KKP – grattis till hundraåringen!

Om man är kvalificerad kan man få den här fina medaljen den 1 juli. Den dagen i år kan Kinas Kommunistiska Parti notera att det existerat i etthundra år. Det började i obetydlighet 1921, växte, blev illa åtgånget under de våldsamma inbördesstriderna i Kina under 1920- och 1930-talet, växte igen under kampen mot den japanska invasionen och de inhemska fienderna, upprättade Folkrepubliken Kina 1949, slog tillbaka USAmerikanerna i Korea. Sedan har kampen inom och utom partiet mest handlat om bästa sättet att bygga upp landet igen. Ibland har det gått bra, ibland mindre bra, men riktningen har varit klar och omvärlden har noterat. Och nu är Kina tillbaka på toppen. Diskussionen om hur det fungerar, och vad Kina överhuvud taget är, fortsätter. Det är dock svårt att bortse från att hundratals miljoner människor har klivit ut ur fattigdomen på mycket kort tid. Och idag kom ytterligare en glad nyhet: malarian har utrotats i Kina.

En recension med lite kommentarer

Hos Pål Steigan hittade jag en intressant recension, en översättning av en artikel som ursprungligen publicerades i USA-tidskriften Monthly Review. Skribenten kan av namnet att döma, Tamara Prosic, ha ryskt ursprung men bor i Australien och forska på universitetsnivå i en kombination av teologi och marxism. Detta är intressant, för boken som recenseras är skriven av en australier som just publicerat mycket om teologi, bibelforskning – och marxism. Roland Boer heter han. Bokens titel är Socialism with Chinese Characteristics. Boers nuvarande nätsida hittar man här.

Här sitter Roland Boer själv och grunnar på något

Över till Tamara Prosic, och så slänger jag in några ytterligare reflexioner på slutet:

Socialism with Chinese Characteristics utmanar den förenklade ömsesidigt uteslutande dualistiska lins genom vilken socialismen i Kina ofta ses och bedöms. Sann mot sin titel är boken en guide till kinesisk socialism, både omfattande och skarp, men inte så mycket för utlänningar som för dem som förlorat den marxistiska dialektiken ur sikte som teori, analysmetod och viktigast av allt, som ram och guide för social praktik. För andra, som likt jag själv växte upp och bodde i ett socialistiskt land, är att läsa Socialism with Chinese Characteristics en resa som samtidigt är bekant och ny: bekant genom att känna igen språket för specifikt socialistisk marxism och nytt om hur det har tillämpats under kinesiska omständigheter.


Det är inte lätt att ge en kort översikt över Boers bok. Den har tio kapitel (var och en med många avsnitt och underavsnitt) som syftar till att ge omfattande svar och förklaringar på många olika frågor man kan ställa om det moderna Kina. Vissa är mer teoretiska, andra mer faktiska, men alla bygger på en rad olika delar som involverar historia, marxism, politik, lag, lingvistik, etc. Boken täcker vad vissa kan betrakta som ‘stora’ frågor som den marxistiska grunden för reformen och öppnandet, införandet av privat ägande och marknadsekonomi (kapitel 4 och 5), den teoretiska grunden och den praktiska funktionen av den kinesiska socialistiska demokratin (kapitel 8 och 9) och idéer om suveränitet och mänskliga rättigheter och deras praktiska tillämpningar (kapitel 7). Vid hanteringen av dessa ‘stora’ frågor klargörs dock också ett antal andra frågor, till exempel minoritetsnationaliteternas status och deras deltagande i den demokratiska processen (avsnitt 8.5), innebörden av ‘rättssystem’ och ‘styre genom lag’ (underavsnitt 8.6.1), partiets roll och regeringens roll (underavsnitt 9.6.2), syn på globaliseringen (underavsnitt 10.4.8), etc. Varje kapitel innehåller också citat och referenser från kinesiska källor, som inkluderar verk och tal av partiledare (Mao Zedong, Zhou Enlai, Deng Xiaoping, Xi Jinping), dokument från kongresser och konferenser och otroligt många kinesiska marxistiska filosofer, statsvetare, ekonomer, etc., varav de flesta tyvärr är okända utanför Kina. Boken innehåller också förklaringar av kinesiska ord, uttryck och tecken som ingår i den kinesiska marxistiska diskursen, såsom shishiqiushi (söka sanning från fakta) (32), datong (enhet, samhörighet, harmoni) och xiaokang (måttligt välmående, hälsosam, fredlig och säker) (kapitel 6), baquan (hegemoni) (256), etc.

