”Kriget som Israel förlorade”

Här är en länk till en artikel som hävdar att Israel förlorade den senaste omgången mot palestinierna.

Om man talar om ”förlust” så är det dock inte första gången. 2006 försökte ju Israel slå ut motståndet i Libanon, men tvingades till slut dra sig tillbaka. Hetzbollah slogs för bra. Men nu handlar det om det senaste stora våldsutbrottet. Förmodligen inte det sista. Och hur gick det egentligen nu, det kan ge en antydan om hur det kan gå nästa gång.

Först får man tänka på att även om två parter är i krig med varandra så behöver de inte föra samma typ av krig, särskilt om det är en stat som kämpar med en icke-statlig aktör. Staten för konventionellt krig med sina väpnade styrkor. Den andra parten är formellt underlägsen vad det gäller eldkraft – men inte vad det gäller folklig förankring. Det innebär att frågan om vinst eller förlust inte behöver vara så enkel att besvara. Staten kan formellt vinna varenda större strid under kriget men ändå förlora – för den andra parten behöver bara bevara sin förmåga att kämpa och inte bli uttröttad. Men den mäktiga staten tröttnar till slut och drar sig ur. Ett antal kolonialkrig, nationella befrielsekrig, folkkrig, verkar bevisa den idén.

Den principen kan fungera också i Israel/Palestina. Den tidigare oövervinnerliga israeliska krigsmakten kan fortfarande döda folk och förstöra byggnader, men den har under åren som ockupationsstyrka blivit slappare. Redan 2006 skrevs det någonstans om kriget i Libanon som det första post-sionistiska kriget. Den gamla sionistiska övertygelsen höll på att försvinna hos soldaterna. Enligt artikeln idag är det inte bättre, ungdomen har sina egna personliga projekt i stället:

Incitement and populism are taking a heavy toll on Israeli society. Most young Israelis do not enlist in the military anymore. Not because of a political opposition to the actions of the army, but simply out of personal priorities.

Färre vill till armén, samtidigt som arméns allmänna beteende inte får goda omdömen. ”Odisciplinerad arg mobb.” Det kan ju också bero av att man vant sig vid att trakassera mest obeväpnade civilpersoner. Att verkligen göra markangrepp in i Gaza, där små hyggligt beväpnade och motiverade motståndare kan bita ifrån sig ordentligt, är knappast något som israeliska armén vill ge sig in på.

Similarly, the military does not function as an organised army, but as an undisciplined angry mob. The brutal bombing of Gaza was poorlycoordinated and even the quality of propaganda that the Israeli military produces in order to justify the bombing is lower than ever.

On 14 May the Israeli military press unit deceived foreign media, claiming that Israeli ground troops were marching into Gaza in order to get Hamas fighters to take shelter in tunnels, which were promptly bombed. The lie failed, because the military press unit did not send the same misinformation to the Israeli newspapers. Hamas officers saw through the trick and avoided entering the tunnels.

Vidare har kriget lett till större enighet än tidigare mellan israeliska palestinier och de som lever på Västbanken och i Gaza. Den israeliska staten har drivit dem samman och förvandlat potentiella till verkliga fiender, och dessutom skaffat sig än mer dålig publicitet i utlandet.

Den allmänna slutsatsen är följande. Notera hur de stridande sidornas olika beteenden uppmärksammas, enligt gamla kända principer eller oförutsägbart:

On the tactical level, Israeli armed forces have superior weapons, but on the strategic level, they are losing international legitimacy. The Israeli side is completely predictable. Military operations are dictated by the short-term political interests of Netanyahu. Israelis are internally divided, and politically paralysed. Fear of losing face prevents them from seeking compromises.

In contrast, the Palestinian side is united but unpredictable, and has many options for how to proceed. The military operation, dubbed “Guardian of the Walls” by Israel, may have ended with a ceasefire. But it appears that despite the horrifying death toll among Palestinians, the Israeli side has lost.

Den gamle kinesiske militärskribenten Sun Tzu (2400 år sedan), och hans efterföljare Mao Zedong, skulle nog ha en del intressanta kommentarer till detta.

Författare: bloggarbjorn

Många foton på bloggen är tagna med Canon IXUS fickkameror samt Nikon D3100, och på senare tid Nikon P900, samt en Xiaomi-mobil. De äldre bilderna som jag lägger upp (oftast svartvita) är mest från 1970-talet senare del, tagna med en Minolta SRT101, samt några med kameror från pre-digital tid vars märke jag glömt. Enstaka teckningar och målningar får slinka med också. För närvarande uppdaterar jag normalt bloggen var tredje dag. Händer det något sensationellt blir det tätare uppdateringar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: