åker upp i luften och ner igen, utan styrning. Jag har sett påståenden om att Hamas har kryssningsrobotar, men det tvivlar jag på tills någon lägger fram pålitliga belägg. Däremot finns det en annan part som har styrbara raketer, nämligen Hetzbollah i Libanon. Målen är förmodligen redan utsedda (jag tror Hetzbollahs ledare har gjort antydningar i den riktningen). Här är frågan om och när en raketoffensiv från Libanon skulle starta. Blir det om Israel försöker angripa med marktrupper igen, som 2006? Eller om Israel börjar vackla och kan tänkas falla om det kommer ett regn av missiler?- Just nu kanske det bästa alternativet för libaneserna är om palestinierna fortsätter att bygga upp sin egen kapacitet så har libaneserna sin arsenal i reserv, och som ett Damoklessvärd över fiendens huvud. ”Anfaller ni så får ni allt det här i skallen, och det klarar inte ert luftvärn av!” Det finns en liten territoriell konflikt mellan Israel om Libanon, men jag vet inte hur den spelar in i det här sammanhanget. Israel har ockuperat ett område som Libanon anser vara sitt eget, och Hetzbollah grundades ju som en motståndsrörelse mot ockupation. Jag tvivlar att just den landremsan ses som argument för storkrig och massbombardemang.

Men nu finns det ju indirekta skador som är betydande, förutom de direkta där en bomb exploderar. Exempelvis att flygplatsen i Tel Aviv stängdes på grund av raketfaran, och trafiken i stället flyttades till Eilat. Men Eilat ligger ju också inom radien för dit raketerna når, så hur går det då med internationellt flyg in och ut från Israel? Sedan finns ju andra samhälleliga påfrestningar, där livet avbryts till och från av flyglarm och folk springer till skyddsrummen. Och när sådant kan hända lär det påverka människorna även om det inte pågår bombardemang. Palestinierna har fått leva med det länge, israelerna mer sporadiskt. Nu kan det permanentas. Moderna stater har svårt att klara av kriser som kräver nedstängningar och att livet växlas ned på en lägre nivå. De pionjärer som grundade Israel tålde en hel del, men det är frågan hur mycket kris deras barnbarn uthärdar innan det blir dags att packa väskorna. För nu vet de att det inte finns några skyddade platser kvar i Israel. – En rätt stor del av Israels befolkning kommer från Ryssland. Undrar om Kreml skulle välkomna en återinvandring av ryska judar, om de inte vill/kan bo kvar i Israel längre?

Den som studerar dialektisk materialistisk filosofi torde hitta en hel del intressant i det här skeendet. Tendenser rör sig långsamt åt olika håll, den starkare parten blir långsamt svagare, den svagare lär sig och blir starkare. Det kan vara svårt att urskilja. Den som har överläge uppfattar inte vad som händer och är självsäker. Mindre varningstecken (som när en drönare upptäcktes nära Dimona för några år sedan) skrattas bort: Det är ju inte mycket! Men plötsligt uppstår kriser som visar att styrkeförhållandena verkligen förändrats. I början hade miliserna i Gaza inga raketer. Sedan började man göra små pjäser som skickades iväg en kort distans in i södra Israel och inte orsakade någon större skada. Nu kan man alltså tillverka större missiler som når över hela Israel, även om de direkta skadorna som de orsakar kanske inte är så stora (indirekt kan de alltså stänga igen hela landet). Hela staten Israel och de ockuperade områdena är en högst reell måltavla för palestinska raketer. Det är en viktig kvalitativ förändring, skulle kanske dialektikern säga. Och den ena partens självförtroende ökar, den andra börjar tvivla på sig själv. Det är också viktigt.

Tråkigt att det här inte löstes för årtionden sedan, men nu har den allmänna krisen omkring Palestina fått vara ett infekterat sår under så lång tid att avslutningen kan bli verkligt obehaglig, med krig och progromstämning, krig och folk som slår ihjäl varandra på gatorna.

Ja, det var några lösa funderingar. I morgon kanske verkligheten har blivit väldigt annorlunda.

PS. Kolla den här analysen från Moon of Alabama. Han är bättre informerad än jag. Fast vad de nya raketerna som rapporterats ha skjutits från Libanon betyder är han inte säker på. Inte jag heller. DS.

Författare: bloggarbjorn

Många foton på bloggen är tagna med Canon IXUS fickkameror samt Nikon D3100, och på senare tid Nikon P900, samt en Xiaomi-mobil. De äldre bilderna som jag lägger upp (oftast svartvita) är mest från 1970-talet senare del, tagna med en Minolta SRT101, samt några med kameror från pre-digital tid vars märke jag glömt. Enstaka teckningar och målningar får slinka med också. För närvarande uppdaterar jag normalt bloggen var tredje dag. Händer det något sensationellt blir det tätare uppdateringar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s