Det sätt på vilket allt detta mångsidiga material vävs samman och presenteras är tydligt och tillgängligt, men boken är långt ifrån en enkel beskrivande resa som man kan förvänta sig av en ‘guide’. Det är också ett djupt analytiskt arbete som för att lyfta fram den kinesiska marxismens särskiljningsförmåga och komplexiteten i att bygga socialism innebär noggrann läsning av kinesiskt textmaterial (och hur de passar i förhållande till verklig praxis), ofta jämförelser med sovjetisk och västerländsk marxism och västerländsk liberalt tänkande, ständig rörelse mellan det förflutna och nuet, zooma in på detaljer och zooma ut till helheten och ofta redogöra för hur beskrivna praktiska aspekter passar in i den kinesiska marxistiska diskursen. I den meningen är det inte lätt att läsa igenom Socialism with Chinese Characteristics. Det finns bredd och djup i den som kräver konstant fokus och, viktigast av allt, också ett öppet sinne och beredskap till att acceptera omkonfigurerade, ibland på ett helt nytt sätt, välkända marxistiska idéer och begrepp.


Bilden av ”socialism med kinesiska egenskaper” som framgår av denna intensiva resa är av ett levande, dynamiskt och komplext samhälle som är i ständig utveckling och i en kritisk dialektisk dialog med sig själv och med resten av världen. Om jag faktiskt skulle sammanfatta vad ”socialism med kinesiska egenskaper” innebär utan att göra allvarlig orättvisa mot dess komplexitet, skulle det vara att den exemplifierar marxistiska dialektik i verklig handling. Dialektik var kraften bakom reformen och öppningen (kapitel 2, 3, 4, avsnitt 5.3) och det är fortfarande den dominerande teorin och metoden som informerar och formar utvecklingen av kinesisk socialism (avsnitt 1.2 och kapitel 10). Det som emellertid skiljer kinesisk marxistisk dialektik från marxistisk dialektik i klassisk mening är att den refererar till kinesisk historia och förhållanden (underavsnitt 1.3) och att dess primära fokus inte längre är på motsättningar som härrör från kapitalismen, utan att lösa motsättningar som uppstår i socialism, det vill säga i en social verklighet efter revolutionen där, som Marx skulle säga, expropriatörerna redan har exproprierats (avsnitt 3.4 och underavsnitt 4.5.1). Med andra ord är detta en typ av socialistisk/socialistisk dialekt vars huvudsakliga intresse är utvecklingen av socialismen som konkret social, ekonomisk och politisk praxis.


Dialektik är det dominerande temat i boken, men nyckeln till att förstå specifikt kinesisk socialistisk dialektik och uppskatta den kinesiska socialismens komplicerade funktioner och dess funktion är de första fyra kapitlen, eftersom de flesta av de idéer de behandlar är med en evig växande komplexitet vidareutvecklade i resten av boken. I inledningen förklarar Boer den roll som marxismen spelar i Kina, vad som specifikt är kinesiskt om det och ett antal liberala och västerländska marxisters (fel)framställningar av kinesisk socialism, som kinesiska forskare och Boer anser vara otillräckliga och metodologiskt felaktiga eftersom de försöker att förstå Kina ur västerländsk historia, västerländska intellektuella traditioner och västerländsk marxism. Det andra kapitlet diskuterar Dengs två principer (befriandet av tänkandet från dogmatism i syfte att befria produktivkrafterna, och söka sanning från fakta, som grund för den marxistiska metoden) som var avgörande för övergången från strikt planerad till blandad planerad/marknadsekonomi. Det tredje kapitlet presenterar ”motsättningsanalys” eller dialektisk materialism som den utvecklades i Sovjetunionen, nämligen förståelsen att motsättningar fortsätter i socialismen om än i icke-antagonistisk form, och dess tillämpning under kinesiska förhållanden. Slutligen förklarar det fjärde kapitlet skälen till reformen och öppnandet via motsättningsanalys i en serie motsatser som kollektiv/individ, jämlikhet/skillnad, revolution/reform, självtillit/globalisering och deras omkalibrering inom det kinesiska socialistiska. ekonomiska och politiska sammanhanget. Härifrån vänder sig boken till en extremt detaljerad diskussion om mer konkreta aspekter av kinesisk socialism, såsom ekonomi, socialistisk modernisering, suveränitet, mänskliga rättigheter och demokrati, som slutar med en redogörelse för Xi Jinpings tankar. Vad alla dessa kapitel tydligt visar är den fasta grunden för Boers påstående från inledningen, nämligen att marxismen är kärnan i det kinesiska socialistiska projektet, även om det, som nämnts tidigare, är marxism som i första hand är hänvisande till och tillämplig på problem som inom socialismen.


Uppfyller Boers bok löftet att ”rätta till bristen på kunskap” om begreppet och utövandet av socialism med kinesiska egenskaper? Det gör det verkligen och mer så. För dem som undrar om Kina fortfarande är socialistiskt eller misstänker att det kinesiska kommunistpartiet övergav marxismen, ger boken mycket material att basera sina svar på. Den som vill engagera sig på allvar och omfattande med ”Socialism med kinesiska egenskaper” borde i själva verket läsa boken. När det gäller mig tvivlade jag aldrig på att Kina är socialistiskt. Vad Socialism with Chinese Characteristics gjorde för mig var att bekräfta att kommunismen verkligen är ”historiens gåta löst”, som jag började tvivla på efter den jugoslaviska och sovjetiska katastrofen, och att åter väcka hoppet att världen kommer att komma till den lösningen förr snarare än senare. Kina vill leda mot uppnåendet detta mål genom exempel och Boers bok sätter verkligen ett mycket starkt ljus på det yttre och inre av detta exempel.

Några slutreflexioner

Dialektik handlar ju om motsättningar. Här har vi en intressant motsättning som jag upptäckte, den mellan att sprida viktig information och kostnaderna för att få tag på informationen. Den här boken är inte billig. Bokus vill ha 1338 kronor för den, vilket låter rätt mycket för en skrift på 316 sidor. Ingenting för den vanliga allmänheten med Kinaintresse alltså.

Det går ju alltid att slänga in frågetecken, och det kan röra exempelvis Boers inställning till den nuvarande kinesiska politiken. Av vad jag läst på hans blogg de senaste åren (han har haft en blogg med den lustiga titeln Stalin’s moustasche, men den är borta nu och ersatt av en ny sida enligt länken ovan) ser det ut som om han svalt allt från Deng och framåt med hull och hår.

Men det finns en djupare fråga att grunna över: är Boers och Prosics slutsatser att Kina är socialistiskt och har löst det grundläggande problemet om vägen mot kommunismen korrekta? Och om Kina har löst problemet, är det vägledande för oss i de gamla industriländerna? Ställer man den frågan är det svårt att undvika den ståndpunkt självaste Karl Marx publicerade flera gånger: man kan inte utan vidare hoppa från ett samhällssystem till ett annat, ett system måste så att säga köra slut på sina möjligheter innan utbyte till något nyare och bättre kan bli aktuellt och nödvändigt. (Här citerade jag 2011 en av de viktigaste texterna, utgiven 1859.)

När Kina, Ryssland och en del andra stater försökt kasta sig från feodalism och primitiv kapitalism över till socialism har man trots hård kamp glidit tillbaka, eller kanske över till, modernare former av kapitalism i stället för att direkt närma sig kommunismen. Det verkar som om någon sorts ekonomisk gravitation korrigerat de politiska ansträngningarna. Det kan ju tyda på att Marx hade rätt. Nivån på ekonomin (även om den utvecklades rasande fort från en låg nivå) styr vad som är möjligt, och i sin tur hur den politiska överbyggnaden och styrelsen ser ut.

Marx ansåg att de mer avancerade staterna visade vägen för dem som inte hunnit så långt (se hans förord 1867 till första bandet av Kapitalet). Möjligen är Kina i själva verket en sådan avancerad stat, där ledningen (förmodligen efter ordentliga studier av Sovjet) lyckats hitta en modell där man utnyttjar kapitalismen för att vid rätt tillfälle kunna omvandla den till socialism. Kanske till Folkrepubliken Kinas hundraårsjubileum år 2049?

Men är detta giltigt för oss i de gamla industristaterna? Är det kanske viktigare att vi studerar hur kapitalismen fungerar här, och hur mycket utvecklingskraft den har kvar? Måhända är det en annan tanke hos Marx vi bör fundera på, nämligen att den vinstdrivna kapitalismen som producerar varor får svårare att hitta de goda vinsterna – att vinsten i förhållande till befintligt produktionskapital krymper till icke hållbara nivåer. Kapitalismen fungerar ungefär som ett pyramidspel, och när tillflödet av vinster till pyramiden sinar riskerar den att falla. – Det vore intressant att lära sig mer av vad ”otroligt många kinesiska marxistiska filosofer, statsvetare, ekonomer, etc., varav de flesta tyvärr är okända utanför Kina” har för tankar om detta. Det befriar dock inte oss själva från att använda hjärnan.

Poetisk avslutning

För övrigt, vad det gäller sjukdomsbekämpning skrev gamle ordföranden Mao ett poem 1 juli 1958, där han yttrade sin glädje över att schistosomiasis, eller snäckfeber/bilharzia, hade utrotats i Yukiang län i Kina: Farväl till pestguden. Jag har inte sett någon svensk översättning, men här finns den på engelska, med Maos ingress.

When I read in the Renmin Ribao of June 30, 1958 that schistosomiasis had been wiped out in Yukiang County, thoughts thronged my mind and I could not sleep. In the warm morning breeze next day, as sunlight falls on my window, I look towards the distant southern sky and in my happiness pen the following lines.

I

So many green streams and blue hills, but to what avail ?
This tiny creature left even Hua To powerless!
Hundreds of villages choked with weeds, men wasted away;
Thousands of homes deserted, ghosts chanted mournfully.
Motionless, by earth I travel eighty thousand li a day,
Surveying the sky I see a myriad Milky Ways from afar.
Should the Cowherd ask tidings of the God of Plague,
Say the same griefs flow down the stream of time.

II

The spring wind blows amid profuse willow wands,
Six hundred million in this land all equal Yao and Shun.
Crimson rain swirls in waves under our will,
Green mountains turn to bridges at our wish.
Gleaming mattocks fall on the Five Ridges heaven-high;
Mighty arms move to rock the earth round the Triple River.
We ask the God of Plague: ”Where are you bound ?”
Paper barges aflame and candle-light illuminate the sky.

Barbarossa

Den 22 juni 1941 började andra världskriget på allvar. Tyskland angrep Sovjet. Tyskarna trodde att en blixtattack skulle sänka Sovjet. Det fungerade ju på västfronten. De räknade inte med att Sovjet var så redo man kunde vara 1941, och att tyskarna som det visade sig hade skrivit under sin egen dödsdom.

Ett sätt att studera historiska skeenden kan vara att läsa samtida tidningar. I efterhand kan en historisk händelse, som Tysklands Operation Barbarossa, vara lätt att förstå. Småplocket rensas bort i den historiska analysen, det väsentliga tas fram. Men när den dåtida pressen rapporterar om det som hände igår och idag blir det knepigare. Stort och smått blandas på nyhetssidorna, riktiga och felaktiga uppgifter, mer eller mindre insiktsfulla kommentarer, lögner och propaganda. Det är med andra ord som idag. Kan vi idag, med ledning av en morgontidning, radion och TV samt ”nätet” få en omedelbart korrekt och förståelig bild av vad som händer i världen? (”Nej”, säger jag.)

Jag kollade Svenska Dagbladets historiska arkiv för två dagar, 22 och 23 juni 1941 och plockade några rubriker och delar av artiklar. Vi är alltså dels i sista dagen innan krigsutbrottet i öst, och dels i första dagen av Barbarossa.

Stockholmare åker till skärgården med pick&pack, och tydligen med getter också. Ingen känsla för att nästa fas av det stora kriget är på gång.
Men moralfrågor är alltid intressanta, och dansbaneeländet är naturligtvis viktigt att angripa.
Dock: i öster händer något. Finland mobiliserar. Varför? Tyskarna säger sig inte lägga sig i vad finnarna gör.
Hur som helst: händer det något på slagfälten handlar det inte om Sovjet. Det skulle ju innebära ett tvåfrontskrig i Europa, och den faran är nu ”slutgiltigt undanröjd” säger Deutsches Nachrichtenbüro. Nej, det är England man riktar sig mot. – Nåväl, detta var på gamla midsommarafton, den 22 juni. Låt oss nu se hur sången går den 23 juni!
Jojo, ”bombregn över ryska armeerna”! Angrepp på Finland sägs det också, men jag har för mig att finnarna var i gång med att minera Finska viken redan innan krigsutbrottet.
Och att den tyska fronten gick från Norra ishavet till Medelhavet var klart redan dag ett.
Mitt i storpolitiken hittar vi ledaren för Sveriges Kommunistiska Parti, Sven Linderoth. Tyskarna försökte få SKP förbjudet. Partiet arbetade under svåra omständigheter, men något partiförbud blev det aldrig.

Kina noterar något unikt

Twitter från Xinhua, Nyhetsbyrån Nya Kina. Svenska folkets upphetsning i regeringsfrågan kan väl mätas mot oron för hur det skall gå i kyrkovalet i höst. Jag skulle tro att ett extraval till riksdagen i sommar inte kommer att väcka någon större entusiasm heller. Och allt detta trams för att socialdemokraternas ledning vill (med centern som ursäkt) attackera sina egna gräsrötter. Vansinne! Är det möjligen trianguleringsidén som slagit slint i partistrategernas huvuden? (Alltså att ett parti kan vinna mer röster genom att lite till att de egna kärntrupperna inte sviker vid valurnorna, samtidigt som man slänger ut lockbeten till andra partiers väljare – lockbeten som de egna kärntrupperna inte gillar. Men det kan ju bli alltför grovt, även för inpyrda gråsossar.)

Kan vi tippa att Löfven får driva en expeditionsministär ett tag, och sedan slingrar han sig tillbaka som statsminister på något sätt? Men vill han behålla väljarna är det nog klokast att släppa marknadshyrorna. Införs de i nyproduktion idag har vi dem överallt om några år. Hotet om marknadshyror borde vara ett laddat vapen att rikta mot de partier som driver frågan. (Tillsammans med diverse andra frågor som borgarna förespråkar, men som inte har något större stöd i folkdjupet.) Men, men … när smarta partistrateger på Sveavägen får tänka till så kanske man kör trianguleringen ett varv till i stället. Det kanske lyckas den här gången?

Med 30% av väljarkåren bakom sig …

… har man ett ganska klent stöd, även om man fick flest röster av alla kandidater. 70% av väljarna var alltså antingen emot, eller helt likgiltiga vad det gällde vinnaren i Irans nyligen timade presidentval. Cirka 50% av de röstberättigade röstade verkligen, och vinnaren Ebrahim Raeisi, fick ca 60% av dessa röster. På tio röstberättigade röstade verkligen fem, och av dessa fem lade tre sin röst för vinnaren.

Ett lästips om detta är denna bloggpost av den indiske veterandiplomaten Bhadrakumar – alltid läsvärd. Bhadra skriver att Raeisi är ”genuint omtyckt”, men röstsiffrorna talar väl inte för det? Men en annan intressant sak kommer fram i texten, och det handlar om den åtminstone av USA uppskattade iranska motståndsgruppen MEK. Under kriget mellan Iran och Irak 1980-1988 gick MEK över till den irakiska sidan, vilket ju från iransk sida inte kan ha setts som annat än landsförräderi. När vapenstillestånd förhandlats fram hände följande enligt Bhadra:

… after Iran’s Supreme Leader Ayatollah Khomeini accepted a UN-brokered cease-fire in 1988, members of the terrorist group Mujahedeen-e-Khalq (MEK), based in Iraq and heavily armed by Saddam, and enjoying the backing of the CIA, stormed across the Iranian border in a surprise attack. Iran smashed the MEK assault and that set the stage for the so-called “death commissions” of the prisoners, terrorists and others. 

Inevitably, those executed included agents of the western intelligence. The executions couldn’t have been carried out except on Khomeini’s orders. Now, Raisi was a young man of 27 when he reportedly served on a revolutionary panel involved in sentencing Iran’s enemies to death. 

Detta lägger ”väst” den nye presidenten till last nu. Höga dödssiffror, tusentals personer avrättade, har basunerats ut. Frågan är hur mycket av detta som kommer från MEK, som bör betraktas som en mycket opålitlig källa i sammanhanget. Att övergrepp har skett behöver man nog inte tvivla på, men omfånget är en annan sak.

Men långsiktigt kanske det finns andra, mer intressanta funderingar av Bhadra. Han tror att Reaisi skulle kunna bli en bra samtalspartner för Biden, om man nu kommer så långt som till förhandlingar. – Själv är jag lite tvivlande till det, men det kanske skulle fungera. För vem kan lita på vad en USAmerikan lovar att gå med på under förhandlingar? Kommer han att skriva på, åka hem, och sedan riva avtalet veckan därpå?

Och det vore ju intressant att veta vad den icke-röstande halvan av Irans väljarkår har för preferenser. Är de helt enkelt politiskt likgiltiga, eller saknar de kandidater att stödja – och vilka skulle det vara i så fall? – Bhadra pekar också på att det genomförs lokalval i Iran, på stads- och bynivå, och där kanske det också kan hända intressanta saker.

Om filosofi är svår att förstå …

… kan dessa ord av super-filosofen Immanuel Kant (1724-1804) tjäna som tröst och vägledning:

Om denna plan, som jag utger som prolegomena inför all framtida metafysik, i sin tur av någon uppfattas som dunkel, så må denne betänka att det ju inte är nödvändigt att var och en skall studera metafysik.

Glasklart!

Parti bildat

I slutet av maj noterades här på bloggen att ett nytt vänsterparti med bland annat migrationskritisk inriktning är på väg att bildas. Nu är det bildat. Socialisterna-Välfärdspartiet. Pressmeddelandet hittar man här. Grupper av aktiva finns i Ludvika, Falun, Älvdalen, Västervik, Uppsala, Norrköping, Linköping, Vimmerby, Kalmar, Örebro, Västerås, Gotland, Sundsvall, Malmö, Göteborg och Stockholm. Nu siktar man på kommuner, landsting och riksdag. En rätt hygglig start får man säga, med hela fyra kommunala mandat (tre i Västervik och ett i Uppsala). Ett problem här är att man, trots goda föresatser, kan fastna i det parlamentariska spelet och tappa kampen utanför. En annan intressant fråga är hur övrig radikal vänster ställer sig. Ses detta som bara ytterligare en organisation på vänsterkanten som övriga skall skälla på, eller någon som faktiskt kan bygga något större i ett bredare samarbete? Och hur ser ”välfärdarna” själva på exempelvis lokala samarbeten med andra grupper i kommunerna?

Inget gasstopp, trots die Grüne?

Det har ju spekulerats en del i att gasledningen North Stream 2 från Ryssland under Östersjön till Tyskland skulle stoppas om det nu gick så att Baerbock som är ordförande för de gröna i Tyskland skulle efterträda Merkel som förbundskansler. De gröna i Tyskland har ju så att säga gått från freds- till krigsparti, och är våldsamt antiryskt. Av de uppgifter som nu kommit verkar det dock som om Baerbock kan vara kansler hur mycket som helst, hon kommer inte att få parlamentet med sig.

Jag blev först uppmärksam på detta i en lång tråd av kommentarer på ett inlägg hos Moon of Alabama. Frågan som diskuterades där är hur Biden letar medhjälpare för kampanjer mot Kina och Ryssland. Men då skriver en kommentator angående Tyskland:

Germany is a complex country, but it is not SMALL. Thus it makes some sacrifices in the name of Atlantic solidarity, but it also avoids some other. Interestingly, while Greens rose to being the most popular party, now that Nord Stream 2 is close to completion, Greens tabled a resolution to shut it down and impose severe sanctions on Russia, and ALL other parties voted against,

Greens dropped in polls by 4-7 percent.
Having a photogenic leader, unlike the leading CDU, lifted Greens, but their demands of sacrifice … do not help their popularity.

Det där verkade ju intressant, så jag försökte hitta mer uppgifter. Ryska nyhetsbyrån TASS har en post om detta, och där hänvisas till tyska Förbundsdagen. Jag klarade inte av att nå fram till eventuella parlamentsdokument, men tydligen skedde omröstningen den 10 juni. Och där ville alltså alla partier utom de gröna ha rysk gas.

För övrigt noterade jag, när jag var inne och spanade på några tyska sajter, att det görs försök att utesluta Sahra Wagenknecht från die Linke, vänstern. Hon har skrivit en bok som misshagar vissa medlemmar. Ledningen för partiet verkar sitta i ett besvärligt läge: dels ogillar många vad Wagenknecht förespråkar, men samtidigt är partiet i dåligt skick och behöver inte mer interna konflikter. Senaste delstatsvalet i Sachsen-Anhalt gick inte så bra. Sett från håll verkar det som om partiet behöver fler Sahra W som vågar säga ifrån. Men vad vet jag?

Anti-sanktionslag i Kina

Det kinesiska parlamentets, Folkkongressen, stående kommitté har antagit en ny lag om åtgärder mot utländska sanktioner. Förutom den direkta inriktningen, nämligen att ta hand om utländsk inblandning i Kinas inre angelägenheter, kan man kanske se en vidare tillämpning. Från främst USA:s sida hävdas att man vill ha en ”regelbaserad” internationell ordning. Men regler är inte lika med lagar. Man går knappast till domstol och hävdar att en mer eller mindre godtycklig regel inte tillämpas. Däremot är lagar något som domstolar kan behandla och döma enligt. Kina och Ryssland har hävdat att det är lagar som skall gälla, inte (västliga godtyckliga) regler som kan ändras från den ena dagen till den andra.

Vad går nu den nya lagen ut på? Enligt Xinhuas artikel rör det sig om att:
— Vägra utfärda visa, förbjuda inresa i Kina, upphäva visa och utvisning
— Försegla, beslagta och frysa rörliga, orörliga och andra typer av egendom i Kina
— Förbjuda att driva relaterade transaktioner med inhemska organisationer eller individer

Dessutom finns det ett ominiöst omnämnande av ”andra nödvändiga åtgärder”.

Det här skall inte påverka Kinas ekonomiska öppning mot omvärlden uppges det, men det måste ju finnas ett visst hot i bakgrunden mot andra stater som tror att de både kan bedriva affärer i Kina och driva sanktioner och andra typer av hot mot Kina utan att något otrevligt händer.

”Marknadshyror” bara i nyproduktion?

Det hävdas att ”marknadshyror” (i praktiken hyror som dikteras helt av hyresvärden) bara skall gälla nyproduktion. Den som är lite misstänksam av sig (jag exempelvis) frågar ändå om inte det här kommer att smygas in över hela hyresbeståndet. Att hyrorna släpps helt fria i nyproduktionen kan misstänkas vara ett brohuvud i en allmän offensiv av kapitalet mot alla hyresgäster. Och idag plockade jag upp några twittringar som verkar bekräfta denna självklarhet – om självklarheter nu måste bekräftas.

Jan Olof Bengtsson som twittrat sysslar så vitt jag vet med filosofi, har varit med i diverse partier och satt ett tag i styrelsen för sverigedemokraterna i Stockholm. Men jag tror inte sd i Stockholm är särskilt intresserat av folk som så att säga ”tänker för mycket”. Så nu är Bengtsson partilös (tror jag).

Notera att sd centralt via Åkesson säger sig vara motståndare mot marknadshyror. Med tanke på hur ding-dong i skallen somliga på vänsterkanten (vänster? varför inte säga ”dårflygeln?) är, så kanske det bör påpekas att om sd intar en vettig position i någon fråga så måste man inte själv genast rösta på annat sätt och stödja det ovettiga alternativet. Det är ju bara att ställa frågan till sig själv: Vad är viktigast? Hyresgästernas väl, eller att klappa till Åkesson?

Några tankar på lördagskvällen

A.
Vilket samhällssystem är det bästa?
Svar: varje samhällssystem är det bästa, tills det ersätts av något som är ännu bättre.

B.
Vad är det för skillnad mellan att vara för ekonomiska strukturer som bäst tjänar folket, respektive att (i egenskap av ‘företagsvänlig’) verka som torped för snäva företagsintressen mot folket?
Svar: det är klasskillnaden, mellan arbete och kapital.

C. Kommer den pinsamma frågan om utländska trupptransiteringar genom Sverige att upprepas? Jämför transiteringen av division Engelbrecht från Norge till Finland 1941, respektive eventuella förflyttningar i nutid av personal och materiel från norska baser österut genom Sverige.
Svar: Om NATO-trupper transiteras genom Sverige mot Ryssland i händelse av krig blir frågan åter aktuell. Inte bara som politisk-moralisk diskussion, utan för att Ryssland idag har större möjligheter än Sovjet 1941 att slå till mot svenskt område. Det kan alltså bli riktigt allvarligt för människor på orter som berörs av förflyttningarna.

bergianska botanik näckros